Återfödelse?

Biskop emeritus, Bengt Wadensjö, tror på reinkarnation. Det är svårt att tolka hans artikel i SvD på annat sätt, även om han inte säger det rent ut. Hans utgångspunkt är att allt fler svenskar tror på reinkarnation och detta innebär en utmaning för kyrkan. Så långt är det lätt att hålla med. Men för Wadensjö verkar utmaningen ligga i att kyrkan ska anpassa sin teologi efter människors folkliga föreställningar om återfödelse:

Reinkarnationstron betyder att den kristna tron ges en ny tolkning jämfört med det traditionella synd- och förlåtelseparadigmet. Domen över det enda jordiska livets misstag ersätts av en tro på själens eviga gemenskap med Gud och en vandring mellan den andliga och den materiella världen. 

Den lära som Wadensjö indirekt gör sig till apologet för är att frälsning inte längre handlar om att vi frikänns från synder i en himmelsk rättegång, utan om lugn och harmoni. En subjektiv upplevelse i nuet. Han undviker visserligen att direkt ta ställning men menar att det finns "flera belägg" som "bara" kan tolkas att Jesus trodde på reinkarnation, även om han inte predikade den i "den text vi nu har i bibeln". Sen ger han dock inte flera belägg utan nöjer sig med två.

Det ena är det välkända om att Jesus såg på Johannes döparen som den nya Elia. Kan det "bara" tolkas som att Jesus trodde att det handlade om profeten Elia som återfötts? Naturligtvis inte, en rimligare tolkning är att Johannes döparen representerar det ämbete som Elia stod för.

Det andra exemplet är när man för fram en blindfödd pojke till Jesus och han får frågan om det är pojken eller hans föräldrar som har syndat eftersom han var född blind. Om det var pojken skulle blindheten vara ett straff för synder begångna i ett tidigare liv, skulle alltså frågeställaren mena. Eftersom Jesus inte tog avstånd från detta resonemang skulle han alltså omfatta tron på återfödelse, enligt Wadensjö.

Men det är ett argument från tystnaden, och dessutom behöver man inte anta att ens frågeställaren trodde på reinkarnation. En rimligare förklaring är att en blindfödd person ställde till problem för dem som menade att handikapp var Guds straff för begångna synder. Om det inte var han som syndat, var det då hans föräldrar? Det var frågan som de kom med till Jesus och som tog avstånd från hela tanken att våra olyckor orsakas av synder vi begått.

Det är visserligen en utmaning för kyrkan att människors religiösa tro förskjuts men den utmaningen borde istället mötas med att sakligt och konkret diskutera saken med människor.
När det gäller återfödelse finns det ju flera saker man kan fundera över. Tror man att det finns ett fixerat antal själar en gång skapade av Gud? Hur förklarar man då den kraftiga befolkningstillväxten de senaste 200 åren? Eller menar man att nya själar kan skapas parallellt med att gamla återföds?

Men min första invändning gäller: om jag nu har levt i tidigare liv, varför minns jag inget? Nu finns det visserligen de som menar sig ha minnen från tidigare liv, vår framtidsminister Kristina Persson var till exempel torparhustru i Finland på 1800-talet. Men det är ytterst få som påstår att de minns något. Så om själen, alltså vårt medvetande, lämnar kroppen när vi dör och letar sig fram till ett foster i någon kvinnas mage, borde inte minnen också överföras?

Min nästa invändning gäller: om inte mina minnen följer med, är det då "jag" som återföds. Vad har jag för glädje av att veta att jag kommer tillbaka till ett nytt liv i en ny kropp när jag är död om jag inte får ta med mig något av det jag upplevt i detta livet? Mitt minne är en substantiell del av min personlighet, raderas det kan man lika gärna säga att det inte är samma person. Vi talar ju inte bara om vanlig glömska utan att alla minnen inklusive kunskaper, erfarenheter och färdigheter är puts väck. Jag har svårt att finna någon tröst i att återfödas under de omständigheterna.

Min tredje invändning gäller tolkningen av återfödelse. För delar av svenska folket, och för Wadensjö, är det något positivt, en tröst. Livet är inte slut när man dör och jag slipper den himmelska rättegången. Jag får en ny chans där jag kan fortsätta utvecklas.
Men i de religioner där man tror på återfödelse har det alltid varit en förbannelse. En ond cirkel där hela den religiösa livet handlar om att bryta denna cirkel och slippa återfödas. Hur förhåller sig Wadensjö till detta?

Att det pågår ett religionsbyte i Svenska kyrkan har jag förstått ett tag. Det pågår på olika plan i små steg. Det är fritt fram för pensionerade biskopar att lämna kyrkans tro och komma fram till en ny religiös uppfattning men då borde man vara hederlig och säga det rakt ut.

Samhällskontraktet

John Locke formulerade teorin som samhällskontraktet. Staten skapas genom ett samhällskontrakt: människor överlåter sina rättigheter till en styrelse som ser till att lagar och rättigheter upprätthålls. Det är fler filosofer som har talat om samhällskontraktet men Locke betonade att även styresmännen är parter i kontraktet och måste kunna avsättas om de sviker medborgarnas förtroende.

John Locke  (1632-1704)

Samhällskontraktet är inget konkret kontrakt som faktiskt ingåtts. Det är något som vilar underförstått i samhället och just därför är det mycket bräckligt. Det bygger på en outtalad överenskommelse att jag gör min del eftersom jag litar på att alla andra också gör sin del. Men den dag vi får anledninga att tvivla på att andra verkligen gör det kommer kontraktet att snabbt rivas.

Samhällskontraktet är riktat mot två håll: dels uppåt mot de styrande, dels horisontellt, medborgarna emellan.
När det gäller de styrande handlar det om att lita på att de pengar som jag betalar in i skatt verkligen används på ett för helheten klokt och förståndigt sätt. "Jag betalar gärna skatt om jag bara vet att pengarna går till vård, skola och omsorg" hör man ibland. Det där om-et är avgörande. Börjar folk tvivla på att pengarna verkligen går till rätt saker eller om man misstänker att de förslösas så minskar viljan att betala skatt.

När det gäller det horisontella kontraktet handlar det om att vi litar på att vi som grupp inte överutnyttjar systemen. En av mina lärare sa ofta: "Tänk på att det är era föräldrar som betalar" om skolans böcker och material. Nu visste vi ju att våra föräldrar inte direkt fick en faktura på de böcker och pennor som vi förbrukade. Kostnaden som drabbade dem var högst indirekt via skattesedeln och även om just jag gjorde av med 200 pennor i veckan skulle det inte märkas. Argumentet fungerar alltså bara om man har en gemensam samsyn om att allt kostar och drabbar oss som helhet i längden.

Vi ringer till exempel inte ambulansen för att vi klämt ett finger, eftersom vi vet vad en ambulanstransport kostar och att det kommer drabba oss själva som skattebetalare. (Och även om jag inte skulle vara skattebetalare förstår jag att det ändå inte är till min fördel att medel förslösas.) Men det bygger alltså på att vi förstår att staten inte är något annat än vi själva och det som drabbar staten drabbar oss själva i längden.

Problemet uppstår när man börjar betrakta staten som en storhet skild från en själv. Om jag inte upplever att jag är en del av helheten varför ska jag då ta ansvar för helheten? Till slut hamnar man i ett läge där man kanske bara tycker det är slugt att lura samhället på en onödig uttryckning.

I våra nordiska länder har samhällskontraktet fungerat ovanligt bra men vi behöver bara gå till länder som Italien och Grekland för att se exempel på motsatsen. Utvecklingen kan vända även här och jag ser oroväckande tendenser på det, både när det gäller kontraktet mellan styrande och medborgare och medborgare emellan. Den styrande eliten blir allt mer en egen sluten grupp samtidigt som allt fler i samhället inte ser sig själva som en del av helheten.

Det är mer aktuellt än någonsin att vi återgår till de grundläggande frågor som Locke och andra politiska filosofer sysselsatte sig med: Vad är en stat, vad ska den vara bra för? Vad är skillnaden mellan stat och samhälle? Vad ska vi finansera kollektivt och vad ska finanseras individuellt? Vilka skyldigheter och rättigheter har jag som medborgare i ett land? Och vad är skillnaden mot dem som inte är medborgare?

