Den otidsenliga asylrätten

Björn Östbring och Lena Halldenius. Foto: Thomas Lunderquist.

Filosofiska rummet i P1 brukar vara värt att lyssna på, och det gäller inte minst det senaste avsnittet om Rätten till våra rättigheter - de mänskliga och de medborgerliga. Det var Lena Halldenius, filosof och professor i mänskliga rättigheter, och Björn Östbring, doktorand i statsvetenskap som diskuterade flera olika frågor med utgångspunkt i dagens flyktingsituation. Särskilt Halldenius var mycket intressant att lyssna till.

Dagens asylrätten kom till 1951 för att lösa en speciell situation efter andra världskriget.  Lena Halldenius:   "Situationen efter andra världskriget var att hela Europa var full av folk som plötsligt hade hamnat fel;  på grund av kriget eller att gränser hade dragits om befann de sig på ett annat territorium än där de var medborgare."

Utgångspunkten i den flyktingkonventionen är att flyktingen är redan på plats. Asylrätten ger skydd åt de flyktingar som befinner sig på plats men ger inget som helst skydd åt de flyktingar som är kvar i krigsområdet eller befinner sig i transit, på väg till ett land som kan ge dem skydd. För att kunna åberopa rätten till asyl måste ju flyktingen ge sig ut på en livsfarlig och strapatsrik resa. Asylrätten är alltså helt anakronistisk och fungerar inte idag: det som då var undantag har idag blivit regel.

Det är detta som är det främsta skälet till att EU och Sverige står så handfallna inför dagens flyktingsituation. Den "heliga" asylrätten har fått helt andra effekter än vad som avsågs från början:

1. Splittrade familjer.  Flyktingsmugglarna vet att ta betalt, ofta har man bara har råd att skickar iväg någon eller några familjemedlemmar. Då satsar man på unga män som kan ta vara på sig själva, medan kvinnor och gamla många gånger är kvar i krigsområdet. Det är en svår avvägning: stanna kvar i en relativ trygghet eller satsa på en okänd och farlig resa.
2. Människor dör i onödan. På vägen hit är det många som dör, helt i onödan! Hade de kunnat åka hit med vanliga reguljära transportmedel hade det ju varit mycket säkrare.
3. De som är i störst behov av skydd hjälper vi inte. Det är ju bara de med pengar och med tillräckligt fysisk kapacitet som har en möjlighet att komma hit.

Men detta i bakhuvudet borde det inte vara särskilt kontroversiellt att säga det självklara: avskaffa asylrätten! Tyvärr gick inte Halldenius och Östbring in på detta i någon större utsträckning, även om Östbring talade om att asylrätten borde begränsas till angränsande länder (hjälp i närområdet) och Halldenius om att asylrätten borde upphöra när skyddsbehov inte längre föreligger.

Just denna frågan har ju varit oerhört svårdebatterad i Sverige och vi vet ju alla varför: man har varit så upptagen med att leta stickor i SD:s politik att man inte sett bjälken i den egna.

För ganska precis ett år sedan skrev jag ner min vision om svensk flyktingpolitik: http://tobiasbackstrom.blogspot.se/2015/09/ett-scenario-for-en-annan.html

Jag kan konstatera att jag fortfarande tycker likadant, jag kan också, trots allt, glädjas över att P1, sent om sider,  börjar diskutera saken.