torsdag 2 januari 2020

Din odödliga själ


Michael Augros är en katolsk filosof och författare som undervisar på Thomas Aquinas College i Santa Paula, Kalifornien. Jag har skrivit två tidigare inlägg om hans senaste bok: The Immortal in You. Där har jag beskrivit hur han menar att intellektet eller tänkande inte är något som pågår i hjärnan, även om den använder hjärnan när den tänker. 
För att förstå det måste man skilja på tänkande och föreställningsförmåga, då jag alltså föreställer mig bilder och ord. Det är något som pågår i hjärnan och som mitt intellekt använder sig av när det tänker. 


Bildresultat för the immortal in youMitt intellekt är alltså inte en del av hjärnan och inte heller en del av kroppen och kallas vanligen för själ. Men om själen inte är en del av kroppen, kan den då överleva kroppen?

Din kropp är till din själ ungefär som ett ben är till din kropp. Du kan leva utan ett ben, alltså kan även din själ leva utan en kropp. Eller en annan liknelse som Augros använder: du kan inte se i mörker men du har fortfarande syn, det vill säga ett fungerande öga.
Men själen är inte som ett spöke som har tagit en kropp i besittning och som i princip skulle kunna fara in i en annan kropp. Du består av kropp och själ och din själ är det som ger existens och form åt kroppen.

Din kropp kan alltså inte leva utan din själ men din själ kan leva vidare utan kroppen. Själen är nämligen inte sammansatt av  delar eller av materia över huvudtaget. Den kan därför inte sönderfalla eller förstöras. Din själ är odödlig.

Hela boken är kanske en lång omväg för att beskriva det som vi som kristen redan visste, men Augros väljer att hoppa över bibel och teologi och resonera sig fram till samma sak genom ren filosofi. Och det som är intressant är ju att vi också får förklaringen varför den kroppsliga uppståndelsen är så viktig i kristen teologi. Kropp och själ kompletterar varandra och bägge behövs. Även om vi kan tänka utan en hjärna behöver vi de bilder och föreställningar som hjärnan förser oss med när vi tänker.

Som kristna behöver vi inte tänka att vi tror på något mot bättre vetande. Även om vi inte kan undersöka själen i ett laboratorium kan vi ändå komma fram till att vi har en sådan. Det finns vetenskapsmän, särskilt de som har en ateistisk agenda, som menar att det är bara det som vetenskapligt kan förklaras som vi kan veta något om. En del går så långt att det är bara det som existerar. Det är viktigt att förstå att det inte är vetenskap. Det är en idé om vetenskap som man kan kalla vetenskapsfundamentalism (scientism).

Naturligtvis kan vetenskapen bidra med mycket av vår förståelse av den mänskliga naturen men som människa är du mer än vetenskapen kan förklara.

tisdag 24 december 2019

Julbön i Skepplanda

1001 gram är en norsk film som handlar om Marie, en vetenskapstekniker som ansvarar för Norska statens viktprototyp för kilogrammet. Hon skickas till Paris vid en årlig konferens där hon tar med sig prototypen för att den ska kalibreras mot den internationella kilogramprototypen som finns strax utanför Paris.
Prototypen i Paris är den första och ursprungliga och tillverkades 1879. Dess vikt är själva definitionen av vad ett kilogram är och har fungerar som måttstock när de olika nationella viktprototyperna tillverkats. Men - som filmen handlar om - så kan dessa kopior, genom slitage eller genom att materialet som de är gjorda av reagerar med sin omgivning, förändras i sin vikt. De kan bli en aning tyngre eller lättare och behöver därför kalibreras mot originalet.

Vi människor är skapade till Guds avbild. Avbild betyder att det finns ett original som vi är en bild av. En blueprint eller en plan. När Gud skapade oss gjorde han inte bara en skiss på måfå. Han hade en genomtänkt plan för hur människan skulle vara.
Under advent när vi tänder adventsljusen i kyrkan brukar vi läsa verser ur Johannesprologen om hur Ordet, som var Gud, fanns i begynnelsen och hur allt blev till genom honom. Jesus är detta gudomliga Ord genom vilken vi är till. Jesus var prototypen som Gud utgick ifrån när han skapade människan. Vi skapades till Guds avbild.

