Att äga 100 saker

Dave Bruno, författaren till boken The 100 Thing Challenge bestämde sig en dag för en utmaning. Han skulle under ett års tid enbart äga 100 saker, som titeln antyder. En växande frustration över mängden prylar som tyngde hans vardag, saker som pockade på hans uppmärksamhet fick honom att fatta beslutet.
Han beskriver hur hans far hade samlat på Märklin-tåg och planerat att bygga en stor utställning med landskap och allt, men som aldrig blev av. Som barn hade han sett fram emot detta, och därför själv fortsatt samlandet i vuxen ålder. Men han insåg att detta mer var ett sätt att hantera sin besvikelse som barn, egentligen var han inte intresserad av Märklin-tåg.

Alla saker som vi omger oss med drar bort vår uppmärksamhet från det som verkligen betyder något i livet. Bruno är en friluftsmänniska som gillade att klättra i berg och vandra i naturen. Men han började tänka över hur absurt det var att friluftsaktiviteterna i sig var så förknippat med mycket prylar. Blir solnedgången vackrare om man är utrustad som en bergsklättrare med alla tillbehör, frågade han sig?

"Mycket vill ha mer". Vi blir aldrig nöjda med sakerna vi förvärvar. Tillfredsställelsen över ytterligare en pryl bleknar snart bort. Det finns en hårfin skillnad att söka efter en värdefull sak för att vi behöver den, eller att söka den för att den gör oss mer värdefulla, i egna och andras ögon.

En viktig insikt som Bruno kom fram till är att bara för att man vill leva ett enkelt liv betyder inte det att vi måste fly. Alternativet till en modern konsumistisk livsstil (Bruno talar om American-style consumerism) är inte att slå upp sitt tält i ödemarken och leva där. Det går att leva ett enkelt avskalat liv mitt i samhällets puls, det handlar om val som vi själva gör.

Det finns en stor ironi i att vi som individuella konsumenter tror att vi gör individuella val. Men vi lurar bara oss själva, enligt Bruno, om vi tror att vår konsumtion är resultatet av fri val.
Det påminner mig om en scen i Djävulen bär Prada då den nyanställda journalisten Andrea Sachs på ett modemagasin fnissar åt hennes chef som diskuterar färger och design med en kollega. Sachs kunde inte se någon större skillnad på två olika bälten. Hennes överlägsne chef talar då om för henne att den blå tröjan hon själv bar och som hon naivt trodde att hon självständigt "valt" i själv verket hade valts av modeindustrin åt henne.
Nej, det enda riktiga valet är att kliva av helt och hållet, valet står inte mellan olika prylar utan i antalet.

Vill du äga 100 saker, eller bli ägd av 1000?

Brunos kristna tro lyser igenom på bokens sidor även om det inte är något som han predikar. Men tro är inte något vi kan välja bort som människor. Om vi inte riktar vår tro på Gud, riktar vi den mot vetenskap, människans natur, gurus eller - shopping. Vi måste helt enkelt tro på något. Risken finns att vi genom allt fler ägodelar försöker få oss att tro att vi är något mer än vi är.

Hur gick det då för Bruno? Ja, han satte upp ett antal regler. För det första var det hans utmaning, han kunde inte kräva att den övriga familjen skulle följa honom i detta. Han räknade alltså inte saker som han delade med resten av familjen och hushållet. Vissa saker räknade han också i kategorier, t ex strumpor. Och antalet böcker kom han undan genom att räkna "ett bibliotek".

Småaktiga skulle därmed säga att han fuskade. Men det som är befriande med hans bok är att han låter inte principer och regler komma i vägen för själva saken. Han ville komma ifrån bördan av alla saker som pockade på hans uppmärksamhet och som tog upp hans tid och energi. För detta behövde han en utmaning att komma igång, meningen var ju inte att denna utmaning skulle bli en ny börda. Som Jesus skulle ha uttryckt det: "Sabbaten är till för människan, inte människan för sabbaten".

En intressant iakttagelse som han gjorde var att hans liv faktiskt inte förändrades särskilt mycket, inte till det yttre i alla fall. Det som förändrades mest var platsen i hans förråd. Men det säger ju egentligen bara att de flesta av våra ägodelar är ganska onödiga. En sak som vi lägger i ett förråd är en sak som vi per definition inte behöver.

