onsdag 20 februari 2019

Gud och det onda och det goda

John Leslie Mackie var en australisk-brittisk filosof, verksam i Oxford, som kanske mest är känd för det så kallade teodicéproblemet (Gud och det onda) som logiskt skulle bevisa att Gud inte finns:

1. En allsmäktig Gud kan utplåna det onda.
2. En god Gud vill utplåna det onda.
3. Det onda finns.
4. Alltså finna det ingen god och allsmäktig Gud.

Argumentet verkar väldigt övertygande i sin stegvisa logik. Har han då med denna formel bevisat att Gud inte kan finnas?

Det främsta motargumentet är att Gud, för att möjliggöra vissa goda saker som den fria viljan, måste tillåta ondska, eller åtminstone ondskans möjlighet. För Gud är det viktigare att det finns fria varelser än en värld fri från ondska.
Ett annat motargument är att vi inte har hela bilden, vi ser fragment av verkligheten och Gud kan i sin allvishet använda sig av det onda för något gott.

Den sistnämnda invändningen måste man vara försiktig med. Den kan inte användas för att förklara det ondas existens, enligt min mening. Tanken att det onda måste finnas för att möjliggöra viss godhet blir absurd. Som om det goda skulle behöva ondskan som kontrast, eller att Gud ville syndafallet för att kunna frälsa oss.
Däremot kan man tänka sig att det onda, när det nu ändå sker, av Gud kan användas för ett gott syfte men det är alltså ingen förklaring till att det onda finns där från första början.

Ändå är det inte dessa motargument som är den främsta invändningen utan Mackies logiska bevisföring i sig, eftersom argumentet utgår från vad det ska bevisa. Det är den kristna tron på en god Gud som har gjort det möjligt för Mackies att ställa upp sin formel, den kan inte tänkas utan kristendomen i bakgrunden.

Låt mig förklara:
Vad är det nämligen som gör att vi kan prata om ont/gott överhuvudtaget. När punkt tre säger att det onda finns, vad är då det onda? Det onda kan bara vara ont i förhållande till en norm som talar om vad som är gott och ont. Finns ingen Gud så skulle det varken finns godhet eller ondska. Visst, lidande och död skulle fortfarande finnas, men det skulle inte vara "ondska" utan bara självklara beståndsdelar i evolutionens kamp om överlevnad.

I argumentet kan Guds existens bara ifrågasättas om det finns ondska, ett begrepp som alltså förutsätter att Gud finns! Därför blir argumentet självmotsägande: det förutsätter det som ska motbevisas.

Observera att jag i och med detta inte har förklarat det ondas existens, bara att det inte går att använda den för att motbevisa Gud. Fortfarande finns brottningen där: hur kan en god Gud tillåta det onda?

Men låt oss se på en variant av Mackies argument,  kan man utgå från det goda för att bevisa Guds existens? Till att börja med, vad händer om Gud är ond:

1. En allsmäktig Gud kan utplåna det goda.
2. En ond Gud vill utplåna det goda.
3. Det goda finns.
4. Alltså finns det ingen ond och allsmäktig Gud.

En "allsmäktig Gud" är enligt min mening en tautologi. Om Gud är Gud är han allsmäktig, annars är han inte Gud. Punkt 1 och 2 skulle därför kunna läggas samman.

1. En ond Gud vill (och kan) utplåna det goda.
2. Det goda finns.
3. Alltså finns det ingen ond Gud.

Det finns således ingen ond Gud, men kan man utifrån det godas existens dra slutsatsen att  det finns en god Gud?

1. Det goda förutsätter en god Gud.
2. Det goda finns.
3. Alltså finns det en god Gud.

Punkt ett kanske vissa skulle ha invändningar mot, kan man inte tänka sig det godas existens utan en Gud (som är god)? Visst skulle vi fortsätta vara beredda att ställa upp och hjälpa varandra som medmänniskor? Förmodligen, men den formen av altruism skulle ändå bara var en produkt av evolutionen, framavlad för att främja artens överlevnad. Det skulle i princip inte vara annorlunda än när man dödar andra, även inom den egna arten, för allas skull. Godhet är, precis som ondska, ett metafysiskt begrepp som kräver en upphovskälla utanför oss människor. Det är också tveksamt hur långt altruismen skulle kunna sträcka sig om vi bara hade evolutionen som förklaring.

