Minns ni filmen Tillsammans av Lukas Moodysson? Den handlade om ett vänsterkollektiv på 70-talet där alla bodde tillsammans och delade på allt. Men kollektivet spårar mer och mer ur och det slutade delvis i kaos. Filmen är en karikatyr på vänsterkollektiven men de avspeglar också en verklighet och vi kan konstatera att idag finns inga vänsterkollektiv kvar. De hade en kortvarig period i nutidshistorien.
Så varför fungerade det inte? Går det inte att ett antal person lever tillsammans som en enda stor familj där man delar på allt? Varför slutade det i kaos?
Svaret är: de hade ingen regel! För saken är ju den att det funnits kollektiv i över 1500 år. Det var inget nytt fenomen på 60-70-talet. Människor i alla tider har dragits av en längtan att leva tillsammans. I kyrkans sammanhang har möjligheten funnits för män och kvinnor att leva tillsammans i kloster. De som går in där avstår från den vanliga kärnfamiljen men de andra bröderna och systrarna utgör istället deras familj.
Vad menar jag då med regel? Jo, jag tänker på den helige Benedikts regel. Den har varit en grund för klosterväsendet ända sedan den skrevs någon gång under 500-talets mitt. Benedikt av Nursia grundade ett kloster i Monte Cassino söder om Rom och hans regel är en instruktionsbok i hur man lever klosterliv.
Klosterliv är enligt regeln en skola i Herrens tjänst. Munkens liv är det kristna livet och ingenting annat. Man söker sig till kloster för att man tillsammans med andra söka Gud.
Regeln går sen igenom hur man firar gudstjänster och tideböner. Vad som ska läsas vid de gemensamma måltiderna, hur man väljer abbot och hur man behandlar gäster, med mera. Just gästfriheten var oerhört viktigt: en gäst i klostret skulle behandlas som om Kristus själv kom på besök.
Måttfullhet är ett ledord: man ville inte ha någon överandlighet eller överdrifter. När det till exempel gällde fastan så skulle abboten godkänna den och man fick inte fasta mer man hade tillåtelse till, det ansågs kunna leda till högmod.
Ora et labor, bed och arbeta, står det inte uttryckligen i regeln, men ändå präglas den helt och hållet av detta. Balans mellan bön, arbete och studier genomsyrar munkens (och nunnans) liv.
I denna regel finns det komprimerat sekler av erfarenhet. Man utgår från en mycket realistisk syn på människan: vi är egoister, vi har svårt att sätta vår medmänniska före oss själva. Därför behövs regler som ramar in våra liv och som hindrar oss från de värsta avarterna av egoism.
Vi kan inte bara göra det som vi känner för, då slutar det i kaos som vänsterkollektiven en gång gjorde.