Vi lever i en tid då mycket kommer att förändras, samhällskontraktet kommer med all säkerhet se annorlunda ut i framtiden. All förändring behöver inte vara av ondo, men det förutsätter att vi tänkt igenom frågorna och vet vad vi gör.

Den perfekta klimatstormen

När det gäller klimatfrågan har jag i första hand intresserat mig för själva saken: blir det varmare? beror det på oss männsikor? i hur stor utsträckning? etc. Vad majoriteten tycker har jag sett som irrelevant, det som betyder något är ju sanningsfrågan.

Men det jag möts av är frågan om jag tror på konspirationsteorier. När nu världens ledare har nu samlats för att lösa detta, skulle det vara en bluff? Skulle allt vara en konspiration? Så det här inlägget tänker jag ägna mig åt konspirationsfrågan.

För det första vill jag påminna om att det inte är första gången som man har tagit miste. Det tydligaste exemplet är väl myten om skogsdöden. Under 80-talet trodde en övertygad majoritet av forskare, journalister och politiker att 50 % av skogen var döende och utom räddning, och nu gällde det att satsa allt för att rädda den andra hälften. Så de som menar att alternativet till att köpa hela paketet om klimathotet är att börja tro på konspirationsteorier måste uppenbarligen anse att de låg en konspiration bakom myten om skogsdöden.

Vi kan ta andra exempel: i decennier har världen trott att animaliskt fett orsakar åderförkalkning  i hjärtkärlen. Eller att kolestorol är ohälsosamt. Skulle det vara konspirationer bakom dessa felaktiga hypoteser?
Om man inte tror på konspirationer bakom tidigare myter, varför skulle det vara enda förklaringen till det som nu sker inom klimatfrågan?

Själv tror jag inte på en övergripande konspiration, utan snarare på en perfekt storm. En perfekt storm är när en ovanlig kombination av omständigheter drastiskt förvärrarar en situation. När det gäller klimatfrågan så har vi en rad omständigheter som stärker tron på klimathotet.

1. Först och främst FN. FN skapades som ett forum för att förebygga krig och konflikter. Under kalla kriget var det handlingsförlamat och förhoppningar kom på skam. FN är historien om spruckna drömmar. Men med klimatfrågan dök en ny möjlighet upp för FN att spela en roll i världspolitiken.

2. Miljörörelsen. I och med industrialiseringen började också en omfattande förstörelse av vår miljö i form av giftiga utsläpp i luft, mark och vatten. Jag minns reportage från Polen där solen förmörkades av röken från alla skorstenar. Miljörörelsen gjorde ett viktigt arbete med att uppmärksamma detta och drev på en omställning. Och man lyckades! I västvärlden förekommer det knappast några miljöfarliga utsläpp längre, och om så ändå sker är det en fråga för polis och åklagara och inte miljörörelsen.
Vad gör man när man uppnått sitt mål? Lägger ner verksamheten? Problemet för en rörelse är att när den väl kommit igång börjar den leva sitt eget liv och fortsätter av egen kraft. Ingen vill avveckla sig själv. I det här läget kom klimatfrågan och räddade miljörörelsens fortsatta existens.

3. Den politiska vänstern. Efter murens fall stod först en vilsen vänsterrörelse utan att veta vad den skulle ta sig till. Det som skedde sen var att en stor del av den gick in i miljö- och klimatrörelsen. Klimathotet blev för dem ett verktyg att bekämpa kapitalismen vilket t ex Naomi Klein har skrivit om i sin bok This changes everything.

4. Politikerna. Många har fått för sig att klimathotet inte skulle ligga i politikernas intresse. Inget kunde vara mer felaktigt! Naturligtvis tjänar de på att det finns ett övergripande hot som ger dem anledning att kavla upp ärmarna och ta tag i saker. Politiker vill känna att de göra skillnad!

5. Företagen. Det dröjde innan de globala företagen kom in i leken, men vid det här laget har det investerats så mycket pengar i grön energi att det för många investerare är en överlevnadsfråga att klimathotet är på riktigt.

6. Media. Mitt sista exempel är kanske viktigast. Klimathotet har varit en mycket tacksamt ämne att både skriva om och bildsätta. Till saken hör naturligtivs att en stor del av journalistkåren röstar vänster. Att man i vanliga media inte kunnat läsa att den globala temperaturen stått stilla i 18 år är bara ett exempel på deras partiska hantering av klimatfrågan.

Att mångas intresse råkar sammanfalla betyder inte att det finns en övergripande konspiration som har skapat den här perfekta klimatstormen. Men det är svårt att stå pall i stormen. När många börjar springa åt ett håll dras andra med. "Det tycks ju vara så att majoriteten tycker så här, och majoriteten kan väl inte ha fel?" Så börjar allt fler glida i sina åsikter, man anpassar sig.

Idag har klimathotet blivit ett paradigm, vilket innebär att de som tror på det inte längre behöver förklara sig. Det är de som har problemformuleringsprivilegiet och det är de som avgör vilka frågor som ställas och vilka som inte ska ställas.
De flesta som ännu inte bytt åsikt till en mer bekväm sådan håller en låg profil. Man avvaktar. Och det är i och för sig begripligt med tanke på vilken känslig fråga detta blivit.

Ändå tycker jag att varningsklockorna borde ringa hos fler. Klimatfrågan har blivit totalitär, den letar sig in i varje vrå i våra liv och ingen kommer undan. Den har blivit en "andlig" fråga och man begår enligt vissa, en synd om man ifrågasätter den. Klimathotet har blivit vår tids stora berättelse som samlar världens nationer. Vem skulle inte lockas att vara med på tåget?

Angus Deaton och det svenska biståndet

Angus Deaton, professor vid Princeton i USA och årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne är en mycket intressant person. Han har bland annat forskat om hur fattigdomen har minskat i stora delar av världen. Vetandets värld hade en lyssnarvärt program om honom.

Nyligen publicerade han boken The Great Escape, som handlar om hur vissa delar av världen upplevt en snabb ekonomisk utvecklingen, samtidigt som andra länder halkat efter. 

Enligt Deaton beror den ekonomiska klyftan helt enkelt på framgång. De fattiga länderna har inte fått det sämre utan det är väst som har lyckats fly från de sämre levnadsvillkoren. Han avlivar myten om att vår framgång beror på deras misslyckande.

Visserligen kan man på ett sätt se att de rika länderna i väst tjänar på att klyftorna är stora, till exempel genom att kunna ta del av billig produktion. Men samtidigt har framförallt Indien och Kina kunnat dra stor nytta av teknik som vi i väst utvecklat och som de inte behöver uppfinna på nytt.

Det som Vetandets värld inte tog upp men som kom fram i en intervju med SVT är Deatons totalsågning av svensk biståndspolitik. Han säger rent ut att det är helt galet att ställa upp ett mål (en procent av BNP) för hur mycket man ska ge. Det naturliga hade ju istället varit att fråga sig hur mycket som de behöver få, inte hur mycket vi behöver ge.
Enprocentsmålet är kontraproduktivt: det tvingar oss att ständigt hitta nya projekt för att få ut pengar, oavsett om de är vettiga eller inte.

Deaton bekräftar vad en mycket omfattande forskning redan visat, nämligen att traditionell bistånd gör mer skada än nytta. Med de pengar som stater får från väst behöver de aldrig ta tag i egna länders problem, och bistånd göder korruptionen.

I den aktuella debatten om att ta från biståndet för att bekosta invandringen ger han till viss del regeringen rätt. Det bästa sättet att hjälpa fattiga länder är att låta människor flytta hit. När invandrare kommer hit och arbetar och skickar hem pengar, så kallade remitteringar, så gör detta överlägset bättre nytta än bistånd. Här behöver vi i Sverige komma över prestigefulla låsningar och lyssna till forskningen. Av allt att döma verkar det ändå långsamt sjunka in hos allt fler.

Sverige - landet extrem

Det vi bevittnar i svensk politik just nu är den logiska slutpunkten på Reinfeldts "Öppna er hjärtan" -linje. Vi är ganska många som förstått att omsvängningen förr eller senare skulle komma. Och ju längre den dröjde, desto kraftigare skulle den bli. Sverige kommer nu, över en natt, gå från EU:s mest generösa flyktingpolitik till den minst generösa. Hade vi agerat i tid hade det inte behövt gå så illa.

