Hemma igen efter att ha varit på biskopskandidaternas utfrågning i Höör. De båda moderatorerna Lisbeth Gustafsson och Jan Wifstrand gjorde ett bra jobb, lagom avslappnat med bra frågor inom tre områden: hur kandidaten är som kyrklig företrädare, som samhällsröst och som människor.
De flesta svarade relativt likartad på flertalet frågor och jag gör här lite kommentarer (i parentes) i första hand på de frågor där de avvek från mönstret.
Först ut var Michael Persson, kyrkoherde i London som svarade eftertänksamt. Kyrkans viktigaste uppgift är att var öppen gemenskap av människor av tro och god vilja. De viktigaste samhällsfrågorna är ekonomi och ekologi som hör ihop.
Människor som vill döpa sina barn ska mötas med att dopet är den finaste gåvan vi kan ge våra barn som öppnar upp mot en annan dimension.
Frågan om samkönad vigsel var inget problem för honom eftersom vårt äktenskap inte är ett sakrament. (Om vi hade klassat äktenskapet som ett sakrament, vad hade Michaels ståndpunkt varit då?)
Som argument kom han in på skapelsen: en enskild människa är inte skapad till Guds avbild utan Gud skapade människan till man och kvinna, det är avbilden. (Här var det kanske mer än jag som höjde på ögonbrynen eftersom just den saken är ett argument mot samkönad vigsel.)
Mats Hermansson kom som andre man. Det finns mycket andlighet utanför kyrkan som vi måste ta på allvar, kyrkans uppgift är att vara lyhörd mot detta, all mänsklig andlighet är genuin. Frågan är då vad kyrkan ska tillföra; Mats talade om kyrkan hade ett arv, ett smyckeskrin att förvalta, men preciserade det inte närmare. (Och om alla andlighet är lika bra så finns det väl inte så mycket vi behöver tillföra.)
Kyrkliga frågor och andliga frågor går inte att skilja åt, och Mats framstod som den bland kandidaterna som var mest intresserad av att göra sin röst hörd i samhällsdebatten.
Den sjunkande dopfrekvensen ska mötas med tydligare inbjudan och drop-in-dop.
Mats hade tyvärr inte vigt ett homosexuellt par (det var det bara en av kandidatarena som gjort). Det var en sorg för honom att så inte skett. Procentuellt sett var ämnet litet men ändå oerhört viktigt. (Det framkom inte vad som var sorgen hos Mats: om det var för få samkönade vigslar eller om det var för att just han inte blivit tillfrågad.)
Mats kallar sig gärna förnyare och väjer inte för konflikter som förnyelsearbete kan leda till. Utmanande konst i domkyrkan kan göra människor ledsna och det som han lärt sig av det är att ta det på allvar och lyssna. Men konsten är viktig för att hjälpa oss som kyrka att nå samhället. (Mats kan säkert ha rätt i att konst är viktigt men jag undrar om inte poängen istället vore att konsten ska provocera vårt samhälle och vår samtid istället för kvinnor som förfäras över vad som hänger i kyrkan där de en gång blev konfirmerade.)
Fredrik Modeus kom därefter. En central uppgift för kyrkan är att bedriva undervisning. De viktigaste samhällsfrågorna i ordning var: mänskligt utanförskap, fred och miljö och internationell solidaritet. Biskopens viktigaste uppgift är att vara en enande kraft.
Det är viktigt att värna tillgängligheten för dop samtidigt som vi inlemmar de redan döpta. Dopet är Guds Ja till människan. När det gäller religionsdialog är det viktigt att vara tydlig mot sin egen bekännelse samtidigt som man är ödmjuk mot den andre.
Fredrik framstod som välartikulerad men åtminstone jag fick intrycket av lite väl inövade och tillrättalagda svar. Ingenting av det han sa var det väl någon som var emot?
Per Kristiansson var en av de två som stack ut från de övriga. Han började väldigt bra med att tala om hans erfarenhet som kyrkoherdeintervjuare. Präster har slutat läsa teologi verkar det som, det som de läser på fritiden är nästan bara deckare. (Man får hoppas att de åtminstone läser Chestertons fader Brown.) Kyrkans inre sekularisering oroar honom. Han saknar en längtan efter bön och teologi.
Per kallar sig pietistisk befrielseteolog och menar med det att Jesusnärheten är viktig, den personliga relation till Jesus. (För första gången så nämndes Jesus i hearingen!!!) Kyrkans röst är viktig men inte viktigt att just han som biskop ska synas, tyckte Per som har svårt att tänka sig bli biskop.
Johan Tyrberg anser att det är viktigt som ledare att ha människor omkring sig som säger emot honom. Han citerade KG Hammar: kyrkoherden och kyrkorådets ordförande måste älska varandra men de måste inte tycka om varandra.