Det onda kan alltså inte användas för att motbevisa Gud, men förekomsten av det goda är ett starkt tecken på att det finns en god Gud.
"Ingen är god utom Gud". Jesus i Matt 10:18

tisdag 5 februari 2019

Har människan en odödlig själ?

Vad händer när vi dör? Vad är egentligen den kristna synen här? Tidigare var det självklart inom kyrkan att människan består av kropp och själ som separeras i dödsögonblicket. Själen befinner sig sedan i ett mellantillstånd i väntan på den yttersta dagen och den allmänna uppståndelsen. Inom katolska kyrkan menar man även att kommunikation med dessa är möjlig, vi kan be till helgonen som hör våra böner och vidarebefordrar dem till Gud.

Luther hade dock en annan syn: själen sover i väntan på uppståndelsen och det finna inga löften att de skulle höra våra böner. Det var också protestantiska teologer som i början av 1900-talet tar detta ett steg längre och menar att människan över huvudtaget inte har en själ som lever vidare efter kroppens död. Både kropp och själ dör eftersom själen inte går att separera från kroppen. Vid den allmänna uppståndelsen återskapas kroppen och vi upplever alltså detta momentant direkt efter dödsögonblicket.
Den traditionella uppfattningen, menade man, var påverkad av platonism som har en dualistisk människosyn; människan består av kropp och själ. Den bibliska synen är att människan är en enhet.

Joseph Ratzinger, förre påven Benedikt, tar upp detta i sin bok: Eschatology - Death and Eternal Life. Han försvarar den traditionella uppfattningen och menar att den inte kan avfärdas som platonism. Enligt Plato var kroppen själens fängelse och döden en befrielse. Men det har aldrig varit en kristen människosyn. Vi är skapade som kroppsliga varelser och detta är något gott, döden är en fiende, inte en befrielse.

Men inte desto mindre genomsyras den bibliska världsbilden av själens fortlevnad efter döden. I Gamla testamentet befann sig de döda i Sheol, dödsriket. Det var en skuggtillvaro där man var avskuren från de levandes land. Kommunikation med Gud var inte möjlig där: "Vem lovar dig i dödsriket?" undrar psalmisten. (Ps 6:6)
Men efter Jesus död steg han ner i Sheol och proklamerade seger över döden; nu var de döda där inte längre isolerade, Gud själv har kommit dit med sin närvaro. (Mikael Karlendal har på sin blogg gått igenom det bibliska materialet för själens odödlighet.)

En kropp utan själ är ett lik, men vad är en själ utan kropp? Den kristna synen är inte platonsk det vill säga att detta skulle vara den sanna tillståndet för en människa. En själ utan kropp är inte människan den en gång var.

Ratzinger beskriver hur Thomas av Aquino tog upp Aristoteles syn att själen är kroppens form. Jag tycker att det är en fruktbar väg framåt, särskilt med vår tids kunskap om materien som kroppen består av. Summan av atomerna och molekylerna i våra kroppar gör oss inte till de vi är. Man kan inte skilja en kolatom från en annan och de byts för övrigt ut ett antal gånger under en människas livstid. Men vi är ju samma människor från barndom till ålderdom oavsett vilka enskilda molekyler vi råkar bestå av.
Det som gör oss till personliga individer är istället själen. Själen ger kroppen form, det vill säga själen får sitt uttryck i kroppen och kroppens identitet kommer från själen. Det är själen som håller ihop oss som personliga individer under en livstid.