Det är framförallt häpnadsväckande att se Miljöpartiet ställa sig bakom en politik som fram tills nu beskrivits som fascistisk. Det är pinsamt när Åsa Romson försöker inbilla oss att hon fortfarande är god med sina halvkvävda snyftningar. Varför avgick inte MP? Betydde makten och ministerlönen så mycket?

Jag är inte lika förvånad över Socialdemokraterna. Tvärtom har jag varit förvånad över de så ryckts med i den reaktionära vänsterns krav på fri invandring. Även om arbetarrörelsen är internationell är en restriktiv invandringspolitik det normala för dem och själva förutsättningen för att kunna behålla en stor och generell välfärd. Även för konservativa partier som Moderaterna ligger det i sakens natur att begränsa invandringen men av andra skäl, som att bevara en inhemsk kultur och tradition.
Kvar finns de liberala och den anarkistiska vänstern, men till skillnad från de senare som vill krossa staten och kapitalet med en okontrollerad invandring, vill liberaler avreglera arbetsmarknad och lönesättning för att folk ska få jobb och kunna försörja sig och sin familj. (Med liberaler menar jag inte f.d. Folkpartiet) Därmed blir invandring ingen belastning, utan faktiskt den tillgång som man med falska siffror hittills har försökt hävda.

Det är sorgligt att se att Sverige väljer stängda gränser framför att begränsa välfärden. Den egna tryggheten framför allt! Trygghet på andra bekostnad! Jag känner oro för de syriska män som har kvar sina familjer i sitt hemland men jag förstår att champagnekorkarna flyger i luften i LO-borgen.

Det blir nu tydligt vilka som är de verkligt goda. De kändisar som gapat om att SD är fascister, samtidigt som man inte det minsta bemödat sig om komma med seriösa förslag om hur en fungerande integration ska gå till, de tillhör inte den kategorin.

Sverige har lockat hit all världens flyktingar med höga bidrag och generös välfärd, men när folk faktiskt hörsammade inbjudan och kom, då smäller man igen dörren! Det duger inte med Romsons hyckleri om att "ingen kunde förutse den här situation". Vad är det för dumheter? Det är många debattörer som under lång tid förutsett detta, hon kan bara gå till sitt eget partis Bertil Torekull.

Svensk invandringspolitik har länge präglats av full gas och tvärnit. När Ingvar Carlsson lät bilan fall -89 fick vi bland västvärldens hårdaste invandringspolitik. Sen kom borgarna till makten och öppnade dörren. På kort tid tog vi emot fler flyktingar från Bosnien är något annat land i Europa. Den gången räddades politiken av att det blev fred och flyktingströmmen upphörde av sig självt. Den här gången gjorde den inte det och det blev istället tvärstopp. Ibland önskar jag att Sverige kunde bli lite mer landet lagom.

Högmod går före fall

Jag funderade ett tag på titeln till det här inlägget och jag tycker den stämmer bra in på Sverige i de här dagarna. Vi, särskilt våra politiker, har haft som vana att framhäva Sverige som den "humanitära stormakten". Till skillnad från våra inskränkta grannländer har vi "öppnat våra hjärtan". Med den migrationspolitiska uppgörelsen som Alliansen slöt med miljöpartiet har Sverige i ett antal år haft den mest generösa asylpolitiken i EU. Resultatet ser vi nu.

Det blir därför lite av hyckleri när Stefan Löfven gång på gång försöker förmå andra länder att hjälpa oss. Vi har ju själva bäddat för det. Om Sverige hade haft en liknande asylpolitik som de andra länderna hade vi haft den jämnare fördelning alla talar om. Retoriken att flyktingar har att välja mellan Sverige och krigets Syrien håller inte, innan någon kommit till Sverige har denne redan satt sin fot innnaför EU. Valet står istället mellan Sverige och Danmark eller Tyskland eller något annat EU-land.

Hur som helst, vi ser nu hur övriga EU hälsar oss välkomna i klubben, även om Ungerns president tyckte vi var lite sent ut. Nu vänder det snabbt i svensk politik, jag misstänker att gränskontroller bara är första steget. Kanske är vi snart tillbaka till 1989, lagom till Lucia? Ingvar Carlsson och MajBritt Theorin fixade det den gång helt utan hjälp av några Sverigedemokrater, det klarar nog också dagens socialdemokrater.

Det fina med en åsiktskorridor är att när korridoren väl svänger behöver man bara hänga med. Man kan till och med hävda att man aldrig bytt åsikt, man har ju inte satt sin fot utanför åsiktskorridoren!

Om vi ska kunna få fatta kloka beslut i det här landet måste vi kunna prata även om svåra frågor utan att stämpla ut varandra. Kloka beslut kommer när vi vågar ta ut svängarna, tänka högt, och inte ängsligt titta sig omkring innan man säger vad man tänker. Tankeförbud gör oss kollektivt dummare.

Kanske vi är på väg mot en sundare debatt? Allt fler talar om att asylpolitiken är förlegad, den är inte konstruerad för dagens situation, som denna debattartikel av Leif Elinder i GP visar. Läs den! om hur vi kan hjälpa dem som är i störst behov av hjälp, istället för bara dem som lyckas ta sig hit.

Själv har jag också länge reflekterad över det orättvisa med dagens regler. En albansk familj som förföljs av maffian blir utvisad, medan en syrisk familj som bott flera år i Turkiet i fred och säkerhet får stanna. Asyl betyder som bekant skydd, men vem är egentligen i störst behov av skydd?
Dessutom: det finns ingen skarp gräns mellan att fly för sitt liv och fly för ett bättre liv. Vad är det för fel med att komma hit som ekonomisk flykting? Vem hade inte gjort samma sak?
En facebook-vän förespråkar att dra kraftigt ner på asylinvandringen och istället ta hit kvotflyktingar från UNHCR. Jag har tidigare bloggat om liknande tankegångar. Jag är inte säker på vad som är bäst, bara att dagens system är ruttet.

Fortfarande väntar jag på den viktigaste debatten: hur gör vi med välfärden, ska den vara för alla? Hur får vi fler låglönejobb, när ska bostadsmarknads avregleras? Alla som tar ställning för öppna gränser borde avkrävas svar på dessa frågor. Vi har allt för många som bara levererar fina ord utan att bemöda sig med ett enda konkret förslag hur problemen ska lösas.

Genom tron allena?

Sola fide, 'Genom tron allena', är en av grundsatserna i Martin Luthers reformatoriska lära. Utgångspunkten för Luther var Rom 1:17, ett bibelställe som blev av allra största vikt för Luther. Vad står där då? Jo: "I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron."

I anslutning till Paulus teologi i Romarbrevet lärde Luther att människan inte kan bli frälst genom gärningar utan endast genom tro. Säkert fanns det skäl att kritisera viss senmedelita fromhet som la en överdriven vikt vid botövningar och befrielse från sådana genom avlat. Ändå finns det en tendens att Luther, i sin iver att markera mot detta, hamnar i andra diket.

Att rycka ut ett bibelställe och göra detta till sin huvudpunkt i den kristna läran är sällan fruktbart. Det är Luthers idé, inte Paulus, att Rom 1:17 uttrycker kärnan i den kristna tron.
Men viktigare är Luthers tillägg: "allena". Paulus skrev aldrig att vi ska leva genom tro allena. Utifrån Rom 1:17 finns det inget som hindrar att andra saker också bidrar till vår frälsning. I Nya testamentet som helhet så finns det många ställen som även talar om att vi människor behöver bidra till får frälsning. Fil 2:12: "Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta." är bara ett exempel.

Luther målade in sig i ett hörn när han hävdade att vi själva inget hade att tillägga till vår frälsning. Konsekvensen av detta blev att människan inte ens tillerkändes en egen vilja i frälsningsavseende. Hans avsikt var gott: att betona Guds nåd, men han hamnade i ett komplicerat resonemang om varför vissa uppenarligen inte väljer Gud, om inte viljan är fri utan beror på Guds nåd.

Det katolska konciliet i Trient, som brukar anses vara en del av motreformationen mot Luther, bejakar teologin att den rättfärdige ska leva av tro. Det är bara det där obibliska "allena" som man tar avstånd ifrån. Även om vi blir frälsta av tro, måste vi också förbereda oss för detta genom handlingar av fri vilja. Man hade en mer positiv människosyn där man menade att människans vri vija inte helt och hållet var förstörd efter syndafallet. Och för egen del kan jag inte se något att annat än att den synen också ligger närmare de bibliska texterna i det ämnet.

