Samhällskontraktet

John Locke formulerade teorin som samhällskontraktet. Staten skapas genom ett samhällskontrakt: människor överlåter sina rättigheter till en styrelse som ser till att lagar och rättigheter upprätthålls. Det är fler filosofer som har talat om samhällskontraktet men Locke betonade att även styresmännen är parter i kontraktet och måste kunna avsättas om de sviker medborgarnas förtroende.

John Locke  (1632-1704)

Samhällskontraktet är inget konkret kontrakt som faktiskt ingåtts. Det är något som vilar underförstått i samhället och just därför är det mycket bräckligt. Det bygger på en outtalad överenskommelse att jag gör min del eftersom jag litar på att alla andra också gör sin del. Men den dag vi får anledninga att tvivla på att andra verkligen gör det kommer kontraktet att snabbt rivas.

Samhällskontraktet är riktat mot två håll: dels uppåt mot de styrande, dels horisontellt, medborgarna emellan.
När det gäller de styrande handlar det om att lita på att de pengar som jag betalar in i skatt verkligen används på ett för helheten klokt och förståndigt sätt. "Jag betalar gärna skatt om jag bara vet att pengarna går till vård, skola och omsorg" hör man ibland. Det där om-et är avgörande. Börjar folk tvivla på att pengarna verkligen går till rätt saker eller om man misstänker att de förslösas så minskar viljan att betala skatt.

När det gäller det horisontella kontraktet handlar det om att vi litar på att vi som grupp inte överutnyttjar systemen. En av mina lärare sa ofta: "Tänk på att det är era föräldrar som betalar" om skolans böcker och material. Nu visste vi ju att våra föräldrar inte direkt fick en faktura på de böcker och pennor som vi förbrukade. Kostnaden som drabbade dem var högst indirekt via skattesedeln och även om just jag gjorde av med 200 pennor i veckan skulle det inte märkas. Argumentet fungerar alltså bara om man har en gemensam samsyn om att allt kostar och drabbar oss som helhet i längden.

Vi ringer till exempel inte ambulansen för att vi klämt ett finger, eftersom vi vet vad en ambulanstransport kostar och att det kommer drabba oss själva som skattebetalare. (Och även om jag inte skulle vara skattebetalare förstår jag att det ändå inte är till min fördel att medel förslösas.) Men det bygger alltså på att vi förstår att staten inte är något annat än vi själva och det som drabbar staten drabbar oss själva i längden.

Problemet uppstår när man börjar betrakta staten som en storhet skild från en själv. Om jag inte upplever att jag är en del av helheten varför ska jag då ta ansvar för helheten? Till slut hamnar man i ett läge där man kanske bara tycker det är slugt att lura samhället på en onödig uttryckning.

I våra nordiska länder har samhällskontraktet fungerat ovanligt bra men vi behöver bara gå till länder som Italien och Grekland för att se exempel på motsatsen. Utvecklingen kan vända även här och jag ser oroväckande tendenser på det, både när det gäller kontraktet mellan styrande och medborgare och medborgare emellan. Den styrande eliten blir allt mer en egen sluten grupp samtidigt som allt fler i samhället inte ser sig själva som en del av helheten.

Det är mer aktuellt än någonsin att vi återgår till de grundläggande frågor som Locke och andra politiska filosofer sysselsatte sig med: Vad är en stat, vad ska den vara bra för? Vad är skillnaden mellan stat och samhälle? Vad ska vi finansera kollektivt och vad ska finanseras individuellt? Vilka skyldigheter och rättigheter har jag som medborgare i ett land? Och vad är skillnaden mot dem som inte är medborgare?

Vi lever i en tid då mycket kommer att förändras, samhällskontraktet kommer med all säkerhet se annorlunda ut i framtiden. All förändring behöver inte vara av ondo, men det förutsätter att vi tänkt igenom frågorna och vet vad vi gör.