Är Gud och Allah samma gud?

Allah är det arabiska ordet för Gud, och det ligger nära till hands att tänka att kristna och muslimer tror på samma Gud. Skillnaden är bara att vi tror att Jesus är Guds son medan de tror att han var en profet, men vanlig människa.

Skillnaderna är dock större än vad vi ser på ytan. Redan när vi tar in att Gud har en son hamnar man i en helt annan gudsbild. Gud är visserligen den Ende men inte ensam! Att Gud är treenig betyder att han inte är den ensamme diktatorn överst i hierarkin. Gud är gemenskap, han är relation.

Men nu tänker jag lyfta fram en annan aspekt som också skiljer den kristna synen från Islams gudsbild. I kristen tro talar vi om att Gud är transcendent och immanent. För den som har läst mina inlägg om Thomas av Aquinos gudsbevis kopplas Guds transcendens samman med den första vägen. Gud är transcendent eftersom han är den första Röraren, skaparen. Han befinner sig utanför sin skapelse, han är inte en del av den. Gud är i sig oberoende av sin skapelse och han skapade av fri vilja, det fanns ingen nödvändighet i att han skapade.

Men samtidigt är Gud immanent och detta kan kopplas till Thomas andra väg, den första orsaken. Gud är den som uppehåller sin skapelse som annars skulle kollapsa till intet. Gud är ständigt närvarande, överallt ända in till minsta elektron.

Bägge dessa begrepp måste hållas samman och balanseras: Gud är transcendent till sin skapelse och han är immanent i sin skapelse.

Om någon av dessa aspekter tar över får vi en gudsbild som inte håller ihop. När det gäller österländska religioner har immanensen tagit över: Gud är så närvarande att han blivit ett med sin skapelse. Gud och världen är ett och detsamma, transcendensen har försvunnit helt och Gud kan inte frälsa oss eftersom vi sitter i samma båt.

Men tittar vi på Islam möter vi en motsatt gudsbild. Där har transcendensen tagit över och en sådan religion ger ingen plats för en intim relation mellan Gud och människa. Ordet muslim betyder den som underkastar sig och att vara muslim innebär att man uppfyller sina religiösa plikter och hoppas på det bästa. En rent transcendent Gud kan man tillbe men inte be till, åtminstone inte i den betydelsen som Jesus lärt oss: vi ber till Gud som ett barn talar till sin far.

I Europa under 1700-talet blev det vanligt bland intellektuella att betrakta sig som deist. Man trodde på en transcendent Gud som skapat men sen lämnat sin skapelse. Islam skiljer sig från denna gudsbild främst genom att den kombinerar en transcendental Gud med extrem voluntarism. Voluntarism är en lära där man betonar Guds vilja framför allt annat, till och med framför hans moral. Det goda är gott enbart för att Gud vill det: hade Gud befallt att det är gott att misshandla barn så hade det varit det goda. Eftersom Guds vilja är det centrala blir underkastelse under denna vilja den viktigaste aspekten inom religionen. 

Gud är alltså fortfarande intresserad av sin skapelse inom Islam, men hans immanens har tonats ner. Gud står över och utanför sin skapelse, han är inte en av oss. Det finns ingenting inom oss som kan sätta oss i förbindelse med Gud. En verklig relation är inte möjlig och inte heller nödvändig när allt går ut på att utföra de religiösa plikterna.

Det är inte oväsentligt hur vi tror på Gud, vår tro påverkar våra liv. När det gäller transcendens och immanens har Islam hamnat i det ena diket. Båda begreppen måste balansera varandra för att få en Gud som står över oss och därför kan frälsa oss, men samtidigt är en av oss och därför vill frälsa oss.

Uppdatering:
Fem präster i Stockholms domkyrkoförsamling verkar dock vara av annan mening: DN-debatt.