söndag 17 juni 2018

Om värdet på begagnade bilar och arbetskraft

Enligt en bilvärderingssajt skulle jag kunna få upp till 20 000.- för min begagnade Skoda. Inte för att den är till salu, men tänk nu att det stiftas en lag att det lägsta tillåtna pris för att sälja en bil är 25 000:-. I så fall skulle jag hamna i ett hopplöst läge. Eventuella köpare skulle naturligtvis rata den och hellre välja en bil som verkligen var värd 25 000:-.

I samma hopplösa läge befinner sig många av våra migranter som söker uppehållstillstånd. Nu är det inte en begagnad bil de vill sälja utan sin tid och arbetskraft. Precis som  begagnade bilar kan skilja sig väldigt mycket i värde kan även värdet på olika människors arbetskraft variera stort. En nyanländ med dåliga kunskaper i svenska och bristande yrkesutbildning har helt enkelt inte så mycket att konkurrera med när han söker jobb. Det hade inte behövt vara ett så stort problem om det inte varit för att S+LO bestämt en nedre gräns för priset på deras arbetskraft. Och de som hamnar under den gränsen får då finna sig i att gång på gång bli ratad på arbetsmarknaden.

Det LO är rädda för är att utan en sådan gräns skulle priset på även övrigas arbetskraft sjunka, men det finns inte mycket fog för en sådan oro. Jag vet inte vad man skulle få för en två år gammal Volvo S90 men jag är tämligen säker på att det priset inte skulle påverkas ett dugg av att jag får sälja min Skoda för 20 000:-. Inte heller en bil som är värd 30 000:-. (Möjligen kan en bil vars värde ligger väldigt nära påverkas nedåt marginellt.)
Om man tillåter människor att ta jobb för lägre lön än kollektivavtalen skulle det inte i nämnvärd utsträckning påverka de vars tid och arbetskraft är värt mer.

Ett annat argument som framförts är att man inte skulle kunna leva på sin lön om det är väsentligt lägre än kollektivavtalet. Det argumentet blir märkligt när man samtidigt hänvisar dessa att leva på ett ännu lägre bidrag. För en ensamstående person är nivån för försörjningsstöd 3980:-, förutom hyra. Det blir då väldigt konstigt att förbjuda dem att ta jobb för 8-10 000:- i månaden med argumentet att det inte skulle gå att leva på den nivån. Man kan då lägga till att löneläget i de länder som de kommer ifrån ofta är väsentligt under till och med vår försörjningsstödsnivå.

Ett stort hinder i debatten är motståndet mot "ökade klyftor". De som vill minska "klyftorna" hamnar alltid i en moralisk medvind. Jag skriver klyftor inom citationstecken eftersom det är en myt att skillnaden mellan de rika och fattiga skulle öka med ett stort gap mellan dem. Hans Rosling har visat att det som ökar i världen är medelklassen, och fattigdomen minskar även om en liten klick rika har dragit ifrån. Men någon "klyfta" finns inte.

Jag träffar på många människor som har fått avslag på sin ansökan, men som skulle kunna få en chans att stanna om de bara fick jobb. Men då går regeringen in och förbjuder dem att sälja sin arbetskraft till ett pris där de verkligen skulle kunna få ett jobb. Det är frustrerande, och väldigt onödigt.

söndag 3 juni 2018

Historien om ägande

Nyligen bortgångne Richard Pipes, professor i historia vid Harvard, skrev boken Ägande och frihet för 20 år sedan. En bok om ägandets och egendomens historia. 

Bildresultat för Ägande och frihet
Pipes gör upp med myten om den ädle vilden som man har föreställt sig levde i någon slags ursprunglig kommunism. Det finns ju en utbredd uppfattning om att ägandet kom in ganska sent i historien men, enligt Pipes, har det aldrig funnits ett primitiv folk som inte känt några former av ägandeskap. Behovet av att äga är universellt och mänskligt, och inte kulturellt betingat. Redan mycket små barn gör anspråk på ägande och kan skilja mellan mitt och ditt. 

Pipes visar hur rätten till ägande garanterar friheten och är förutsättningen för demokratin. När egendom har en ägare minskar risken för överutnyttjande och konflikter. Det är sådant som ägs gemensamt som det blir mest bråk om. 

En rättighet att äga som det går att lita på är det enskilt viktigaste skälet för ekonomiskt välstånd. Om fastigheter, egendomar och mark när som helst kan konfiskeras av den som har makten så gör inte de tillfälliga ägarna mycket för att förvalta detta på ett långsiktigt hållbart sätt.