Men det betyder att själen aldrig helt kan lämna bakom sig sin relation med kroppen. Själen utan kropp är aldrig sluttillståndet, och själen fortsätter att längta efter ett kroppsligt uttryck. Men själen som människans identitet, eller det som utgör människans person lever vidare efter kroppens död.

Jag menar alltså att man mycket väl kan tro på själens odödlighet utan att hamna i platonsk dualism. Det jag tänker är att kropp och själ inte är identiska men likväl en enhet, en enhet som de fortsätter sträva efter även vid en separation.

Detta är förstås ting som vi inte helt kan få svar på, inte än, men vi kommer alla en dag få svar!

torsdag 3 januari 2019

Gott nytt år med Steven Pinker!

Vi har gått in i ett nytt år nu men många hyser nog en viss pessimism inför utvecklingen i framtiden i Sverige. Hur blir det med vården och skolan? Kommer man lyckas vända den negativa utvecklingen? Hur många bilar kommer brinna 2019? Hur många gängskjutningar kommer vi läsa om?

Jag säger inte att det inte finns fog för att känna oro inför Sveriges framtid men vi behöver då och då lyfta blicken och se de stora linjerna så att saker och ting får sitt rätta perspektiv. Jag har under jul och nyår läst delar av Steven Pinkers bok: Upplysning nu - ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism. Jag säger delar, eftersom den är väldigt omfattande och kan med fördel användas som en uppslagsbok att återvända till. Bill Gates kallar den för sin nya favoritbok - vilket han i och för sig sa om Roslings bok också: Factfulness. Men Pinker hänvisar ofta till Rosling även om han går mer på djupet.

Steven Pinker
Steven Pinker är ateist och det är ingen tillfällighet att hans bok har ordet upplysning i titeln. Han tycks mena att det rådde ett kompakt mörker fram till upplysningen på 1700-talet då människans tanke befriades från trångsynthet och religiositet. Här är det Pinker som skulle behöva upplysas. Hela den vetenskapliga utvecklingen startade i institutioner grundade av kyrkan, något som jag tidigare skrivit om här. Man kan börja med Karl den stores utbildningsreform på 800-talet, universiteten som kom på 1100-talet och framåt. Och det är kyrkans tänkare som Thomas av Aquino som betonat det mänskliga förnuftet.

Men även om Pinker fått detta om bakfoten hindrar det inte att hans bok är mycket läsvärd och kan vara nog så nyttig när vi blir lite modstulna inför framtiden. I kapitel efter kapitel visar han hur överlevnadsgraden ökar bland människor, vi blir friskare får i oss bättre näring, fattigdomen minskar etc. etc. Det är egentligen inget nytt eller borde inte var det vid det här laget: världen blir bättre!

Men varför ska vi upplysas om detta? Ibland stöter man på uppfattningen att om folk börjar inse detta kommer de att sluta skänka pengar till hjälporganisationer. Därför tenderar sådana organisationer att överdriva eländet i världen.
Men jag tror att folk snarare blir uppgivna om det går decennium efter decennium utan att man får höra talas om några framsteg. Vad är poängen med att pumpa in pengar i projekt om inget händer?

En annan sak är att kunskapen om varför världen blir bättre är viktig - så att vi fortsätter gör rätt helt enkelt. Och när det gäller att fattigdomen minskar och världen blir rikare så listar Pinker fem orsaker till detta:
1. Nedgången av kommunismen. Marknadsekonomier är i särklass det system som effektivast skapar välstånd.
2. Demokratins utbredning som skapat mindre nyckfulla ledare.
3. Kalla krigets slut vilket släckte ner många inbördeskrig i utvecklingsländer som egentligen bara var proxykrig mellan supermakterna.
4. Globaliseringen, i synnerhet handelsexplosionen som möjliggjorts genom containerfartyg och jetflygplan samt lägre tullar och mindre protektionism.
5. Industrialiseringen och den tekniska utvecklingen av utvecklingsländerna. (Bara en sådan sak: varje mobiltelefon ökar den årliga BNP:n i ett utvecklingsland med 3000 dollar.)
Dessa fem faktorer är den viktigaste orsaken till fattigdomens dramatiska nedgång de senaste 50 åren. Och det är ju viktig kunskap så att vi inte, mot bättre vetande, börjar motarbeta framgången. För det är ju inte det att det inte finns tendenser att flera av punkterna ovan börja backa.