Om den svenska tilliten

Vad har gjort Sverige så framgångsrikt? Varför hamnar Sverige och övriga skandinaviska länder så högt i olika mätningar när det gäller livskvalitet och välfärd? En avgörande skillnad som skiljer ut oss från övriga världen är tillit. Den sociala tilliten är högre här, och länder där man litar på varandra blir framgångsrika länder. Ekonomiska transaktioner underlättas; man gör ju inte gärna affärer med människor man inte litar på. Och man är själv mer benägen att bidra till samhället om man litar på att andra också tänker på helheten.

Hur kommer det då bli i framtiden med en hög invandring från länder där den allmänna tilliten är betydligt lägre? Bo Rothstein som forskat om tilliten på Göteborgs universitet tar upp och diskuterar detta i en intressant artikel. Han visar att det nödvändigtvis inte behöver gå så att den sociala tilliten devalveras med en hög invandring. Resultaten från en dansk undersökning på Århus universitet visar att "invandrares tillit till andra människor stiger kraftigt så att den kommer att ligga närmare de mycket höga danska nivåerna än de länder varifrån man kommit".

Tänker man efter är ju tilliten i allra högsta grad kontextberoende. När jag befinner mig i Roms tunnelbana kontrollerar jag ständigt kamera och plånbok, spanande efter presumtiva ficktjuvar. Jag antar att min tillit till omgivningen i den situation är mycket låg.
På samma sätt det ju inte konstigt att invandrares tillit till samhället stiger när de kommer hit. De har ju inte samma anledning att misstro omgivningen här, som i deras egna krigshärjade länder.

Då finns det andra saker som kan äventyra vår dokumenterat höga tillit i Sverige. Enligt den danska undersökningen var "den viktigaste faktorn bakom denna ökning av tilliten i vilken utsträckning de som invandrat uppfattar att de blivit rättvist och opartiskt bemötta av de danska myndigheterna". 

Tyvärr kan man inte säga att invandrare till Sverige idag får ett opartiskt och rättvist bemötande. De extremt långa handläggningstiderna chockar många. Dessutom hör man talas om någons kusin som fick uppehållstillstånd efter bara 3 månader, han hade tur!
Och har det inte gått allt för många år sedan man fyllde arton kan man ljuga om sin ålder för att få en gräddfil till uppehållstillstånd. Jag undrar hur de nittonåringar som inte gjort detta och nu sitter av ett till två år utan att få gå i skola tänker om det?

En naiv tillit till att människor aldrig ljuger kan leda till en ökad misstro till samhället. En förutsättning för tilliten till det allmänna är att man kan lita på att det inte går att utnyttja myndigheters godtrogenhet.

En annan sak som kan minska vår gemensamma tillit är polariseringen och den ökade misstron i samhällsdebatten. När Ted Ekeroth håller tal om att det snart "smäller" bidrar han definitivt till ökad misstro. Men det gäller faktiskt också de som använder hans tal för att måla upp en bild av att Sverige mentalt befinner sig någonstans i 30-talets Tyskland och att SD bara väntar på att göra stadskupp så fort tillfälle ges.
Vi har sett ett antal bränder på planerade asylboende sedan i somras men även i befintliga asylboenden. Genast finns den de som reflexmässigt drar slutsatsen att det handlar om främlingsfientliga svenskar som varit i farten. Men i den mån man kunnat fastställa orsaken har det varit de boende själva som avsiktligt eller oavsiktligt satt eld. Nästa gång du hör om att det brinner på ett asylboende, betänkt följande: det finns över 8000 asylboende i Sverige. En hög andel av de som bor där röker och som inte blivit itutade brandsäkerhet sedan Bamsetidningsåldern.

Det unika med Sverige är ju att trots att det kommer långt fler än vad vi klarar av att hantera så går inte SD framåt i opinionen. I två mätningar har de nu backat, om än från en hög nivå. Den enda typ av organiserade protester vi ser i vårt land är när vänsteraktivister ger sig på polisen då de försöker göra sitt jobb.
Jag ser en hög tolerans mot de människor som kommit hit, kläder samlas in, människor ställer upp. Den som då målar upp en bild av ett dystert, främlingsfientligt Sverige bidrar i själva verket till just den polarisering som man säger sig vara emot.

Social tillit är mäktig kraft, det har skapat välstånd utan motstycke i vårt land. Men tilliten är samtidigt skör, den är inget vi bara kan ta för givet. Den oreda som råder i vårt mottagningsssystem där tur spelar en stor roll, eller där man kan bluffa sig till ett uppehållstillstånd motverkar att invandrares tillit ökar. Och en polariserad debatt där betydelsen av enstaka händelser överdrivs för att slå fast en tveksam tes ökar också misstron mellan oss.

Det kapital av hög tillit som vi har är något som vi måste förvalta väl. Det gör vi genom att se till att ha system där alla upplever att de blir lika och rättvist behandlade, och där vi inte polariserar i onödan när vi diskuterar.

Inför klimatmötet i Paris

För närvarande pågår Ekovandringen genom Europa där många från Svenska kyrkan vandrar med till Paris för att delta i klimatmötet där. Även på många andra sätt är anställda och andra ideella medarbeteare engagerade i klimatfrågan. Det är alltid roligt med engagerade människor, men jag undrar hur och framförallt hur brett man har skaffat sig kunskap om klimatfrågan. Har man bara hängt med den allmänna trenden eller har man själv läst på?

Svenska kyrkan uttalar sig gärna: "Ett långsiktigt globalt klimatavtal brådskar om världen ska undvika alltför höga temperaturhöjningar och katastrofala klimatförändringar"  skriver man i ett pressmeddelande i samband med klimatmötet i Bonn. Frågan är: hur vet man det? Vad vet Svenska kyrkan som forskarna inte vet?

Jorden, som inte behöver räddas från klimatet.

Jag har följt klimatfrågan i ca 15 år och läst ett tiotal böcker i ämnet (från båda "sidorna" i debatten). Jag skulle vilja rekomendera alla engagerade att ägna lite tid att fördjupa sig i en bok och inte bara följa med i det allmänna nyhetsflödet. Man kan till exempel läsa Climate change, The facts, en antologi skriven av världens ledande klimatforskare som Richard S. Lindzen, Patrick J. Michaels och Ian Plimer för att bara nämna några.

Koldioxidhalten har de senaste 100 åren stigit från 0,03% till 0,04%. Detta antas ha bidragit till en global temperaturökning med ca. en halv grad. Det är så lite att om vi inte hade haft mätinstrument hade vi ingenting märkt. Dessutom har uppvärmningen stannat av de senaste två decennierna. Om det är en tillfällig paus eller inte återstår att se.

Vi har inte heller sett någon ökning av stormar och orkaner som det länge varnats för, inte heller att höjning av havsnivån har förändrats, snarare har havsnivå ökat långsammare det senaste decenniet.
Som väl är det länge sedan som jag hörde om myten att 97 % av forskarna skulle vara överens om klimatförändringarna, däremot är siffran 97 % relevant när det gäller de datormodeller som används för att prognotisera framtidens klimat. 97 % har nämligen hittills fått fel i sina förutsägelser.

Visserligen har havsisen i arktis minskat under 2000-talet men 90 % av jordens is ligger tryggt och säket vid Antarktis. Det är märkligt (eller inte) att vi aldrig ser någon medierapportering från de områden där isen inte smälter.

Det enda som klimatalarmisterna har kvar är försiktighetsprincipen. Den innebär i korthet att vi ska utgå från att  katastrofen lurar runt hörnet oavsett vad forskningen säger. Men våra åtgärder borde baseras på det vi faktiskt vet om läget, inte vad som eventuellt kan ske i en framtid baserat på lösa spekulationer.
Mot försiktighetsprincipen får man också väga de fördelar som en ökad koldioxidhalt medför: grönare öknar och större skördar i våra jordbruk när mer av livets gas göder växtligheten. I år till exempel kommer skördarna runt om vår jord förmodligen slå rekord, till viss del beror detta på en öka koldioxidhalt. Och ett något varmare klimat är bara till gagn för livet på jorden.

