torsdag 18 juli 2019

Demokrati, yttrandefrihet och förnuft

Demokratins vagga stod ju i Aten. Visserligen uteslöts slavar, kvinnor och utlänningar men det var ändå en såpass stor minoritet som hade rösträtt; alla fria män (oberoende av börd och rikedom), att man kan tala om en revolution, något nytt och unikt som världen dittills inte skådat. I Historia.nu diskuterar Urban Lindstedt med författaren Tomas Lappalainen (som har skrivit boken Världens första medborgare) hur demokratin med rösträtt och yttrandefrihet så nästan mirakulöst kunde uppstå i det antika Grekland.

Dessförinnan var det ett slags maffiavälde som styrde. Den med störst våldskapital bestämde, men kunde ändå aldrig vara säker, inte ens när han var bland vänner. När som helst kunde han svikas och dödas även av dem som svurit honom evig trohet. Säker var man bara så länge man höll en kniv mot alla andras strupar. Den här situation innebar att alla (dvs alla fri män) var beväpnade och gick omkring med ett svärd vid sin sida.

Omröstning, LÃ¥da, RöstaEmbryot till de första demokratierna uppstod under kolonisationsvågen då en grupp män kunde resa iväg på grund av jordbrist för att tillsammans kolonisera en ny ort. Där de slog sig ned befann de sig i en ovan situation när det gäller hur de gemensamma besluten i det nya samhället skulle fattas. De var långt hemifrån och då spelade det ingen roll om någon tillhörde en mäktig familj, han skulle ändå inte kunna hämta hjälp därifrån. Alla vara män i samma ålder, alla var beväpnade och dugliga till strid. Alla var, kort sagt, jämlika.

I normala fall hade man slagits om saken och den som var starkast hade vunnit. Men här var de starkaste helt enkelt de som var i majoritet och då kunde man istället för att slåss om saken, rösta om saken. På det viset kunde man, utan blodspillan, ta reda på vilken som sida som skulle ha vunnit.

På lika rösträtt följde att man hade lika rätt att tala inför folkförsamlingen. Demokratin skulle inte vara värt något om inte alla fick argumentera för sin sak. Och det som hände nu var att för första gången blev människor ärliga. Tidigare hade en kung aldrig kunnat lita på en undersåte. Allt vad människor sa, sa de bara i den mån det skulle gynna deras position, alla hycklade och lismade och alla visste det. Vad andra människor egentligen tyckte fick man gissa sig till.

Men när man utan risk för sitt eget liv kunde utbyta tankar och idéer med varandra hände, som Lappalainen uttryckte det: man började upptäcka varandras hjärnor. Detta ledde till "det grekiska miraklet", den intellektuella explosionen: filosofins uppkomst och grundandet av det västerländska tänkandet.

I boken Förnuft & Fördom - Varför vi tänker som vi gör, menar författarna att förnuft är en kollektiv färdighet istället för individuell. I en rad experiment har man kunnat visa att vi människor inte är särskilt förnuftiga - som individer. När vi fattar beslut sker det ofta godtyckligt och med dolda motiv, sedan ägnar vi oss åt efterkonstruktioner för att rättfärdiga ett visst beslut. Vi är alla drabbade av bekräftelsebias etc.
Men experiment har också visat att när vi fattar beslut som grupp, under diskussion och argumenterande, fattas mycket bättre beslut än vad samma personer hade gjort individuellt. Vi är dåliga på att se biaser hos oss själva men duktiga på att upptäcka dem hos andra och vi är bättre på att bedöma andras motiv än våra egna. När en grupp människor argumenterar reagerar de på varandras argument och bygger vidare på dem.