Avslutningsvis kunde Bruno konstatera att han bara behövde 14 saker, inklusive kläderna på kroppen, för att uppleva en ovanligt lycklig dag. Och fler saker hade inte gjort någonting för att förbättra den upplevelsen.

Goda nyheter för mänskligheten

Johan Norbergs senaste bok Progress - Ten Reasons to Look Forward to the Future, utmanar den undergångsstämning som man märker av allt för ofta i samhället. Det finns en utbredd tro att det var bättre förr, men det är en tro som bygger på selektivt minne.

Vilka är då de tio anledningarna till optimismen?

Norberg börjar med mat. Under det "glada" 50-talet led halva världens befolkning av undernäring, idag är det lite mer än 10 %. Det är framförallt två personer som vi kan tacka denna utveckling för: Fritz Haber och Norman Borlaug. Haber uppfann Haber-Bosch-processen som gjorde det möjligt att tillverka konstgödning i industriell skala, och Borlaug är mannen bakom den gröna revolutionen. Efter tusentals korsningar av vete lyckades han få fram hybrider med betydligt högre avkastning. Tack vare dessa två uppfinningar slipper uppskattningsvis två miljarder människor leva på svältgränsen idag.

Det andra kapitlet handlar om hygien. Man brukar säga att det var penicillinet som fick befolkningen att växa men av större betydelse var bättre toaletter. (Eller toaletter överhuvudtaget.) Idag har mer än 90 % av befolkning tillgång till rent vatten, tillgången till hygieniska faciliteter är lite lägre: 60 %. Här kan vi se en dramatisk förbättring från förr då inte ens adeln hade möjlighet att hålla sig ren.

Det här ha lett till en kraftig öka förväntningar på livslängden. Fram till 1900-talets början kunde människan förvänta sig en genomsnittlig livlängd på drygt 30 år, idag över 70.

För första gången i världshistorien är fattigdom inte längre norm, utan undantag. Omkring 10 % av jordens befolkning tillhör kategorin extremt fattiga, backar vi till 1900-talets början rör det sig om 60-70 %. Fattigdomen har minskat till och med snabbare än vad FN förväntade sig när de satte upp milleniemålen.

När det gäller krig och våld kan vi konstatera att det har följt mänskligheten genom hela historien, det är fred som är en modern uppfinning. Under medeltiden mördades årligen mellan 30-40 personer per 100 000 invånare i Europa, idag handlar det om 1-3 stycken.

Miljöfarliga utsläpp i skog, mark och hav har minskat kraftigt. Till exempel har oljeutsläpp till havs minskat med 99 % mellan 1970 och 2014. Det finns också ett tydligt samband mellan ekonomisk utveckling och större hänsyn mot miljön.

Så här fortsätter det: läskunnigheten är uppe i nästan 90 %, frihet och jämlikhet mellan män och kvinnor har kraftigt förbättrats etc. etc.

Detta är alltså fantastiskt goda nyheter för vår värld. I stort sett samtliga parametrar förbättras stadigt, även om det naturligtvis förekommer tillfälliga  bakslag. Och det handlar inte ens om en linjär förbättring utan exponentiellt; den positiva utvecklingen går snabbare och snabbare.

Ändå är alltså detta något okänt för många. När man undersöker människors uppfattning om dagens värld så tror alla att det är mycket värre än vad det är och det intressanta är att det är de med längst utbildning som hamnar mest fel i sina gissningar.

Frågan är varför? Delvis beror det naturligtvis på att negativa och dramatiska nyheter dominerar i media, förbättringar sker för det mesta gradvis och blir därför sällan en nyhet. Och vår uppmärksamhet dras gärna till det våldsamma och spektakulära.

Men det finns också en annan sida av saken. Det heter visserligen att ingen vill höra en olycksprofet, men enligt min erfarenhet stämmer det inte . Tvärtom: det är olycksprofeterna som siar om att undergången är nära, det är dem som alla lyssnar till. Sen spelar det ingen roll att de får fel gång på gång, folk fortsätter att lyssna på dem och beundra dem. Till exempel har ju Paul Ehrlich sedan han förutspådde att massvält skulle utbryta på 80-talet inte fått rätt om någonting, men ändå fått det ena prestigefulla priset efter det andra.