Klimatmötet i Paris syftar i stort sett till en sak: att förmå fattigare utvecklingsländer att avstår från kol och olja. Om Kina, Indien och andra länder fortsätter att ånga på med sina kolkraftverk spelar det ingen som helst roll att vi i väst minskar våra utsläpp. Men en av de viktigaste medlen för att bekämpa fattigdom och skapa utveckling är billig elektricitet, och det billigaste sättet att producera el är med kolkraft.

Det man i Paris tänker göra är alltså att försöka övertala de fattiga att förbli fattiga, med hjälp av mutor (klimatbistånd) i hundramiljardsklassen. 

Efter 50 års erfarenhet av biståndspolitik vet vi idag att det i de allra flesta fall har en negativ effekt på mottagarlandet med ökad korruption som följd. Om dessa klimatmutor blir verklighet kommer det göda de redan rika, åstadkomma noll effekt på utvecklingen i fattiga länder och göra oss i väst fattigare. Allt, helt i onödan.

Nu kommer det (som väl är) inte bli av. Det är i stort sett bara Obama och EU:s politiker som fortfarande tror på klimatalarmisterna. I övriga världen är det en icke-fråga.

Det är lite axplock av kunskap man kan få om man tar sig tid att läsa några böcker i ämnet istället för att bara lita på vinklad och lösryckt medierapportering.

Bostäder åt immigranter

Uppmaningar att öppna upp församlingshem och prästgårdar för asylsökande är behjärtansvärt. Ändå är det att börja i fel ände. Just nu sitter det omkring 10 000 personer i migrationsverkets bostäder som har uppehållstillstånd och som väntar på att få komma vidare till ett eget permanent boende. Får de inget eget boende står deras liv och stampar, de får inte börja på SFI eller på någon av arbetsförmedlingens etableringsplaner. För många är det frustrerande att det efter en lång asylprocessen fortfarande inte händer något.

Det är viktigare att Svenska kyrkan satsar på att göra en insats för dessa istället, eftersom man då också skapar utrymme för de nyanlända. Om de som har fått uppehållstillstånd kommer vidare blir det ju lediga lägenheter och boende för de nya som kommer.

En sak man kan göra är att gå i borgen för immigranter när de söker lägenhet. Eftersom de inte har jobb eller andra kontakter har de väldigt svårt att få ett förstahandskontrakt. Om någon utomstånde garanterar tre månadshyror ökar deras chanser betydligt. Kanske skulle en oberoende kykrlig stiftelse kunna byggas upp för detta ändamål.

En annan sak är att pastorat och församlingar kan bli hyresvärdar för immigranter. Visserligen är det många faktorer som måste stämma in: bostaden måste ligga på pendlingsavstånd från en ort med SFI-utbildning, man måste också ta hänsyn till möjlighet för immigranterna att få arbete på orten etc. Och tyvärr ligger de församlingshem och prästgårdar som bara används sparsamt inte så lämpligt till.

Men som kyrka har vi en stor fördel: genom den omfattande verksamhet för asylsökande som byggts upp på kort tid lär vi känna många som vi kan gå i god för. Det är inte oväsentligt. Det är lättare att hysa tilltro och hjälpa någon vidare till ett liv med bostad och arbete om man känner denne. Och som systemet är uppbyggt är en första permanent adress helt avgörande för att man ska kunna komma vidare ur den migrationsfälla många hamnat i.

Varför blev Gud människa?

Cur deus homo Varför blev Gud människa? skrev Anselm när han var ärkebiskop i Canterbury. Han

var originell och nytänkare i nästan allt han skrev. Hans ambition var undersöka hur mycket av de bibliska sanningarna som vi kan komma fram till enbart genom förnuftet, utan bibelns hjälp.

De flesta folkslag på jorden tror ju på en Gud som har skapat världen. Även om det finns de som tror på flera gudar finns det ändå en "övergud" ett högsta väsen som är överordnad de andra. Men skulle man kunna komma fram till att Gud också måste bli människa, är det åtkomligt för förnuftet?

Anselm hållande ett exemplar av
Cur deus homo

I sin bok Varför blev Gud människa? beskriver han sin försoningslära och som fick stor betydelse för den västerländska kristenheten. Rätt eller fel är det Anselms fel (eller förtjänst) att vi i väst varit så fokuserade på den juridiska förklaringsmodellen av Jesu död: hans död var ett soningsoffer för vår synd. I den östliga delen av kyrkan har man ju mer betonat kampmotivet: Jesus kämpade mot och besegrade döden och djävulen på korset.

Hos Anselms har djävulen ingen roll att spela. Anselm utgår från att rättvisa kräver att en kränkning måste följas av gottgörelse av den part som har kränkt den andra. Detta är ju lätt att förstå om man kastar en sten genom grannens ruta, rättvisan kräver att man kompenserar grannen för vad rutan är värd. Kompensationen, i det här fallet får man anta att det handlar om en ekonomisk kompensation, utgör alltså gottgörelsen.

Nu menade Anselm att kränkningens omfattning beror på den kränkta personens betydelse. Det är en sak om jag kastar en tårta i ansiktet på mannen på gata, en helt annan sak om jag gör det på kungen. Gör jag det har jag begått ett majestätsbrott.

Nu innebär människans synd en oändlig kränkning eftersom det var en kränkning mot Gud. Problemet är att varje gottgörelse som människan skulle kunna åstadkomma bara kan bli ändlig, (hur mycket vi än anstränger oss) eftersom vi är ändliga varelser. Dilemmat är alltså: människan är den som är skyldige och den som måste utföra gottgörelsen, men bara den som är gudomlig kan åstadkomma en oändlig gottgörelse. Den som åstadkommer detta måste alltså vara både Gud och människa, alltså måste Gud bli människa för att arvsynden ska strykas och människosläktet frälsas.

Även om fokus är just försoningsläran är Anselms ärende att visa att man kan sluta sig till inkarnationens verklighet även utan att ha läst bibeln.

När det gäller hans försoningslära har kritikerna skjutit in sig på om Gud verkligen kan kränkas. Det är ju en berättigad fråga. För att man skulle kunna kränka någon förutsätter det väl att man är någorlunda jämnbördiga. Inte blir jag kränkt om ett litet barn sparkar mig på benet men väl om en vuxen människa gör det. Får vi inte en märklig gudsbild med en kränkt Fader som brinner av vrede mot oss, men sänder sin Son som tar ett blodigt straff i vårt ställe?

Jag kan instämma i det. Vi kan inte kränka Gud. Däremot har vi kränkt Guds ordning. Vi har brutit hans bud. Och kanske kan man säga att Gud blivit kränkt å offrens vägnar: alla de som drabbats av mänsklighetens synd. Gud känner vrede när oskyldiga drabbas. Det är denna kränkning som måste gottgöras och som Jesus gör i vårt ställe.

Anders Arborelius utsträckta hand

Jag har bara varit på Berget i Rättvik vid ett tillfälle men den retreaten betydde mycket för mig. Jag har förstått att det genom åren betytt mycket för många andra människor i vårt land, både inom och utom kyrkan. Det var genom Per Mases och Berget som retreaten introducerades i Svenska kyrkan. Vi behöver dessa oaser där vi kan få komma och delta i retreater och smaka lite av vilan hos Gud.

Med tanke på detta är det beklagligt över den njugghet som visats Berget från Svenska kyrkans ledning. De har oftare setts som problem än som en tillgång för Svenska kyrkan. Just därför är det förvånande över den upprördhet som man har visat över att fem medlemmar, däribland Bergets föreståndare Peder Bergqvist, i den helige Treenighetens kommunitet har valt att konvetera till Katolska kyrkan. Nog är det lite krokodiltårar över det hela. Om man inte visat Berget något större uppmärksamhet tidigare, eller bara kritisk sådan, varför beklagar man då detta?

Själv ser jag att Svenska kyrkan blir fattigare, men varje människa måste följa sitt hjärtas kallelse.
Däremot blir jag glad när jag läser Anders Arborelius i tidningen Dagen som också Kyrkans tidning referar till. Biskopen över Stockholms katolska stift kan med sin vishet och ödmjukhet bygga broar mellan oss kristna i Sverige. Berget kommer inte bli någon katolsk stiftgård, det är Arborelius förhoppning att ekumeniken istället stärks:

Anders Arborelius

"Stiftelsen Bergets styrelse har en viktig uppgift att bibehålla och förstärka denna ekumeniska dialog och samverkan. Det kunde vara bra att tillsätta en ekumenisk referensgrupp från alla de fyra kyrkofamiljerna som tillsammans med styrelsen ska verka för detta. På så vis kunde Sveriges kristna råd också knytas mer direkt till Berget."

