Biskop emeritus, Bengt Wadensjö, tror på reinkarnation. Det är svårt att tolka hans artikel i SvD på annat sätt, även om han inte säger det rent ut. Hans utgångspunkt är att allt fler svenskar tror på reinkarnation och detta innebär en utmaning för kyrkan. Så långt är det lätt att hålla med. Men för Wadensjö verkar utmaningen ligga i att kyrkan ska anpassa sin teologi efter människors folkliga föreställningar om återfödelse:
Reinkarnationstron betyder att den kristna tron ges en ny tolkning jämfört med det traditionella synd- och förlåtelseparadigmet. Domen över det enda jordiska livets misstag ersätts av en tro på själens eviga gemenskap med Gud och en vandring mellan den andliga och den materiella världen.
Den lära som Wadensjö indirekt gör sig till apologet för är att frälsning inte längre handlar om att vi frikänns från synder i en himmelsk rättegång, utan om lugn och harmoni. En subjektiv upplevelse i nuet. Han undviker visserligen att direkt ta ställning men menar att det finns "flera belägg" som "bara" kan tolkas att Jesus trodde på reinkarnation, även om han inte predikade den i "den text vi nu har i bibeln". Sen ger han dock inte flera belägg utan nöjer sig med två.
Det ena är det välkända om att Jesus såg på Johannes döparen som den nya Elia. Kan det "bara" tolkas som att Jesus trodde att det handlade om profeten Elia som återfötts? Naturligtvis inte, en rimligare tolkning är att Johannes döparen representerar det ämbete som Elia stod för.
Det andra exemplet är när man för fram en blindfödd pojke till Jesus och han får frågan om det är pojken eller hans föräldrar som har syndat eftersom han var född blind. Om det var pojken skulle blindheten vara ett straff för synder begångna i ett tidigare liv, skulle alltså frågeställaren mena. Eftersom Jesus inte tog avstånd från detta resonemang skulle han alltså omfatta tron på återfödelse, enligt Wadensjö.
Men det är ett argument från tystnaden, och dessutom behöver man inte anta att ens frågeställaren trodde på reinkarnation. En rimligare förklaring är att en blindfödd person ställde till problem för dem som menade att handikapp var Guds straff för begångna synder. Om det inte var han som syndat, var det då hans föräldrar? Det var frågan som de kom med till Jesus och som tog avstånd från hela tanken att våra olyckor orsakas av synder vi begått.
Det är visserligen en utmaning för kyrkan att människors religiösa tro förskjuts men den utmaningen borde istället mötas med att sakligt och konkret diskutera saken med människor.
När det gäller återfödelse finns det ju flera saker man kan fundera över. Tror man att det finns ett fixerat antal själar en gång skapade av Gud? Hur förklarar man då den kraftiga befolkningstillväxten de senaste 200 åren? Eller menar man att nya själar kan skapas parallellt med att gamla återföds?
Men min första invändning gäller: om jag nu har levt i tidigare liv, varför minns jag inget? Nu finns det visserligen de som menar sig ha minnen från tidigare liv, vår framtidsminister Kristina Persson var till exempel torparhustru i Finland på 1800-talet. Men det är ytterst få som påstår att de minns något. Så om själen, alltså vårt medvetande, lämnar kroppen när vi dör och letar sig fram till ett foster i någon kvinnas mage, borde inte minnen också överföras?
Min nästa invändning gäller: om inte mina minnen följer med, är det då "jag" som återföds. Vad har jag för glädje av att veta att jag kommer tillbaka till ett nytt liv i en ny kropp när jag är död om jag inte får ta med mig något av det jag upplevt i detta livet? Mitt minne är en substantiell del av min personlighet, raderas det kan man lika gärna säga att det inte är samma person. Vi talar ju inte bara om vanlig glömska utan att alla minnen inklusive kunskaper, erfarenheter och färdigheter är puts väck. Jag har svårt att finna någon tröst i att återfödas under de omständigheterna.
Min tredje invändning gäller tolkningen av återfödelse. För delar av svenska folket, och för Wadensjö, är det något positivt, en tröst. Livet är inte slut när man dör och jag slipper den himmelska rättegången. Jag får en ny chans där jag kan fortsätta utvecklas.
Men i de religioner där man tror på återfödelse har det alltid varit en förbannelse. En ond cirkel där hela den religiösa livet handlar om att bryta denna cirkel och slippa återfödas. Hur förhåller sig Wadensjö till detta?
Att det pågår ett religionsbyte i Svenska kyrkan har jag förstått ett tag. Det pågår på olika plan i små steg. Det är fritt fram för pensionerade biskopar att lämna kyrkans tro och komma fram till en ny religiös uppfattning men då borde man vara hederlig och säga det rakt ut.
