Postmodernismen förklaring av Stephen R C Hicks är inte en alldeles enkel bok att ta sig igenom, men det är helt klart värt mödan. Postmodernismen i sig är ett svårfångat och motsägelsefullt fenomen. Det är en ideologi som vänder sig mot vårt vanliga förnuft och tron att vi med våra sinnen kan få kunskap och erfarenhet om verkligheten.Postmodernismen har sina rötter hos Kant som skiljde på förnuft och verklighet. Kants tankesystem utvecklades senare inom bland annat strukturalismen där man menade att språket inte har någon kontakt med verkligheten. Språket är ett självständigt icke-referentiellt system, ett eget universum.
Sen har uppfattningarna gått isär om verkligheten ändå finns därute, oberoende av oss, eller om vi skapar verkligheten med vårt språk så att subjekt och objekt flyter ihop.
Ja, ni hör själva, det är inte alldeles enkelt att förstå sig på. Hur kan det då komma sig att postmodernismen har blivit så dominerande bland intellektuella och på våra universitet, framförallt inom humaniora och samhällsvetenskap?
När processen började hos Kant gällde det för honom att rädda religionen. När upplysningens idéer och den nya vetenskapen tycktes krossa gamla religiösa sanningar blev lösningen för honom att flytta religionen till en egen sfär, oåtkomligt för förnuftet. Schleiermacher och Kierkegaard är andra som handlat på liknande sätt, känslan fick ersätta tanke och logik.
Men det Hicks avhandlar är varför postmodernismen under 1900-talet blev en utpräglad vänster-politisk rörelse.
Den klassiska marxistiska socialismen utgick från att den var både moraliskt och ekonomiskt överlägsen kapitalismen. Moraliskt menade man att kapitalismen var ond eftersom den drevs av egenintresse och konkurrens, till skillnad från osjälvisk uppoffring och gemensamt ägande som kännetecknade socialismen. Och ekonomiskt trodde man stenhårt att socialismen var betydligt effektivare på att producera välfärd och utrota fattigdom.
I både teori och praktik har bägge dessa antaganden grundligt motbevisats. Kapitalistiska ekonomier har visat sig producera mer välfärd, leda till större jämlikhet och ökad respekt för mänskliga rättigheter. I socialistiska länder, å andra sidan, ökade fattigdom och förr eller senare började regimerna massmörda sin befolkning i stor skala.
Under 1950-60-talet var socialismens kris uppenbar och man stod inför ett val: antingen accepterade man att man hade haft fel och erkände att det var kapitalismen som åstadkom det man hoppats socialismen göra.
Det fanns de som gjorde detta, men de var inte så många. Och vad gör man när man stenhårt trott på socialismen större delen av sitt liv, känner att det är rätt, vill att det ska vara rätt, vet att det är rätt? Framförallt vill man inte att kapitalismen ska få rätt.
Det är här som postmodernismen kommer in i bilden, enligt Hicks. Istället för att acceptera bevisen och logiken angrep man hela idén om bevis och logik. I likhet med Kierkegaard bestämde de sig för att korsfästa förnuftet: logik och bevis är bara subjektivt, språket en konstruktion som inte har något med verkligheten att göra och ingenting går att belägga. Istället för att analysera innehållet i texter och argument ägnar man sig åt dekonstruktion, det vill säga man ifrågasätter bakomliggande motiv, vad säger den här texten egentligen, vad är författarens avsikt? (Alltså personangrepp istället för saklig kritik.)
Postmodernismen är motsägelsefull: all sanning är relativ, men "vi vet hur det verkligen är!" Och frågan är hur mycket postmodernisterna själva tror på sin relativism. Hicks argumenterar för att det mer handlar om strategi än verklig övertygelse. De behöver alltså inte tro så mycket på vad de själva säger. Målet är att krossa sin fiende, kapitalismen, och då är argumentens effektivitet viktigare än dess giltighet.
I svenska kontext känner jag igen mycket av det Hicks skriver, inte bara på våra universitet utan också i valrörelserna. För vänstern är sanningsfrågan inte viktig (varför skulle den, det finns ju ingen "sanning") man underblåser helt ogenerat myter och osanningar, oavsett om det handlar om nedskärningar i välfärden eller arbetslöshetsstatistik. Personangrepp och försök att klistra etiketter på motståndaren är vanligt.
Ovanstående gäller kanske på den högerkanten också, men i betydligt mindre omfattning. Det postmodernistiska tänkandet har här blivit en ursäkt, och en förklaring till varför vi hittar den just hos den politiska vänstern.