 De upprörda känslorna över konversionen behöver lägga sig nu. Ta emot den katolske biskopens utsträckta hand så kan Berget på allvar bli en ekumeniska katalysator i svenska kristenhet, inte bara mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan utan även med andra kyrkor.

Kan jag tänka mig att komma till Berget på en ny retreat? Självklart! Under 20 års tid tillbringade jag ett veckoslut om året på den katolska Karmelgården i Norraby. Där kände jag mig hemma, även om det alltid var med en viss smärta som jag deltog vid altaret med höger hand på axeln. Men det var också nyttigt att göra detta, som en ständig påminnelse om de steg på den ekumeniska vägen som ännu fattas. Interkommunion är inte rätt väg, vi kommer inte framåt genom att låtsas en enighet som inte finns.

Anders Arborelius vill nu återuppta de teologiska samtalen med Svenska kyrkan som man tidigare haft. Bollen ligger nu hos Svenska kyrkans ledning och biskopar. Låt händelserna på Berget bli en väckarklocka: det ekumeniska tåget behöver få ny fart, Jesus bön om kristen enhet gäller även idag.

Klyftor i samhället

Klyftorna ökar i vårt samhälle, hör vi ofta. Jag instämmer i detta, men då måste man också definiera vad klyftorna består i. Vilka klyftor är det som "sliter sönder Sverige"?
Från socialdemorkatiskt och fackligt håll har man ensidigt fokuserat på lönespridningen och satsat på att minska dem. Det har skett genom att man i avtalsrörelser drivit upp ingångslöner och lägstalöner samtidigt som man med världens högsta marginalskatter gjort det olönsamt att göra karriär och satsa på ett välbetalt jobb. Resultatet är en extremt sammanpressad lönespridning.

Det är väl bra, eller? Problemet är att just denna kamp för att minska löneklyftorna har drivit fram andra klyftor i samhället, klyftor som är mycket värre. Arbetslösheten inom vissa grupper har blivit bestående, vi har områden i storstädernas förorter som i princip står utanför det övriga samhället.

Och det är dessa klyftor som sliter sönder vårt samhälle på riktigt: de som har jobb och de som inte har det, de som är inne i samhället och de som står utanför. De som kan försörja sig själva och de som måste blir försörjda av andra.

Jag kan inte se det på något annat sätt än att detta problem kommer att förstärkas. När jag ser alla flyktingar som kommer till vårt land funderar jag på hur det ska gå för dem. De med utbildning kommer säkert klara sig, även om väntan blir lång även för dem. Men de flesta har ingen eftergymnasial utbildning, det har ju visat sig även om SVT försökte blåsa upp antalet högskoleutbildade.
Efter 8 år är det endast 50 % av den utomeuropeiska invandringen som har jobb. Det är vad som gäller idag, men detta kommer ju bara förvärras så som situationen ser ut. Vi står inför en situation där en allt högre andel av befolkning blir beroende av den arbetande delen för sin försörjning.

Det hade inte behövt vara så här. Tyskland har en en betydande andel låglönejobb på sin arbetsmarknad och där får nyanlända jobb i betydligt snabbare takt. I Sverige har LO hellre drivit företag i konkurs och tvingat låglönejobb utomlands än att gå med på lägre löner.

Det är en sak som förundrar mig: de som anser att låglönejobb är så förhatliga, det är ju knappast så att de försvunnit, eller hur? De har ju bara flyttat till Kina och andra låglöneländer. Varför är det okej att kineser har enkla jobb till låg lön men inte invandrare i Sverige? Jag fattar det inte.

Det här är en fråga som inte bara berör den nuvarande invandringen. Skulle unga människor i utanförskapsområdena få jobb skulle gängens makt över dem minska. En fot in på arbetsmarknaden borde vara de effektivaste sättet att bryta den onda spiral som allt fler områden i vårt samhälle befinner sig i.

Vi har alltså en situation där kampen mot en typ av klyftor har skapat andra, värre, klyftor. För varför gör det så mycket att vi tjänar olika mycket? Bara den som anser att pengar är meningen med livet ser det som ett problem.

Den som har ett jobb, om än med låg lön, vet med sig att man lever på eget arbete, man lever inte på andra. Så till vida är man jämbördig med direktörn även om man skulle gå i kläder inköpta på second-hand. Det ger värdighet åt den enskilde och det skapar också möjlighet att ta sig vidare till arbeten med högre lön när man väl fått in foten.

Antje Jackelén och Guds existens

Ärkebiskop Antje Jackelén har blivit intevjuad i tidskriften Modern Filosofi i en artikel med titeln: Finns Gud? "Fråga inte så mycket", säger Sveriges ärkebiskop, Antje Jackelén. Hon börjar med att förklara att hon självklart menar att Gud finns till. Just det där ordet "självklart" får mig att misstänka att det just inte är så självklart. Och i nästa mening vill hon ifrågasätta den "'nakna teismen' som samlar argument för och emot Guds existens. "Det blir så ointressant och blodfattigt."

Istället för att närma sig Guds existens som ett varande, ska vi närma oss honom som en händelse. Men om Gud inte är ett varande utan snarare en händelse innebär ju det att Gud inte står utanför tiden. Eller är Gud en händelse som står över tiden? Men kan en händelse skiljas från tid och rum? En händelse måste ju hända någonstans och vid något tillfälle. Att tala om Gud som en händelse innebär att man gör hans existens beroende av vår rumtid, ja till en del av den?  Jag undrar var det blev av "Jag Är den jag Är" som Gud uppenbarade sig för Mose? Tror inte Jackelén att Gud är det yttersta Varat, grunden för allt annat som är?

Gud är transcendent och immanent: han står över och untaför skapelsen, samtidigt som han är närvarande i den. De två sakerna måste balanseras mot varandra. Men Antje Jackeléns gudsbild har kantrat över åt immanensen: Gud har blivit ett med sin skapelse och hennes gudsbild närmar sig därmed den österländska.

Nästa sak hon säger går ytterligare i linje med den immanenta gudsbilden: "Guds existens finns i, med och under det att våra sociala processer pågår." I den lutherska traditionen brukar vi beskriva nattvarden med samma uttryck: Kristi kropp och blod finns i, med och under bröd och vin.
Är då Gud beroende av våra sociala processer? Förvisso finns Kristi kropp även utanför nattvarden, men tanken väcks om Gud finns utanför våra sociala processer såsom menigen är formulerad.

Jackelén tycker inte att vi ska fråga så mycket om Guds existens utan istället uppleva Gud! Jag förstår att hon inte vill ha frågor om Gud när hon har så vaga svar, men samtidigt vill hon inte att vi ska sluta tänka själva! För mig blir det en motsägelse: i att tänka ingår väl att fråga och det skulle vi ju sluta med för att istället uppleva.

Det hettar till för ärkebiskopen när de kommer in på bokstavliga läsningar av bibeln. Det är ett modernt påfund. Den tidiga kyrkan var medveten om att bibeln måste tolkas, det fanns minst fyra sätt att tolka varje ställen i bibeln. Och det är ju riktigt, Jackelén syftar på quadriga, den fyrfaldiga tolkningen.
För att räkna upp dem bakifrån: den fjärde är den anagogiska tolkningen som syftar på den himmelska innebörden av bibelordet, den tredje den tropologiska som syftar på den moraliska innebörden, den andra den allegoriska som syftar på kyrkan och den första är den historiska tolkningen som syftade på bibelordets bokstavliga innebörd. Att kyrkan har förstått att bibeln kan tolkas på mer än ett sätt har aldrig inneburit att man uteslutit en bokstavlig tolkning.

Jackelén anser att det är självklart att vi kristna och muslimer ber till samma Gud. Jag skulle också akta mig för att ifrågasätta att Gud lyssnar när en muslim ber. Om det kan jag inget veta.
Men samtidit står Jackeléns gudsbild långt ifrån Islams. Om Jackalén har en nästan rent immanent gudsbild har Islam å andra sidan en nästan enbart transcendent som jag tidigare skrivit om. Jag har därför svårt att förstå hur hon och en imam skulle kunna mötas i en gemensam förståelse av Gud.

