 |
| Julia Galef |
Galef tar som exempel Dreyfusaffären i Frankrike på 1800-talet där en officerare blev anklagad för förräderi trots att alla fakta talade för en annan. Men Dreyfus var den ende judiske officeren och i det antisemitiska klimatet tog alla för givet att det var han. När de inte hittade några bevis så blev de bara mer övertygade om hans skuld, eftersom de då menade att han slugt och skickligt undanröjt bevisen.
De som anklagade Dreyfus var drabbade av vad forskare kallar motivated reasoning. Det går ut på att man låter sina känslor, önskningar och fruktan forma sina idéer. Vissa idéer känns som våra allierade och vi vill att de ska vinna, andra idéer är våra fiender som vi bekämpar.
Om du läser en artikel i ett kontroversiellt ämne och som går emot din uppfattning, så är du mycket motiverad att hitta svagheter i den artikeln. Och tvärtom, om artikeln stödjer din uppfattning är du inte särskilt intresserad av att hitta brister i resonemanget. Vårt omdöme är helt enkelt starkt influerad av vilken sida som vi vill ska vinna. Det här påverkar väldigt mycket i våra liv: hur vi tänker kring vår hälsa, våra relationer, vad vi ska rösta på etc. Och det svåra är att processen är så omedveten, vi kan tro att vi är objektiva och kritiska utan att vara det.
När det gäller Dreyfus var det en fransk officerare, Georges Picquart, som i likhet med andra på den tiden var antisemitisk och övertygad om Dreyfus skuld. Men vid en viss tidpunkt ställde han sig frågan: "Tänk om vi har fel om Dreyfus?" Picquart hade en spanares attityd, inte soldatens. Han var inte besatt av att låta en viss idé vinna eller förlora utan ville spana in verkligheten som den är oavsett om det är bekvämt eller inte.
Vad är det då som kännetecknar en spanare? Vad är det som gör att vissa människor, åtminstone ibland, klarar av att bortse från sina fördomar och för att bara försöka förstå?
Galef, och andra forskare, har listat vissa egenskaper: spanare är nyfikna, de blir tillfredsställda av att lära sig nya saker eller blir sugna på att lösa problem. De blir ofta fascinerade när de stöter på något som går emot deras förväntningar.
De har också ofta andra värderingar: de anser att det är förtjänstfullt att ifrågasätta det som de själva tror på, de anser inte att det är tecken på svaghet att ändra sin uppfattning. Och det viktigaste är de trygga i sig själva, deras värde som person beror inte på om de har rätt eller fel i ett visst ämne.
Den här uppsättningen egenskaper är viktiga för att erhålla ett gott omdöme. Och det intressanta är att dessa egenskaper beror inte på hur smart du är eller hur mycket kunskap du har, de korrelerar inte med din intelligens eller din utbildning. (Så långt Galef)
Ett exempel på det sista är när man frågar människor om tillståndet i världen. Vanligtvis tror ju folk att det är mycket värre än det är när det gäller krig, svält och sjukdomar, men det intressanta är att ju mer utbildning du har desto mer fel gissar du.
Vi har idag en debatt där många ser problem med att folk med låg utbildning "röstar fel". Men att ställa krav på en viss utbildningsnivå för att få rösta leder ingen vart: om du har en "soldatattityd" hjälper det inte hur mycket du än studerar, du får inte bättre omdöme för det.
En nyttig övning kan vara att fundera igenom vilken uppsättning åsikter du hade i din ungdom och jämföra med de du har idag. Har du ändrat dig på någon punkt? Eller tycker du likadant efter 20 år? I så fall är kanske risken stor att du är en soldat som betraktat varje ny idé som ett hot att bekämpa.
Jag har under senare år tagit för vana att låta var 4:e, 5:e bok som jag läser vara en bok där jag i förväg vet att jag inte kommer hålla med. Det brukar ofta vara mycket givande. Jag är naturligtvis ingen vindflöjel, jag ändrar inte uppfattning hur som helst. Men det ger nya perspektiv att försöka begripa varför andra tycker som de tycker. Och för egen del så antingen skärps de argument jag hade från början eller så händer det då och då att jag tänker om i en viss fråga. Och det kan också vara väldigt befriande.