Men vår ursprungliga likhet med originalet har gått förlorad. Vi håller inte längre måttet. Likt de nationella viktprototyperna kan det bli som det står hos profeten Daniel: ”du är vägd på en våg och befunnen för lätt”. Som människor är vi visserligen fortfarande Guds avbild men den ursprungliga Gudslikheten har gått förlorad.
Vi behöver därför kalibreras mot prototypen. 
När vi tände det fjärde adventsljuset läste vi: ”Ordet blev människa och bodde bland oss”. Vad det handlar om är att prototypen har kommit till oss! Vi säger ibland att Jesus är Guds besök till mänskligheten, och det stämmer naturligtvis, men viktigare är att han som människa besöker oss, som den sanna människan. Om det bara skulle handla om att Gud vill tala med oss och undervisa oss hade det dugt lika gott att skicka profeter vilket han också gjorde under lång tid.

Men när vi har gått vilse i vår mänsklighet behöver vi en mänsklig prototyp för att rätt kunna kalibreras.  Ordet fanns med i begynnelsen; genom honom skapades världen och människan. Därför är det just Ordet som måste bli kött och människa. Jesus är människans prototyp som kom till jorden och genom honom kan vi återupptäcka det sant mänskliga. Jesus är inte hälften Gud och hälften människa, han är 100 % av båda, sann Gud och sann människa.

Jesus föddes i Betlehem för att återställa oss. I hans efterföljd blir vi kalibrerade, vi blir mer och mer lika honom, han som är prototypen för vad det är att vara sann människa.

Christmas, Krubba, Stall, Bethlehem, Jultomten, Jesus

måndag 16 december 2019

Tänker du med hjärnan?

I mitt förra blogginlägg tog jag upp skillnaden mellan människa och djur och kom fram till att den viktigaste skillnaden är att vi människor har ett intellekt som kan fatta allmänbegreppen och därmed har vi ett språk, baserat på Michael Augros bok: The Immortal In You.
Nästa steg gäller vad denna förmåga är placerad, är den en del av vår hjärna eller inte? Med modern hjärnscanning kan man ju konstatera att olika delar av hjärnan är aktiv när vi tänker på olika saker eller på olika sätt. Skador på hjärnan påverkar också vårt tänkande, alltså borde hjärnan vara det organ som vi använder när vi tänker, eller?

Saken är inte så enkel, särskilt inte om man tar denna jämförelse: Du befinner dig i ett rum utan fönster med en glödlampa som lyser i taket. Glödlampan går sönder och det blir alldeles mörkt och du ser ingenting. Betyder det att glödlampan är det organ som du använder för att se?
Nej, naturligtvis inte! Din förmåga att se är oförändrad även när glödlampan går sönder, det enda glödlampan gör är att göra saker synliga. Och det är, enligt Augros, också förhållandet mellan tänkandet och hjärnan. Hjärnan är glödlampan som tänkandet behöver, men det är likväl inte en del av hjärnan.

För att förstå detta är det viktigt att göra skillnad på tanke och fantasin eller föreställningsförmågan. Vår förmåga att skapa bilder i hjärnan är inte samma saker som vår förmåga att tänka. Om du tänker på svenska till exempel, tänker du genom att inom dig föreställa dig svenska ord. Men ditt tänkande är inte samma sak som de orden eftersom samma tanke hade kunna uttryckas på andra språk.
När du föreställer dig en cirkel, skapas en bild av cirkeln i din hjärna genom att olika hjärnceller aktiveras. Cirkeln tar alltså upp en del av hjärnan (precis som orden du tänker). Vår föreställningsförmåga är alltså belägen i hjärnan.

Men tänk dig nu cirkelns idé, alltså allmänbegreppet "cirkel". Inte någon specifik cirkel utan endast det som utgör en cirkel och som skiljer den från andra geometriska figurer. Du kan inte tänka på någon särskild storlek, eftersom olika cirklar kan ha olika storlekar men ändå vara cirklar. Inte heller färger eller om denne cirkel består av något material som en bit papper. En rund tallrik av porslin är ju lika mycket cirkel som den cirkel du ritar på ett papper.

Det som skiljer allmänbegreppet cirkel från individuella cirklar är främst dimensioner. Cirkelns idé kan inte ha någon dimension, vara belägen någonstans eller bestå av något material. Så fort den gör den blir den transformerad till en individuell cirkel.