Jag förstår att denna korta artikel av naturliga skäl är ett utdrag av en längre intervju. Kanske även Jackelén känner sig obekväm med rubrikvalet: "Fråga inte så mycket." Ändå borde vi kunnat vänta oss mer av Sveriges ärkebiskop när det gäller frågan om Guds existens. Jag kan intyga att det verkligen inte blir "ointressant och blodfattigt" när man läser om hur de medeltida teologerna brottades med frågan.

Avslutningen av artikeln blir symptomatiskt: "Frågor om tro, liv, död och Gud uppstår inte för att en präst äntrar scenen." Det håller jag naturligtvis med om. Jag hade däremot förväntat mig att prästen hade kunna komma med något av svaren.

Farväl till folkkyrkan

Teologdag i Göteborgs domkyrka med tre intressanta föredrag av Jan Eckerdal,  Anne-Louise Eriksson och Mikael Kurkiala. Alla tre hade folkkyrkan som tema, men med lite olika infallsvinklar. Men även om man tog upp problem och farhågor med folkkyrkobegreppet var det ingen som på allvar ville göra upp med det. För mig är det uppenbart att det har överlevt sig själv. Vi lurar bara oss själva om vi fortsätter att tala om Svenska kyrkan som en folkkyrka.

Folkkyrkotanken är starkt förknippad med terrotialförsamlingen. Svenska kyrkan har täckt in hela Sveriges yta, vi finns överallt, åtminstone är det vad vi intalar oss. Men det där är ju till stor del fiktivt. Det är lätt att sitta vid en Sverigekarta och rita in församlings- och stiftsgränser. Men är det att fullgöra missionuppdraget? Att säga: nu har vi nått ut till hela svenska folket, bor inte alla i en församling kanske? Visserligen är allt färre medlemmar med då börjar vi tala om vistelsebegreppet istället, man kommer inte undan även om man går ur!

För att terrotialbegreppet ska ha någon praktisk betydelse behövs det en viss bemanning runt omkring i vårt land, vi måste kunna erbjuda söndagliga gudstjänster för alla människor. En mässa tar ungefär en timma i anspråk. I längden är det inte hållbart att åka om den totala restiden är längre än själva mässan. Erbjuder vi då alla som bor i Sverige möjlighet att fira mässa inom en halvtimmes restid från deras hem? Gör vi inte det förstår jag inte vad det betyder att man bor i ett område som täcks in av en församling.

Det finns också något förmätet med detta terrotialbegrepp, (som också berördes av Jan Eckerdal). Vi kan bli så inkluderande att det är svårt att inte vara med även om man inte vill. Kyrkan blir paraplyet som täcker in allt och alla.
Det är som när någon säger: "Jag vill inte ha med kyrkan att göra eftersom jag inte tror på Gud." Och så svarar prästen med ett leende: "Men Gud tror på dig!" utan att begripa hur paternalistiskt ett sådant svar är.

Det är möjligt att Einar Billing, på sin tid, hade vissa poänger med begreppet folkkyrka, för att avgränsa mot sekteristiska tendenser inom väckelserörelsen eller gamla tidens överhetskyrka. Men vi hade väl knappast uppfunnit begreppet idag, hur många tror det? "Folkkyrkan" är en rest från en tid som varit och som vi nu försöker fylla med nytt innehåll.

Men vi lurar bara oss själva, vi lurar oss att tro att Svenska kyrkan finns representerat i alla delar av vårt land bara för att vi har heltäckande kartor. Jag menar att det enda meningsfulla församlingsbegreppet är församligen som en gemenskap kring Jesus Kristus.
Hur många sådana gemenskaper finns? Hur långt är det mellan dem? Hur långt måste man köra varje söndag om man vill tillhöra en? Frågorna blir besvärligare att svara på. Men svaren blir ärligare.

Ett scenario för en annan flyktingpolitik

Det är ju glädjande att allt fler får upp ögon för hur skevt EU:s och Sveriges migrationspolitik fungerar: vi lockar människor att komma hit genom att lova att ta hand om dem, men erbjuder inga säkra vägar. Resultatet är tusentals som drunknar i Medelhavet.
Det som satt fart på diskussionen är en bild av en drunknad pojke på en strand i Grekland, och det är något som stör mig. Varför måste folk se en sådan bild för att vakna? Varför räcker det inte med ett TT-meddelande?

Ännu tror jag dock att det tar lite tid innan vidden av den dysfunktionella politiken sjunker in. Jag hörde på Studio Ett om hur EU planerar att bekämpa smugglarna med militära medel på internationellt vatten. Samtidigt säger man att man absolut inte är där för att förhindra migranter, utan endast stoppa smugglingen. Men det är ju obegripligt, det är ju med hjälp av smugglare som de tar sig till Europa!
Alla vet ju hur vi effektivt stoppar smugglingen över Medelhavet, det är ju bara att bogsera tillbaka båtarna till sin utgångspunkt. Ingen skulle betala uppåt 100 000 om man bara hamnar tillbaka till ruta ett.

Poseidon: väntar med att rädda flyktingar tills de är i fara.

Om man inte gillar detta borde man förspråka att svenska räddningsfartyg som Posedion åker hela vägen till Libyens kust, lastar ombord flyktingar och kör skytteltrafik med dem till Europa. Istället för att som nu, låta de som har pengar riskera livet på rangliga båtar ute till havs, sen räddar vi dem. Det förundrar mig att ingen verkar förespråka det förrra.
Genom att transportera tillbaka flyktingarna skickar vi en mycket tydlig signal att inte försöka ta sig hit den vägen. Istället borde vi erbjuda lagliga (och därmed säkra) vägar till Sverige. Vi skulle kunna kraftigt öka antalet kvotflyktingar från flyktingläger i Jordanien, då skulle även de mest utblottade få en chans att komma hit.

Men ännu hellre skulle jag se att Sverige byggde upp ett eget flyktingläger i något land i närheten, till exempel Libanon. Vi betalar ut enorma summor i bistånd varje år, pengar som bara ökar korruptionen i mottagarländerna, dem kan vi hellre använda på detta sätt. Köp flykingbostäder i platta paket från IKEA:s Better Shelter, 200 000 st skulle kosta 2 miljarder och kunna inhysa drygt en miljon människor. (Vår biståndsbudget är på drygt 40 miljarder varje år så pengar finns.) Flyktingarna skulle få mat och sjukvård och barnen skolgång. Nordic Battlegroup som försvaret sätter upp med jämna mellanrum till ingen nytta, skulle kunna anlitas för att garantera säkerheten.

Det svenska flyktinglägret?

Det Sverige har genomfört med detta är att ge flyktingarna skydd, det vill säga asyl. Jag antar att om vi ger en miljon männisor asyl av världens 60 miljoner flyktingar så kan man säga att vi har gjort vårt. Det är något helt annat än de 60-70 000 som lyckas muta sig fram till vår gräns.
Därtill har vi ju fri arbetskrafts- invandring, vill flyktingarna i den svenska flyktinglägret söka jobb i Sverige står det dem fritt att göra detta. Företag skulle kunna ha kontor på plats för rekrytering. Vi skulle kunna börja med SFI-undervisning för dem som önskar detta. (Alla vill kanske inte till Sverige, en del vill kanske bara ha skydd.) Och hur många som då kan komma till Sverige, ja det hänger ju på hur vår bostads- och arbetsmarknadspolitik utformas.

Men vi måste också bekämpa orsaken till flyktingkatastrofen. Med NBG skulle elitgrupper som SOG följa. I samarbete med brittiska specialförband genomför de operationer långt in i IS-kontrollerat område. När Khadaffi störtades genomfördes flygspaning med åtta JAS Gripen-plan över Libyen. Den operationen upprepas nu med ett utökat mandat att även angripa mål.

Framförallt tror jag inte att vi kan sitta och vänta på att trögrörliga organisationer som FN, EU eller NATO ska göra något. Ovanstående scenario skulle Sverige kunna börja med direkt, i bilateralt samarbete med andra länder. Vad väntar vi på?

Miss Fearless: Inga-Britt Ahlenius

Jag lyssnade på söndagsintervjun i P1 imorse där Inga-Britt Ahlenius fick berätta om sitt liv. Totalt orädd har hon inte tvekat att ta strid för det som hon ansåg vara det rätta. Djärv och kunnig har hon utmanat den korrumperande makten och fick bland annat EU-kommissionen att avgå 1999.

