Återfödelse?

Biskop emeritus, Bengt Wadensjö, tror på reinkarnation. Det är svårt att tolka hans artikel i SvD på annat sätt, även om han inte säger det rent ut. Hans utgångspunkt är att allt fler svenskar tror på reinkarnation och detta innebär en utmaning för kyrkan. Så långt är det lätt att hålla med. Men för Wadensjö verkar utmaningen ligga i att kyrkan ska anpassa sin teologi efter människors folkliga föreställningar om återfödelse:

Reinkarnationstron betyder att den kristna tron ges en ny tolkning jämfört med det traditionella synd- och förlåtelseparadigmet. Domen över det enda jordiska livets misstag ersätts av en tro på själens eviga gemenskap med Gud och en vandring mellan den andliga och den materiella världen. 

Den lära som Wadensjö indirekt gör sig till apologet för är att frälsning inte längre handlar om att vi frikänns från synder i en himmelsk rättegång, utan om lugn och harmoni. En subjektiv upplevelse i nuet. Han undviker visserligen att direkt ta ställning men menar att det finns "flera belägg" som "bara" kan tolkas att Jesus trodde på reinkarnation, även om han inte predikade den i "den text vi nu har i bibeln". Sen ger han dock inte flera belägg utan nöjer sig med två.

Det ena är det välkända om att Jesus såg på Johannes döparen som den nya Elia. Kan det "bara" tolkas som att Jesus trodde att det handlade om profeten Elia som återfötts? Naturligtvis inte, en rimligare tolkning är att Johannes döparen representerar det ämbete som Elia stod för.

Det andra exemplet är när man för fram en blindfödd pojke till Jesus och han får frågan om det är pojken eller hans föräldrar som har syndat eftersom han var född blind. Om det var pojken skulle blindheten vara ett straff för synder begångna i ett tidigare liv, skulle alltså frågeställaren mena. Eftersom Jesus inte tog avstånd från detta resonemang skulle han alltså omfatta tron på återfödelse, enligt Wadensjö.

Men det är ett argument från tystnaden, och dessutom behöver man inte anta att ens frågeställaren trodde på reinkarnation. En rimligare förklaring är att en blindfödd person ställde till problem för dem som menade att handikapp var Guds straff för begångna synder. Om det inte var han som syndat, var det då hans föräldrar? Det var frågan som de kom med till Jesus och som tog avstånd från hela tanken att våra olyckor orsakas av synder vi begått.

Det är visserligen en utmaning för kyrkan att människors religiösa tro förskjuts men den utmaningen borde istället mötas med att sakligt och konkret diskutera saken med människor.
När det gäller återfödelse finns det ju flera saker man kan fundera över. Tror man att det finns ett fixerat antal själar en gång skapade av Gud? Hur förklarar man då den kraftiga befolkningstillväxten de senaste 200 åren? Eller menar man att nya själar kan skapas parallellt med att gamla återföds?

Men min första invändning gäller: om jag nu har levt i tidigare liv, varför minns jag inget? Nu finns det visserligen de som menar sig ha minnen från tidigare liv, vår framtidsminister Kristina Persson var till exempel torparhustru i Finland på 1800-talet. Men det är ytterst få som påstår att de minns något. Så om själen, alltså vårt medvetande, lämnar kroppen när vi dör och letar sig fram till ett foster i någon kvinnas mage, borde inte minnen också överföras?

Min nästa invändning gäller: om inte mina minnen följer med, är det då "jag" som återföds. Vad har jag för glädje av att veta att jag kommer tillbaka till ett nytt liv i en ny kropp när jag är död om jag inte får ta med mig något av det jag upplevt i detta livet? Mitt minne är en substantiell del av min personlighet, raderas det kan man lika gärna säga att det inte är samma person. Vi talar ju inte bara om vanlig glömska utan att alla minnen inklusive kunskaper, erfarenheter och färdigheter är puts väck. Jag har svårt att finna någon tröst i att återfödas under de omständigheterna.