Personligen anser jag att det viktigaste är fortsätta arbeta för minskad fattigdom. Allt det andra kommer nämligen som en följd av det. Rikare länders befolkning har bättre hälsa, utbildning, jämställdhet, investerar för en bättre miljö etc. Vilket kanske inte är så konstigt, har man hungriga barn hemma väger sådana saker som rent vatten och jämställdhet ganska lätt.

Men nu kommer jag till det som Pinker kallar för framstegsfobi, och något som egentligen hela Roslings bok gick ut på, nämligen hur vi ska stå emot den negativa vinklingen som media förmedlar. Pinker är starkt kritiskt till vår tids progressiva intellektuella som han menar helt enkelt avskyr framgång. Det finns en marknad för "professionella gnällspikar" som vältrar sig i varje dålig sak man kan hitta. Experiment har visat att kritiker som sågar en bok uppfattas som mer kompetent än en som hyllar den.

Jag kan ibland märka av en viss förakt, kanske särskilt i kristna kretsar, mot saker som tillväxt, marknadsekonomi och BNP. Men de orden står ju i praktiken för att våra barn slipper lägga sig hungriga, de får gå i skolan, färre kvinnor blir utsatta för våld, mindre plastskräp i våra hav etc. Det är lätt att ha en nedlåtande syn på detta från vår horisont, jag tror inte att man skulle se det på samma sätt om man nyss lämnat ett tillstånd av extrem fattigdom. Låt oss vara tacksamma över detta och att framtiden trots allt ser ljus ut.

Gott nytt år 2019!

tisdag 25 december 2018

Stephen Hawking svarar på frågan om Gud finns


Stephen Hawkings sista bok: "Korta svar på stora frågor" kom ut postumt i år. Jag har läst flera av hans böcker och imponeras av hans nyfikenhet och att det inte finns någon fråga som han väjer för. I den här boken ger han sin syn på tio olika frågor och den första är: "Finns Gud?"

Bildresultat för stephen hawkingDet är i sig intressant att en vetenskapsman och fysiker så djärvt ger sig i kast med just den frågan. Man kanske annars hade kunnat tänka sig att det skulle dra ner hans vetenskapliga status, men som hans vän Kip S. Thorne skriver i förordet: "Stephen har alltid dragits till de stora frågorna ... han hade de färdigheter, den visdom och det självförtroendet som krävdes."

Hur svarar han då, som vetenskapsman, på frågan om Gud finns? Möjligen, är hans svar, om man med Gud menar naturlagarna. Gud skulle i alla händelser inte kunna ingripa för att bryta mot naturlagarna, för i så fall vore de inte lagar, menar han.
Ingen regel utan undantag, tänker jag då här. Även om Gud ingriper och då och då bryter mot en naturlag, är de väl ändå lagar, åtminstone för oss?
Men Hawking menar att utrymmet för en eventuell Gud begränsas till att välja utgångstillstånd för universum, och knappt ens det.

Vad behövs för att skapa ett universum? Faktiskt bara tre ingredienser: materia, energi och rymd. Och efter Einsteins insikt att materia egentligen bara är en form av energi är det bara två.  Men om Gud inte finns var kommer då all energi ifrån? Hawking visar på hur upptäckten av negativ energi balanserar upp den synliga förekomsten av energi så att summan blir noll, och då krävs det alltså ingen Gud för att förklara förekomsten av energi. Han tar ett exempel: om du vill tillverka en kulle kan du gräva en grop och lägga all jord du får upp i form av en kulle. Gropen är den negativa versionen av kullen, allt går jämnt upp. Var materian/energin kommer ifrån behöver alltså inte förklaras.

