När saltet mister sin sälta

När man läser kyrkans historia upptäcker man perioder då kyrkan har varit ett med den omgivande makten, där man haft samma åsikter och värderingar som den. Och så har det varit perioder då kyrkan har varit en nagel i ögat på makten, man har varit ett salt och ett ljus i världen, vågat ifrågasätta och protestera. Man har låtit sig vägledas av en annan Herre än samhället i övrigt och detta har ofrånkomligt lett till kollisionskurs.

Jag menar inte kyrkan ska söka konflikt för dess egen skull, absolut inte. Kyrkan ska söka försoning. Men om man som kristen och som kyrka, upptäcker att man har exakt samma värderingar som det omgivande samhället så bör åtminstone någon varningsklocka ringa.
Det behöver naturligtvis inte vara opportunism, det kan ju bara råka bli så att man efter eget självständigt övervägande har kommit fram till en ståndpunkt som sammanfaller med majoritetssamhället. Men man kanske sak fundera lite om det inte istället beror på anpasslighet. Trots allt så vägleds väl vi kristna av Jesus och det borde forma värderingar i oss som icke-kristna inte per automatik får. Åtminstone om vår kristna tro betyder något.

Den tanken verkar inte ha slagit Ann Heberlein när hon för en vecka sedan skrev en krönika i Sydsvenskan. "Våra värderingar skiljer sig i allmänhet inte från majoritetssamhällets" skriver hon och räknar därefter upp en rad etiketter som i och för sig kanske inte passar så bra in på de flesta kristna heller. Men poängen är när hon öppet tillstår att hon inte har något att protestera mot, hon tycker likadant i alla frågor som de som inte hämtar inspiration från en tro på Gud och bibel och bekännelse.

Ett annat exempel är när vår ärkebiskop blev intervjuad i DI Weekend 9 juli, (ej tillgång på nätet) och svarar på frågan om vilken uppgift kyrkan har: "Eftersom kyrkan inte finns till för sin egen skull är utmaningarna i första hand desamma som för vårt samhälle: ge näring åt människors livsmod och skapa förutsättningar för framtidstro bland unga, verka för ett öppet och jämställt samhälle, en mer rättvis och hållbar fördelning av världens resurser och att bidra till fred och försoning mellan människor och stater."
Vi ska alltså göra samma sak om alla andra! Vi skiljer oss inte, varken i värderingar eller uppgifter!

När Jesus säger att vi har som uppgift att vara ett salt i världen var det inte detta han menade. Om det inte går att skilja oss kristna från de som inte är det är vi salt utan sälta. Jag säger inte att man då inte är kristen, men man har svikit sin uppgift att vara salt i världen. Det gäller enskilda kristna men i ännu högre utsträckning kyrkan i sin helhet. Annars lär framtida kyrkohistoriker konstatera att vår tids kyrka var en period då kyrkan bara speglade samhällets värderingar istället för att hon vågade utmana.