Staten och våldsmonopolet

Statens främsta, och viktigaste uppdrag är att garantera medborgarna fred och säkerhet. Om det är något vi ska ha staten till så är det detta, sen kan man alltid diskutera hur många fler uppdrag staten ska åta sig.
Enligt min mening har staten i Sverige vuxit sig för stor och faran med en för stor bredd är att man glömmer fokusera på kärnuppgifterna. Jag menar att det är just detta som håller på att ske i Sverige. Staten ska vara liten men stark, i Sverige har den blivit stor men svag.

Det handlar inte bara om att vårt militära försvar har hamnat i periferin och betraktas som ett sidoprojekt. Det som börjar bli mest akut är vår inre säkerhet. Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva hur det kryper närmare. Jag bor i Borås och de senaste veckorna har vi kunnat läsa om våldtäktsförsök på vår gata och skjutningar 500 m från där vi bor.

Det är ingen tvekan om att polisen har stora interna problem. Jag behöver här knappast upprepa att den nuvarande ledningen borde avgå, det har snart alla fattat utom han själv och regeringen som tillsatte honom.
Men problem verkar också finnas på åklagarsidan som inte alltid verkar förstå på vems sida de ska stå: brottsoffret eller förövaren. Det hjälper ju inte mycket att politikerna skärpte straffskalorna när domarna svarade med lägga sig på den nedre delen av skalan. När åklagare släpper personer som är misstänkta för mordförsök efter några timmar, och undviker att yrka på utvisning trots att de har möjlighet därtill då undrar jag var deras empati ligger. Varje kriminell som får en för mild dom, eller ingen dom alls, innebär ytterligare en påfrestning för brottsoffret.

Det har länge funnits en inställning att det är mer humant att vara för låga straff, men det beror ju helt och hållet vem man väljer att vara human mot. De mest brottsutsatta är människor som redan är utsatta på andra sätt: låginkomsttagare och invandrare till exempel. Människor som inte har ekonomiska möjligheter att välja fritt var de vill bo eller som inte har försäkrat bilen för att spara pengar.

När man läser om hur poliser förhandlar med kriminella gäng, och hellre väljer att gå in med dialogpoliser än kravallpoliser så kanske polisledningen borde fundera över vad de är till för. Naturligtvis ska vi i första hand försöka samtala och föra dialog med människor, men jag menar att det inte är en uppgift för polisen. Att prata med unga människor som håller på att utvecklas till att bli kriminella, det är en uppgift för föräldrar, socialarbetare, präster och imamer, fritidspersonal etc. Men när det kommer till en punkt där samtal inte fungerar, det är då man ringer polisen.
Men om de då bara fortsätter samtalet, istället för att ingripa? "Hade det gått att prata dessa tillrätta, hade vi inte ringt er" misstänker jag att de andra i så fall tänker.
När polisen backar från sitt våldsmonopol kommer bara andra grupper ta över. Vi ser det redan med bildandet av medborgargarden.

Men vi borde börja diskussionen med vad staten är till för i grund och botten. I Sverige har staten och kommunerna tillåtits svälla allt för länge, man har åtagit sig mer och mer och riskerar nu att glömma kärnuppgiften.