måndag 19 augusti 2019

Kvinnorna i Gamla testamentet


Mina bibliska storasystrar : Glimtar från Gamla testamentet (häftad)

Mina bibliska storasystrar: Glimtar från Gamla testamentet är en bok skriven av Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan. I tolv kapitel avhandlar hon olika bibliska kvinnogestalter som Eva, Sara, Hagar m.m. men också mer okända som Gomer och Mikal, och lite överraskande: Hon i Höga Visan.

Gamla testamentet är tillkommen i en patriarkal tid, det är männen som för historien framåt och kvinnorna är mest statister. Men det finns ändå viktiga undantag och det är värdefullt att lyfta fram dem. Gud handlar med individer och då inte bara med män utan också kvinnor.

Men även om utgångspunkten här är kvinnogestalter i bibelns första del är det ingen feministisk bok. Hon kommer visserligen in på frågan om kvinnans ställning i den kristna gudstjänsten och vad underordning egentligen innebär men i första hand är det är en mänskligt bok där Anna Sophia själavårdande skriver om relationer mellan människor och med Gud.
Vad är sann mänsklig frihet, hur bör man som kristen förhålla sig till abort, tacksamhet och förundran inför livet, hur ska vi förhålla oss till spöken: det är några axplock av ämnen som hon kommer in på. Anna Sophia för en resonerande och lite lågmäld ton även när hon kommer i på kontroversiella saker. Hon är till exempel kritisk mot mycket i vår samtid som dagens feminism och vår syn på relationer som utbytbara. Här lyckas hon skriva klokt och omdömesgillt utan att inta en fördömande attityd som så annars ofta händer. Anna Sophia är personlig och utgår från sin livserfarenhet samtidigt som hon väver in aspekter från litteratur och film.

Min främsta invändning är att man får intrycket att kvinnoporträtten till stor del fungerar som en språngbräda till andra ämnen. Anna Sophia skriver engagerat om både nutida fenomen och det som människor i alla tider brottats med, men en sådan bok hade kunnat skrivas ändå. Kapitlet om Lots hustru, till exempel, handlar mycket om konsumism och hur detta även smittar av sig på hur vi ser på relationer, men frågan är om alla dessa slutsatser kan dras utifrån den mycket knapphändiga information vi har om Lots hustru.

En spännande tanke hade varit om hon vågat sig på att skriva skönlitterärt om dessa kvinnor. Det är inte lätt att på ett naturligt sätt väva in de ämnen hon tar upp i en berättelse, men eftersom det till stor del handlar om relationer kanske det hade kunnat göras. Därmed hade man ju också nått en delvis annorlunda och större publik. Gamla testamentet är ju, som hon själv påpekar, historien inte bara om hur Gud kallar ett folk, utan också individer, väldigt mänskliga sådana, som han söker, kallar och arbetar med.

tisdag 30 juli 2019

Bot mot klimatångest

Klimatdebatten är fortsatt intensiv även denna sommar och hela frågan blir mer och mer av en religion. Det jag tänker på är den apokalyptiska stämning som råder i Svt och andra media. På fullt allvar talar om man om att "det är kört" det vill säga mänskliga civilisationen är dömd att gå under inom 30 år, ja, kanske till och med människan som art.
Det som tidigare hörde hemma bland religiösa sekter, att världens undergång är nära, har idag blivit mainstream.
Om man bara möts av denna propaganda har jag full förståelse för att klimatångesten kan komma smygande, det är svårt att veta vad man ska tro när det alarmistiska budskapet kommer emot en från alla håll. 

Nu är det inte första gången som undergångsstämningar har drabbat samhället, det är ett ganska vanligt tema i kyrkans historia. Den yttersta domen är ett vanligt motiv i konsten där Michelangelos målning i Sixtinska kapellet är den mest kända. Särskilt under medeltiden var det vanligt att människor drogs med av domedagspredikanters budskap. Ibland har det bara varit en liten grupp troende som anslutit sig, ibland har hela samhällen dragits med i hysterin. Det nya med klimatapokalypsen är kanske att den har ett sekulärt ursprung även om den med tiden blivit mer och mer sekteristisk.