Av detta kan man konstatera att om yttrandefriheten stryps, om vi inte längre vågar säga var vi innerst inne tycker så leder detta till en allmän fördumning av samhället. Sämre beslut kommer att fattas och vi kommer alla bli sämre på att tänka, eftersom vi tänker bäst fritt i grupp. (Detta gäller alltså inte grupptänkande då medlemmarna i gruppen värdesätter konsensus och viljan att uppnå enighet högre än ett kritiskt förhållningssätt till sina egna idéer.)
Censur, Begränsningar, Yttrandefrihet, Begränsad
Om yttrandefriheten begränsas förlorar vi tillgång till varandras hjärnor och eftersom förnuft är en kollektiv förmåga kommer oförnuftet breda ut sig. I Sverige har vi exempel på detta både inom migrationspolitiken och klimatpolitiken.
Än så länge har vi yttrandefrihet i vårt land men på flera områden så förekommer det en informell självcensur. Man låter bli att säga vad man tänker av rädsla för vad andra ska tycka, och begränsar sig till det som är politiskt korrekt och ligger innanför åsiktskorridoren.

När det gäller yttrandefrihet gäller: use it or lose it. Om du inte öppet säger din åsikt bidrar du till fördumningen av samhället. Du bidrar också till en de facto begränsning av yttrandefriheten där de med makt fattar beslut utan debatt, beslut som då också kommer bli sämre än om saken först fått stötas och blötas i ett fritt argumenterande.

lördag 6 juli 2019

Vår sällsynta planet



Från att jorden en gång ansågs vara i centrum i universum har vi steg för steg flyttats allt längre ut i periferin. Först när man insåg att jorden roterar kring solen och inte tvärtom. Nästa steg blev när man insåg att solen bara var en av hundra miljoner stjärnor i utkanten av en stor galax. Och slutligen, under 1920-talet, upptäckte man att även vår galax bara var en av många galaxer i en oändligt universum. Steg för steg har människan blivit detroniserad, en liten obetydlig varelse på ytan av en obetydlig planet, förmodligen en av många bebodda världar. Att vara människa var inget särskilt längre.
Planeter, Sol, Jorden, Galaxy, Sky, Utrymme, Natt
Men det som händer nu är kanske något av ett paradigmskifte. En rad forskare har börjat tala om att vi kanske är ganska unika när allt kommer omkring, vi kanske rent av är de enda intelligenta varelserna i universum. Ett av skälen till att man börjat överväga detta är att trots allt känsligare teleskop har vi hittills inte sett något spår av andra civilisationer. Med tanke på den tekniska utvecklingen som människan har åstadkommit på ett par hundra år, borde en civilisation som har några miljoner år på nacken ha byggt så avancerade superstrukturer i rymden att vi hade kunnat upptäcka dem. För att inte tala om att de borde ha besökt oss för länge sedan.

Detta har fått många att börja tänka om. I boken Rare Earth - Why Complex Life Is Uncommon In the Universe, argumenterar författarna Peter D. Ward och Donald Brownlee att jorden när allt kommer omkring är mycket speciell. Så speciell att det förmodligen är det enda stället där avancerat liv har uppstått och utvecklats. I och för sig menar de att bakterier och mikrober kan vara vanligt i universum, kanske har livet kommit till jorden genom meteoriter utifrån. Men det är en enorm skillnad på bakterier och flercelliga organismer. Författarna spekulerar i att det stora språnget inte är att liv uppstått utan att det sedan har utvecklats till avancerade organismer.
De äldsta kända spåren av liv är 3,7 miljarder år gamla, livet verkar alltså ha uppstått (alternativt kommit hit utifrån) mycket snart efter att jorden stelnat till en beboelig planet. Men om vi hade åkt bak i tiden till så sent som för 700 miljoner år hade jorden ändå tett sig helt död och livlös för oss. Fortfarande, drygt 3 miljarder år efter livets uppkomst, bestod det nämligen enbart av encelliga organismer, osynliga för blotta ögat.