Men detta gäller även när du föreställer dig cirkeln i din hjärna, det spelar ingen roll om du ritar cirkeln på ett papper eller "ritar" den med hjärnceller.
Blunda och tänk på till exempel två cirklar. Det är omöjligt att göra det utan att de tar plats och får dimensioner; de blir ju ofrånkomligen placerade på ett särskilt sätt i förhållande till varandra. Du kanske tänkte dig cirklarna bredvid varandra eller den ene ovanför den andra. Var båda två lika stora eller den ena större än den andre? Det är alltså inte cirkelns idé du föreställde dig utan två individuella cirklar som tar upp plats i din hjärna när hjärnceller aktiveras.

Å andra sidan är du fullt kapabel att förstå "cirkelns idé" det vill säga den egenskap som gör en cirkel till en cirkel och inte någon annan geometrisk figur. Och det är din intellektuella förmåga att fatta allmänbegreppen som gör att du förstår vad en cirkel är. Denna förmåga tar inte upp någon plats i din hjärna, för så fort den gör det pratar vi inte om allmänbegreppet cirkel utan individuella cirklar.
MEN: om den inte tar upp någon plats i hjärnan är den inte heller en del av hjärnan. 
Det Augros pratar om är alltså tankeförmågan. Inte fantasin, föreställningsförmågan eller när jag formar svenska ord i mitt inre. När jag gör allt detta aktiveras mina hjärnceller, men mitt tänkande "bakom" är inte en del av min hjärna.

Det betyder inte att min tankeförmåga eller intellekt inte skulle vara beroende av hjärnan. Det är den i allra högsta grad. Ord och bilder använder vi för att tänka och hjärnan är det organ som förser intellektet med ord och bilder. Intellektet behöver alltså hjärnan, precis som ögat behöver en fungerande glödlampa i ett rum utan fönster för att kunna se.

Det kommer fler inlägg utifrån Michael Augros bok, om skillnaden mellan själ och kropp och vad själen egentligen är. Så håll utkik efter fortsättningen eller läs hela boken: The Immortal In You - How Human Nature Is More Than Science Can Say






måndag 9 december 2019

Skillnaden mellan människa och djur

Jag såg ett program på Kunskapskanalen om elefanter som handlade om hur intelligenta dessa varelser är. De har inte bara medfödda instinkter utan kan anpassa och lära sig och dessutom kan de överföra kunskap och erfarenheter mellan generationer. De har självmedvetande om än på en lägre nivå och har till och med begrepp om döden och sörjer när medlemmar i flocken dör.
Ändå är det ju uppenbart att det är en enorm skillnad mellan människa och elefant. Det är ju trots allt vi som forskar på dem och inte tvärtom. Vi kan mer om elefanternas beteende än elefanterna själva.

Men frågan är om det bara är en gradskillnad eller det också finns en fundamental artskillnad mellan djur och människa. Är vi "bara" det intelligentaste djuret eller har vi något i oss som djur aldrig kan få oavsett hur mycket de utvecklas?

Jag läser just nu boken The Immortal In You av Michael Augros som handlar om jakten på själen. Han har en filosofisk utgångspunkt när han beskriver vad som är unikt för människan. Det är inte problemlösningsförmåga, fantasi eller intelligens. I de avseenden är vi överlägsna djuren men det rör sig ändå om en gradskillnad. Däremot när vi kommer in på språk så är vi något på spåren.

Vad är det som gör att vi människor kan tala med varandra? Alla ord som vi använder, förutom egennamn, är uttryck för allmänbegrepp. När vi säger "stol" menar vi inte bara en specifik stol utan "möbel att sitta på". För att förstå begreppet "stol" måste vi fånga något som är gemensamt för alla möjliga stolar och som dessutom bara gäller stolar. Det kan inte gälla storlek, form eller färg, eftersom stolar kan vara designade på väldigt många olika sätt, och ändå definierar vi dem som stolar.
Men föreställ dig att du inte skulle kunna fånga en sådan idé (inte ens omedvetet) som allmänbegreppet "stol". Alla dina idéer skulle bara gälla individuella ting, vilket i praktiken skulle innebära att alla substantiv skulle bli egennamn. Säger du "stol" skulle du syfta på en enda individuell stol och ingen annan. Vill du prata om en annan stol måste du hitta på ett annat namn som bara gäller den. Och det gäller inte bara alla ting utan även handlingar. När du  använder ordet "hoppar" syftar du på ett enda skutt utfört av en person, en gång i världshistorien. Allmänbegreppen existerar inte: alla ord syftar på individuella ting och händelser.
Det är inte svårt att förstå att under sådana omständigheter skulle all språklig kommunikation bryta samman. Vi skulle inte kunna tala med varandra.
Förmågan att kunna tala förutsätter att vi kan förstå och använda allmänbegrepp och detta är en förmåga som djuren saknar. Djuren har föreställningsförmåga, de kan lösa problem m.m men de kan inte tala med varandra. Hur kommer Augros fram till det?