Vad händer med klimatet? (inbunden)









För att hålla huvudet kallt i en sådan här tid är det viktigt att hålla sig till fakta, lyssna på klimatforskare och experter och utifrån det försöka bilda sig en egen uppfattning. Det har då nyligen kommit ut två böcker som underlättar för detta. Den ena är skriven av Lennart Bengtsson, Vad händer med klimatet? - En klimatforskares syn på jordens klimat. Lennart Bengtsson är professor i dynamisk meteorologi, tidigare verksam bland annat på Max Planck Institutet för Meteorology och det finns förmodligen ingen svensk som är kunnigare än han. Ändå är det inte han som Svt ringer efter när det ska kommenteras om klimatet.

Boken är en gedigen genomgång av jordens klimat och vad som påverkar det, ambitionen är att undervisa allmänheten. Att jorden har blivit varmare det senaste seklet och att det sannolikt, åtminstone sedan 70-talet, delvis beror på människans utsläpp av framförallt koldioxid instämmer han i. Men påståenden om att extremväder skulle bli allt vanligare och så kallade tipping points saknar vetenskaplig grund. Den globala medeltemperaturen har inte heller stigit i den takt som datormodeller förutsett.

Den andra boken som jag rekommenderar i sammanhanget är Klimatkarusellen av Elsa Widding. Hon är civilingenjör och energiexpert och blev känd som "Sveriges bråkigaste kvinna" när hon försökte stoppa Nuon-affären. Det är nog den typen av personligheter som behövs, personer som vågar gå mot strömmen och undersöka saker själv istället för att bara utgå från att "alla" andra har rätt.
När jag läser dessa böcker plus andra artiklar är det ingen tvekan om att de riktiga klimatforskarna försöker tona ner problemet och tar avstånd från masshysterin. 
Men ska man då inte för säkerhets skull ändå göra allt för att minska klimatutsläppen? Ska vi inte utgå från försiktighetsprincipen? Problemet med det resonemanget är att boten riskerar att bli värre än sjukdomen. 80 % av människans energiförsörjning kommer från fossila bränslen och det går inte att ersätta dessa med "sol-och-vind" utan en återgång till ett förindustriellt samhälle med  den fattigdom och det lidande som det innebär. Det kommer heller inte ske, för oavsett vad vi gör i Europa kommer resten av världen inte avstå från den levnadsstandard som fossila bränslen medger. Varenda flygresa som vi avstår ifrån kommer flygas ändå, i någon annan del av världen. 

Enligt Paris-avtalet ska Europa och USA minska sina CO2-utsläpp med 1,8 mdr ton de närmaste tio åren, samtidigt som Indien ska få öka sina med 5 mdr ton och Kina med 11 mdr ton. Följs detta avtal kommer påverkan på klimatet vid seklets slut ändå vara ytterst marginellt: Björn Lomborg har räknat ut en minskning på 0.17 grader. Det är alltså hela skillnaden jämfört med inget avtal alls. 

Den enda effekten av om vi i Sverige och Europa slår knut på oss själva för att minska utsläpp av CO2 är att vi sänker våra ekonomier medan framförallt Kina kommer fortsätta ånga på. Vi kommer då inom 30 år, inte möta den mänskliga civilisationens undergång utan den europeiska civilisationens undergång, där den ledande stormakten kommer vara en kommunistisk diktatur och all handel med omvärlden måste ske på dennes villkor. Varför vi skulle låta detta ske? Särskilt när det inte finns någon vetenskaplig grund för klimatapokalypsen? 
Nog kan jag också få lite ångest, men inte för att klimatet i sig skulle skena iväg i någon okontrollerbar riktning, utan för att åtgärder mot detta kommer leda till att vi måste ge upp vår frihet, demokrati och välstånd.

torsdag 18 juli 2019

Demokrati, yttrandefrihet och förnuft

Demokratins vagga stod ju i Aten. Visserligen uteslöts slavar, kvinnor och utlänningar men det var ändå en såpass stor minoritet som hade rösträtt; alla fria män (oberoende av börd och rikedom), att man kan tala om en revolution, något nytt och unikt som världen dittills inte skådat. I Historia.nu diskuterar Urban Lindstedt med författaren Tomas Lappalainen (som har skrivit boken Världens första medborgare) hur demokratin med rösträtt och yttrandefrihet så nästan mirakulöst kunde uppstå i det antika Grekland.