Det enda som återstår är att förklara vad - eller vem - som satte igång hela förloppet. Allt inom universum har ju en orsak, måste inte universum själv ha det? Inte enligt Hawking!
Tänk dig ett svart hål i rymden. Gravitationen är så stark att ljuset fångas in - men också tiden bromsas ju närmare man kommer. En klocka skulle ticka allt långsammare och slutligen stanna, inte för att den är trasig utan för att tiden nu står still.
Och detta är precis de omständigheterna som rådde då universum började. Om man kunde resa bakåt i tiden skulle man ändå inte kunna nå till en tidpunkt före Big Bang - för det fanns ingen tid för Big Bang. Därmed - enligt Hawking - finns det inget som kan ha orsakat Big Bang eftersom det inte fanns en tid som denna orsak kan ha existerat i. Därför är också existensen av en skapare utesluten eftersom det saknas tid där denna skapare kunde ha funnits till.

Det är skada att Hawking inte hade läst Augustinus. På 400-talet tog han nämligen upp två frågor som man brottades med vid denna tid gällande skapelsen. Den ena gällde tiden: varför skapade Gud världen just vid denna tidpunkt och inte vid någon annan? Och den andra gällde rymden: varför skapade Gud just här och inte där? Augustinus löste frågan med att Gud, när han skapade, inte bara skapade materia och energi utan även tid och rymd. Världen skapades inte i tiden utan tillsammans med tiden. Augustinus skulle alltså inte vara främmande för den moderna vetenskapliga insikten att det inte fanns någon tid före Big Bang - tvärtom!

Men är universum då orsakslös om det inte existerade någon tid där orsaken till universum kunnat existera? Här är jag uppriktigt förvånad över Hawking som bara räknar med temporal orsak. Alla orsaker måste ju inte med nödvändighet föregå effekten tidsmässigt. Orsaken till att lampan inte ramlar ner i golvet är att den hänger stadigt i en kedja i taket; orsaken är här samtidig med effekten. Och rent logiskt finns det naturligtvis inte som hindrar att en Gud, som existerar utanför tiden i en evighet, kan skapa tiden och universum med den.

Hawking avsluta kapitlet med att säga: "Ett enda liv står oss till buds för att hänföra av universums storslagenhet, och för detta liv är jag ofantligt tacksam."
Jag tvivlar inte på Hawkings hänförelse och ödmjukhet inför universum, men blir konfunderad över ordet tacksam. Kan man vara tacksam - om man inte har någon att tacka? Varifrån kommer då denna tacksamhetskänsla? Varför skulle jag vara tacksam om det jag fått är en blind slump? Borde inte tacksamheten - som de flesta nog kan känna i likhet med Hawking - få en att fundera att det djupt inom en finns en insikt att Någon har skapat - inte bara mig utan hela universum som jag kan hänföras av.

söndag 16 december 2018

Nya perspektiv på koloniseringen

Det är en utbredd uppfattning att kolonisering och imperialism är i första hand en västerländsk företeelse. När vi hör ordet slaveri tänker vi på vita som förslavat svarta genom att föra dem över Atlanten till Nordamerika. Och att vårt nuvarande välstånd till stor del bygger på detta utnyttjande av resten av världen. Men hur är det egentligen med detta?

Det är en fråga som Fredrik Segerfeldt tar sig an i boken Den svarte mannens börda - nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri. Han beskriver hur imperialism, kolonialism, rasism och slaveri är allmänmänskliga företeelser som väst långt ifrån har monopol på. Utan att förneka den historiska skuld som Europa har kompletterar han bilden för oss. När det gäller slaveri var det till exempel fler européer som kidnappades och såldes som slavar i nordafrika, än afrikaner som hamnade som slavar i USA, något som jag också har skrivit om i en tidigare blogg.

Det som Segerfeldt ger oss är en kompletterande historia, som vi normalt inte läser om i skolan eller får via populärkulturen.

