Det började med Harvey Weinstein i Hollywood. Ett stort antal kvinnliga skådespelare gick ut och berättade om sexuella övergrepp som han gjort sig skyldig till. De fortsatte med Kevin Spacey och i Sverige: Fredrik Virtanen, Martin Timell m. fl. Män som i skydd av sin höga position trodde att de kunde bete hur svinaktigt som helst mot kvinnor och komma undan med det. Nu gick det inte längre, kvinnor som blivit utsatta under alla år talade plötsligt ut. Som enskilda hade de inte vågat, tillsammans blev de starka. Och de var inte få: i Weinsteins fall handlar det om ett 40-tal kvinnor, de flesta skådespelare, många kända.
Att allt detta kommer upp till ytan är naturligtvis bra och kvinnorna förtjänar all stöttning de kan få. Det måste ha varit en enorm lättnad för dem att äntligen få upprättelse och bli tagen på allvar.
Sen tog #metoo-debatten en ny vändning. Då tänker jag på Gudrun Schymans tal på medborgarplatsen den 22 okt. Det hon sa var att man skulle sluta hänga ut enskilda män, det löser inga problem. Det är strukturerna som är problemet inte enskilda individer, enligt henne.
Efter det är det bara ett fåtal, knappt någon, som blivit uthängd. Däremot har kvinnor i allt större omfattning vittnat om övergrepp, små som stora, men alltså utan att ange någon förövare. Så istället för att fokus hamnade på enstaka män som betett sig svinaktigt, hamnade fokus på kvinnorna som offer. Förövarna kunde smita undan in i anonymitetens mörker. Det var naturligtvis det bästa som kunde hända dessa svinaktiga män: de slipper bli utpekade, istället smetas skulden ut över hela det manliga kollektivet.
Jag förstår naturligtvis att det för en enskild kvinna på en mansdominerad arbetsplats kan vara väldigt svårt att protestera eller gå till chefen. (Särskilt om det är chefen som står för tafsandet!) Men den saken gäller inte här: när hundratals kvinnor går samman och berättar borde det inte vara svårt att också rada upp namnen på de skyldiga.
Jag tror alltså att det finns en agenda bakom: vänsterfeminister menar ju att det är "strukturerna"som är problemet, inte enskilda män, utan män som grupp. Nu ligger det alltså en diffus anklagelse över alla män: om ingen enskild pekas ut, pekas alla ut. Flera debattörer, både män och kvinnor, har ju också menat detta bokstavligen.
Genom att hundratals, rent av tusentals kvinnor gått med i olika upprop, men utan att ange någon, har man skapat en känsla av att antalet manliga förövare skulle vara på samma antalsmässiga nivå som kvinnliga offer.
Givetvis är det inte så. Tittar man på misshandelsfall kan man konstatera att 1 % står för 63% av alla fall. När det gäller de sexuella övergreppen i Weinsteins fall handlar det om 40 kvinnor, och det är kanske inte orimligt att förhållandet mellan offer och förövare är en faktor på 40:1.
Det är detta som behöver lyftas fram i debatten. Misshandel och sexuella övergrepp är inget allmänt manligt problem, det kan man knappast hävda när 97-98 % av alla män aldrig gjort sig skyldig till liknande. Det är alltså ett individuellt problem, där enstaka män är skyldiga.
1 % av alla män är till exempel psykopater, och eftersom psykopati bland annat handlar om att man har en grandios självuppfattning där vanliga regler och hyfs bara gäller andra, inte en själv, skulle jag gissa att män med psykopatiska drag är kraftigt överrepresenterade bland dessa.
Så länge Gudrun Schyman var kommunist såg hon klasskampen bakom allt: arbetarklass mot överklass. Människor delades in i kollektiv där grupp ställdes mot grupp. Vissa grupper var förövare och andra offer.
Kommunisterna fick dock problem när arbetarklassen förvandlades till medelklass och inte längre såg sig som förtryckta offer. Då blev Schyman feminist och delade in offer och förövare i nya kollektiv: kvinnor och män. För henne blir det då följdriktigt att se till att enskilda förövare inte pekas ut, då drar man ju fokus från män som kollektiv. För att kunna upprätthålla kampperspektivet måste alla män betraktas som förövare och alla kvinnor offer. Och eftersom det alltid kommer att finnas både kvinnor och män kan en evig könskamp upprätthållas där kvinnor som grupp ställs mot män som grupp och där den förstnämnda alltid är offer och den senare alltid förövare.