Författarnas slutsats är att för att en planet ska kunna uppbringa avancerat liv måste den vara stabil och beboelig under många miljarder år. Och det finns en rad lyckosamma sammanträffanden som gör jorden till just detta:

1. Avståndet till solen måste vara lagom för att vatten ska finnas i flytande form, som är nödvändigt för liv. Jorden befinner sig precis i mitten av denna beboeliga zon.

2. Vatten måste alltså existera, men egentligen skulle det inte finnas tillräckligt med vatten på jorden (inklusive kväve och kol som också är nödvändigt för liv) eftersom den formades så pass nära solen.

3. Om inte allt liv skulle ha stannat vid mikrober på havsbottnen måste land uppstå. Det hade inte skett om vi inte hade haft kontinentaldriften och jorden är den enda planet i solsystemet som har detta. Vi vet inte sannolikheten för en sådan företeelse. Dessutom: om jorden bara hade haft en aning mer vatten hade oceanerna täckt de högsta bergstopparna, även med kontinentaldriften.

4. Utan en stor kärna av flytande metall med radioaktivt sönderfall (som håller värmen vid liv), hade vi inte haft ett magnetfält som skyddar oss mot kosmisk strålning och partikelstrålning från solen.

5. Sannolikheten för att en planet av jordens storlek har en så stor måne är väldigt liten. (Egentligen är jorden-månen ett dubbelplanetsystem.) Ursprunget till månen tros vara att en planet av Mars storlek kolliderade med jorden i ett tidigt skede och resterna av materialet som kastades ut i rymden bildade månen. En sådan kollision måste ske i en mycket exakt vinkel och hastighet för att resultatet ska bli en stor måne som fortfarande är bunden av jordens gravitation. Dessutom är det troligt att vår ovanligt stora kärna av flytande metall fick sitt ursprung här.

6. Vad gör då månen? Månens gravitation ser framför allt till att jorden åker stabilt och säkert i sin bana runt solen. Utan månen hade jorden "wobblat" i rymden vilket skulle ha orsakat katastrofala klimatförändringar som omöjliggjort avancerat liv.

7. Med cirka hundra miljoner års mellanrum krockar en meteorit av tillräckligt storlek för att utplåna hälften av allt liv med jorden. Senast hände det för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna dog ut. Men hade vi inte haft Jupiter på lagom avstånd hade detta skett vart 10 000:e år istället och då och då hade ändå större objekt med potential att utplåna allt liv träffat oss. Jupiter och Saturnus med sina enorma storlekar ser till att dra till sig de flesta av dessa massutplånare som far omkring i rymden.

8. Men hade vi haft en tredje planet av Jupiter-storlek hade jordens bana blivit instabil och risken varit överhängande att vi hade skickats ut i den interstellära rymden långt från den livgivande solen.

9. Man hör ibland att solen är en typisk stjärna men faktum är att 95 % av alla stjärnor är mindre än solen. Med en mindre och svagare stjärna är den beboeliga zonen närmare och då kommer eventuella planeter där få sin rotation låst så att den alltid vänder samma sida mot sin sol (så har till exempel skett med Merkurius). Det innebär att den ena sidan blir stekande het medan temperaturen på den andra sidan närmar sig den absoluta nollpunkten.

10. Men stjärnan får inte vara för stor heller, större stjärnor har kortare livslängd, (tvärtemot vad man skulle kunna tro). Med en stjärna som är 50 % större än solen blir livslängden så kort att avancerat liv inte hinner utvecklas på en planet.

11. Det är också ovanligt med ensamma stjärnor. Två tredjedelar av stjärnorna ingår i system av två eller fler som roterar kring varandra i en kosmisk dans. Detta omöjliggör stabila och trygga banor för dess planeter.

