När det gäller tiggarna kan jag konstatera att jag inte vet så mycket om vad pengarna går till. En del går säkert till mat och medicin för tiggaren och hans familj hemma i Rumänien. (De flesta tycks vara romer från Rumänien, åtminstone här i Borås-trakten). Men vissa, också från Rumänien antar jag, tar på sig rätten att kräva in avgifter för attraktiva tiggarplatser. Och så har vi dem som ser det som en affärsidé att arrangera resorna hit. En del av det vi ger går också till de dessa.
I filosofiska rummet från den 22 mars diskuterade filosoferna Per Bauhn och Marcus Agnefors om tiggeriet och plikten att hjälpa. Marcus Agnefors menar att vi har en plikt att ge pengar till tiggarna, vi kan inte bara backa och säga att det ska Rumänien ta hand om. Visserligen är det Rumäniens ansvar att göra detta, men tar de inte sitt ansvar faller det på oss. Det finns inte heller en motsättning mellan att ge en slant till tiggaren och samtidigt stödja hjälporganisationer och sätta politisk press på Rumänien. Tiggarna är här eftersom de inte har något alternativ.
Per Bauhn var av annan mening: "Om nu Rumänien inte vill uppfylla sina plikter mot sina medborgare gör vi det mer sannolikt att de verkligen kommer att göra det om vi går in och säger: det ni inte gör, det gör vi för era medborgare." Genom att ge upprätthåller vi och cementerar hela systemet. Per Bauhn skiljer på när någon befinner sig i akut fara, om någon till exempel håller på att drunkna, då har vi en plikt att hjälpa under förutsättning att det inte innebär fara för mitt eget liv. Men där befinner vi oss inte när det gäller tiggeriet.
Jag menar att det rätta inte är så självklart när det gäller om man ska ge eller inte ge. Vi måste våga problematisera saken. Det jag tycker vi kan fråga oss är: varför har antalet tiggare blivit så många just nu, det är ju på ganska kort tid, sedan ett par år, som detta ökat kraftigt. Det beror ju inte på att det hänt något särskilt i Rumänien. Fattigdomen fanns där förut också, och var förmodligen värre då. Det som har hänt är istället att det uppstått en ny möjlighet för dem som inte fanns tidigare: nämligen att resa till andra länder i EU.
Finns en motsättning mellan att ge till tiggarna och att hjälpa långsiktigt via organisationer? Leder tiggeriet till att andra långsiktiga lösningar motverkas? Riskerar tiggeriet att gå vidare till nästa generation, när barnen ser föräldrarna tigga och tänker att det är så man gör för att försörja sig? Och om antalet tiggare från Rumänien fördubblas för varje år, vad gör vi då?
En fråga man också måste få ställa är ju romernas eget ansvar i Rumänien. När den rumänska ambassadören besökte Borås för att diskutera frågan menade hon att det finns jobb och hemma i Rumänien är det ovanligt att de tigger.
En sak som jag läst in mig på en hel del är biståndet till tredje världen. Där finns en samstämmig forskning som övertygande visar att vårt statliga bistånd inte fungerar. Det har istället gjort saken värre genom att göda korruption och kriminalitet och motverka viktiga reformer. Tyvärr har allmosor, utan krav på motprestation, mycket små möjligheter att göra skillnad, inte bara när det gäller stater utan också på individnivå.
Det viktigaste är att möta blicken, sägs det. Och naturligtvis kan jag göra det. Tiggarna är människor som jag kan möta och samtala med som alla andra. Men då gör jag heller det.
När mötet innebär att den ene sitter och sträcker ut sin kopp och den andra famlar efter plånboken, vad är det för möte? Var finns värdigheten? Det råder en total brist på ömsesidighet: där den ene enbart är den givande och den andre enbart är mottagande. Den mottagande spelar på känslor om medlidsamhet och om man drar det till sin spets: ägnar sig åt känslomässig utpressning. Den givande å andra sidan kommer aldrig känna att han gör tillräckligt oavsett hur mycket man lägger i den där koppen.
Det här är ett område som väcker mycket känslor, det är jag medveten om. De som gör valet att ge blir upprörda när deras gärning ifrågasätts. De gör ju något gott.
Det är helt ok för mig om andra ger. Men jag menar att vi måste kunna komma fram till olika slutsatser utan att vi moraliserar över vad andra gör.
