Här gör Svartvik en viktig insats genom att införa fler betydelser och fördjupar begreppet. Nåd i en negativa betydelsen, frånvaro av rättmätigt straff, finns visserligen med, men nåd behöver inte står i motsats till rätt, ibland är det så att nåd kräver rättvisa.
Nåd i den hebreiska betydelsen kan handla om att aktivt göra goda handlingar mot min nästa och ska förstås inom ramen av förbundet som Gud av nåd har slutit med människan.
Och en tredje betydelsen av nåd använder vi inom skapandet, där vi till exempel ser en skicklig pianospelare, som benådad. Han har ju inte förtjänat sin talang.
Man förstår att Svartvik står den judiska traditionen nära och dess läsningar av (det vi kallar) Gamla testamentet. Ersättningsteologin tar han med emfas avstånd ifrån, liksom alla sätt att betrakta judendom som en negativ kontrast till kristendomen. (Mose gav oss lag och krav - Jesus lyfter bördan av.) Skulle då Jesus ha kommit för att befria oss från judendomen? frågar han retoriskt.
Så långt är det lätt att hålla med, men är det verkligen så att detta sätt att se på judisk tro förkunnas än idag i våra kyrkor, som Svartvik menar? Här känner jag inte igen mig, även om jag naturligtvis inte kan svara för alla predikningar i Svenska kyrkan. Visst kan det finnas problem med vissa evangelietexter där Jesus utslungar hårda ord mot "judarna" men det kan förklaras i predikan, och görs väl också vad jag förstår. Å andra sidan drillades jag av Peter Landgren i de här frågorna när jag en gång i tiden gick bibellinjen på Helsjöns folkhögskola.
Svartvik ger många nya insikter i bibelns välkända texter. Ett exempel är den samariska kvinnan som Jesus träffar utanför Sykar. Traditionellt har man betraktat hennes fem män som att det handlar om otrohet, men förklaringen kan lika gärna (eller hellre) vara ett exempel på leviratäktenskap, där en bror var förpliktigad att gifta sig med sin döde brors hustru. Det var vanligt med ond bråd död och det är inte alls omöjligt att fem bröder dog den ena efter den andra som efterhand tog över äktenskapet med kvinnan. Den sjätte mannen, 'som inte var hennes man', kan då ha varit en bror som vägrade att fullfölja leviratäktenskapets förpliktelser.
När Svartvik kommer in på Guds plågsamma tystnad, påminner han om att leva i nåd, innebär att vi varken ska ta äran av framgång men inte heller känna skuld för motgången, "de som anser att Gud hatar dem har drabbats av andligt storhetsvansinne, eftersom de överbetonar sin egen betydelse." (s 138)
Men i det sjunde kapitlet "Förhoppning" blir Svartvik kontroversiell när han kommer in på kristendomens relation till andra religioner. Han tecknar tre förhållningssätt: det första där man betonar olikheterna och kontrasterna med andra religioner. Det andra är när man betonar likheten i så hög grad att man ser olika religioner som i grunden ett och detsamma. Det tredje synsättet suddar inte ut olikheterna men man ser och bejakar olikheterna som en tillgång: "Det problematiska är inte det annorlunda i sig utan istället det destruktiva i både den egna och andra traditioner." (s 190)
Jag instämmer i kritiken mot alternativ två, där den andre egentligen är vi själva. Det finns en arrogans i att till exempel betrakta buddhisten som kristen, 'det är bara det att han själv inte förstått det'.
Men när det gäller det första förhållningssättet blir Svartvik onödigt polemiskt. Det retoriska: kristendomen är inte en religion utan en relation, avfärdas som slagordskristendom. Har man det synsättet, menar han, marginaliserar man kristendomen eftersom man ställer den utanför de andra religionerna och man kan inte föra ett konstruktivt samtal med dem. Enligt Svartivik har dessa drabbats av teologiskt högmod och han frågar retoriskt om de också är högmodiga privat.
Men bara för att man betonar olikheter så behöver den andre inte bli ett hot att bekämpa. Ligger det inte i sakens natur att vi alla anser att vi själva har rätt och den andre fel när våra ståndpunkter går isär. Det är ju till exempel väldigt tydligt att Svartvik anser att det han kallar slagordskristendom är förkastligt, varför argumenterar han om det inte finns rätt och fel, sant och falskt?
Sann ödmjukhet är inte att säga att vi alla har rätt, oavsett hur divergerande våra åsikter kan vara, utan att vara öppen för att ändra uppfattning.
Konsekvent med detta tar Svartvik avstånd från mission. Missionsbefallningen handlar inte om att lärjungarna ska försöka omvända alla människor på vår jord,utan att vända sig till alla slags människor med nådens erbjudande.
Om Svartvik får frågor om sin tro förklarar han vad som ger honom hopp utan att förvänta sig att den andre ska hålla med honom. Kristologi är hans teologiska modersmål och jag får intrycket att han menar att var och en ska förbli vid sitt modersmål.
Här undrar jag vad han skulle säga till muslimer som konverterat till kristendom, till exempel författaren till Jag sökte Allah men fann Jesus. Gör dessa fel?
Eller om vi vänder på det; ponera att Svartvik blev övertygad om den judiska trons sanning, skulle han stanna kvar i den kristna tron trots detta, eftersom det var den som råkade vara hans modersmål. Får man kort sagt, inte byta?
Sanningsfrågan verkar inte finnas för honom. På s 294 jämför han synen på olika religioner som om det handlade om tycke och smak. "Att jämföra sitt eget utseende eller sin egen klädsel med andra avfärdar vi nog ganska snabbt som omoget eller olämpligt. ... Men att framhålla sin egen religiösa tradition ... som bättre än andra är betydligt vanligare."
Är det verkligen en relevant jämförelse? Om man bytte ut "bättre" till "sannare"? Även om det finns sanningar i andra religiösa traditioner så tror väl ändå vi som kristna att Jesus står för den fulla sanningen?
Men förutom hans relativistiska syn på religioner var det en bok som gav mig mycket behållning, inte minst när han öser ur den judiska traditionens källor och när han vänder och vrider på olika bibeltexter och hjälper oss att hitta nya djup.