Hade djuren kunnat forma ett enda allmänbegrepp, hade de också kunnat forma många och kommunicera detta (tala) med varandra. Men vi hittar inget av detta när vi studerar djurens beteende. Om en hund hade förstått allmänbegrepp skulle man i första hand förvänta sig att de skulle förstå allmänbegrepp som hund, katt, mat, fiende, saker som hör till ett hundliv.
Men kan den förstå sådan specifika allmänbegrepp måste den också kunna förstå mer generella sådana. Det är svårt att föreställa sig man skulle kunna förstå vad en hund eller en katt är utan att ha en uppfattning vad ett djur är, till exempel.
I sitt inre skulle vår hypotetiska hund alltså besitta hela hierarkin från generella till de mer specifika allmänbegrepp som direkt berör hans hundliv. Den skulle också förstå vad signaler och tecken är eftersom hundar använder sig av tecken och signaler när de kommunicerar: de skäller, visar tänderna och viftar på svansen.

Men en hund som är medveten om allmänbegreppen och förstår innebörden av signaler skulle också uttrycka dessa idéer; de skulle använda signalerna för att uttrycka allmänbegrepp. Om de inte har de fysiologiska förutsättningarna att forma ord skulle de hitta andra sätt. De skulle tala, om inte med ord så med tecken och signaler. Deras vokabulär skulle vara mindre än vår men det skulle ändå finnas mycket som vi hade kunnat tala med dem om.

Men nu kan vi inte tala med vare sig hundar eller elefanter, lika lite som de kan tala med varandra. De har inget språk, inte i första hand för att de inte skulle vara intelligenta, utan för att de saknar förmåga att kunna fatta allmänbegreppen. Kommunikation mellan dem rör enbart individuella ting och händelser, som om deras språk enbart skulle bestå av egennamn (och därmed inte vara något språk).

När vi ser tingen omkring förstår vi intuitivt vad de är, vi ser inte bara en individuell stol utan ser och förstår omedelbart likheten med andra stolar och skillnaden gentemot bord. Och vi kan kombinera dessa allmänbegrepp för att forma universella sanningar. Och detta handlar inte om en gradskillnad, antingen har du förmågan att fatta allmänbegreppen eller inte. Det är den essentiella skillnaden mellan människa och djur.

onsdag 27 november 2019

En svensk tiger om andra världskriget

Ett norskt skämt lyder: "Tyskland erövrade Norge på två månader, Danmark på två dagar och Sverige med ett telefonsamtal."
Tyvärr så ligger det mycket i det. Sverige blev aldrig ockuperat av Tyskland - orsaken är att det inte behövdes. Tyskarna behövde bara lyfta luren och säga åt oss vad vi skulle göra.
Mycket av detta är redan känt även om vi inte pratar om det: de två miljoner tyska soldater som transporterades tvärs över Sverige. Exporten av kullager och järnmalm, J-stämpeln i de tyska judarnas pass som svenska myndigheter begärde av de tyska - så att man kunna avvisa judarna redan vid gränsen.

tigerMen Aron Flam har i sin bok: "Det här är en svensk tiger" verkligen gått på djupet i Sveriges roll före, under och efter kriget. Och det är ingen smickrande bild som kommer upp.

Det svenska kryperiet handlar om något mer än att man var rädd om sitt skinn. Det handlar om att man var på Tysklands sida. Man var i praktiken en icke-stridande axelmakt.

Samarbetet med Tyskland var så djupgående att det är svårt att se det på något annat sätt. Det handlar till exempel om de för Tyskland oumbärliga kullagren som exporterades ända fram till slutet av 1944. Alltså långt efter det att utgången av kriget i praktiken var avgjord. England försökte gång på gång av få Sverige att upphöra med exporten, man gjorde till och med så att man betalade hela SKF:s export så att de slapp lida någon ekonomisk skada av en bojkott av Tyskland. Vad gjorde SKF? Man tog emot pengarna sen flyttade man produktionen till sitt dotterbolag i Tyskland. Leveranserna till den tyska krigsindustrin fortsatte oförminskat.