Min tredje invändning gäller tolkningen av återfödelse. För delar av svenska folket, och för Wadensjö, är det något positivt, en tröst. Livet är inte slut när man dör och jag slipper den himmelska rättegången. Jag får en ny chans där jag kan fortsätta utvecklas.
Men i de religioner där man tror på återfödelse har det alltid varit en förbannelse. En ond cirkel där hela den religiösa livet handlar om att bryta denna cirkel och slippa återfödas. Hur förhåller sig Wadensjö till detta?

Att det pågår ett religionsbyte i Svenska kyrkan har jag förstått ett tag. Det pågår på olika plan i små steg. Det är fritt fram för pensionerade biskopar att lämna kyrkans tro och komma fram till en ny religiös uppfattning men då borde man vara hederlig och säga det rakt ut.

Samhällskontraktet

John Locke formulerade teorin som samhällskontraktet. Staten skapas genom ett samhällskontrakt: människor överlåter sina rättigheter till en styrelse som ser till att lagar och rättigheter upprätthålls. Det är fler filosofer som har talat om samhällskontraktet men Locke betonade att även styresmännen är parter i kontraktet och måste kunna avsättas om de sviker medborgarnas förtroende.

John Locke  (1632-1704)

Samhällskontraktet är inget konkret kontrakt som faktiskt ingåtts. Det är något som vilar underförstått i samhället och just därför är det mycket bräckligt. Det bygger på en outtalad överenskommelse att jag gör min del eftersom jag litar på att alla andra också gör sin del. Men den dag vi får anledninga att tvivla på att andra verkligen gör det kommer kontraktet att snabbt rivas.

Samhällskontraktet är riktat mot två håll: dels uppåt mot de styrande, dels horisontellt, medborgarna emellan.
När det gäller de styrande handlar det om att lita på att de pengar som jag betalar in i skatt verkligen används på ett för helheten klokt och förståndigt sätt. "Jag betalar gärna skatt om jag bara vet att pengarna går till vård, skola och omsorg" hör man ibland. Det där om-et är avgörande. Börjar folk tvivla på att pengarna verkligen går till rätt saker eller om man misstänker att de förslösas så minskar viljan att betala skatt.

När det gäller det horisontella kontraktet handlar det om att vi litar på att vi som grupp inte överutnyttjar systemen. En av mina lärare sa ofta: "Tänk på att det är era föräldrar som betalar" om skolans böcker och material. Nu visste vi ju att våra föräldrar inte direkt fick en faktura på de böcker och pennor som vi förbrukade. Kostnaden som drabbade dem var högst indirekt via skattesedeln och även om just jag gjorde av med 200 pennor i veckan skulle det inte märkas. Argumentet fungerar alltså bara om man har en gemensam samsyn om att allt kostar och drabbar oss som helhet i längden.

Vi ringer till exempel inte ambulansen för att vi klämt ett finger, eftersom vi vet vad en ambulanstransport kostar och att det kommer drabba oss själva som skattebetalare. (Och även om jag inte skulle vara skattebetalare förstår jag att det ändå inte är till min fördel att medel förslösas.) Men det bygger alltså på att vi förstår att staten inte är något annat än vi själva och det som drabbar staten drabbar oss själva i längden.

Problemet uppstår när man börjar betrakta staten som en storhet skild från en själv. Om jag inte upplever att jag är en del av helheten varför ska jag då ta ansvar för helheten? Till slut hamnar man i ett läge där man kanske bara tycker det är slugt att lura samhället på en onödig uttryckning.

I våra nordiska länder har samhällskontraktet fungerat ovanligt bra men vi behöver bara gå till länder som Italien och Grekland för att se exempel på motsatsen. Utvecklingen kan vända även här och jag ser oroväckande tendenser på det, både när det gäller kontraktet mellan styrande och medborgare och medborgare emellan. Den styrande eliten blir allt mer en egen sluten grupp samtidigt som allt fler i samhället inte ser sig själva som en del av helheten.

Det är mer aktuellt än någonsin att vi återgår till de grundläggande frågor som Locke och andra politiska filosofer sysselsatte sig med: Vad är en stat, vad ska den vara bra för? Vad är skillnaden mellan stat och samhälle? Vad ska vi finansera kollektivt och vad ska finanseras individuellt? Vilka skyldigheter och rättigheter har jag som medborgare i ett land? Och vad är skillnaden mot dem som inte är medborgare?