Dessförinnan var det ett slags maffiavälde som styrde. Den med störst våldskapital bestämde, men kunde ändå aldrig vara säker, inte ens när han var bland vänner. När som helst kunde han svikas och dödas även av dem som svurit honom evig trohet. Säker var man bara så länge man höll en kniv mot alla andras strupar. Den här situation innebar att alla (dvs alla fri män) var beväpnade och gick omkring med ett svärd vid sin sida.

Omröstning, LÃ¥da, RöstaEmbryot till de första demokratierna uppstod under kolonisationsvågen då en grupp män kunde resa iväg på grund av jordbrist för att tillsammans kolonisera en ny ort. Där de slog sig ned befann de sig i en ovan situation när det gäller hur de gemensamma besluten i det nya samhället skulle fattas. De var långt hemifrån och då spelade det ingen roll om någon tillhörde en mäktig familj, han skulle ändå inte kunna hämta hjälp därifrån. Alla vara män i samma ålder, alla var beväpnade och dugliga till strid. Alla var, kort sagt, jämlika.

I normala fall hade man slagits om saken och den som var starkast hade vunnit. Men här var de starkaste helt enkelt de som var i majoritet och då kunde man istället för att slåss om saken, rösta om saken. På det viset kunde man, utan blodspillan, ta reda på vilken som sida som skulle ha vunnit.

På lika rösträtt följde att man hade lika rätt att tala inför folkförsamlingen. Demokratin skulle inte vara värt något om inte alla fick argumentera för sin sak. Och det som hände nu var att för första gången blev människor ärliga. Tidigare hade en kung aldrig kunnat lita på en undersåte. Allt vad människor sa, sa de bara i den mån det skulle gynna deras position, alla hycklade och lismade och alla visste det. Vad andra människor egentligen tyckte fick man gissa sig till.

Men när man utan risk för sitt eget liv kunde utbyta tankar och idéer med varandra hände, som Lappalainen uttryckte det: man började upptäcka varandras hjärnor. Detta ledde till "det grekiska miraklet", den intellektuella explosionen: filosofins uppkomst och grundandet av det västerländska tänkandet.

I boken Förnuft & Fördom - Varför vi tänker som vi gör, menar författarna att förnuft är en kollektiv färdighet istället för individuell. I en rad experiment har man kunnat visa att vi människor inte är särskilt förnuftiga - som individer. När vi fattar beslut sker det ofta godtyckligt och med dolda motiv, sedan ägnar vi oss åt efterkonstruktioner för att rättfärdiga ett visst beslut. Vi är alla drabbade av bekräftelsebias etc.
Men experiment har också visat att när vi fattar beslut som grupp, under diskussion och argumenterande, fattas mycket bättre beslut än vad samma personer hade gjort individuellt. Vi är dåliga på att se biaser hos oss själva men duktiga på att upptäcka dem hos andra och vi är bättre på att bedöma andras motiv än våra egna. När en grupp människor argumenterar reagerar de på varandras argument och bygger vidare på dem.

Av detta kan man konstatera att om yttrandefriheten stryps, om vi inte längre vågar säga var vi innerst inne tycker så leder detta till en allmän fördumning av samhället. Sämre beslut kommer att fattas och vi kommer alla bli sämre på att tänka, eftersom vi tänker bäst fritt i grupp. (Detta gäller alltså inte grupptänkande då medlemmarna i gruppen värdesätter konsensus och viljan att uppnå enighet högre än ett kritiskt förhållningssätt till sina egna idéer.)
Censur, Begränsningar, Yttrandefrihet, Begränsad
Om yttrandefriheten begränsas förlorar vi tillgång till varandras hjärnor och eftersom förnuft är en kollektiv förmåga kommer oförnuftet breda ut sig. I Sverige har vi exempel på detta både inom migrationspolitiken och klimatpolitiken.
Än så länge har vi yttrandefrihet i vårt land men på flera områden så förekommer det en informell självcensur. Man låter bli att säga vad man tänker av rädsla för vad andra ska tycka, och begränsar sig till det som är politiskt korrekt och ligger innanför åsiktskorridoren.

