Framtidsstaden är en reportagebok om Malmö skriven av Lars Åberg, journalist och författare till ett 20-tal böcker. Han har bott i Malmö i nästan 60 år och har sett dess utveckling från småstad till mångkulturell storstad. Han intervjuar poliser, lärare, socialarbetare, politiker, kommunala tjänstemän och invandrare. Det är ett gediget journalistiskt hantverk som ligger bakom boken.Titeln syftar på att resten av Sverige ofta blir som Malmö, här har man kunnat avläsa strömningar som senare fått genomslag i hela landet. Frågan är om vi vill detta?
Det finns ingen annan stad som är så segregerad och där de olika sidorna är så skarpt åtskilda inom så korta avstånd som Malmö. Den ena sidan, som politikerna helst vill tala om är Västra hamnen, Turning Torso, Öresundsbron, Högskolan etc. Den andra sidan Rosengård, Seved, Herrgården vill man inte tala om, eller så talas det om att här finns det "utmaningar". Men nu är det framförallt denna sida som Åberg skriver om.
Det är bitvis riktig jobbig läsning. Vi talar om hela stadsdelar där det råder parallellsamhällen med egna lagar, egna system, egen kultur. Arbetslösheten är närmast kompakt, åtminstone officiellt (i själva verket finns det gott om svartjobb), de som växer upp här vet knappt vad det innebär att leva ett vanligt svensson-liv. Från 13-års ålder börja killar rekryteras till kriminella gäng som lockas av äldre kamrater i sina glänsande BMW-bilar och dyra klockor.
Visst åker man in då och då, men det är i det sammanhanget inte så allvarligt. Det ger bara prestige att ha suttit i fängelse något år, och så får man gratis mat och mycket tid att pumpa muskler och nya kontakter. Har du fru och barn blir de omhändertagna, det finns fonder som betalar ut pengar till familjen.
Samhällets repressalier har alltså ingen avskräckande verkan, det enda de kriminella har att frukta är andra kriminella: du kan inte lite på någon, din livvakt idag kan vara den som skjuter dig imorgon.
I skuggan av denna macho-kultur lever kvinnor och barn, flickor som far illa. I praktiken fungera många kvinnor som obetalda hushållerskor åt sina män, förbjudna att titta på TV eller gå ut på balkongen utan slöja. Utanför lägenheten får de inte gå utan tillåtelse. 12-åriga flickor kommer till skolan med sönderdiskade händer. Mer än 4000 unga kvinnor mellan 16 och 25 år lever under hedersförtryck. Bara i Malmö.
Åberg intervjuar en kvinna som blev bortgift med en landsman som bodde i Malmö. När hon kom hit upptäckte hon att han varken kunde språket eller hade jobb. Efter en tid förstod hon att han levde på det svenska samhället. Försörjningsstöd alltså. Tillsammans med tillfälliga svartjobb ger det en hyfsad levnadsstandard. Bidragen möjliggör parallellsamhället.
Jag har läst en del om hur internationellt bistånd fungerar, eller rättare sagt hur det inte fungerar. Förutom enstaka projekt som vaccinationskampanjer är det mesta bortkastade pengar. Biståndsindustrin har lett till ett dubbelt beroende: mottagarna har anpassat sig efter bidragskraven och ser därför till att saker och inte inte förbättras, då ryker ju biståndet! Men de som är anställda lever lika mycket de på biståndet, beroende av att det ska fortsätta för att kunna behålla sitt jobb.
I Malmö finns det biståndsprojekt för allting. Pengar kommer från kommun, EU eller allmänna arvsfonden. Projekten avlöser varandra och fungerar det inte heter medicinen: mer av samma. Som Åberg skriver: misstanken smyger sig in de projektanställda har lika mycket intresse av att hålla detta igång som mottagarna.
Ändå är inte projektpengarna de stora pengarna. Förra året fick Malmö nästan 5 miljarder i den kommunala skatteutjämningen. Det motsvarar en fjärdedel av hela budgeten! Chefen för enheten som har hand om det ekonomiska biståndet Jahangir Hosseinkhah berättar för Åberg det svar han fick när han velat skapa enkla kommunala jobb på vårdhem: "Om folk får jobb minskar skatteutjämningsbidraget och då går vi minus!" Kommunen har alltså ekonomiska incitament att hålla uppe bidragsberoendet. (s 151)
Malmö har blivit som ett uland: mottagare av bistånd utifrån. Det har inte fungerat internationellt och kommer inte fungera här heller. Det är inte bara det att det inte löser problem: bistånd och bidrag, både till enskilda och till kommunen i sin helhet har blivit en del av problemet.
I gruvor finns risken att kolmonoxid läcker fram, en gas som varken känns eller syns. Man kan jobba på i godan ro utan att ha en aning om faran. För att bli varnade i tid hade man förr med sig en kanariefågel i gruvan, när tuppade av var det dags att sätta sig i säkerhet.
Är Malmö Sveriges kanariefågel? Vi jobbar på och mår ganska bra i Sverige, de flesta av oss. Internationella undersökningar rankar Sverige som ett land där det är gott att leva. Statsfinanserna går som tåget.
Men om det som drabbat Malmö skulle hända hela Sverige, då finns det ingen som kan hålla oss under armarna med hjälp någon kommunala skatteutjämning. Om det är som det sägs att dagens Malmö blir framtidens Sverige finns anledning till oro. Kanariefågeln har tuppat av, ingen kan säga att den inte har blivit varnad.