När man säger emot dessa och påpekar att det är högst osannolika scenarier de kommer med, hamnar man lätt i en moralisk uppförsbacke. Man misstänks för att tala i egen sak, att man inte vill ändra på sin egen livsstil eller vad det nu kan vara. Tanken att det kan vara de som larmar om kommande katastrofer som agerar i eget intresse verkar inte särskilt många inse, trots att det ligger närmare till hands. Vill du att folk ska skänka pengar till en viss organisation sker ju det effektivast genom att skrämma människor.

Men de här dramatiska förbättringarna som vår tid upplever måste förr eller senare få teologiska implikationer. Ändå fram till för hundra år sedan var  extrem fattigdom, hunger, krig, barnarbete etc. normaltillståndet för mänskligheten Nu tillhör allt detta undantagen. Den här exponentiella förbättringen måste vi väl ändå teologisera kring? Vad beror det på?

Det som framförallt kan vara "besvärligt" är ju att vi som kristna ofta tänker att det ska bli värre innan Jesus kommer tillbaks. Kärleken ska kallna, krigslarm och rykten om krig ska höras. Hur ska vi då hantera att vi, sedan andra världskrigets slut, har gått in i den mest fredliga perioden i mänsklighetens historia?

Jag har inga svar kring detta, bara funderingar. Men någonting har hänt, det är helt klart: vi lever mitt i den mest positiva utvecklingen i hela mänsklighetens historia.

Marx gör comeback i välfärden

Karl Marx tycks ha gjort comeback i debatten om vinst i välfärd. Vinsten framställs som utsugning av skattemedel, vilket har stora likheter med Marx mervärdesteori där vinsten framställs som utsugning av arbetaren.
Mervärdesteorin utgår från att varans värde bestäms av arbetsinsatsen. Den tid det tar för en snickare att tillverka en stol avgör vad stolen är värd. (Detta till skillnad från marknadsekonomin där stolens värde bestäms av tillgång och efterfrågan.)
Teorin bygger på att det finns en skillnad mellan vad kapitalägaren måste betala för arbetskraften och vad han kan få betalt för varan som produceras. Den här skillnaden – mervärdet – kan kapitalisten öka genom att låta folk arbeta längre, förmå dem att arbeta snabbare, organisera arbetet annorlunda eller använda bättre teknik. Oavsett vilket är mervärdet utsugning, eftersom det borde tillfalla arbetaren.

Karl Marx - låt han stanna i historieböckerna.

Problemet är att med det resonemanget är ägarens arbete inte värt något. Kapitalägarna och förvaltarna av kapitalet bidrar inte med något nytt, enligt Marx, det enda arbete som räknas är den rent fysiska produktion.

Det är väl här Marx gör sitt misstag (ett av många). Utan kapitalägare som vågar riskera sitt kapital skulle arbetarens insats inte var värd något. Det behövs någon som ser ett behov, stolar i detta fall, som lockar till sig kapital och som bygger en stolfabrik för att även arbetaren ska få betalt för sin möda.

Enbart arbete räcker inte, det krävs också kapital för att arbetet ska betala sig.
På samma sätt tycks Jonas Sjöstedt och andra motståndare till vinst i välfärd mena att företagarens arbete inte är värt något. Att komma på en innovativ idé, till exempel ett nytt sätt att organisera ett äldreboende, förmå kapitalägare att investera i idén och sen övertyga blivande kunder om detta, inget av detta är tydligen värt något. Vinsten, "mervärdet" betraktas som utsugning av skattepengar.

Nu menar vissa att det bara är "övervinsterna" som är problemet, sådär lagom vinst på 2-3 % är okej. Men då har man inte riktigt förstått att priset på en vara är information eller en signal till marknaden. Om priset på en viss tjänst stiger betyder detta: "vi vill ha mer av detta", det kan handla om en ny typ av äldreboende, till exempel. Detta lockar till sig fler investerare, och eventuella "övervinster" är ett övergående problem när den ökade tillgången har kommit ifatt efterfrågan.

Om man då går in och reglerar vinsten uteblir informationen till marknaden om att medborgarna önskar denna form av äldrevård. Effekten blir att vi inte får den vård vi skulle önska.

