Jag kom över en bok, skriven av Nima Sanandaji (bror till den mer kände Tino) och utgiven av iea, Institute of Economic Affairs: Scandainavian Unexceptionalism, som tar upp de här frågorna.
Sverige var länge ett fattigt land beroende på kallt klimat och mager jord. Men vi fick ingen feodalism utan kungen förblev svag och beroende av adeln. En stark självägande bondeklass som ingen körde med samt enhetskultur och etnisk homogenitet, ingår också i vår historia. Detta har präglat den svenska kulturen och format de svenska värderingarna.Genom World Value Survey kan man se vad som skiljer svenskar från andra folk: vi har framförallt hög tillit mellan människor, hög arbetsmoral och social sammanhållning.
När sedan Sverige industrialiserades gjorde vi en fantastisk resa: från 1870 till 1970 gick vi från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikast. Inget annat land förutom Sydkorea har gjort en sådan snabb upphämtning. Under den hundraårsperioden fanns S med i regeringsbildningar bara under den andra hälften och de viktigaste reformerna var då redan sjösatta.
Men från 1970 och framåt har det gått betydligt knackigare. Skatterna steg kraftigt, inga nya (stora) företag startades, entreprenörskap och innovationer sjönk. Det var under den här tiden som välfärden började skifta fokus: medan den tidigare hade varit inriktad på sjukvård, skola, fattighjälp etc, handlade välfärd mer och mer om transfereringar. Vi betalar in pengar till systemet och får ut pensioner, sjukpenning, bidrag m.m. Det är i huvudsak en rundgång av pengar då varje individ får tillbaks i genomsnitt 80%.
Våra höga skatter är dessutom delvis dolda, 60 % av vår inkomst går bort i skatt men vid en undersökning trodde hälften av de svarande att det låg på 30-35 %.
Även från enskilda socialdemokrater har man ibland erkänt misslyckandet de senaste decennierna. Bosse Ringholm konstaterade 2002 att om Sverige hade haft samma tillväxt som i genomsnittet i OECD hade varje hushåll haft ca 20 000 mer per månad.
Kombinationen höga skatter och alltför omfattande välfärd har lagt sig som en våt filt över vår ekonomi. Och vad värre är: de påverkar också våra värderingar. Det är inte längre så att vi tycker det är viktigt att ta ansvar, göra rätt för sig och att inte utnyttja systemen.
Sverige befolkning har en ovanligt god hälsa, ändå har vi det tredje högsta sjukskrivningstalen i världen. Omkring 5 % av vår nationalinkomst går till att betala våra sjukskrivningar, att jämföra med Kanada på 0,4 %. Och i början av 80-talet ansåg fortfarande 82 % av svenskarna att det var förkastligt att göra anspråk på statliga förmåner som man inte hade rätt till, 2014 var det bara 55 % som höll med om detta.
Men Nima tar också upp något mer anmärkningsvärt: en allt för omfattande välfärd skapar i sig fattigdom. Människor blir inlåsta i bidragsfällor, särskilt i kombination med en rigid arbetsmarknad med höga ingångslöner och höga krav på utbildning. Incitamenten att söka jobb är låga. Detta skapar allt större klyftor i vårt samhälle, särskilt med beaktande av den höga invandringen de senaste åren. Det är inte alltid som mer välfärd är bättre välfärd.
Vad kan vi lära oss av detta? För det första måste vi förstå att det som skapar ett starkt och framgångsrikt samhälle handlar i första hand om kultur och värderingar. Sen måste politiken gå ut på att främja dessa värderingar.
Det måste löna sig att utbilda sig, men också att ta ett enkelt jobb även om det inte är drömjobbet. Det borde också förväntas att man som individ tar ett stort eget ansvar för den egna välfärden, istället för att i varje situation förlita sig på staten.
Detta blir ännu viktigare framöver när Sverige inte längre är ett enhetssamhälle med en homogen befolkning. Om vi inte ska bygga in allt större klyftor och motsättningar måste vi acceptera en större lönespridning till exempel. Ivern att minska löneklyftor har istället skapat andra, värre, klyftor: mellan de som har jobb och de som står utan. Och det är genom jobb och egen försörjning som man blir en del av vårt samhälle. Och när det gäller välfärden behöver vi sänka ambitionsnivån vad gäller olika former av transfereringar och koncentrera oss på kärnverksamheten: sjukvård, skola och omsorg.