När det gäller det afrikanska slaveriet  var det redan mycket omfattande innan européerna kom dit. De köpte slavar på befintliga slavmarknader och de som tjänade de största pengarna var oftast de afrikanska slavhandlarna. Man kopplar ofta ihop slaveriet med koloniseringen men när den startade i början av 1800-talet var slavhandelns förbjudet sedan länge. Faktum är att ett (av flera) motiv till just koloniseringen av Afrika var att förbjuda slaveriet även inom kontinenten.
Och koloniseringen var inget som Europa tjänade ekonomiskt på, faktiskt tvärtom.

Det unika med den europeiska koloniseringen var istället avslutet. Det förekom en livlig debatt i moderländerna över det moraliska i företeelsen och när kolonierna till slut befriades efter andra världskriget skedde det till största delen fredligt. Europa släppte sina kolonier, inte för att det tvingades till det utan för att man kom fram till att man inte hade rätt till att behålla dem.

Jag tänker att boken är viktig just för att komplettera den gängse historiebeskrivningen. Vi är i Sverige och i Europa väl medvetna om de historiska oförrätter som har begåtts av våra förfäder, och det är naturligtvis bra. Men när detta framställs som unikt så till vida att resten av världen skulle ha varit offer och européer förövare så leder det fel. Resten av världens problem beror inte på att Europa en gång koloniserade den. Kritiker mot den europeiska dominansen av övriga världen gör på sätt sig skyldiga till just det de kritiserar: en eurocentrism där allt förklaras med Europa i världens centrum.

onsdag 28 november 2018

En journalists möte med Jesus

I Pocketshop på Stockholms centralstation fick jag syn på en bok: "Jag mötte Jesus - en motvillig troendes bekännelser" skriven av den danske journalisten Charlotte Rørth. Det är ju inte det vanliga att hitta den typen av böcker mitt i resevimlet på en vanlig sekulär bokhandel.
Charlotte Rørth var, som hon beskriver det, en vanlig dansk kulturkristen. Hon var medlem i statskyrkan men gick där så gott som aldrig. Som journalist hade hon lärt sig att förhålla sig kritiskt till människors berättelser; allt måste gå att belägga innan man skriver om det i tidningen, vi får bara tro det som andra kan bekräfta. Och just hon skulle vara med om ett väldigt märkligt möte i ett kapell i den spanska staden Úbeda: La Sacra Capilla del Salvador.

Hon var där som resande reporter och gick in i kapellet och under en guidad tur blir hon kvar därinne, utan att kunna röra sig. När guiden kommer tillbaks ser han ett märkligt ljus omkring henne.
Hemma i Danmark är hon med om fler upplevelser, hon ser hur en gul ljusstråle från himlen träffar henne mellan ögonbrynen och hon drömmer gång på gång om det där kapellet. Porten till kapellet är stängt men hon hör en mansröst innanför som kallar på henne.

Så några månader senare åker hon tillbaka dit, och där på en bänk i kapellet får hon möta Jesus. Hon beskriver det som om ett hologram visade sig för henne, men det var något mer än en vision, han var verkligen där. Trots att hon aldrig sett honom, kände hon igen honom. Och hon ser inte bara honom utan också landskapet där han befinner sig med himlen ovanför.
Sen börjar han tala till henne, fast på ett språk som hon inte förstår. Senare skulle hon känna igen att det var arameiska. Men trots att hon inte förstod det han sa insåg hon att han kände henne och kunde se rakt igenom henne.

Den här upplevelse satt igång ett sökande för Charlotte Rørth, hon som aldrig varit intresserad av religion innan. I boken beskriver hon hur hon började läsa en rad kristna författare som Peter Halldorf, Jonas Gardell, Thomas Keating (Open Mind, Open Heart) men även tidigare kyrkohistoriska författare som Thomas av Aquino och Johannes av Korset. Som journalist är hon ju van att intervjua och hon träffar bl a Martin Lind, tidigare biskop i Linköping och den amerikanske pastorn Jim Garlow. Men hon besökte också ett danskt kundalini-center där hon får lära sig om olika chakran och vad de kan ha för betydelse för kroppen.