När det gäller yttrandefrihet gäller: use it or lose it. Om du inte öppet säger din åsikt bidrar du till fördumningen av samhället. Du bidrar också till en de facto begränsning av yttrandefriheten där de med makt fattar beslut utan debatt, beslut som då också kommer bli sämre än om saken först fått stötas och blötas i ett fritt argumenterande.

lördag 6 juli 2019

Vår sällsynta planet



Från att jorden en gång ansågs vara i centrum i universum har vi steg för steg flyttats allt längre ut i periferin. Först när man insåg att jorden roterar kring solen och inte tvärtom. Nästa steg blev när man insåg att solen bara var en av hundra miljoner stjärnor i utkanten av en stor galax. Och slutligen, under 1920-talet, upptäckte man att även vår galax bara var en av många galaxer i en oändligt universum. Steg för steg har människan blivit detroniserad, en liten obetydlig varelse på ytan av en obetydlig planet, förmodligen en av många bebodda världar. Att vara människa var inget särskilt längre.
Planeter, Sol, Jorden, Galaxy, Sky, Utrymme, Natt
Men det som händer nu är kanske något av ett paradigmskifte. En rad forskare har börjat tala om att vi kanske är ganska unika när allt kommer omkring, vi kanske rent av är de enda intelligenta varelserna i universum. Ett av skälen till att man börjat överväga detta är att trots allt känsligare teleskop har vi hittills inte sett något spår av andra civilisationer. Med tanke på den tekniska utvecklingen som människan har åstadkommit på ett par hundra år, borde en civilisation som har några miljoner år på nacken ha byggt så avancerade superstrukturer i rymden att vi hade kunnat upptäcka dem. För att inte tala om att de borde ha besökt oss för länge sedan.

Detta har fått många att börja tänka om. I boken Rare Earth - Why Complex Life Is Uncommon In the Universe, argumenterar författarna Peter D. Ward och Donald Brownlee att jorden när allt kommer omkring är mycket speciell. Så speciell att det förmodligen är det enda stället där avancerat liv har uppstått och utvecklats. I och för sig menar de att bakterier och mikrober kan vara vanligt i universum, kanske har livet kommit till jorden genom meteoriter utifrån. Men det är en enorm skillnad på bakterier och flercelliga organismer. Författarna spekulerar i att det stora språnget inte är att liv uppstått utan att det sedan har utvecklats till avancerade organismer.
De äldsta kända spåren av liv är 3,7 miljarder år gamla, livet verkar alltså ha uppstått (alternativt kommit hit utifrån) mycket snart efter att jorden stelnat till en beboelig planet. Men om vi hade åkt bak i tiden till så sent som för 700 miljoner år hade jorden ändå tett sig helt död och livlös för oss. Fortfarande, drygt 3 miljarder år efter livets uppkomst, bestod det nämligen enbart av encelliga organismer, osynliga för blotta ögat.

Författarnas slutsats är att för att en planet ska kunna uppbringa avancerat liv måste den vara stabil och beboelig under många miljarder år. Och det finns en rad lyckosamma sammanträffanden som gör jorden till just detta:

1. Avståndet till solen måste vara lagom för att vatten ska finnas i flytande form, som är nödvändigt för liv. Jorden befinner sig precis i mitten av denna beboeliga zon.

2. Vatten måste alltså existera, men egentligen skulle det inte finnas tillräckligt med vatten på jorden (inklusive kväve och kol som också är nödvändigt för liv) eftersom den formades så pass nära solen.

3. Om inte allt liv skulle ha stannat vid mikrober på havsbottnen måste land uppstå. Det hade inte skett om vi inte hade haft kontinentaldriften och jorden är den enda planet i solsystemet som har detta. Vi vet inte sannolikheten för en sådan företeelse. Dessutom: om jorden bara hade haft en aning mer vatten hade oceanerna täckt de högsta bergstopparna, även med kontinentaldriften.

4. Utan en stor kärna av flytande metall med radioaktivt sönderfall (som håller värmen vid liv), hade vi inte haft ett magnetfält som skyddar oss mot kosmisk strålning och partikelstrålning från solen.

5. Sannolikheten för att en planet av jordens storlek har en så stor måne är väldigt liten. (Egentligen är jorden-månen ett dubbelplanetsystem.) Ursprunget till månen tros vara att en planet av Mars storlek kolliderade med jorden i ett tidigt skede och resterna av materialet som kastades ut i rymden bildade månen. En sådan kollision måste ske i en mycket exakt vinkel och hastighet för att resultatet ska bli en stor måne som fortfarande är bunden av jordens gravitation. Dessutom är det troligt att vår ovanligt stora kärna av flytande metall fick sitt ursprung här.

