Är vi ensamma i universum?

Ptolemaios världsbild innebar att jorden var centrum med solen och de andra planeterna roterande kring oss. Vi kunde stoltsera med att vara universums mittpunkt ganska länge men sedan kom Kopernikus och tog dessa griller ur oss. Solen hamnade i centrum och jorden vara bara en av många planeter.
Nästa steg var att inte ens solen fick behålla sin centrala position utan blev bara en stjärna av hundratals miljoner, och slutligen upptäckte man att vår galax bara är en av många miljarder. Från att ha fått vara i centrum så har vi steg för steg flyttat allt längre ut i förorterna. Jorden blev en alldeles vanlig planet kring en alldeles vanlig stjärna i en vanlig galax.

I takt med att man upptäckt allt fler exoplaneter och dessutom jordliknande sådana har man också tänkt sig att det kryllar av liv därute, inklusive intelligent liv och utvecklade civilisationer. Vissa forskare har spekulerat i att det kan finnas upp till 100 miljoner bebodda värdar där ute. SETI-programmet har tagit fasta på denna optimism och har sedan 60-talet lyssnat efter radiosignaler från utomjordiska varelser. Människan må vara den högst stående varelsen på den här planeten men i ett kosmiskt perspektiv är vi obetydliga. Inte så uppmuntrande om man inbillar sig vara skapad till Guds avbild.

Men något har hänt. Eller rättare sagt: något har inte hänt. Trots decennier av lyssnande i alla möjligt riktningar i rymden med allt starkare och bättre teleskop har inte ett knyst hörts. Förutom den ständigt brummande bakgrundsbruset är det helt tyst. Det här börjar bli allt mer besvärande för de som hävdar att det vimlar av varelser ute i rymden.

John Gribbin, brittisk astronom och  författaren till boken Alone in the universe, förklarar varför det är troligare att vi faktiskt är ensamma.
Mänskligheten står alldeles i början av sin tekniska civilisation. Vi har tagit våra allra första stapplande steg ut i rymden, månen har vi nått, inom 15-20 år kommer vi förmodligen sätta ett fotavtryck på Mars. Med obemannade sonder har vi nyligen lämnat solsystemet, och inom låt oss säga 500 år kommer vi med stor säkerhet ha nått till den närmaste stjärnan. Så småningom kommer hela galaxen vara koloniserad av våra efterkommande, Gribbin räknar med högst 1.3 miljoner år för den processen.

Men vänta lite nu, om vi är alldeles i början av vår civilisation så betyder de att de flesta av de 100 miljonerna har kommit längre än oss. Många mycket längre, flera miljarder år längre. Så var är alla? Om det inte tar längre tid än drygt en miljon år för att hälsa på i varje hörn av Vintergatan, varför har ingen koloniserat jorden för länge sedan?

Budskapet i Gribbins bok är att när allt kommer omkring är jorden och mänskligheten mycket speciell. Han går igenom en rad parametrar, var och en ytterst osannolik, som är nödvändiga för att liv på en planet ska kunna utvecklas. Det handlar inte bara om rätt avstånd till solen utan också rätt avstånd till galaxens centrum och en rad andra kosmiska händelser som behövdes för att möjliggöra intelligent liv.

Vi har alltså den senaste tiden sett hur vetenskapen börjar gå åt motsatt håll. Människan är åter i centrum om än inte geografiskt, där befinner vi oss fortfarande i utkanten av Vintergatan. Men faktiskt verkar hela galaxen vara till för vår skull, det hade inte räckt med en stjärna och ett solsystem. Kanske är vi inte så obetydliga ändå när allt kommer omkring.