lördag 6 juli 2019

Vår sällsynta planet



Från att jorden en gång ansågs vara i centrum i universum har vi steg för steg flyttats allt längre ut i periferin. Först när man insåg att jorden roterar kring solen och inte tvärtom. Nästa steg blev när man insåg att solen bara var en av hundra miljoner stjärnor i utkanten av en stor galax. Och slutligen, under 1920-talet, upptäckte man att även vår galax bara var en av många galaxer i en oändligt universum. Steg för steg har människan blivit detroniserad, en liten obetydlig varelse på ytan av en obetydlig planet, förmodligen en av många bebodda världar. Att vara människa var inget särskilt längre.
Planeter, Sol, Jorden, Galaxy, Sky, Utrymme, Natt
Men det som händer nu är kanske något av ett paradigmskifte. En rad forskare har börjat tala om att vi kanske är ganska unika när allt kommer omkring, vi kanske rent av är de enda intelligenta varelserna i universum. Ett av skälen till att man börjat överväga detta är att trots allt känsligare teleskop har vi hittills inte sett något spår av andra civilisationer. Med tanke på den tekniska utvecklingen som människan har åstadkommit på ett par hundra år, borde en civilisation som har några miljoner år på nacken ha byggt så avancerade superstrukturer i rymden att vi hade kunnat upptäcka dem. För att inte tala om att de borde ha besökt oss för länge sedan.

Detta har fått många att börja tänka om. I boken Rare Earth - Why Complex Life Is Uncommon In the Universe, argumenterar författarna Peter D. Ward och Donald Brownlee att jorden när allt kommer omkring är mycket speciell. Så speciell att det förmodligen är det enda stället där avancerat liv har uppstått och utvecklats. I och för sig menar de att bakterier och mikrober kan vara vanligt i universum, kanske har livet kommit till jorden genom meteoriter utifrån. Men det är en enorm skillnad på bakterier och flercelliga organismer. Författarna spekulerar i att det stora språnget inte är att liv uppstått utan att det sedan har utvecklats till avancerade organismer.
De äldsta kända spåren av liv är 3,7 miljarder år gamla, livet verkar alltså ha uppstått (alternativt kommit hit utifrån) mycket snart efter att jorden stelnat till en beboelig planet. Men om vi hade åkt bak i tiden till så sent som för 700 miljoner år hade jorden ändå tett sig helt död och livlös för oss. Fortfarande, drygt 3 miljarder år efter livets uppkomst, bestod det nämligen enbart av encelliga organismer, osynliga för blotta ögat.

Författarnas slutsats är att för att en planet ska kunna uppbringa avancerat liv måste den vara stabil och beboelig under många miljarder år. Och det finns en rad lyckosamma sammanträffanden som gör jorden till just detta:

1. Avståndet till solen måste vara lagom för att vatten ska finnas i flytande form, som är nödvändigt för liv. Jorden befinner sig precis i mitten av denna beboeliga zon.

2. Vatten måste alltså existera, men egentligen skulle det inte finnas tillräckligt med vatten på jorden (inklusive kväve och kol som också är nödvändigt för liv) eftersom den formades så pass nära solen.

3. Om inte allt liv skulle ha stannat vid mikrober på havsbottnen måste land uppstå. Det hade inte skett om vi inte hade haft kontinentaldriften och jorden är den enda planet i solsystemet som har detta. Vi vet inte sannolikheten för en sådan företeelse. Dessutom: om jorden bara hade haft en aning mer vatten hade oceanerna täckt de högsta bergstopparna, även med kontinentaldriften.

4. Utan en stor kärna av flytande metall med radioaktivt sönderfall (som håller värmen vid liv), hade vi inte haft ett magnetfält som skyddar oss mot kosmisk strålning och partikelstrålning från solen.