Men Pipes visar också hur äganderätten har blivit angripen under 1900-talet, och inte bara inom totalitära ideologier som kommunism, utan även i våra västerländska demokratier. Välfärdssamhället med en ständigt växande skattebörda är idag det enskilt största hotet mot ägande och frihet. En fråga vi borde ställa oss är: vid vilken nivå blir skatt stöld?

Att man tar upp skatt för rättsväsende, skola, sjukvård etc är inte kontroversiellt, men för svensk del är det mindre än en tredjedel av skatten som går till detta. Resten, förutom administration, går till olika former av försäkringar och bidrag. 
När det gäller våra sociala försäkringar borde man lyfta ut det från den vanliga budgeten och låta dessa bli självständiga finansiella system som dessutom görs frivilliga. Det skulle göra mycket för att stärka äganderätten och friheten i Sverige.

Pipes visar hur jämlikhet har gått från att handla om jämlika förutsättningar till jämlikhet i utfall. Likhet inför lagen och en likvärdig skola har inte räckt, politikerna har också haft ambitionen att se till att resultatet blir så lika som möjligt. Problemet är att vi människor skiljer oss åt i ambitioner, skicklighet och intelligens. En sådan likhet går därför inte att åstadkomma utan att göra våld på äganderätten.
Ambitionen med vårt skattesystemet är ju inte bara att dra in pengar till välfärden utan också att det ska ha en omfördelande effekt. Men är det moraliskt rätt att göra så? Har vi rätt att ta pengar från vissa grupper och ge till andra? Om man ska hårddra det: (som Pipes ofta gör) "om vissa människor har rätt till frukterna av andra arbete innebär det att dessa senare berövas rättigheter och är dömda att utföra slavarbete". Det kan låta tillspetsat men i grunden är det ju det som slaveri handlar om: att arbeta för någon annan.

När vi läser 10 Guds bud är äganderätten central. Det sjunde budet, du skall icke stjäla, förutsätter att det finns mitt och ditt och att vi ska skilja på detta.

Men om vi ser på de två sista buden där vi blir befallda att inte ha begär till vår nästas hus eller någon annan egendom som tillhör vår nästa. Vad är egentligen förutsättningen för de buden? Ja, förutsättningen är ju ojämlikhet. Om alla hade exakt likadana hus skulle ingen bli avundsjuk på grannens hus. Samma sak med all annan egendom. Hade vi alla lika av allt skulle dessa bud inte behövas. 
En skattelagstiftning som bygger på omfördelning av pengar och egendom är i grunden ett brott mot dessa bud. En sådan skatt utgår ju från människors begär efter andra människors pengar och ägodelar. Uppenbarligen hade lagstiftaren till 10 Guds bud inget problem med en viss ekonomisk ojämlikhet, vi människor är olika och då blir olikheter i utfall en oundviklighet. 

Däremot ska vi naturligtvis fortsätta att hålla fast vi jämlikhet i möjligheter och jämlikhet inför lagen som också tredje Moseboken talar om: "En och samma lag gäller för er alla, för invandraren som för den infödde, ty jag är Herren, er Gud" (3 Mos 24:22)

lördag 26 maj 2018

En treenig Gud

Bonaventura, samtida med Thomas av Aquino, var akademikern och skolastikern som blev franciskanermunk, lockad av den radikala enkelheten som ordern lärde ut i Franciskus efterföljd. Men att han blev munk betydde inte att han upphörde med sina teologiska studier.

En sak som han tänkte mycket kring var treenigheten. Varför är Gud treenig? Varför kan vi inte tro (som inom Islam) att Gud bara är en?
Om Gud är god så är Gud också kärlek och barmhärtighet. Men kärlek och barmhärtighet kan inte existera hos Gud utan någon slags pluralitet inom Gud själv. Skulle vi, till exempel kunna tänka oss en person som lever helt ensam utan kontakt med andra under en obegränsad tid, och samtidigt växa i kärlek? Knappast, eftersom kärlek kan inte växa utan relation.

Så om Gud var en enkel monad, en odelbar enhet, skulle Gud inte vara kärlek och barmhärtig. Därför måste det åtminstone finnas två personer i Gud.

