Men på en punkt tillät man ändå propaganda mot partielitens läror. Varje dag fick nämligen folkfienden Emmanuel Goldstein komma till tals på TV-skärmarna. På de olika arbetsplatserna samlades man vid ett givet klockslag för att ta del av "tvåminuters-hatet". Goldstein, en förrädare i partielitens ögon, dök då upp i rutan och började tala om yttrandefrihet, tryckfrihet, församlingsfrihet och tankefrihet.
Men det dröjer inte många sekunder förrän publiken på en given signal började vissla och bua. På olika sätt visade man sin avsky mot den gamle mannen, stampande i golvet, ropade: "As! As! As!" Efter ca 30 sekunders hade hatet nått sin höjdpunkt och det gick inte längre att höra vad han sa. Folk öste ut sin avsky så att de blev röda i ansiktet. Winston kände till att börja med sympati med mannen men rycktes obönhörligt med av massans raseri och hat. Ingen vågade framstå som misstänkt genom att vara neutral.
Man skulle kunna säga att det rådde yttrandefrihet. Den främste förrädaren fick ju komma till tals dag efter dag och utlägga sina läror. Men exemplet från romanen visar att det inte räcker med en paragraf i lagboken för att verklig yttrandefrihet ska råda. Vi behöver också lyssna och visa varandra respekt. Inte komma med invektiv, medvetet missförstå eller tysta vår motståndare i en våg av hat.1984 är en mycket träffsäker framtidsskildring även om saker och ting är dragna till sin spets. Tvåminutershatet fyllde en viktig funktion, det gemensamma hatet mot en inbillad fiende förenade människorna och sopade bort alla tvivel. Hatet fungerade självrättfärdigande.
Jag undrar om vi inte hittar en motsvarighet i dagens twitterstorm. När till exempel Marcus Birro konstaterade att världens terrorism har Islam som en gemensam faktor drabbades han av tvåminutershatet. På kort tid vällde en väg av avsky mot honom genom etern i form av twitter. Psykologin är enkel: det gäller att snabbt markera mot den förhatlige för att inte några av de egna kan misstänka en för att hålla med. Man förenas i sin gemensamma indignation.
Vi ser hur samhällsdebatten blir mindre och mindre saklig. Man försöker vinna debatter genom att kleta invektiv på sina meningsmotståndare. Till exempel kan man kalla SD fascister och med fascister behöver man ju inte debattera. Det räcker att hata dem.
Winston och hans medfränder i 1984 levde i ett samhälle de själva inte valt. Tankeförbudet var påtvingat på dem utifrån. Men ett liknande samhälle kan vi skapa själva, helt frivilligt. Det räcker med att vi vägrar att lyssna på vår meningsmotståndare, inte bemöter honom sakligt utan associerar honom med olika förhatliga element. Genom att döda varje försök till ett samtal skapar vi vårt eget tankeförbud.