En fri marknaden är inte perfekt men det är det bästa instrumentet som vi har för att frambringa de varor och tjänster vi vill ha till ett pris vi accepterar.
En planekonomi, såsom välfärden fungerat hittills, kommer alltid till korta. Det främsta skälet till det är att ingen enskild planerare (politiker eller kommunal tjänsteman) har all information, han kan omöjligt veta  vad som är rätt pris för en viss tjänst. Dessutom är vi olika som individer och kan efterfråga olika typer av tjänster, vi kanske inte vill ha ett kommunalt monopol där en enskild beslutsfattare bestämmer hur våra skattepengar ska användas.

Marknaden är inte perfekt men hela tiden självreglerande. Tusentals trial and error leder helt enkelt till att våra skattepengar används på det sättet vi önskar.

Teologdag om mänskliga rättigheter

På biskopens teologdag i Göteborgs domkyrka fick vi först lyssna till Elisabeth Abiri, statsvetare som talade om mänskliga rättigheter ur ett historiskt perspektiv. Jag noterande att hon tog upp felöversättningen när man talar om alla människors lika värde i den första artikeln. På engelska står det dignity vilket borde översättas med värdighet på svenska. Det blir en också en djupare förståelse än när man talar om värde. Alla människors lika värde är inte oproblematiskt som jag bloggat om tidigare.
Tidigare sågs ofta människor som en slags råvara för staten, en resurs likvärdig med naturresurser som man kunde använda sig av efter behag. När de mänskliga rättigheterna började formuleras var det med en insikt om att människorna inte är till för staten, människorna har ett eget mål och en egen värdighet.
Abiri bekräftade att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 formulerades väldigt brett, där står dels vad som inte får göras mot en individ men också vad som måste göras för henne.

På eftermiddagen talade Ola Sigurdsson om den teologiska grunden för deklarationen. Det finns ingen entydig kontinuitet mellan kristendomen och de mänskliga rättigheterna men heller diskontinuitet. Det handlar om flera trådar som flätats samman och där religionen är en tråd. Att det inte nämns något om Gud som grund för människovärdet ska inte ses som något anti-religiöst, utan en pragmatisk lösning för att få med fler länder.

Det jag saknade var en diskussion kring bredden av artiklarna som Abiri berörde men utan att problematisera. I det senaste avsnittet av filosofiska rummet diskuteras just detta på ett intressant sätt. Lena Halldenius påpekade att det i princip bara är välfärdsstater av skandinavisk modell som lever upp till de mänskliga rättigheter när även saker som semester räknas in.
Jag har inget emot semester frågan är väl om det är rimligt att det ska räknas som en mänskligt rättighet? Finns det en risk att man förlorar i djup när man satsar på bredd?

En annan synpunkt är att så gott som alla länder bryter mot de mänskliga rättigheterna som de är formulerade nu. Var och en har rätt till bostad, till exempel, likväl finns det uteliggare i alla länder. Problemet med detta är ju att kritik mot länder som bryter mot mer fundamentala rättigheter neutraliseras: de kan alltid slänga tillbaka samma kritik, ingen lever ju ändå upp till dem.

En annan fråga är ju vem som har skyldighet att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. I princip är det nationalstaterna men gäller det bara de egna medborgarna eller alla som vistas innanför landets gränser? Och vad gäller de människor som är på flykt undan en stat som just kränker de mänskliga rättigheterna, vilket ansvar har kringliggande stater?

Jag menar att mycket skulle vinnas på att man bantade ner rättigheterna till att handla om vad man inte får göra mot individen. Rättigheterna borde utgå från de basala behov som man har som människa: liv, frihet, mat, sömn. Dessa rättigheter har varje stat skyldighet att visa mot varje individ, medborgare eller ej.
De övriga rättigheterna, de som också brukar kallas som positiva rättigheter, alltså vad som måste göras mot varje person, bör beskrivas som medborgerliga rättigheter och skulle kunna variera från nation till nation. Genom att slimma de mänskliga rättigheterna kan man också ställa hårdare krav på att stater verkligen lever upp till dem.

Den otidsenliga asylrätten

Björn Östbring och Lena Halldenius. Foto: Thomas Lunderquist.

