Grundläggande i en demokrati är rätten att bilda opinion, hålla torgmöten och dela ut flygblad. Kort sagt: allt det som vi sammanfattar i begreppet yttrandefrihet. Yttrandefriheten är helt odramatisk så länge det handlar om saker som vi är överens om, det är ingen stor sak att försvara allas rätt till sina åsikter under sådana omständigheter.
Nej, testet på vår yttrandefrihet gäller saker där vi inte är överens, åsikter som vi avskyr och kanske till och med betraktar som farliga. Det är där som vår bekännelse till yttrandefriheten prövas.
Jag kan konstatera att i Sverige, idag, så är det många som inte består provet. Sverigedemokraterna och Jimmy Åkesson möts på plats efter plats med vuvuzelor, talkörer och allmänt oväsen. Reklamkampanjer släcks ner i biografer och "brevbärare mot rasism" slänger deras valutskick. Och då har jag inte nämnt de rena våldsaktioner som riktats mot dem och som Uppdrag granskning har visat oss bilder på med avsnittet Det goda våldet.
De som står för detta oskick begriper förmodligen inte att det är de som är de intoleranta. Tolerans handlar som bekant att man tolererar just det man inte gillar. Även den som står för något helt annat än vad jag tycker har rätt till sin åsikt.
Det frågan gäller nu är om vi ska ha en "demokrati" där den som skriker högst vinner? Eller ska vi bemöta våra meningsmotståndare med fakta och argument? Väljer man det förstnämnda kan man starkt misstänka att det beror på att man inte har några argument. Som det stod i marginalanteckningen i prästens predikan: "svag argumentering - höj rösten". Man kan ju undra hur de som ställer sig och tutar vid SD:s möten tror att de uppfattas?
Dessutom är det inget tvivel om att hela detta beteenden är kontraproduktivt, för självklart gynnas SD! De behöver ju inte ens argumentera för sina förslag, de vinner helt enkelt på walk-over.
När jag såg Uppdrag granskning så slog det mig hur beroende den så kallade antifascistiska rörelsen är av rasism och fascism. De är ju en anti-rörelse, de definierar sig själva utifrån en annan rörelse som de är emot men samtidigt beroende av. Förekomsten av dessa de andra är deras livsluft, det är därför de finns, åtminstone som antifascister.
Tänk tanken att all fascism och rasism försvann som i ett trollslag, vad skulle de göra då? Lägga ner verksamheten och gå hem? Eller skulle de vidga definitionerna och låta kampen fortsätta? Vi ska inte underskatt faran med det sistnämnda, rörelsen lever sitt eget liv och vill inte dö.
I Sverige är det hög tid att vi dammar av det gamla ordspråket som tillskrivs Voltaire: "Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att yttra dem." Det är just där toleransen och yttrandefriheten testas.