Vi lever i en tid då mycket kommer att förändras, samhällskontraktet kommer med all säkerhet se annorlunda ut i framtiden. All förändring behöver inte vara av ondo, men det förutsätter att vi tänkt igenom frågorna och vet vad vi gör.

Den perfekta klimatstormen

När det gäller klimatfrågan har jag i första hand intresserat mig för själva saken: blir det varmare? beror det på oss männsikor? i hur stor utsträckning? etc. Vad majoriteten tycker har jag sett som irrelevant, det som betyder något är ju sanningsfrågan.

Men det jag möts av är frågan om jag tror på konspirationsteorier. När nu världens ledare har nu samlats för att lösa detta, skulle det vara en bluff? Skulle allt vara en konspiration? Så det här inlägget tänker jag ägna mig åt konspirationsfrågan.

För det första vill jag påminna om att det inte är första gången som man har tagit miste. Det tydligaste exemplet är väl myten om skogsdöden. Under 80-talet trodde en övertygad majoritet av forskare, journalister och politiker att 50 % av skogen var döende och utom räddning, och nu gällde det att satsa allt för att rädda den andra hälften. Så de som menar att alternativet till att köpa hela paketet om klimathotet är att börja tro på konspirationsteorier måste uppenbarligen anse att de låg en konspiration bakom myten om skogsdöden.

Vi kan ta andra exempel: i decennier har världen trott att animaliskt fett orsakar åderförkalkning  i hjärtkärlen. Eller att kolestorol är ohälsosamt. Skulle det vara konspirationer bakom dessa felaktiga hypoteser?
Om man inte tror på konspirationer bakom tidigare myter, varför skulle det vara enda förklaringen till det som nu sker inom klimatfrågan?

Själv tror jag inte på en övergripande konspiration, utan snarare på en perfekt storm. En perfekt storm är när en ovanlig kombination av omständigheter drastiskt förvärrarar en situation. När det gäller klimatfrågan så har vi en rad omständigheter som stärker tron på klimathotet.

1. Först och främst FN. FN skapades som ett forum för att förebygga krig och konflikter. Under kalla kriget var det handlingsförlamat och förhoppningar kom på skam. FN är historien om spruckna drömmar. Men med klimatfrågan dök en ny möjlighet upp för FN att spela en roll i världspolitiken.

2. Miljörörelsen. I och med industrialiseringen började också en omfattande förstörelse av vår miljö i form av giftiga utsläpp i luft, mark och vatten. Jag minns reportage från Polen där solen förmörkades av röken från alla skorstenar. Miljörörelsen gjorde ett viktigt arbete med att uppmärksamma detta och drev på en omställning. Och man lyckades! I västvärlden förekommer det knappast några miljöfarliga utsläpp längre, och om så ändå sker är det en fråga för polis och åklagara och inte miljörörelsen.
Vad gör man när man uppnått sitt mål? Lägger ner verksamheten? Problemet för en rörelse är att när den väl kommit igång börjar den leva sitt eget liv och fortsätter av egen kraft. Ingen vill avveckla sig själv. I det här läget kom klimatfrågan och räddade miljörörelsens fortsatta existens.

3. Den politiska vänstern. Efter murens fall stod först en vilsen vänsterrörelse utan att veta vad den skulle ta sig till. Det som skedde sen var att en stor del av den gick in i miljö- och klimatrörelsen. Klimathotet blev för dem ett verktyg att bekämpa kapitalismen vilket t ex Naomi Klein har skrivit om i sin bok This changes everything.

4. Politikerna. Många har fått för sig att klimathotet inte skulle ligga i politikernas intresse. Inget kunde vara mer felaktigt! Naturligtvis tjänar de på att det finns ett övergripande hot som ger dem anledning att kavla upp ärmarna och ta tag i saker. Politiker vill känna att de göra skillnad!