Filosofiska rummet i P1 brukar vara värt att lyssna på, och det gäller inte minst det senaste avsnittet om Rätten till våra rättigheter - de mänskliga och de medborgerliga. Det var Lena Halldenius, filosof och professor i mänskliga rättigheter, och Björn Östbring, doktorand i statsvetenskap som diskuterade flera olika frågor med utgångspunkt i dagens flyktingsituation. Särskilt Halldenius var mycket intressant att lyssna till.

Dagens asylrätten kom till 1951 för att lösa en speciell situation efter andra världskriget.  Lena Halldenius:   "Situationen efter andra världskriget var att hela Europa var full av folk som plötsligt hade hamnat fel;  på grund av kriget eller att gränser hade dragits om befann de sig på ett annat territorium än där de var medborgare."

Utgångspunkten i den flyktingkonventionen är att flyktingen är redan på plats. Asylrätten ger skydd åt de flyktingar som befinner sig på plats men ger inget som helst skydd åt de flyktingar som är kvar i krigsområdet eller befinner sig i transit, på väg till ett land som kan ge dem skydd. För att kunna åberopa rätten till asyl måste ju flyktingen ge sig ut på en livsfarlig och strapatsrik resa. Asylrätten är alltså helt anakronistisk och fungerar inte idag: det som då var undantag har idag blivit regel.

Det är detta som är det främsta skälet till att EU och Sverige står så handfallna inför dagens flyktingsituation. Den "heliga" asylrätten har fått helt andra effekter än vad som avsågs från början:

1. Splittrade familjer.  Flyktingsmugglarna vet att ta betalt, ofta har man bara har råd att skickar iväg någon eller några familjemedlemmar. Då satsar man på unga män som kan ta vara på sig själva, medan kvinnor och gamla många gånger är kvar i krigsområdet. Det är en svår avvägning: stanna kvar i en relativ trygghet eller satsa på en okänd och farlig resa.
2. Människor dör i onödan. På vägen hit är det många som dör, helt i onödan! Hade de kunnat åka hit med vanliga reguljära transportmedel hade det ju varit mycket säkrare.
3. De som är i störst behov av skydd hjälper vi inte. Det är ju bara de med pengar och med tillräckligt fysisk kapacitet som har en möjlighet att komma hit.

Men detta i bakhuvudet borde det inte vara särskilt kontroversiellt att säga det självklara: avskaffa asylrätten! Tyvärr gick inte Halldenius och Östbring in på detta i någon större utsträckning, även om Östbring talade om att asylrätten borde begränsas till angränsande länder (hjälp i närområdet) och Halldenius om att asylrätten borde upphöra när skyddsbehov inte längre föreligger.

Just denna frågan har ju varit oerhört svårdebatterad i Sverige och vi vet ju alla varför: man har varit så upptagen med att leta stickor i SD:s politik att man inte sett bjälken i den egna.

För ganska precis ett år sedan skrev jag ner min vision om svensk flyktingpolitik: http://tobiasbackstrom.blogspot.se/2015/09/ett-scenario-for-en-annan.html

Jag kan konstatera att jag fortfarande tycker likadant, jag kan också, trots allt, glädjas över att P1, sent om sider,  börjar diskutera saken.

En muslims väg till Jesus

Jag har precis läst boken Jag sökte Allah och fann Jesus. Det är självbiografi av Nabeel Qureshi en amerikansk läkare, uppvuxen i en muslimsk familj. Under sina studier lärde han känna en kristen studiekamrat och boken handlar till stor del om deras gemensamma sökande mot sanningen. De vänder och vrider på varje argument för och emot, och trots att de många gånger står emot varandra bevaras deras vänskap. Hans livsresa är riktigt spännande att följa.

En av de läror som han som muslim reagerade mot var treenighetsläran. Som muslim hade han fått lära sig att det var ett påhitt av de kristna för att få ihop tanken på att Jesus var Gud samtidigt som det ändå bara fanns en Gud. De säger att Gud är både en och tre samtidigt och kallar honom treenig. För en muslim går detta emot vanligt sunt förnuft och utgör en självmotsägelse.