5. Sannolikheten för att en planet av jordens storlek har en så stor måne är väldigt liten. (Egentligen är jorden-månen ett dubbelplanetsystem.) Ursprunget till månen tros vara att en planet av Mars storlek kolliderade med jorden i ett tidigt skede och resterna av materialet som kastades ut i rymden bildade månen. En sådan kollision måste ske i en mycket exakt vinkel och hastighet för att resultatet ska bli en stor måne som fortfarande är bunden av jordens gravitation. Dessutom är det troligt att vår ovanligt stora kärna av flytande metall fick sitt ursprung här.

6. Vad gör då månen? Månens gravitation ser framför allt till att jorden åker stabilt och säkert i sin bana runt solen. Utan månen hade jorden "wobblat" i rymden vilket skulle ha orsakat katastrofala klimatförändringar som omöjliggjort avancerat liv.

7. Med cirka hundra miljoner års mellanrum krockar en meteorit av tillräckligt storlek för att utplåna hälften av allt liv med jorden. Senast hände det för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna dog ut. Men hade vi inte haft Jupiter på lagom avstånd hade detta skett vart 10 000:e år istället och då och då hade ändå större objekt med potential att utplåna allt liv träffat oss. Jupiter och Saturnus med sina enorma storlekar ser till att dra till sig de flesta av dessa massutplånare som far omkring i rymden.

8. Men hade vi haft en tredje planet av Jupiter-storlek hade jordens bana blivit instabil och risken varit överhängande att vi hade skickats ut i den interstellära rymden långt från den livgivande solen.

9. Man hör ibland att solen är en typisk stjärna men faktum är att 95 % av alla stjärnor är mindre än solen. Med en mindre och svagare stjärna är den beboeliga zonen närmare och då kommer eventuella planeter där få sin rotation låst så att den alltid vänder samma sida mot sin sol (så har till exempel skett med Merkurius). Det innebär att den ena sidan blir stekande het medan temperaturen på den andra sidan närmar sig den absoluta nollpunkten.

10. Men stjärnan får inte vara för stor heller, större stjärnor har kortare livslängd, (tvärtemot vad man skulle kunna tro). Med en stjärna som är 50 % större än solen blir livslängden så kort att avancerat liv inte hinner utvecklas på en planet.

11. Det är också ovanligt med ensamma stjärnor. Två tredjedelar av stjärnorna ingår i system av två eller fler som roterar kring varandra i en kosmisk dans. Detta omöjliggör stabila och trygga banor för dess planeter.

12. Solen får inte heller befinna sig för nära galaxens centrum där det är för tätt med stjärnor. I vår nuvarande plats hittar vi 23 stjärnor inom 13 ljusårs avstånd. I en tätare del av galaxen hade det funnits tusen stjärnor eller fler. Det skulle inte funnits någon natt då, och värre är att partikelstrålningen hade varit mycket högre. Dessutom är risken långt större att en supernova inträffar i närheten. När en stjärna slutar sitt liv som en supernova skickas det ut livsfarlig gammastrålning med en sådan energi att allt eventuellt liv inom 10-30 ljusårs avstånd utplånas.
Men för långt ut i galaxen finns det inte tillräckligt med tyngre ämnen som våra planeter är uppbyggda av.

Listan skulle kunna göras längre, men jag stannar här. Paradigmskiftet som pågår i forskarvärlden är alltså att man börjar inse att vi är väldigt unika. Från att ha blivit detroniserad och placerad långt ut i periferin är vi plötsligt tillbaka i centrum. Inte i något geografiskt centrum, men ett sådant finns ändå inte i universum. Men vi människor är med största sannolikhet de enda intelligenta varelserna i vår galax, kanske rent av i hela universum. Finns det liv där ute handlar det om bakterier och mikrober.

Vad innebär detta för vår syn på oss själva? Jag tänker att det innebär en återupprättelse av människans storhet, samtidigt som vårt ansvar som förvaltare av skapelsen fördjupas. Vi är skapade till Guds avbild och insatta av honom att vara förvaltare över allt skapat. Vi kan inte fly från detta genom att säga att vi är obetydliga och marginaliserade. Som människa utgör vi skapelsens krona.