Martin Luthers 95 teser

Slottsporten i Wittenberg. Foto: mig själv.

På måndag är det 499 år sedan Luther spikade upp de 95 teserna på slottsporten i Wittenberg. Jag vet att det har ifrågasatts om han verkligen spikade upp dem på porten, men det är en diskussion som inte är så viktig. Porten tjänade som allmän anslagstavla så det var hur som helst inte en akt av provokation om han gjorde det.

Hur många har läst dem? Det är trots allt inte en särskilt omfattande text, men jag kan inte dra mig till minnes att de ingick i vår kurslitteratur vare sig på CTR eller pastoralinstitutet.

För att förstå teserna behöver man förstå vad avlaten handlade om. Det var inte fråga om befrielse från de eviga straffen, de straffen har Jesus en gång för alla befriat oss ifrån genom sin död på korset.
Men konsekvenserna av synden finns ju kvar även om synden i sig är utplånad, och därför återstår de timliga straff i tiden och när vi begått en synd är vi skyldig att återgälda detta.
Dessa timliga straff kunde handla om botgöringar av olika slag, till exempel en pilgrimsvandring eller längre fasteperioder som man blev ålagd. Om man inte hann med all botgöring i detta livet fortsatte det i skärselden, varje synd gav en viss tid i skärselden.
Det är här avlaten kommer in i bilden, som innebär efterskänkandet av botgöringen. Tanken var att helgonen hade gjort fler goda gärningar än de syndat och detta överskott förfogade kyrkan över och kunde dela ut som avlat. Från början delade man ut avlat utan krav på motprestation men snart såg man gärna att man gav kyrkan en gengåva, till exempel medel till ett kyrkobygge. Ställde man upp med riddare och häst för ett korståg beviljades man fullständig avlat.

När byggandet av Peterskyrkan stannade upp på grund av pengabrist kom Agosto Chigi, påvens bankir, med det ödesdigra förslaget att man skulle sälja särskilda brev som beviljade människor avlat för en viss tid i skärselden och att pengarna skulle öronmärkas för kyrkobygget. Den här handeln svällde snart över alla bräddar, det lärdes ut att man kunde köpa avlat inte bara för sig själv utan även för redan avlidna anhöriga. Kringresande munkar som Johann Tetzel sålde avlatsbrev med devisen: "när myntet i kistan klingar, själen sig upp i himlen svingar". Det var naturligtvis fler än Luther som reagerade mot detta, inte minst tyska furstar som inte var så förtjusta över att pengar rann ut ur landet.

Men nu till teserna:

Luther går till angrepp mot denna avlatshandel, men överraskande nog för att han anser att avlatspredikanterna är för generösa. De går ut över sin befogenhet, de lovar helt enkelt för mycket. Påven kan endast ge eftergift åt straff som han själv har delat ut, han kan inte lösa själarna i skärselden. (20-22) När då folk lovas befrielse från skärselden genom att köpa avlat så invaggas de i falsk trygghet. Kyrkliga straff och eftergifter gäller endast i detta livet och kan inte åläggas döende, än mindre de som redan befinner sig i skärselden. Luther är här knivskarp: "De kommer att fördömas för evigt, tillsammans med sina lärare, som tror sig säkra på sin frälsning genom skrivelser om förlåtelse. (32)

Luther största bekymmer är alltså att avlaten tar bort den sanna ångern hos människan, som väljer detta istället för att bemöda sig om att göra goda gärningar. Luther menar alltså att avlatspredikanterna gör det för bekvämt för människor. "Köp det här brevet så slipper du att på allvar ta itu med din synd!"

Avlaten kan inte ersätta ånger, och de som har sann ånger behöver ingen avlat. (34-36) Avlat är alltså inte nödvändigt och det är slöseri med pengar att köpa sådant, det är bättre att ge pengar till de fattiga.

Luther angriper inte i första hand påven med denna skrivelse, tvärtom undrar han om påven egentligen känner till hur urskillningslöst predikanterna agerade  "om påven kände till avlatspredikanternas utpressningsmetoder så skulle han föredra att Peterskyrkan blir till aska". (50) Men han ifrågasätter alltså om påven verkligen förfogar över denna makt att lösa själarna i skärselden och påpekar det självklara: "Varför tömmer inte påven skärselden på grund av helig kärlek och det trängande behovet hos själarna." (82)

Luther ifrågasätter inte skärselden (även om han gjorde det i senare skrifter) och inte heller egentligen tanken på avlat såsom det förstods ursprungligt. Han ville inte provocera utan starta en diskussion, jag tror inte att han uppfattade sina teser som särskilt kontroversiella. Men det här var en lukrativ verksamhet och han väckte ont blod hos dem som drog in pengarna. Det är som det brukar: när det går pengar i en verksamhet blir det så mycket svårare att backa. Hade biskoparna och påven varit beredd att lyssna och samtala, hade utvecklingen kunnat ta sig en helt annan riktning och reformationen av kyrkan inte lett till splittring.