Jag möter ibland invändningen att Sverige var tvunget att lyda Tyskland annars hade också vi blivit ockuperade. Det kan hända men Sveriges krigsmakt var trots allt betydligt starkare än både Danmark och Norges tillsammans. Dessa länder blev ockuperade - men oavsett hur roligt det är bli ockuperad ledde det knappats till någon nationell katastrof för dem. Det värsta av allt är ju att Sverige nu bidrog till att förlänga utgången av kriget. Och - kanske till och med hoppades att Tyskland skulle vinna.

Men snöpligt nog var det alltså de allierade som vann till slut. Då började operation mörkläggning. Verifikationer och kvitton som hade avslöjat vår omfattande handel med Tredje riket rensades ut och slängdes. Och nationalmyten om att vi skulle ha varit neutrala hamrades in, något som skulle påverka vår syn på oss själva under hela efterkrigstiden.
Att Sverige än idag sitter på höga hästar får sin förklaring utifrån hur vi hanterade krigets utgång- det går en linje mellan vår tystnad om vår roll under kriget till våra dagars tal om den humanitära stormakten.

Aron Flam har grävt i historiearkiven och avslöjar det vi har blundat för så länge. Vi behöver göra upp med vår tillrättalagda bild av efterkrigshistorien. Annars står vi bara och stampar i debatten och synen på oss själva.

måndag 11 november 2019

Om höga skatter och moral

"Varje skattesänkning är en stöld från det gemensamma", får Göran Greider säga oemotsagt i Svt. Det är förstås en anspelning på den motsatta uppfattningen att skatt är stöld. Det Greider säger är alltså att 100 % av din inkomst egentligen tillhör staten, det du får behålla är bara en gåva. Med andra ord förespråkar han ett totalitärt samhälle där vi inte tillhör oss själva utan staten.
Som alltid när höga skatter ska försvaras så nämner Greider saker som sjukhus, skolor och äldrevård. Men det är mindre än en tredjedel av skatterna som går till dessa verksamheter. Det mesta går till transaktioner, en rundgång av pengar där vi betalar in skatt och avgifter och får ut pensioner, sjukförsäkring och arbetslöshetsunderstöd.

De flesta socialister går kanske ändå inte så långt som Greider men är det nödvändigt med höga skatter för att skapa ett samhälle som är bra att leva i? Hur högt skattetryck behövs egentligen för att man ska slippa "tänka på pengar när man rullas in på akuten"?

Skriften "Sveriges väg till ett högskatteland. Utopi och verklighet under hundra år" ifrågasätter att vår välfärd är beroende av höga skatter. Den svenska framgångssagan började 1870 och pågick till andra världskriget. Under den tiden växte Sveriges BNP kraftigt och vi gick från ett av Europas fattigaste länder till ett välmående industriland. Efter kriget fortsatte framgången tack vare att resten av Europa var i spillror medan vår industri var intakt, men ganska snart började Sverige halka efter. Det finns en stark koppling mellan stigande skattetryck och ett Sverige som, relativt övriga Europa, blir allt fattigare.

Boken är en viktig komplettering till den historieskrivning av Sverige som vi fått läsa i skolan. Den tar upp hur skatter dolts för att vi inte ska veta hur mycket vi faktiskt betalar, hur skatter saboterar samhällsekonomin etc. Men jag ska inte ta upp mer om det, läs hellre de 100 sidorna.

Istället vill jag peka på det moraliskt problematiska med höga skatter. Ett högt skattetryck leder till att en större del av våra resurser, dina och mina, ska beslutas över av valda politiker. Det innebär att en större andel av våra pengar kommer användas utanför vår kontroll.
Invändningen är att vi har viss kontroll via vår rösträtt, men en åsikt som inte delas av 51 % är inte mycket värd. I ett högskattesamhälle kommer därför stora minoriteter alltid bli missnöjda med hur pengarna används. Ett sådant samhälle leder därför till ständiga konflikter om hur de offentliga pengarna spenderas.

