I politiken har det uppstått en gemensam strategi där det gäller att säga så lite som möjligt, framförallt när det gäller kontroversiella ämnen, där säger man inget alls. Man är mer rädd för att stöta bort eventuella väljare än man vågar satsa på att dra till sig nya. Ängslighet råder och åsiktskorridoren blir allt smalare. Följden blir att skillnaderna mellan partierna blir allt mindre och folk vet knappt vad de står för längre.
Tyvärr ser jag samma fenomen inom Svenska kyrkan. Vi har inga väljare att stöta bort men det finns många presumtiva utträden. Många går och funderar på att gå ur kyrkan under flera år utan att det blir av och för den gruppen är de väldigt lite som ska till för att de ska göra slag i saken. Alltså gäller det att inte stöta sig med dem.
Vi har alltså fått en situation där det gäller att ligga så lågt som möjligt och sopa allt anstötligt under mattan. I mötet med människor som söker upp kyrkan för dop, vigsel eller begravning så är man så tillmötesgående som möjligt. Man anpassar sig så långt det går efter folks önskemål för "kunden" har ju alltid rätt.
Tyvärr gäller detta inte bara när det gäller frågor av praktiskt natur utan mer och mer även när det gäller själva innehållet av tron. Detta innebär att människor inte får en sann bild av vad kristen tro är.
Så om folk tror att kristendom handlar om att vara snälla mot varandra och kyrkan ska vara en öppen kravlös famn mot allt och alla så där i största allmänhet, ja då är det kanske inte deras fel. Vi talar om nåd men inte synd, fast då blir det ju meningslöst att tala om nåd, så det gör vi inte heller. Vi låter helt enkelt bli att tala om för folk vad kristen tro är, för tänk om de inte gillar budskapet. Av rädsla att folk ska säga nej, ger vi dem inte heller chansen att säga ja!
Här har kyrkan ett stort ansvar, genom att släta ut det kristna budskapet till ett allmänt kärleksbudskap så undanhåller man möjligheten för människor att verkligen avgöra sig för Jesus och följa honom. Man kan inte skuldbelägga dem: de har ju bara tagit till sig det som kyrkan sagt dem: "döp dina barn och var allmänt hygglig så är du en god kristen".
Men strategin att inte säga något kan slå tillbaka: det kan gå upp för människor att vi inget säger eftersom vi inget har att säga! Kopplar vi bort synd och nåd, Jesus försoningsoffer och andra komplicerade saker står vi svarslösa inför frågorna: varför Jesus, varför bibeln, varför kristendom? Att vi ska älska varandra behöver man inte vara kristen för att förstå.
Men risken är att när folk genomskådar oss kommer de stora avhoppen. Då kan strategin att ligga lågt slå tillbaka mot oss själva. I likhet med de partier som balanserar kring 4-procentspärren blir det då försent att verkligen profilera sig och våga ha ett tydligt budskap. Åtminstone försent om man fortfarande vill vara en bred kyrka som betyder något för människor och deras liv.