Men om det bara var två personer skulle det inte bli en överflödande kärlek, för det behöver de två personerna en tredje att dela kärleken med. Därför behöver det finnas tre gudomliga personer, en som är fullständigt utgivande kärlek (Fadern), en som är fullständigt mottagande av kärlek (Anden) och en som är både utgivande och mottagande (Sonen).

Men Gud är också Skapare. Och, med Bonaventuras ord, Skapelsen kommer från Gud, reflekterar Guds ära och syftar tillbaks till Gud. Skapelsen är som en kosmisk symfoni.
Inte bara människor utan även träd, stenar, stjärnor, växter och djur, är i någon mån relaterad till den treenige Guden. Bonaventura såg inte världen som oskälig materia. Eftersom den materiella världen är skapad av Gud är den, lik Treenigheten själv: dynamisk och relationell.
Här förekommer Bonaventura den kunskap vi har idag om materien och dess innersta byggstenar. Det är ju inte svårt att hitta avtryck från treenigheten i skapelsen: det synliga ljuset eller vitt ljus som vi har omkring oss består av tre färger: grönt, rött och blått. Atomen består av tre typer av partiklar: neutroner och protoner i atomens kärna med elektronerna utanför, vatten kan befinna sig i tre tillstånd: flytande, gasformigt och i fast tillstånd. Man kan fortsätta hur länge som helst.

Vi brukar ibland säga att Guds existens kan det argumenteras för enbart med filosofi utan bibelns hjälp, medan kunskap om treenigheten tillhör uppenbarelsen. Men det kanske är så att även treenigheten är något man kan sluta sig till, både utifrån filosofiska argument och naturen omkring oss.
Men framförallt är treenigheten ett mysterium som vi aldrig helt kan förstå, imorgon är det Heliga Trefaldighets dag, då vi som kyrkan får tillbe detta mysterium i tro.

söndag 13 maj 2018

Hans Roslings kamp mot okunskapen

I februari 2017 dog Hans Rosling av cancer i bukspottkörteln, men in i det sista arbetade han med boken Factfulness tillsammans med sin son och svärdotter. Så man kanske kan säga att boken som nu kommit ut är hans testamente till världen.

Första gången som jag hörde talas om Rosling var när jag för drygt tio år sedan upptäckte sidan gapminder.org. Det var fascinerande att se hur världens länder hade utvecklats och förbättrats, särskilt på lite längre sikt. Medan fattigdom, sjukdomar, krig och ond bråd död tidigare hade varit det normala i världen, tillhörde sådana saker nu undantagen.

Men Hans Rosling, som startade stiftelsen, insåg snart hur okunniga folk var om detta. När han reste runt i världen och höll sina föredrag brukade han ställa testfrågor där publiken fick svara på hur de trodde att världen var beskaffad. Hög utbildning och till och med expertkunskaper hjälpte inte: folk svarade regelmässigt sämre än chimpanser skulle ha gjort!

I boken Factfulness analyserar han dels varför det är på det här viset men kommer också med förslag om hur vi kan bli bättre på att ta till oss fakta om världen. Han går igenom tio olika medfödda instinkter som kanske var till god hjälp på jägar- och samlarstadiet men som nu leder oss fel.

Gapinstinkten t ex gör att vi delar upp världen i två delar: vi och dom, goda och onda, fattiga och rika, i-land och u-land. Mellan dessa motstridiga grupper (tror vi) finns en stor klyfta. Men den där klyftan är påhittad! I verkligheten finns de en liten klick rika och fattiga, men där emellan finns den stora majoriteten som tillhör medelklassen. Istället för att kalla vissa länder för u-länder och andra för i-länder föreslår Rosling att dela in världens befolkning i fyra inkomstnivåer:



Befinner man sig på nivå 4 (som du förmodligen gör) uppfattar man lätt alla som är under som lika fattiga, därav att vi fortfarande tror att det är vi i väst som är de rika medan resten av världen är fattig. Men det är stor skillnad på nivå 1 och 2: några få dollar extra om dagen är helt avgörande för dem, (då kan du köpa en gasspis så att din familj slipper förstöra sina lungor med rök från den öppna elden) medan det för oss inte spelar så stor roll. 
Dessutom står människor inte stilla: idag befinner sig det stora flertalet på nivå 2 och 3 vilket var samma nivå som västeuropa och nordamerika befann sig på 50-talet. Och i en nära framtiden  kommer alla ha flyttat upp sig ytterligare en nivå.
Idag har världsbanken lämnat begreppen i-land och u-land för att använda sig av Roslings fyra inkomstnivåer, vilket säger något om hans internationella betydelse.