6. Vad gör då månen? Månens gravitation ser framför allt till att jorden åker stabilt och säkert i sin bana runt solen. Utan månen hade jorden "wobblat" i rymden vilket skulle ha orsakat katastrofala klimatförändringar som omöjliggjort avancerat liv.

7. Med cirka hundra miljoner års mellanrum krockar en meteorit av tillräckligt storlek för att utplåna hälften av allt liv med jorden. Senast hände det för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna dog ut. Men hade vi inte haft Jupiter på lagom avstånd hade detta skett vart 10 000:e år istället och då och då hade ändå större objekt med potential att utplåna allt liv träffat oss. Jupiter och Saturnus med sina enorma storlekar ser till att dra till sig de flesta av dessa massutplånare som far omkring i rymden.

8. Men hade vi haft en tredje planet av Jupiter-storlek hade jordens bana blivit instabil och risken varit överhängande att vi hade skickats ut i den interstellära rymden långt från den livgivande solen.

9. Man hör ibland att solen är en typisk stjärna men faktum är att 95 % av alla stjärnor är mindre än solen. Med en mindre och svagare stjärna är den beboeliga zonen närmare och då kommer eventuella planeter där få sin rotation låst så att den alltid vänder samma sida mot sin sol (så har till exempel skett med Merkurius). Det innebär att den ena sidan blir stekande het medan temperaturen på den andra sidan närmar sig den absoluta nollpunkten.

10. Men stjärnan får inte vara för stor heller, större stjärnor har kortare livslängd, (tvärtemot vad man skulle kunna tro). Med en stjärna som är 50 % större än solen blir livslängden så kort att avancerat liv inte hinner utvecklas på en planet.

11. Det är också ovanligt med ensamma stjärnor. Två tredjedelar av stjärnorna ingår i system av två eller fler som roterar kring varandra i en kosmisk dans. Detta omöjliggör stabila och trygga banor för dess planeter.

12. Solen får inte heller befinna sig för nära galaxens centrum där det är för tätt med stjärnor. I vår nuvarande plats hittar vi 23 stjärnor inom 13 ljusårs avstånd. I en tätare del av galaxen hade det funnits tusen stjärnor eller fler. Det skulle inte funnits någon natt då, och värre är att partikelstrålningen hade varit mycket högre. Dessutom är risken långt större att en supernova inträffar i närheten. När en stjärna slutar sitt liv som en supernova skickas det ut livsfarlig gammastrålning med en sådan energi att allt eventuellt liv inom 10-30 ljusårs avstånd utplånas.
Men för långt ut i galaxen finns det inte tillräckligt med tyngre ämnen som våra planeter är uppbyggda av.

Listan skulle kunna göras längre, men jag stannar här. Paradigmskiftet som pågår i forskarvärlden är alltså att man börjar inse att vi är väldigt unika. Från att ha blivit detroniserad och placerad långt ut i periferin är vi plötsligt tillbaka i centrum. Inte i något geografiskt centrum, men ett sådant finns ändå inte i universum. Men vi människor är med största sannolikhet de enda intelligenta varelserna i vår galax, kanske rent av i hela universum. Finns det liv där ute handlar det om bakterier och mikrober.

Vad innebär detta för vår syn på oss själva? Jag tänker att det innebär en återupprättelse av människans storhet, samtidigt som vårt ansvar som förvaltare av skapelsen fördjupas. Vi är skapade till Guds avbild och insatta av honom att vara förvaltare över allt skapat. Vi kan inte fly från detta genom att säga att vi är obetydliga och marginaliserade. Som människa utgör vi skapelsens krona.



fredag 28 juni 2019

Rockefeller och klimathotet

Bröderna Rockefeller skapade mot slutet av 1800-talet en gigantisk förmögenhet på olja. När elektricitet ersatte fotogenet och alla andra trodde att marknaden för olja var slut kom de på att restprodukten, bensin, kunde användas till förbränningsmotorer och resten är som man säger; historia. Oljeeran hade börjat.
Genom sin dominans kunde bröderna Rockefeller dumpa marknader och tvinga bort andra företag och lyckades på så sätt lägga under sig 90 % av USA:s oljeindustri. Man har sedan gått in i en rad andra branscher där bank och finans samt läkemedel är de viktigaste.

