Boken 365 sätt att slösa med dina skattepengar, av Martin Borgs visar på problemet med visionära politiker. Man vill så gärna göra skillnad, skriva in sig i historieböckerna eller sätta kommunen på kartan att man glömmer vem man är till för och på vems uppdrag man jobbar.
Det första slöseriexemplet som möter oss är en liten kommun i Dalarna som kom på att man skulle attrahera fler invånare till kommunen genom att höja temperaturen i en insjö med fem grader till en kostnad av fem miljoner.Eller när politikerna i Falun byggde hoppbackar för hundratals miljoner för att få arrangera skid-VM.
Vidare har vi problemen med alla bidrag man kan söka. Bowlinghallar och gymhallar runt omkring i vårt land underhålls med bidrag från kommunen. Facebook får hundratals miljoner för att bygga servar i Norrland är ett annat exempel. Och det skrämmande med allt företagsstöd är att det finns inga belägg för att det verkligen har avsedd effekt Exemplen kan göras många och för den som vill skratta och förfäras så rekommenderas boken.
Vad är det som gör att politiker så villigt kastar sig in i dessa huvudlösa projekt.? Det viktigaste förklaringen är: det är inte deras egna pengar. Forskning visar att man är betydligt mer benägen att slösa med andras pengar än sina egna. Kommer pengarna från den egna fickan så är återhållsamheten och försiktigheten betydligt större. (Ett forskningsresultat som kanske inte förvånar oss.)
Pengarna representerar våra samlade resurser, allt det som vi skapar med vårt arbete. Hur ska vi då hushålla bäst med dem så att de används på det sätt vi själv vill? Det självklara svaret är att se till högre andel av resurserna hanteras av ägarna direkt. Om det är "egnapengar" istället för "andraspengar" som spenderas kommer de användas på ett mer omsorgsfullt sätt.
Ett problem är att ordet "gemensamt" har kidnappats av politiker; de tror att de behövs för att ett projekt ska kunna kallas gemensamt. Men låt oss ta projektet att värma en sjö. Om några kommuninvånare kommer på denna idé så kan de själva börja samla in pengar. Om tillräckligt många tycker att det är en god idé så blir det av och genomförs "gemensamt" av alla intresserade.
Men misslyckas man så visar det ju bara att invånarna inte var intresserad av att satsa sina pengar på detta. Då skulle ju de ursprungliga initiativtagarna kunna gå den politiska vägen och tvinga folk att betala i alla fall. (Är det därför man blir politiker?) Så man kan verkligen fråga sig när projektet är mest "gemensamt".
Frivilliga projekt och initiativ som alldeles på egen hand kan hitta sina finansieringslösningar är minst lika mycket "gemensamt" som när det dras den politiska vägen. Skillnaden är att det då handlar om en frivillig finansiering istället för tvångsfinansiering.
Pengarna representerar resurser som vi själva skapat. Vill vi att de ska användas så som vi själva vill bör inte allt för mycket föras över till andras kontroll.