5. Företagen. Det dröjde innan de globala företagen kom in i leken, men vid det här laget har det investerats så mycket pengar i grön energi att det för många investerare är en överlevnadsfråga att klimathotet är på riktigt.

6. Media. Mitt sista exempel är kanske viktigast. Klimathotet har varit en mycket tacksamt ämne att både skriva om och bildsätta. Till saken hör naturligtivs att en stor del av journalistkåren röstar vänster. Att man i vanliga media inte kunnat läsa att den globala temperaturen stått stilla i 18 år är bara ett exempel på deras partiska hantering av klimatfrågan.

Att mångas intresse råkar sammanfalla betyder inte att det finns en övergripande konspiration som har skapat den här perfekta klimatstormen. Men det är svårt att stå pall i stormen. När många börjar springa åt ett håll dras andra med. "Det tycks ju vara så att majoriteten tycker så här, och majoriteten kan väl inte ha fel?" Så börjar allt fler glida i sina åsikter, man anpassar sig.

Idag har klimathotet blivit ett paradigm, vilket innebär att de som tror på det inte längre behöver förklara sig. Det är de som har problemformuleringsprivilegiet och det är de som avgör vilka frågor som ställas och vilka som inte ska ställas.
De flesta som ännu inte bytt åsikt till en mer bekväm sådan håller en låg profil. Man avvaktar. Och det är i och för sig begripligt med tanke på vilken känslig fråga detta blivit.

Ändå tycker jag att varningsklockorna borde ringa hos fler. Klimatfrågan har blivit totalitär, den letar sig in i varje vrå i våra liv och ingen kommer undan. Den har blivit en "andlig" fråga och man begår enligt vissa, en synd om man ifrågasätter den. Klimathotet har blivit vår tids stora berättelse som samlar världens nationer. Vem skulle inte lockas att vara med på tåget?

Angus Deaton och det svenska biståndet

Angus Deaton, professor vid Princeton i USA och årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne är en mycket intressant person. Han har bland annat forskat om hur fattigdomen har minskat i stora delar av världen. Vetandets värld hade en lyssnarvärt program om honom.

Nyligen publicerade han boken The Great Escape, som handlar om hur vissa delar av världen upplevt en snabb ekonomisk utvecklingen, samtidigt som andra länder halkat efter. 

Enligt Deaton beror den ekonomiska klyftan helt enkelt på framgång. De fattiga länderna har inte fått det sämre utan det är väst som har lyckats fly från de sämre levnadsvillkoren. Han avlivar myten om att vår framgång beror på deras misslyckande.

Visserligen kan man på ett sätt se att de rika länderna i väst tjänar på att klyftorna är stora, till exempel genom att kunna ta del av billig produktion. Men samtidigt har framförallt Indien och Kina kunnat dra stor nytta av teknik som vi i väst utvecklat och som de inte behöver uppfinna på nytt.

Det som Vetandets värld inte tog upp men som kom fram i en intervju med SVT är Deatons totalsågning av svensk biståndspolitik. Han säger rent ut att det är helt galet att ställa upp ett mål (en procent av BNP) för hur mycket man ska ge. Det naturliga hade ju istället varit att fråga sig hur mycket som de behöver få, inte hur mycket vi behöver ge.
Enprocentsmålet är kontraproduktivt: det tvingar oss att ständigt hitta nya projekt för att få ut pengar, oavsett om de är vettiga eller inte.

Deaton bekräftar vad en mycket omfattande forskning redan visat, nämligen att traditionell bistånd gör mer skada än nytta. Med de pengar som stater får från väst behöver de aldrig ta tag i egna länders problem, och bistånd göder korruptionen.

I den aktuella debatten om att ta från biståndet för att bekosta invandringen ger han till viss del regeringen rätt. Det bästa sättet att hjälpa fattiga länder är att låta människor flytta hit. När invandrare kommer hit och arbetar och skickar hem pengar, så kallade remitteringar, så gör detta överlägset bättre nytta än bistånd. Här behöver vi i Sverige komma över prestigefulla låsningar och lyssna till forskningen. Av allt att döma verkar det ändå långsamt sjunka in hos allt fler.