I Sverige blev hon känd när hon på 90-talet lyckades driva fram en oberoende riksrevision i Sverige, underställd riksdagen. Tidigare satt revisionen i knät på regeringen och Ahlenius företrädare hade inte vågat ta i detta trots att de naturligtvis insåg hur odemokratiskt detta var. Men Ahlenius vågade, och som hon sa: "Jag ville inte att Sverige skulle stå på scen tillsammans med Kina, Nordkorea, Kuba och några andra. Jag ville att Sverige skulle stå tillsammans med de andra demokratierna."

I Sverige fanns en naiv syn på makten som god:
"I andra länder så har man en nära erfarenhet att staten inte alltid är god, den är en potentiell förtyckare, medan Sveriges historia är annorlunda. Vi har under lång tid sett staten och överheten som en beskyddare snarare, och så har man inte sett behovet av att man ska ha en balanserande makt mot en exekutiv makt."

För Ahlenius blev det en överraskning att den socialdemokratiska regeringen gjorde sådant motstånd, framförallt från Göran Persson och finansminister Bosse Ringholm.  Hon insåg först efteråt att hon hade utmanat makten: "Det var en överraskning för mig att makten reagerade så aggressivt och så primitivt."
När riksdagen senare ändå röstade igenom reformen var det ett enormt nederlag för regeringen. "Men jag menar att de socialdemokratiska riksdagsledamöterna som röstade emot svek sitt uppdrag som riksdagsledamöter."

Men Ahlenius dagar i Sverige var räknade, hon var inte längre önskvärd. Hennes förordnande gick ut och när hon uttryckte intresse för något annat uppdrag fick hon beskedet: "vi har letat överallt men inte fått något napp". Man ville inte ge henne något nytt jobb som en simpel hämnd.

Efter ett kort förordnande i Kosovo blev hon tillfrågad från USA om hon ville bli undergeneralsekreterare för FN:s internrevision OIOS och blev i och med detta nummer tre i FN:s hierarki. Men hon blev alltså nominerad av USA, inte Sverige!
Det var som chef för FN:s internrevision som hon fick namnet "Miss Fearless" när hon sattes att granska Ban Ki-Moon. Hennes uppfattning om honom var kort och gott: "Han var oduglig för sitt uppdrag." Det var kanske inte bara hans fel, stormakterna var inte intresserad av en stark generalsekretarere och därför fick han uppdraget. När det gäller Ahlenius totala sågning av generalsekreteraren kan man läsa mer i boken Mr Chance: FN:s förfall under Ban Ki-Moon. Han förstod helt enkelt inte sitt uppdrag utan ägnade sig mest åt att läsa vackra tal som andra skrivit.

Det är människor som Inga-Britt Ahlenius som Sverige behöver idag: människor som tydligt och klart vågar peka ut nakna kejsare. Som inte böjer rygg för att uppnå fördelar i form av nya uppdrag. Det är därför så tragiskt att personer som hon motas ut ur landet. Sverige vill inte ha dem, de är för obekväma, för orädda. En person som inte kompromissar med sitt samvete och sin övertygelse skrämmer i ett land där politik handlar om taktiska övervägningar.

Hon avslutar med att citera Dag Hammarskjöld: “Never, for the sake of peace and quiet, deny your own experience or convictions”, svik aldrig din erfarenhet eller övertygelse bara för att få lugn och ro.

Om migrationshyckleri

Om det var något som Jesus kritiserade så var det hyckleri. Fariséerna som var den grupp som han oftast angrep, blev egentligen inte kritiserade för något som de gjorde, utan för att de såg sig själva som bättre än andra. Det finns en fara med att betrakta sig själv som god, då får man mindre anledning att vara självkritisk. "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" (Matt 7:3) sammfattar väl vad Jesus har att säga om hyckleri.

Den hetaste frågan i svenska politik just nu rör ju invandring och flyktingar. På grund av den här frågan har SD länge haft vind i seglen, enligt vissa mätningar skulle de rent av vara Sveriges största parti. Att de hamnat i ledarposition beror inte så mycket på dem som på de andra partierna; hade de inte hanterat frågan så klantigt hade knappast ett parti med nazisitiska rötter vunnit så mycket sympati.
Jag tror att folk känner på sig hur hycklande de andra partierna beter sig. De anklagar SD för allt möjligt utan att själva presentera några som helst kontruktiva förslag för att lösa de problem som Sverige står inför. Istället låtsas man att vi på något sätt skulle vara den "humanitära stormakten".

Men låt oss titta på hur svensk migrationspolitik fungerar. Alla med syrisk pass och som sätter sin fot på svensk jord får i princip uppehållstillstånd. Samtidigt är det förbjudet för dem att komma hit. Vi skulle kunna öppna lagliga vägar för dem, men gör det inte. Deras enda möjlighet är att betala hiskeliga belopp till en smugglare som erbjuder en farlig väg över medelhavet. (Smugglarna måste dra in enorma summor pengar, vart går de? IS?) Hade de kunnat ansöka om visum på svenska ambassader hade de istället kunnat komma hit betydligt billigare och säkrare genom flyg. Nu är det bara de ekonomiskt starka som kan komma hit, de andra får hålla till godo i flyktingläger i Jordanien eller var kvar i Syrien under svåra förhållanden.

Så varför erbjuder inte den humanitära stormakten detta? Därför att man inte vill att för många ska komma hit. Fast det är det förstås ingen som säger, inte ens miljöpartiet. Då måste man ju ta det förbjudna ordet "volymfrågan" i sin mun. Utåt sett kan man kritisera att det byggs murar i andra länder och hur polisen i Grekland och Italien behandlar flyktingarna, samtidigt som man i det tysta hoppas att detta ska få avsedd effekt.

Detta är alltså hyckleriet nr 1: det är förbjudet att komma hit till Sverige, men om man ändå kommer får man uppehållstillstånd. Om vi anser att det finns asylskäl borde vi naturligtvis erbjuda möjlighet att ansöka om detta på våra ambassader.

Hyckleri nr 2 handlar om hur de blir mottagna när de väl kommer hit. De får visserligen uppehållstillstånd, men först måste de vänta i 1-2 år. Och när de sen fått uppehållstillstånd måste de hitta lägenhet innan de kan påbörja SFI. Vi pratar om ett antal år innan de kan påbörja ett normalt liv i Sverige med arbete och egen försörjning. En hel del kommer aldrig nå dit. (Hade de istället valt Tyskland hade de haft jobb inom ett halvår.)
Det är sällan som hela familjer har råd, man får dela upp sig. Någon av föräldrarna och söner som har värnpliktsåldern inne flyr i föhoppningen att få med sig resten av familjen snart. Och jag har förstått på mer än en att de nu ångrar att de kom till Sverige.
Man kommer hit med stora förhoppningar och brinner att lära sig språket, men den passiva väntan bryter snart ner deras ambitioner. Kalla detta en passiv signalpolitik: "kom inte hit om du inte vill sitta av ett antal år i en tom lägenhet på den svenska landsbygden". Hur som helst fungerar det för intresset för Sverige har svalnat.

Det andra hyckleriet berör vår arbetsmarknadspolitik och vår extremt låga lönespridning. Här finns det också mycket hyckleri, t ex talet om att vi måste minska klyftorna i samhället. Det låter ju visserligen fint men det som de menar är att flyktingar visserligen får stanna i Sverige men de ska inte få jobb utan leva på bidrag. (Ta inte våra jobb.) Och det effektivaste sättet att hålla svaga grupper (dvs de som talar dålig svenska och ej har adekvat utbildning) utanför arbetsmarknaden är genom kollektivavtal och höga ingångslöner. Tänk på detta varenda gång ni hör någon företrädare från facket pompöst tala om att "bekämpa klyftorna". De vill helt enkelt bara slippa konkurrens om jobben.

Jag har talat med invandrare som är här illegalt och som gärna målar om ett helt hus för 500 spänn. De tillhör de allra mest utsatta i vårt samhälle, en växande grupp som lever i ett skuggsamhälle, och de är alla offer för LO och fackföreningsrörelsen. Men en fri lönesättning skulle dessa få jobb.

Faran med att kalla sig själv för "den humanitära stormakten" är att man till slut kan börja tro på det. Och är man världsbäst i godhet finns det ju ingen andledning till självkritik.