Hemma igen efter en församlingsresa till Rom. Det har varit några intensiva dagar med mycket intryck. Och mycket roligt att gå guida en grupp nyfikna resenärer och få dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter av staden.
För mig har staden blivit något att återvända till. Det finns alltid mer att upptäcka och se. Och av det man redan känner till vill man se mer. Man ska inte underskatta igenkännandets glädje.
Rom är verkligen kontrasternas stad. Från den kaosartade trafikmiljön med sirener och tutande, avgaser och damm, slinker man in genom en kyrkport. Och med ens är man inne i en tyst och mäktig katedral med bedjande människor och tak och väggar dekorerade med underbar sakral konst. Det finns ingen stad som har så tätt med imponerande kyrkor som just Rom.
Det finns mycket fromhet som kan te sig ovanlig och främmande för en luthersk kristen. Mängden reliker som framhävs i de olika kyrkorna. Eller när man ser pilgrimer ta sig upp för de 28 trappstegen på Scala Santa på knä ett steg i taget. Samma trappa där Luther tröttnade efter halva och reste sig och gick upp istället. Hur ska man förhålla sig till det?
Vi kan nog bara konstatera vi har olika traditioner och vi ska akta oss för att döma varandra. Vi kanske genast börjar tänka att: hur kan man veta att det är äkta? Vad finns det för belägg för det? Och nej, det finns mycket som det råder stor tvekan om. Scala Santa, den heliga trappan till exempel. Det verkar vara en missuppfattning att den trappan skulle vara just den som Jesus gick upp för när han fördes till Pilatus. Men för de bedjande människorna spelar det nog mindre roll. Relikerna och finns där för deras tröst och hjälp, och kan de vara en hjälp i bön har det inte så stor betydelse om de är äkta.
Att Kristi kyrka är en världsvid kyrka framkommer nog aldrig så tydligt som vid den påvliga audiensen. 100 000 människor från hela världen är samlade för att se och lyssna till Petrus efterträdare, biskopen av Rom. Den heliga stolen är världens äldsta ämbete och att den fortfarande finns kvar är ett vittnesbörd i sig. Under historiens gång har det funnits så många tillfällen då påvesuccessionen borde ha upphört, både av inre skäl på grund av påvarnas omoral, som av yttre hot. Men påveämbetet i sig har varit mer seglivat än enskilda personer som för tillfället har haft det.
Rom är en stad att återkomma till. Man blir aldrig färdig. Å andra behöver man inte stressa för att se "allt" när man är där. Lite får man spara till nästa gång.
