Karin Johannesson tillträdde som biskop för Uppsala stift i mars i år. Hon har skrivit boken Thérèse och Martin - Karmel och reformationen i nytt ljus. Eftersom jag har varit på reträtter på karmeliternas reträttgård utanför Tågarp under ett antal år och läst mycket av karmeliternas skrifter var det med stort intresse som jag också läste Karins bok.
I hennes bok låter hon både nutida bergsbestigare komma till tals, samtidigt som de tre stora mystikerna i Karmelitorden, Teresa av Avila, Johannes av Korset och Thérèse av Lisieux varvat med Martin Luther talar till oss.
Teresa av Avila, Johannes av korset och Martin Luther var alla tre samtida och - de var alla tre reformatorer. Det är en viktig sak att ta in: det förekom ingen reformation med stort R, det fanns många som såg förfallet inom den tidens kyrka och som på olika sätt engagerade sig mot detta. När det gäller Teresa av Avila var det sekulariseringen inom ordensväsendet och framförallt karmelitorden som blev hennes uppgift att reformera.
Karin Johannesson beskriver både likheter och skillnader mellan luthersk och karmelitisk spiritualitet. Likheterna är kanske störst med Thérèse av Jesusbarnet eller Lisieux som levde på 1800-talet. På samma sätt som Luther betonar hon nådens betydelse: allt är nåd och vi kan inte med goda gärningar åstadkomma någon förtjänst hos Gud. Men hon henne saknas det spänningsförhållande mellan nåden och människans aktivitet som finns hos Luther. Att allt är nåd innebär inte att inget spelar någon roll - utan tvärtom: allt spelar roll. Våra goda gärningar är ju även det ett resultat av Guds nåd.
Teresa av Avila och Luther träffades aldrig och förmodligen läste de inte heller varandras skrifter. Men när det gäller fokus på Jesus (Teresa har egentligen tillnamnet av Jesus) och att allt ska prövas mot Guds ord och att vi i bön kan tala med Jesus direkt och på ett familjärt sätt har de stora likheter. Båda reagerade mot förfallet mot kyrkan av sin tid och båda gjorde något åt det.
Precis som Johannes av korset drabbades även Luther av melankoli och depression. Johannes av korset har beskrivit detta i Själens dunkla natt, om hur Gud kan leda en människa genom torka och mörker. Precis som en växts rotsystem växer sig kraftigare vid torka växer vår tro vid andlig torka. Ibland, men inte alltid, är det därför Gud som leder människan in i ett sådant mörker.
(Många av dem som idag anses lida av psykisk ohälsa kanske i själva verket är inne i en själens dunkla natt och skulle behöva en erfaren själavårdare istället för psykiater.)
Karin Johannesson gräver djupt i den karmelitiska traditionen, men hon gör det med en evangelisk-luthersk kompass. Och hon menar att den traditionen kan vara viktig för oss i Svenska kyrkan - vilket jag instämmer i. Svenska kyrkan av idag har drabbats av en inre sekularisering liknande den som karmelitorden en gång hade.
Karin anger två utmaningarna vi står inför. Dels den billiga nåden, där inget blir förpliktande. Här behöver vi bli en kyrka som inbjuder till efterföljelse. Dels att vi riskerar att ägna oss åt andlig spa-verksamhet där vi inte låter nybörjare i tron bli något annat än nybörjare. Pilgrimsvandringar, reträtter och meditationer är inget mål i sig utan steg på vägen mot Gud, något som de karmelitiska mystikerna betonade.
En biskop ska vara en samlande och enande kraft för sitt stift. Då är det viktigt med en förmåga att formulera de utmaningar vi står inför och komma med en plan och ett program (varför inte reformprogram) för hur vi ska ta oss an dem.
Karin Johannesson vill bedriva en receptiv ekumenik där man undersöker hur resurser från andra traditioner kan hjälpa oss i de avgörande utmaningar som vi står inför, i det här fallet vad den karmelitiska spiritualiteten kan hjälpa Svenska kyrkan. Som ny biskop för Uppsala stift tror jag att hon har mycket att tillföra.