En annan orsak till vår skeva bild av världen är aktivisternas tendens att överdriva problem, oftast med syftet att få folk att skänka mer pengar. Hans Rosling skriver om ett samtal han hade med Al Gore när han drog igång sitt korståg mot klimatutsläppen, där Al Gore menade att man måste skrämma människor och försökte få med Stiftelsen gapminder på detta. Men överdrifter och skrämselpropaganda vägrade Rosling gå med på.

Men bara för att han slår hål på myter om att saker och ting skulle vara värre än det är betyder inte det att Rosling menar att vi nu kan låta saker och ting bero, absolut inte! Factfulness är en personlig bok skriven av en entusiast som brinner för att göra världen bättre. Men den saken hjälps inte av att vi svartmålar så att vi ägnar all vår energi åt obetydliga problem medan vi missar något riktigt allvarligt. 

Det var ett riktigt nöje att läsa den, inte bara för att man blir glad över att människorna får det bättre, boken är pedagogisk och lätt att ta till sig och han berätta däremellan riktigt dråpligt om våra fördomar i "väst" om "resten av världen". Kanske kommer den här boken leda till en avgörande förändring i vår förståelse av världen, läs den!

fredag 27 april 2018

Jordan B. Petersons 12 regler

Jag har nu läst Jordan B. Petersons tjocka bok: 12 Rules for Life - an Antidote to Chaos, (som tydligen kommer ges ut på svenska också).

Peterson blev kanske mest känd när han på sitt universitet vägrade tilltala transpersoner med ett könspronomen som de själva bestämt, vilket nästan höll på att kosta honom hans jobb. Han är starkt kritisk till postmodernismen och den radikala feminismen som riskerar att leda vår värld in i kaos. Det är mycket detta hans bok går ut på: den vill ge unga människor verktyg och strukturer för att få ordning på sitt liv i en kaotisk värld.

Peterson är professor i psykologi på University of Toronto, men han har också arbetat som klinisk psykolog och som sådan haft många samtal med trasiga människor. Detta avspeglas på många sätt i boken. Han väver också in exempel från sin egen uppväxt och familj.
Peterson har profilerat sig som en stark samhällskritiker men jag uppfattar inte boken som samhällskritisk i första hand. Det är en personligt skriven bok som vänder sig framförallt till unga människor i ett uppriktigt försök att hjälpa dem att få ordning på sina liv. Det är mer psykologen än professorn som talar.

Peterson har ibland uppfattats som kristen, och det är han kanske även om det inte direkt framkommer i den här boken. Han har visserligen många hänvisningar till bibeln, framförallt gamla testamentet, men han kan lika gärna ta upp exempel från myter och sägner från andra mytologier. Som jag förstår det ser han bibeln, och andra mytologier, som nedärvda mänskliga kollektiva erfarenheter som vi kan lära oss något av. Vi bär på ett arv som vi inte bara kan skaka av oss, inte utan att det leder till kaos. Vi måste bygga ett samhälle och våra liv utifrån hur vi människor, fungerar rent biologiskt. Vi kan inte idag göra våld på mekanismer som funnit hos oss långt innan vi blev människor.

Regel nr 1: var rakryggad.
Han börjar med att prata om humrar och fåglar - och deras revirhävdande. Men det som exempel visar han att idén om ett jämlikt samhälle där det inte råder några hierarkier är ohållbar. Människan avviker inte här från andra djurarter.

Med jämna mellanrum uppmärksammas det hur få som äger lika mycket som den fattiga delen av världens befolkning, men som Peterson påpekar: samma principer råder inom alla områden, även utanför det finansiella. Överallt där mänsklig kreativitet är involverad ser vi samma ojämlika fördelning, något som formulerats först av Derek J. de Solla Price.
Price lag lyder: om 100 vetenskapliga artiklar är skrivna av 25 författare kommer 5 ha skrivit häften av dem. Likadant med böcker: endast en handfull författare står för hälften av alla sålda böcker. Eller musikproduktion eller vilken annan mänsklig verksamhet som helst, när vi slår ut produktionen på antalet producenter får vi samma L-formade kurva: ett litet antal står för det mesta av produktionen.

Detta leder naturligtvis till ojämlikhet och hierarkier och de är varken orsakade av kapitalismen eller patriarkatet. Det är snarare en naturlagsbunden nödvändighet, vi finner principen överallt i naturen.