Kyrkans viktigaste uppgift är att leva ut sin tro i helg och vardag, mässan är utgångspunkten. På frågan om att kyrkan ska vara en samhällsröst så citerade han Jesus att vi ska vara ett salt, men inte stanna i saltkaret. Vi måste finnas där människor är.
Som biskop går det att förena att vara en enande kraft och samtidigt vara profilerad: man kan vara enande i att sticka ut. (Men vi fick ingen närmare förklaring hur detta skulle gå till.) Johan var den som hittills talade tydligt om dopet som ett sakrament: i dopet blir barnet vidrörda av Gud. Dopet kan inte isoleras som enskild fråga: vi måste tala om kyrkan i samhället så att den blir relevant.
Det är viktigt att möjligheten till samkönade vigsel finns men vi är inte färdiga i vår äktenskapsteologi, äktenskapet är inget sakrament men många präster talar om det som ett sakrament.
Jag fick intrycket att Johan var den som fick störst positiv respons i salen och som verkar gå hem bland många grupper.
Anders O Johansson var den bland kandidaterna som avvek mest. Många söker efter tro och andlighet men de söker på fel ställe: folk har fördomar om kyrkan. Han brinner för att möta människor och bygga levande församlingsgemenskaper. Den församlingsgemenskap som de har i Broby kan uppstå även på andra håll. Han vill vara en röst för långtidsjukskrivna, arbetslösa och flyktingar. Biskop Antje har lärt honom att respektera andra traditioner, samtidigt är han tydlig med vad han själv står i sin syn på Jesus som Gud och människa.
Föräldrar ska döpa sina barn för att de ska bli Guds barn och en del av församlingen.
En fråga som det uppehölls en del vid är frågan om samkönad vigsel. Anders viger inte själv och ser det inte som ett problem: efterfrågan är väldigt liten, och det finns många andra som viger.
Han har mycket samtal och dialog med muslimer som söker upp dem i kyrkan.
Anders framstod som den som svarade tydligast efter sitt eget hjärta. Han sökte inte efter svar som skulle kunna passa alla utan berättade enkelt vad han själv hade för uppfattning. Han har utifrån sin mångåriga tjänst i Broby stor trovärdighet i att bygga gudstjänstfirande gemenskaper och mötet med människor från andra länder och kulturer, något som han också uppehöll sig mycket vid.
Sist ut var Eva-Lotta Grantén. Viktigaste samhällsfrågan för henne var miljöfrågan och klimatfrågan. Vi lever inte ett hållbart liv i västvärlden vilket drabbar många andra.
Kyrkan ska vara radikalt öppen och tydlig, som en pepparkaksform.
Dopet är den största gåvan som ger livsmod. Den vanliga barnfamiljen behöver hitta ett rum där man kan stanna upp och reflektera.
Alla kandidater var rörande överens om vikten av att satsa på diakoni, det finns för få diakoner. Många svar var också lika varandra när det gällde synen på ledarskap, samhälle och media.
På frågan om dopet, varför föräldrar ska döpa sina barn, är det märkligt att man tycks ha så lite att erbjuda: dopet är en fin gåva, Guds Ja till människan och ger livsmod. Kan man inte mer konkret än så formulera vad dopet innebär är det kanske inte så konstigt att dopfrekvensen sjunker. Man erbjuder form utan innehåll.
Vi står mitt uppe i den svåraste kris kyrkan befunnit sig i på 1000 år, och då tänker jag inte på dopfrekvensen utan på att vi snart inte har några gudstjänstfirande gemenskaper kvar. I större församlingar i städerna och på några ställen på landsbygden finns det ännu de gemenskaper som växer och föryngras, men de är ändå lätträknade.
När de har dött ut har vi inget att bjuda in till. Ingen plats där vi kan växa som kristna och utifrån vi kan leva ut evangeliet om Jesus. Om detta talades det inte så mycket om, vare sig bland utfrågarna eller kandidaterna.
Vi har länge varit en kyrka av anställda, vi är snart på väg att bli en kyrka för anställda också.
Flera av kandidaterna talade som om de såg biskopsstolen som en plattform varifrån man kan driva sina projekt och nå ut i samhällsdebatten. Kanske också att utfrågarna lade onödigt stor tonvikt vid detta med biskopen som samhällsröst. Det är inte det viktigaste i det läget som kyrkan befinner sig i. Per var inne på den inre sekulariseringen och Anders talade om den gudstjänstfirande gemenskapen och det är där vi måste börja: med oss själva. Vi kan inte nå ut som kyrka förrän vi är kyrka: en levande församling som består av en brokig skara av döpta människor, inte bara anställda.