Det som för honom blev en pusselbit till att förstå treenigheten var under en lektion när de fick lära sig om resonansstrukturen i nitratjonen. Nitratjonen består av en kväveatom och 3 stycken syreatomer och sammanlagt 24 elektroner binder dem samman. Kväveatomen placerar man i mitten och de tre syreatomerna omkring den. Mellan kvävet och syret får man enkelbindningar utom vid ett ställe där det blir en dubbelbindning. Men här kommer man till det intressanta: dubbelbindningen kan vara vid vilken syreatom som helst. Den aktuella strukturen som nitratjonen får är i praktiken en kombination av tre möjliga strukturer, en resonansstruktur. Det finns egentligen inga enkla och dubbelbindningar, alla är en och en tredjedelsbindning. En molekyl med resonans utgör alltid alla sina molekyler, samtidigt som den ändå inte är någon av dem.

För Nabeel blev detta en aha-upplevelse. Här fanns ju på svart och vitt att något mycket väl kan vara en och tre samtidigt. Och om det nu finns saker i den här världen som kan vara en och tre samtidigt, även om det inte går att begripa, varför skulle inte Gud kunna vara detta?

Det är fascinerande hur mycket det finns i naturen som pekar mot Gud, ända ner till tillvarons minsta beståndsdelar. Skapelsen är en reflektion av Skaparen, vi kan sluta oss till, inte bara att det måste finnas en skapare utan också om vem denne är.

Staten och våldsmonopolet

Statens främsta, och viktigaste uppdrag är att garantera medborgarna fred och säkerhet. Om det är något vi ska ha staten till så är det detta, sen kan man alltid diskutera hur många fler uppdrag staten ska åta sig.
Enligt min mening har staten i Sverige vuxit sig för stor och faran med en för stor bredd är att man glömmer fokusera på kärnuppgifterna. Jag menar att det är just detta som håller på att ske i Sverige. Staten ska vara liten men stark, i Sverige har den blivit stor men svag.

Det handlar inte bara om att vårt militära försvar har hamnat i periferin och betraktas som ett sidoprojekt. Det som börjar bli mest akut är vår inre säkerhet. Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva hur det kryper närmare. Jag bor i Borås och de senaste veckorna har vi kunnat läsa om våldtäktsförsök på vår gata och skjutningar 500 m från där vi bor.

Det är ingen tvekan om att polisen har stora interna problem. Jag behöver här knappast upprepa att den nuvarande ledningen borde avgå, det har snart alla fattat utom han själv och regeringen som tillsatte honom.
Men problem verkar också finnas på åklagarsidan som inte alltid verkar förstå på vems sida de ska stå: brottsoffret eller förövaren. Det hjälper ju inte mycket att politikerna skärpte straffskalorna när domarna svarade med lägga sig på den nedre delen av skalan. När åklagare släpper personer som är misstänkta för mordförsök efter några timmar, och undviker att yrka på utvisning trots att de har möjlighet därtill då undrar jag var deras empati ligger. Varje kriminell som får en för mild dom, eller ingen dom alls, innebär ytterligare en påfrestning för brottsoffret.

Det har länge funnits en inställning att det är mer humant att vara för låga straff, men det beror ju helt och hållet vem man väljer att vara human mot. De mest brottsutsatta är människor som redan är utsatta på andra sätt: låginkomsttagare och invandrare till exempel. Människor som inte har ekonomiska möjligheter att välja fritt var de vill bo eller som inte har försäkrat bilen för att spara pengar.

När man läser om hur poliser förhandlar med kriminella gäng, och hellre väljer att gå in med dialogpoliser än kravallpoliser så kanske polisledningen borde fundera över vad de är till för. Naturligtvis ska vi i första hand försöka samtala och föra dialog med människor, men jag menar att det inte är en uppgift för polisen. Att prata med unga människor som håller på att utvecklas till att bli kriminella, det är en uppgift för föräldrar, socialarbetare, präster och imamer, fritidspersonal etc. Men när det kommer till en punkt där samtal inte fungerar, det är då man ringer polisen.
Men om de då bara fortsätter samtalet, istället för att ingripa? "Hade det gått att prata dessa tillrätta, hade vi inte ringt er" misstänker jag att de andra i så fall tänker.
När polisen backar från sitt våldsmonopol kommer bara andra grupper ta över. Vi ser det redan med bildandet av medborgargarden.

Men vi borde börja diskussionen med vad staten är till för i grund och botten. I Sverige har staten och kommunerna tillåtits svälla allt för länge, man har åtagit sig mer och mer och riskerar nu att glömma kärnuppgiften.