Ett minskat skattetryck innebär att människor själva får välja hur deras pengar ska prioriteras, och om andra då väljer att lägga sina pengar på saker som man själv tycker är onödigt, så behöver det inte skapa konflikter eftersom de egna pengarna inte är inblandade.

Göran Greider nämnde också att skatter är solidariska. Men skatt kan aldrig vara solidarisk. Skatt är tvång, solidaritet förutsätter frivillighet. Betalar skatt gör jag, inte av solidaritet utan för att jag måste.
De som förespråkar höga skatter av solidariska skäl har en människosyn där människan ses som ond och empatilös. Hon skulle inte dela med sig till sin nästa - om hon inte tvingades till det!
Så är det ju inte - istället trängdes mycket frivilliga bidrag och verksamheter undan av de allt högre skatterna.

Jag tror att skatter är ett nödvändigt ont för att kunna bygga ett gott samhälle, men de skulle kunna vara mycket lägre än de är nu. Dagens skattenivåer handlar inte om solidaritet utan om makt; att ta människors intjänade pengar är att ta makten från deras liv, och göra dem beroende av staten.
Skatter behövs visserligen för att finansiera en polis som upprättar lag och ordning och för att garantera att varje människa får sina basala behov tillgodosedda i form av hälsa, omvårdnad och skola.
Men därutöver, när det gäller till exempel hur jag vill spara till pensionen det borde staten inte lägga sig i. Jag ser fram emot den dag då jag kan be min arbetsgivare betala ut arbetsgivaravgiften direkt till mig istället för till staten. Så sköter jag själv mitt pensionssparande. Fast det kommer nog inte ske innan jag blivit pensionär...





måndag 19 augusti 2019

Kvinnorna i Gamla testamentet


Mina bibliska storasystrar : Glimtar från Gamla testamentet (häftad)

Mina bibliska storasystrar: Glimtar från Gamla testamentet är en bok skriven av Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan. I tolv kapitel avhandlar hon olika bibliska kvinnogestalter som Eva, Sara, Hagar m.m. men också mer okända som Gomer och Mikal, och lite överraskande: Hon i Höga Visan.

Gamla testamentet är tillkommen i en patriarkal tid, det är männen som för historien framåt och kvinnorna är mest statister. Men det finns ändå viktiga undantag och det är värdefullt att lyfta fram dem. Gud handlar med individer och då inte bara med män utan också kvinnor.

Men även om utgångspunkten här är kvinnogestalter i bibelns första del är det ingen feministisk bok. Hon kommer visserligen in på frågan om kvinnans ställning i den kristna gudstjänsten och vad underordning egentligen innebär men i första hand är det är en mänskligt bok där Anna Sophia själavårdande skriver om relationer mellan människor och med Gud.
Vad är sann mänsklig frihet, hur bör man som kristen förhålla sig till abort, tacksamhet och förundran inför livet, hur ska vi förhålla oss till spöken: det är några axplock av ämnen som hon kommer in på. Anna Sophia för en resonerande och lite lågmäld ton även när hon kommer i på kontroversiella saker. Hon är till exempel kritisk mot mycket i vår samtid som dagens feminism och vår syn på relationer som utbytbara. Här lyckas hon skriva klokt och omdömesgillt utan att inta en fördömande attityd som så annars ofta händer. Anna Sophia är personlig och utgår från sin livserfarenhet samtidigt som hon väver in aspekter från litteratur och film.

Min främsta invändning är att man får intrycket att kvinnoporträtten till stor del fungerar som en språngbräda till andra ämnen. Anna Sophia skriver engagerat om både nutida fenomen och det som människor i alla tider brottats med, men en sådan bok hade kunnat skrivas ändå. Kapitlet om Lots hustru, till exempel, handlar mycket om konsumism och hur detta även smittar av sig på hur vi ser på relationer, men frågan är om alla dessa slutsatser kan dras utifrån den mycket knapphändiga information vi har om Lots hustru.

En spännande tanke hade varit om hon vågat sig på att skriva skönlitterärt om dessa kvinnor. Det är inte lätt att på ett naturligt sätt väva in de ämnen hon tar upp i en berättelse, men eftersom det till stor del handlar om relationer kanske det hade kunnat göras. Därmed hade man ju också nått en delvis annorlunda och större publik. Gamla testamentet är ju, som hon själv påpekar, historien inte bara om hur Gud kallar ett folk, utan också individer, väldigt mänskliga sådana, som han söker, kallar och arbetar med.