Och i princip behöver jag inte titta tillbaka många år för att ställa frågan. Är jag samme person som den jag var igår? Jag kanske har klippt mig eller har fått ny erfarenhet och kunskap sedan gårdagen och även om skillnaden är liten är saken densamma: är jag samma "jag" som jag var igår?
Detta är något som redan antikens filosofer grubblade över. Hur behåller tingen, och även vi människor, sin identitet under förändringens gång. Vi är ju övertygade om att jag var samma person igår och kommer förbli det imorgon också men vad är det som håller samman mig, mitt jag, över tid? Hur kan man förändras men ändå förbli densamme, det borde ju vara en motsägelse!
Aristoteles var den som bäst lyckades finna en balans mellan förändring och varaktighet. Han definierade förändring som att ett ting går från dess potentialitet till dess aktualitet. Eller annorlunda uttryckt: i alla ting finns en inneboende möjlighet, en potential. När denna möjlighet realiseras övergår potentialiteten till aktualitet. Detta innebär en förändring men det förändrar ändå inte själva saken eftersom förändringen fanns där hela tiden från början, om än bara potentiellt.
Skillnaden mellan potentialitet och aktualitet är den mellan vad som är förverkligat eller vad som fortfarande bara ligger där slumrande. Ett nyfött barn kan inte tala - aktuellt, men väl potentiellt. Jag är alltså densamma hela livet, även om jag förändras. Alla förändringar finns där nämligen från början, potentiellt, och det som vi ser som förändringar är att alla dessa potentiella saker efter hand aktualiseras.
Men vad är då min början? När börjar "jag"? Är det i samband med födseln? Men ett ofött barn är ju ett potentiellt framfött barn, födselns möjlighet finns där från början.
Födseln är visserligen en stor förändring för fostret men eftersom födseln fanns där potentiellt från början är det fortfarande fråga om samma individ. Jag är alltså "jag" ända sedan befruktningen. Jag kan titta på ett ultraljudsfoto på mig när jag var i min mammas mage och säga: "Detta är jag", likaväl som jag kan titta på ett foto när jag var nyfödd och säga detsamma.
Det ofödda barnet är inte mer en del av kvinnans kropp än vad det födda barnet är. Att fostret skulle vara en del av kvinnans kropp, och som hon därför själv kan avgöra om hon vill ta bort, som en njure eller en blindtarm, blir därför absurt.
Men fostret är ju inte medvetet? Nej, men medvetenheten finns ändå potentiellt där. (För övrigt är vi inte medvetna när vi sover heller). Det som håller samman mig som individ finns där från befruktningen ända till min död.
I Jeremias kallelsevision får han höra:
"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken." (Jer 1:4-5)
Jeremia blev inte Jeremia först när han föddes. Det var han redan i moderlivet även om han inte fick sitt namn förrän senare. Gud formade honom och kallade honom som profet redan innan han föddes. Det gäller för oss alla även om vi inte just har en profetkallelse.
Detta är också ett tema som återkommer i bibeln för att inte tala om själva inkarnationen. Gud blev inte människa först när Jesus föddes utan inkarnationen ägde rum när den helige Ande kom över Maria och hon blev med barn. (Luk 1: 35)
Varje människa, född eller ofödd, är önskad av Gud, skapad och formad av honom ända sedan befruktningen.