Det som är intressant med Rørth är att sökandet kom efter mötet. Den upplevelse som hon hade när hon mötte Jesus i ett kapell i Spanien kom helt oväntat. Det var inget hon hade sökt efter, hon hade inte ägnat livet åt att meditera varje dag eller leva i kloster eller på något annat sätt försökt för att öka chansen för ett sådant möte. Hon var en helt vanlig sekulär danska som var med om något extraordinärt och som för alltid förändrade hennes liv.
Vägen till tro för henne handlade inte så mycket om teologiska argument för om han var Guds son eller inte. Hon har mött honom och det räcker för henne, behöver hon inga fler belägg.

När jag läst boken känner jag igen mycket från evangelierna, särskilt detta med mötet med Jesus.. Gång på gång möter Jesus olika människor, fromma som hedningar, och de mötena får ofta en avgörande inverkan på deras liv. Även långt innan de förstår vem denne Jesus, som de mött, verkligen är.


onsdag 7 november 2018

Kristen tro och kapitalism

Jag lyssnade på en intressant samtal från IEA (Institute of Economic Affairs) som handlade om kristendom och kapitalism. Upprinnelsen var ett tal av ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby där han tycktes starkt ta avstånd från kapitalism.
Medlemmarna i The Church of England röstar huvudsakligen konservativt medan eliten alltså går åt motsatt håll. Känns det igen? Jag tror att mycket stämmer med situationen i Svenska kyrkan.

Efter Berlinmurens fall har vi aldrig upplevt en snabbare minskning av antalet fattiga, en minskning som sammanfallit med spridning av kapitalism i världen. Ändå ser vi en kvardröjande skepticism framförallt inom kyrkorna. Varför? När jag läste Till Världskapitalismens försvar av Johan Norberg för ett femtontal år sedan blev det i varje fall en vändpunkt för mig och min syn på kapitalism.

Justin Welby vill engagera sig för fattiga och utsatta, men som Fader Marcus, anglikansk präst påpekar, det vill alla kristna. Problemet med Welby är att han landar i att svaret alltid är "mer stat" på människors problem, vilket är väldigt märkligt i ett samhälle där staten redan lägger beslag på hälften av våra resurser.
Många texter i gamla testamentet uppmanar oss att ta hand om änkan och den faderlöse, men det är väldigt stort språng att gå från det till att vi ska vi ska en statlig och centraliserad välfärd.

Flera av Jesus uttalanden har tolkas antikapitalistiskt, som när han varnar för rikedomens frestelser. Men det innebär i sig inte att han tar avstånd från kapitalism. Jesus uttalar sig aldrig kritiskt mot marknadens mekanismer i sig: handel, pengar, rikedom m.m. Det han kritiserar är människors attityder och handlingar i en fri marknad.

Den fria marknaden är i sig varken ond eller god, den är helt enkelt bara människans naturliga sätt att interagera och utbyta varor och tjänster med varandra. Det är människorna i som agerar och deras attityder som gör själva utbytet gott eller ont. Ur etisk synpunkt är frågan hur du tjänar pengar viktigare än hur mycket pengar du tjänar.

Jesus tredje frestelsen handlade om att djävulen tog honom med upp på ett mycket högt berg och lovade honom hela världen om han bara böjde sig för honom. Vad den frestelsen handlade om är: du behöver inte gå genom korset och uppståndelsen. Du kan fixa världen ändå, du kan göra människorna goda, du behöver inte dra dem till dig frivilligt. Du kan påtvinga Guds rike över folket nu.
Detta är en frestelse som vi sett många gånger i historien, tron att vi kan förvandla jorden till ett himmelrike, här och nu. Och att vi kan göra det utan att invänta människors frivilliga deltagande. Och är det inte just detta som en socialistisk planekonomi handlar om?