Så vad ska vi göra åt det här? Peterson utgångspunkt är att acceptera faktum. Världen är hierarkisk, vi kan visserligen riva ner hierarkier men då uppstår det genast nya. Och om man i en sådan värld förväntar sig jämlikhet blir man lätt ett offer. Ibland blir man mobbad för att man inte kan hävda sig, det gäller i första hand för barn. Men lika ofta gäller att folk blir mobbade för att man inte vill stå på sig, till exempel för de som bestämt sig för att varje form av aggression, även att känna vrede är moraliskt fel.
Om man istället har möjligheten att slå tillbaka så behöver man sällan att göra detta. Om man i ett tidigt skede tydligt säger ifrån - och menar det, minskar risken att man blir kränkt av andra.

Enligt Price´s lag så kommer de som börjar göra något också få mer av detta. Den som börjar våga säga sin mening i mindre sammanhang får snart mod att göra det i större.  (Peterson hänvisar även till den bibliska principen: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har" Matt 25:29). Se alltså till att du hamnar i en positiv spiral uppåt, istället för den negativa spiralen neråt. Det kan rent fysiskt handla om att faktiskt sträcka på sig, då kommer folk också behandla dig som kompetent och kunnig, men om ens hållning indikerar att man är ett offer kommer omgivningen också se dig som sådan.

Det här var alltså den första regeln: stå på dig, annars gör någon annan det. Det är så världen ser ut och det är inte mycket vi kan göra för att ändra det. Det är ju elva regler till och jag avser att skriva om dessa i kommande bloggtexter.

söndag 15 april 2018

Svenska kyrkan och asylrätten

Jag såg Agenda från 25 mars så här i efterhand där Svenska kyrkans "utrikesminister" Erik Lysén fick uttala sig om Svenska kyrkans hållning. Han är, inte oväntat, kritisk till Sveriges och EU:s nya asylpolitik. Sveriges regering måste stå upp för asylrätten, menar Lysén.

Asylrätten tillkom för att lösa en situation efter andra världskriget och det finns en djup orättvisa inbyggd i den. Orättvisan ligger i att man måste ta sig till ett land för att få sin asylrätt prövad, lyckas man sätta sin fot på svensk mark har man alla rättigheter, lyckas man inte, har man inga.
Det är just detta förhållande som har fått skrupelfria människosmugglare att tjäna stora pengar, människor har satsat alla sina besparingar och kanske också lån samt riskerat sina liv för en illegal resa in i Europa. Väl framme i t ex Sverige har de sedan fått vänta i 2-3 år innan de fått besked som i många fall är negativt. Hur kan man försvara en asylrätt som leder till sådana konsekvenser?

Vi har sett ett stort engagemang för de 9000 gymnasieungdomar och yngre män från Afghanistan som riskerar utvisning. Situationen i Afghanistan anses vara för farlig. Nu ifrågasätter jag inte farligheten i Afghanistan, men finns det inte mängder med ungdomar kvar i det landet? Och barn, både pojkar och flickor? Gravida kvinnor? Gamla och sjuka? Om säkerhetsläget är så allvarligt för dessa 9000 då borde vi väl evakuera alla andra också? Är det verkligen de som har störst behov av skydd som är här?

Vad är det som gör att vi kan uppbåda så enormt mycket engagemang och resurser för det fåtal som lyckats sätta sin fot på vår mark medan de som är kvar ägnar vi knappt en tanke? Är det rättvist?

Asylrätten leder till allvarliga följder som massdöd på Medelhavet medan de som har starkast behov av skydd förmodligen inte har en chans komma i åtnjutande av det. Jag hade önskat att Erik Lysén problematiserat detta och lyft upp förslag på hur man ska komma tillrätta med denna orättvisa.

Ett förslag är skrota asyllagen helt och hållet, och att man gör det möjligt att söka uppehållstillstånd från svenska ambassader. Varför ska människor riskera liv och lem och alla sina besparingar för ett beslut som ändå med stor sannolikhet blir ett nej?
Vi skulle kunna sätta upp kontor vid FN:s flyktingläger och låta människor skicka in sina ansökningar därifrån. Och genom att bara göra det möjligt att söka om uppehållstillstånd från utländska beskickningar (som också gäller när det gäller arbetstillstånd) lockar man inte ut människor på en livsfarlig resa i onödan. De som får uppehållstillstånd kan sedan resa hit men reguljära flyg.