I början av 1900-talet bildade man Rockefeller Foundation, en stiftelse för välgörenhet och utveckling. Senare bildades även  Rockefeller Brothers Fund, RBF. Enorma summor överfördes till dessa och andra stiftelser av filantropisk verksamhet. Men att man skänkte förmögenheter till välgörenhet betydde inte att man släppte kontrollen över pengarna. Hur stor förmögenhet familjen äger och kontroller är det ingen som vet.

Jacob Nordangård beskriver i boken Rockefeller - en klimatsmart historia hur familjen Rockefeller genom långsiktighet och planering, via sina stiftelser, försöker styra världens utveckling. Intentionerna är på många sätt goda och utgår från en genuin oro för världens problem. Man vill bygga en fredlig värld där världens nationer samarbetar över gränserna.

FN, till exempel, understöddes av Rockefeller och medlemmar i deras familj var med om att utarbeta FN-stadgan. Och det gäller en rad organisationer inom fred och miljövård som WWF, Earth Day och Romklubben.
Men även organisationer som Bilderberggruppen och Trilaterala Kommissionen. Särskilt den senare, TriCom, bildades efter Rockefellers önskemål. Medlemmarna i TriCom handplockades av David Rockefeller och utgör toppskiktet av politiker och näringsliv från USA, Europa och Japan. TriCom skulle få ett stort inflytande över den amerikanska presidentadministrationen och EU-kommissionen. TriCom sammanträder till exempel alltid strax före andra viktiga möten som G7/8 och idag; G20-mötena. Frågan är var besluten egentligen fattas.

Var kommer då klimatet in bilden? Det kan tyckas märkligt att Rockefeller, som ju byggde upp sin förmögenhet på olja, under 80-talet vände sig mot fossilindustrin och engagerade sig mot klimatförändringar. Men då ska man komma ihåg att även om Rockefeller fortfarande har ett stort ägande i oljeindustrin är de inte alls på samma sätt beroende av den.
Via sina stiftelser har de fortsatt att starta och finansiera organisationer, men nu i klimatfrågan, som till exempel 350.org.

När Jacob Nordangård beskriver hur klimatfrågan växte fram kan man konstatera att det hela tiden varit ett elitprojekt, framdrivet av internationella organisationer med ofta obefintlig insyn, finansierat uppifrån av hyperrika oligarker. När frågan har trängt ner till gräsrötterna och mer jordnära miljörörelser har alla tankar redan varit tänkta. Det har varit i säck innan det kom i påse.
När till exempel 350.org arrangerar klimatmarscher kanske de som går med känner sig som vanliga gräsrötter men det är med Rockefeller-pengar de marscherar för klimatet.

Den andra insikten efter att ha läst boken är att det inte var forskare eller vetenskapen som drev frågan. När klimatfrågan blev politiserad på 80-talet och känd för allmänheten under 90-talet var klimatforskningen ännu i sin linda. Och när man finansierat klimatforskning har det ofta varit utifrån ett mer eller mindre uttalat syfte: att man ska komma fram till att den antropogena uppvärmningen är på riktigt och farlig för oss.

Vad är då problemet? Är det ett problem att förmögna människor känner oro för jordens framtid och på olika sätt engagerar sig för att lösa problemen? Det behöver det förstås inte vara, men det finns saker som åtminstone oroar mig.
Dels bristen på insyn. När G20 håller möte är media där och rapporterar, men inget sägs om TriCom som höll sitt möte veckan innan. Vi vet inte vad som sägs där eller vilka som är de egentliga allianserna, var de verkliga besluten fattas. Inte heller om det finns underliggande motiv bakom. Ser man med verklig oro på klimatförändringarna eller används frågan för andra syften? Strategin man anar är att skapa ett hot, varna för detta och fortsätta med att skapa oro tills hysteri råder. Då serverar man lösningen på problemet, som i detta fall innebär mer makt till överstatliga organisationer.

Och då handlar det om synen på hur världen bör styras. Rockefeller har en mycket elitistisk syn på världen. Folk och demokrati ses mest som ett hinder som måste rundas. Man driver på mot en världsregering, där G20 redan nu utgör ett embryo.

