Genom sin dominans kunde bröderna Rockefeller dumpa marknader och tvinga bort andra företag och lyckades på så sätt lägga under sig 90 % av USA:s oljeindustri. Man har sedan gått in i en rad andra branscher där bank och finans samt läkemedel är de viktigaste.
I början av 1900-talet bildade man Rockefeller Foundation, en stiftelse för välgörenhet och utveckling. Senare bildades även Rockefeller Brothers Fund, RBF. Enorma summor överfördes till dessa och andra stiftelser av filantropisk verksamhet. Men att man skänkte förmögenheter till välgörenhet betydde inte att man släppte kontrollen över pengarna. Hur stor förmögenhet familjen äger och kontroller är det ingen som vet.
FN, till exempel, understöddes av Rockefeller och medlemmar i deras familj var med om att utarbeta FN-stadgan. Och det gäller en rad organisationer inom fred och miljövård som WWF, Earth Day och Romklubben.
Men även organisationer som Bilderberggruppen och Trilaterala Kommissionen. Särskilt den senare, TriCom, bildades efter Rockefellers önskemål. Medlemmarna i TriCom handplockades av David Rockefeller och utgör toppskiktet av politiker och näringsliv från USA, Europa och Japan. TriCom skulle få ett stort inflytande över den amerikanska presidentadministrationen och EU-kommissionen. TriCom sammanträder till exempel alltid strax före andra viktiga möten som G7/8 och idag; G20-mötena. Frågan är var besluten egentligen fattas.
Var kommer då klimatet in bilden? Det kan tyckas märkligt att Rockefeller, som ju byggde upp sin förmögenhet på olja, under 80-talet vände sig mot fossilindustrin och engagerade sig mot klimatförändringar. Men då ska man komma ihåg att även om Rockefeller fortfarande har ett stort ägande i oljeindustrin är de inte alls på samma sätt beroende av den.
Via sina stiftelser har de fortsatt att starta och finansiera organisationer, men nu i klimatfrågan, som till exempel 350.org.
När Jacob Nordangård beskriver hur klimatfrågan växte fram kan man konstatera att det hela tiden varit ett elitprojekt, framdrivet av internationella organisationer med ofta obefintlig insyn, finansierat uppifrån av hyperrika oligarker. När frågan har trängt ner till gräsrötterna och mer jordnära miljörörelser har alla tankar redan varit tänkta. Det har varit i säck innan det kom i påse.
När till exempel 350.org arrangerar klimatmarscher kanske de som går med känner sig som vanliga gräsrötter men det är med Rockefeller-pengar de marscherar för klimatet.
Den andra insikten efter att ha läst boken är att det inte var forskare eller vetenskapen som drev frågan. När klimatfrågan blev politiserad på 80-talet och känd för allmänheten under 90-talet var klimatforskningen ännu i sin linda. Och när man finansierat klimatforskning har det ofta varit utifrån ett mer eller mindre uttalat syfte: att man ska komma fram till att den antropogena uppvärmningen är på riktigt och farlig för oss.
Vad är då problemet? Är det ett problem att förmögna människor känner oro för jordens framtid och på olika sätt engagerar sig för att lösa problemen? Det behöver det förstås inte vara, men det finns saker som åtminstone oroar mig.
Dels bristen på insyn. När G20 håller möte är media där och rapporterar, men inget sägs om TriCom som höll sitt möte veckan innan. Vi vet inte vad som sägs där eller vilka som är de egentliga allianserna, var de verkliga besluten fattas. Inte heller om det finns underliggande motiv bakom. Ser man med verklig oro på klimatförändringarna eller används frågan för andra syften? Strategin man anar är att skapa ett hot, varna för detta och fortsätta med att skapa oro tills hysteri råder. Då serverar man lösningen på problemet, som i detta fall innebär mer makt till överstatliga organisationer.
Och då handlar det om synen på hur världen bör styras. Rockefeller har en mycket elitistisk syn på världen. Folk och demokrati ses mest som ett hinder som måste rundas. Man driver på mot en världsregering, där G20 redan nu utgör ett embryo.
Jacob Nordangård har i en annan bok, En obekväm resa, beskrivit sina erfarenheter när han forskade om detta. Det är en ganska skrämmande berättelse om hur han blev motarbetad och utfryst när hans kollegor förstod att hans forskning inte passade in i det rådande paradigmet. Klimatforskningen är politiserad och många forskare är egentligen aktivister.
Det Jacob Nordangård upptäckte är att åsiktskorridoren kan vara trång även på universitet, vilket naturligtvis inte bäddar för en fritt sökande efter sanningen, oavsett om denna är obekväm eller inte.