Självklart fattar jag att vi måste göra ett urval, vi skulle inte kunna ta emot alla. Men antingen är det vi som gör urvalet eller så gör Medelhavet det. Antingen bestämmer vi vilka som får komma eller så bestämmer flyktingsmugglarna detta.

Regeringen skulle år för år kunna göra en inventering i landets kommuner för att ta reda på antal tillgängliga bostäder, förskoleplatser, behov på arbetsmarknad etc. Utifrån detta bestämmer man sen hur många som ska få komma och vilka meriter dessa bör ha. Självklart kan man också av humanitära skäl vika ett antal platser för grupper som aldrig skulle ha en chans att smuggla sig fram till Sverige. Handikappade till exempel.

Skulle vi införa ett sådant system blir proaktiva istället för att bara sitta passivt och hoppas att allt för många inte ska lyckas ta sig hit. Då blir det vi som har initiativet och vi behåller kontrollen. Jag förstår naturligtvis att det skulle stå ytterligare en miljon på kö efter att vi har dragit streck. Jag inser att det är hårt att säga till dem att ni är välkomna med ny ansökan nästa år. Men vad är alternativet? Asylrätten som den är utformad idag är inte det minsta human även om Erik Lysén låtsas det. Vill vi ha ett långsiktigt hållbart och rättvist system så ser jag inga alternativ.

fredag 23 mars 2018

Är svenskarna marionetter?

Jag har bland annat lyssnat på SR-serien Besluten som formade Sverige i P1. Jag tycker det är intressant att höra om hur beslut som kan vara resultat av ganska tillfälliga politiska allianser med åren kan få stor inverkan på människors liv och så småningom bli så självklara att det de som ifrågasätter dem betraktas som paria.

Philip Lerulfs lilla bok Marionetterna - socialförsäkringarna, tryggheten priset vi betalar, och  handlar om detta. Han går igenom pensionssystemet, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, hur och varför de blev som de blev rent historiskt och hur de fungerar idag, och framförallt varför de inte fungerar så bra längre. Han ger också förslag på hur de skulle kunna förändras för att bli bättre.

Det intressanta är att de från början växte fram hur civilsamhället: hantverksgillen och skrån satte till exempel tidigt upp sjukkassor långt innan vi fick kunde stava till ordet välfärd. Men från 60-talet och framåt togs detta över av staten. Försäkringar som tidigare finansierats av medlemsavgifter började i allt högre utsträckningar bekostas med skattemedel. Därmed försvann incitamentet till privata lösningar: varför betala för något som man ändå tvingats betala via skattesedeln.

I samband med detta försvann också det privata sparandet. Svenskarna är bland de sämsta i Europa på att spara. Det kan delvis förklaras med det höga skattetrycket vilket ju skapar mindre utrymme för eget sparande, men också av svenskarnas unikt höga tillit till staten. Vi litar blint på att staten tar hand om oss vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom.
Och  kommer en av Lerulfs viktigare poänger: vi har nog varit lite för naiva. Med berättelser från verkliga livet om hur människor ramlat mellan stolar eller efter att ha gjort bagatellartade missar gått miste om stora ersättningar som de annars skulle ha rätt till.

Syftet med dessa breda socialförsäkringar var att vi som individer skulle slippa vara beroende av familj, släkt och kyrkan. Istället har vi blivit beroende av staten. Det hade kanske inte behövt vara ett problem om staten varit en neutral aktör, men så är inte fallet. Istället används trygghetssystemen för ideologisk påverkan.
Vi svenskar har avsagt oss makten över en väsentlig del av vår inkomst, vi har därmed begränsat vår egen förmåga att bygga upp ett eget sparkapital, vi måste lita på att systemen finns där och fungerar. Men om de inte gör det? När kommer medelklassen som betalar för systemen, utan att få ut särskilt mycket för egen del, förlora sin vilja att betala skatt?

Jag hade nog väntat mig lite mer radikala förslag från Lerulf hur vi ska göra för att komma tillrätta med de inbyggda motsättningarna som finns. Men det första han föreslår är att försäkringsmässigheten måste stärkas, alltså systemen måste anpassas så att de blir självständiga finansiella system. Det är de ju inte idag när de till största delen finansieras vi skatten. Större hänsyn måste också tas för hur länge människor har bidragit till systemen, samt att öka valfriheten och sluta använda dem i uppfostringssyfte.

Nå, är vi marionetter? Kanske hans titel är lite överdriven, men ju mer jag sätter mig in i de här frågorna desto mer inser man hur styrda vi är av olika politiska system.