Är nattvarden Kristi kropp och blod?

Hur ska vi förstå nattvarden? Handlar det om en symbolisk måltid, där brödet och vinet enbart symboliserar Kristi kropp och blod? En gemenskapsmåltid där Jesus visserligen är närvarande, men egentligen inte på ett annorlunda sätt än när han alltid är närvarande där två eller tre är samlade i hans namn?
Jag tror att det i Svenska kyrkan pågår en glidning åt detta hållet. Som prästpraktikant fick jag höra att det är tron som konsekrerar, och då inte ens prästens tro utan mottagarens. Och det var bara i gudstjänstsammanhanget som brödet och vinet var Kristi kropp och blod, efteråt kunde det hanteras som vanligt bröd och vin igen.

I kyrkans historia har man annars haft en mycket mer konkret syn på eukaristin. Under det fjärde laterankonciliet slog man redan 1204 fast transsubstantiationsläran, en lära som fått mycket skäll från protestantiskt håll, kanske främst för att man använt sig av aristoteliska filosofiska termer för att beskriva vad som sker. Det är då viktigt att komma ihåg att det är just termerna man lånat och inte själva filosofin.

De termer man använt är substans och accidens. Termen substans används för att beskriva vad en sak är i sig självt. Vad gör en bok till en bok? Om jag river ut en sida, är det fortfarande en bok. Lösningen är att man skiljer på bokens substans (bokens essens, dess bok-het) och bokens accidenser (tillfälliga egenskaper: en bok med utriven sida). En bok kan ha hård eller mjuk pärm, vara tjock eller tunn, men det är i alla dessa fall en bok. Substansen består men accidenserna skiftar.

Överfört till eukaristin vände man på det: substansen skiftar men accidenserna består. Brödet och vinet är efter prästens instiftelseord inte längre bröd och vin utan Kristi kropp och blod. Hur detta sker är naturligtvis ett mysterium, inget vi kan förstå men ta emot i tro.

Förvirring kan uppstå eftersom vi idag tänker vi på något mycket mer materiellt och påtagligt när vi hör det ordet substans. "Analys klar – livsfarlig substans i 'Supermandrog'", läser jag i en tidningsartikel. Men i den betydelsen är ju substans ett ämne som man kan hitta genom att noga undersöka tinget. När jag slår upp synonymer till ordet substans får jag: "ämne, materia, material, stoff, innehåll, massa, verkligt innehåll, det väsentliga, kärna". Ordet substans har alltså skiftat betydelse, det Aristoteles tänkte på var närmast de tre sista orden bland synonymerna.

Har man med sig vår tids definition av substans och undersöker brödet i mikroskop så tycker man förstås att allt är en bluff: det man ser är ju bröd-molekyler och inte kött . Ingen transsubstantiation har skett, säger man.
Men allt detta som vi kan se när vi undersöker tinget, ändå ner till atomär nivå, hänför sig till tingets accidenser, dess egenskaper. Substansen står för tingets innersta väsen, inget vi kan ta på. (Så fort vi kan "ta på det" är det accidenserna.)

Som jag ser det är transsubstantiationsläran det närmaste vi kan komma Jesu ord "detta är min kropp", "detta är mitt blod". För Luther var ordet "är" viktigt; brödet och vinet är verkligen Kristi kropp och blod, inte bara på ett symboliskt plan. Ändå landade han inte i transsubstantiationsläran utan menade att brödet och vinet fortsatte att vara bröd och vin även om det nu också var Kristi kropp och blod. Kristi kropp och blod finns "i, med och under" bröd och vin.
Nu är det ju inte det Jesus säger när han instiftar nattvarden. Han håller visserligen upp bröd och en bägare med vin, det är vad lärjungarna ser, men det är hans kropp och blod, det har vi hans ord på.

Vilken nattvardssyn man har visar sig bland annat hur man hanterar det som blir över. Vi har ingen indikation på att det sker en transsubstantiation åt andra hållet och det överblivna bör därför konsumeras det också.

Om man har en rent symbolisk syn på nattvarden undrar jag: vad är då poängen? Varför ska man då fira nattvard överhuvudtaget? I så fall kan man ju lika gärna ersätta denna symboliska handling med något annat. Om brödet och vinet är just bröd och vin kan man ju lika gärna ta ett äpple istället?
Och om nattvarden bara är en symbolisk måltid ställer det mycket högre krav på att jag ska "uppleva" något för att få ut något av det. Annars kan jag lika gärna ta en whisky och lyssna på Mozart.

För mig är eukaristin befriande objektiv. När jag tar emot brödet och vinet tar jag emot Kristus alldeles oavsett vad jag känner eller upplever. Jag behöver inte förstå hur det går till, det fungerar ändå. Ja, jag behöver faktiskt inte ens tro att det är Kristi kropp och blod, det är det ändå. Det är något som jag kan vila i, mer och mer har det blivit en lättnad för mig över att slippa leta efter särskilda känslor i mitt inre.

Vi kan inte leva utan att äta. Men lika sant är att vi ständigt tar emot livet från Gud. Ingen har liv i sig själv utom Gud. Eukaristin visar detta på ett mycket påtagligt sätt, hur vi kristna inte har liv i oss själva utan lever i Kristus, vi lever av hans liv i våra liv, hans kropp i våra kroppar.