Jacob Nordangård har i en annan bok, En obekväm resa, beskrivit sina erfarenheter när han forskade om detta. Det är en ganska skrämmande berättelse om hur han blev motarbetad och utfryst när hans kollegor förstod att hans forskning inte passade in i det rådande paradigmet. Klimatforskningen är politiserad och många forskare är egentligen aktivister.
Det Jacob Nordangård upptäckte är att åsiktskorridoren kan vara trång även på universitet, vilket naturligtvis inte bäddar för en fritt sökande efter sanningen, oavsett om denna är obekväm eller inte.

onsdag 19 juni 2019

När börjar livet?

När man ser ett gammalt klassfoto på sig själv eller en film när man var riktigt liten kan man ju fundera över: vem är det? Är det verkligen jag? Är jag samma person hela livet? Jag har ju förändrats ganska mycket sedan jag var ett litet barn.
Och i princip behöver jag inte titta tillbaka många år för att ställa frågan. Är jag samme person som den jag var igår? Jag kanske har klippt mig eller har fått ny erfarenhet och kunskap sedan gårdagen och även om skillnaden är liten är saken densamma: är jag samma "jag" som jag var igår?

Detta är något som redan antikens filosofer grubblade över. Hur behåller tingen, och även vi människor, sin identitet under förändringens gång. Vi är ju övertygade om att jag var samma person igår och kommer förbli det imorgon också men vad är det som håller samman mig, mitt jag, över tid? Hur kan man förändras men ändå förbli densamme, det borde ju vara en motsägelse!

Aristoteles var den som bäst lyckades finna en balans mellan förändring och varaktighet. Han definierade förändring som att ett ting går från dess potentialitet till dess aktualitet. Eller annorlunda uttryckt: i alla ting finns en inneboende möjlighet, en potential. När denna möjlighet realiseras övergår potentialiteten till aktualitet. Detta innebär en förändring men det förändrar ändå inte själva saken eftersom förändringen fanns där hela tiden från början, om än bara potentiellt.

Skillnaden mellan potentialitet och aktualitet är den mellan vad som är förverkligat eller vad som fortfarande bara ligger där slumrande. Ett nyfött barn kan inte tala - aktuellt, men väl potentiellt. Jag är alltså densamma hela livet, även om jag förändras. Alla förändringar finns där nämligen från början, potentiellt, och det som vi ser som förändringar är att alla dessa potentiella saker efter hand aktualiseras.
Men vad är då min början? När börjar "jag"? Är det i samband med födseln? Men ett ofött barn är ju ett potentiellt framfött barn, födselns möjlighet finns där från början.

Det enda rimliga svaret är att jag blir till i samband med befruktningen, särskilt med våra dagars kunskap om DNA. När sädescellen befruktar äggcellen smälter deras respektive arvsanlag samman till något nytt och unikt. I det nya genomet finns hela den nya individen, människan, potentiellt. Det som sker när fostret utvecklas och fortsätter ske efter födseln när barnet växer är att alla inneboende potentiella egenskaper efterhand förverkligas och aktualiseras.

Födseln är visserligen en stor förändring för fostret men eftersom födseln fanns där potentiellt från början är det fortfarande fråga om samma individ. Jag är alltså "jag" ända sedan befruktningen. Jag kan titta på ett ultraljudsfoto på mig när jag var i min mammas mage och säga: "Detta är jag", likaväl som jag kan titta på ett foto när jag var nyfödd och säga detsamma.

Det ofödda barnet är inte mer en del av kvinnans kropp än vad det födda barnet är. Att fostret skulle vara en del av kvinnans kropp, och som hon därför själv kan avgöra om hon vill ta bort, som en njure eller en blindtarm, blir därför absurt.
Men fostret är ju inte medvetet? Nej, men medvetenheten finns ändå potentiellt där. (För övrigt är vi inte medvetna när vi sover heller). Det som håller samman mig som individ finns där från befruktningen ända till min död.

