Under Oas-mötet i Kungälv lyssnade jag på ett intressant seminarium om traditionen som den Helige Andes liv i kyrkan av fr Mikael Fälthammar, diakon i ortodoxa kyrkan. Utifrån en ortodox synvinkel kom han in på reformatorernas slagord: sola scriptura, skriften allena.
Ursprunget till Luther och reformatorernas motto var den korrupta romersk-katolska kyrkan. När de höll fast vid sedvänjor som Luther menade stred mot bibeln hänvisade de till traditionen vilket fick honom att ställa skrift mot tradition och avvisa det senare.
Mikael Fälthammar ställde frågan: tänk om reformatorerna hade haft en djupare kunskap om ortodox tradition, då hade de kanske inte drivit den falska uppdelning mellan skrift och tradition.
För vi kan ju idag konstatera att skriften allena har lett in i en återvändsgränd. För det första är det inte sant; skriften har aldrig varit allena. Bibeln växte fram i kyrkans sammanhang och har alltid blivit läst och tolkats i, av och för kyrkan. Under de första decennierna i kyrkans historia fanns inte heller bibeln, däremot en muntlig tradition. Och när Paulus brev och de första evangelierna började cirkulera på 50-60 talet så skulle det ändå dröja ett par hundra år innan man hade en samlad kanon i kyrkan som alla kunde vara överens om.
Reformatorerna, särskilt Tübingen-teologerna, menar att skriften är det enda en kristen behöver och att den är i sig klar nog för envar att förstå, och där den inte är det låter man skrift tolka skrift, traditionen behövs inte! Men jag undrar om de sagt samma sak om de sett situationen idag. Tanken att jag som enskild kristen ska kunna läsa bibeln helt frikopplat från kyrkans sammanhang eller traditionens liv fungerar inte. Det finns ju som bekant en rad motstridiga läror som alla menar sig vara "bibliska". De som bekänner sig till troendedopet istället för barndopet menar nog också att de utgår från bibeln, för att ta ett exempel. Vi kan också ta treenighetsläran som den kommer till uttryck i Nicenska trosbekännelsen och som inte har en klar definition i bibeln. (Hade den haft det hade inte Nicenum behövts.) Aktuella exempel är ju när man tolkar om Paulus för att rättfärdiggöra samkönade äktenskap. Man behöver inte rota särskilt mycket för att inse att skriften inte kan vara allena.
Det är också värt att notera att själva dogmen "skriften allena" inte finns i skriften! För att hävda den måste man alltså gå utanför skriften, men då är ju inte skriften allena! De bekännelseskrifter som har uppstått inom de protestantiska kyrkorna är ju också i sig ett vittnesbörd på att skriften ísolerat är otillräckligt.
Att ställa skrift mot tradition blir en motsägelse: skriften är ju en del av traditionen och bägge har den Helige Ande som källa. Det är samme Ande som inspirerade bibelns författare och som verkade i Nicea år 325 och de andra ekumeniska koncilierna. Samme Ande som fanns med hos kyrkofäderna är fortfarande kyrkans liv idag. När vi läser bibeln behöver vi göra det med kyrkan i Kristi gemenskap och ha kyrkans tradition i ryggen. Traditionen som är det som trotts överallt, alltid och av alla.
Skriften allena måste vi sätta in i sitt historiska sammanhang: Luther kanske tvingades ta till det slagordet för att hålla stånd mot det korrupta påvedömet på hans tid men idag har det nått vägs ände. Och det är en spännande tanke som Mikael Fälthammar kom med: tänk om reformatorerna hade haft djupare kännedom om den ortodoxa traditionen, kanske hade de då inte varit lika kategoriska och spelat ut skrift mot tradition.