I Jeremias kallelsevision får han höra:
"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken." (Jer 1:4-5)

Jeremia blev inte Jeremia först när han föddes. Det var han redan i moderlivet även om han inte fick sitt namn förrän senare. Gud formade honom och kallade honom som profet redan innan han föddes. Det gäller för oss alla även om vi inte just har en profetkallelse.
Detta är också ett tema som återkommer i bibeln för att inte tala om själva inkarnationen. Gud blev inte människa först när Jesus föddes utan inkarnationen ägde rum när den helige Ande kom över Maria och hon blev med barn. (Luk 1: 35)

Varje människa, född eller ofödd, är önskad av Gud, skapad och formad av honom ända sedan befruktningen.

onsdag 22 maj 2019

Vassula - en profet av vår tid

Det finns ett ökat intresse för profeter och profetism idag. Det kom nyligen ut en bok om profetisk diakoni som jag skrivit om här. Och författaren, Anna Ardin, diakon i Ekumeniakyrkan skrev nyligen tillsammans med Joakim Kroksson, miljödiplomerare i Svenska kyrkan en debattartikel där de utnämnde Elsa Thunberg till profet! Jag ser här en stor risk att "profetbegreppet" missbrukas, i boken Politisk och profetisk diakoni, skriver Ardin själv att hon jämställer politiskt och profetiskt.

Med bakgrund av detta är boken Vassula - ett tecken på Guds kärlek, mycket viktig. Bo Westergaard, präst i Lilla Edet som har följt Vassula under drygt 20 år, introducerar Vassula Rydén för en svensk kontext.  Och det behövs, för jag tror att hon är ganska okänd i Sverige, trots att hon har koppling till vårt land som gift med en svensk man. Medan hon utomlands kan dra 10 000-tals åhörare till sina möten har det i Sverige blivit några hundra.

Vassula kan mycket väl vara en profet av vår tid. Hon är född i Egypten 1942 som grekisk-ortodox och i den kyrkan har hon förblivit även om hennes världsvida gärning har lett henne till alla möjliga kyrkor och även andra religioner.

En vanlig novemberdag 1985, när hon skulle skriva en inköpslista blev det något helt annat hon skrev: "Jag är din skyddsängel och mitt namn är Daniel" stod det på lappen med en helt annan handstil än hennes egen. Det blev början på en lång rad uppenbarelser där hon med pennan i hand, inspirerad av en inre röst skrev ner budskapen som kom till henne. Den sammanlagda textmassan motsvarar nästan hela bibeln och det kan ju bli mer eftersom hon fortfarande är verksam.

Under åren 2001-2004 prövades hennes sak och kallelse av Troskongregationen i Vatikanen av Joseph Ratzinger som sedan blev påve. Även om man inte direkt slog fast att det rörde sig om gudomliga uppenbarelser (vilket man nästan aldrig gör) blev ändå kyrkans hållning öppen och positiv.

Bo Westergaards bok har tre delar: först en kort biografi över hennes liv, därefter en genomgång av hennes budskap och slutligen en introduktion av profetismen genom kyrkans historia.
Vassulas viktigaste budskap rör kyrklig enhet. Där kan det vara provocerande för många när hon tycks mena att Petrus, dvs påven ska vara en samlande gestalt för hela kristenheten. Men samtidigt förmedlar hon också en bild av de tre kyrkofamiljerna, katolska, ortodoxa och de protestantiska kyrkorna, som tre järnstänger som står bredvid och skilda från varandra. Enhet uppnås om de tre stängerna böjer sig in mot varandra.
Jag tycker det är en fin bild: det handlar inte om att någon kyrkofamilj ska utplånas och uppgå i den andra, alla måste offra något för att kunna mötas i verklig enhet. Vi måste böja oss för varandra.

Mot bakgrund av att vem som helst idag kan utnämnas till "profet" är Westergaards sista del, om profetism viktig. Det är helt klart att profetbegreppet behöver styras upp om det inte ska bli helt urvattnat.

Som introduktion av Vassula och profetismen kan jag verkligen rekommendera boken. Den enda invändningen jag möjligen har är när han sammanfattar hennes budskap: det är inte alltid klart vad som är en sammanfattning av Vassulas budskap och vad som är författarens kommentarer. Men å andra sidan menar han att syftet är ju att reflektera över det profetiska budskapet.

Är då Vassula en riktig profet, får hon på riktigt budskap från Gud med uppdrag att förmedla detta vidare? Westergaards inställning, som jag tycker verkar sund, är att ha en öppen men prövande hållning. Vassula kommer med ett budskap som är riktad till vår tid utan att vara barn av vår tid. Det finns ingen politiskt korrekthet i det, eller en anpassning av vår tids värderingar. Det är ett budskap som i första hand är riktat till kristenheten till uppbyggelse men också korrigering.

Förhoppningsvis kommer Vassula Rydéns profetiska gärning bli mer känt även i Sverige med den här boken.