12. Solen får inte heller befinna sig för nära galaxens centrum där det är för tätt med stjärnor. I vår nuvarande plats hittar vi 23 stjärnor inom 13 ljusårs avstånd. I en tätare del av galaxen hade det funnits tusen stjärnor eller fler. Det skulle inte funnits någon natt då, och värre är att partikelstrålningen hade varit mycket högre. Dessutom är risken långt större att en supernova inträffar i närheten. När en stjärna slutar sitt liv som en supernova skickas det ut livsfarlig gammastrålning med en sådan energi att allt eventuellt liv inom 10-30 ljusårs avstånd utplånas.
Men för långt ut i galaxen finns det inte tillräckligt med tyngre ämnen som våra planeter är uppbyggda av.

Listan skulle kunna göras längre, men jag stannar här. Paradigmskiftet som pågår i forskarvärlden är alltså att man börjar inse att vi är väldigt unika. Från att ha blivit detroniserad och placerad långt ut i periferin är vi plötsligt tillbaka i centrum. Inte i något geografiskt centrum, men ett sådant finns ändå inte i universum. Men vi människor är med största sannolikhet de enda intelligenta varelserna i vår galax, kanske rent av i hela universum. Finns det liv där ute handlar det om bakterier och mikrober.

Vad innebär detta för vår syn på oss själva? Jag tänker att det innebär en återupprättelse av människans storhet, samtidigt som vårt ansvar som förvaltare av skapelsen fördjupas. Vi är skapade till Guds avbild och insatta av honom att vara förvaltare över allt skapat. Vi kan inte fly från detta genom att säga att vi är obetydliga och marginaliserade. Som människa utgör vi skapelsens krona.



fredag 28 juni 2019

Rockefeller och klimathotet

Bröderna Rockefeller skapade mot slutet av 1800-talet en gigantisk förmögenhet på olja. När elektricitet ersatte fotogenet och alla andra trodde att marknaden för olja var slut kom de på att restprodukten, bensin, kunde användas till förbränningsmotorer och resten är som man säger; historia. Oljeeran hade börjat.
Genom sin dominans kunde bröderna Rockefeller dumpa marknader och tvinga bort andra företag och lyckades på så sätt lägga under sig 90 % av USA:s oljeindustri. Man har sedan gått in i en rad andra branscher där bank och finans samt läkemedel är de viktigaste.

I början av 1900-talet bildade man Rockefeller Foundation, en stiftelse för välgörenhet och utveckling. Senare bildades även  Rockefeller Brothers Fund, RBF. Enorma summor överfördes till dessa och andra stiftelser av filantropisk verksamhet. Men att man skänkte förmögenheter till välgörenhet betydde inte att man släppte kontrollen över pengarna. Hur stor förmögenhet familjen äger och kontroller är det ingen som vet.

Jacob Nordangård beskriver i boken Rockefeller - en klimatsmart historia hur familjen Rockefeller genom långsiktighet och planering, via sina stiftelser, försöker styra världens utveckling. Intentionerna är på många sätt goda och utgår från en genuin oro för världens problem. Man vill bygga en fredlig värld där världens nationer samarbetar över gränserna.

FN, till exempel, understöddes av Rockefeller och medlemmar i deras familj var med om att utarbeta FN-stadgan. Och det gäller en rad organisationer inom fred och miljövård som WWF, Earth Day och Romklubben.
Men även organisationer som Bilderberggruppen och Trilaterala Kommissionen. Särskilt den senare, TriCom, bildades efter Rockefellers önskemål. Medlemmarna i TriCom handplockades av David Rockefeller och utgör toppskiktet av politiker och näringsliv från USA, Europa och Japan. TriCom skulle få ett stort inflytande över den amerikanska presidentadministrationen och EU-kommissionen. TriCom sammanträder till exempel alltid strax före andra viktiga möten som G7/8 och idag; G20-mötena. Frågan är var besluten egentligen fattas.

Var kommer då klimatet in bilden? Det kan tyckas märkligt att Rockefeller, som ju byggde upp sin förmögenhet på olja, under 80-talet vände sig mot fossilindustrin och engagerade sig mot klimatförändringar. Men då ska man komma ihåg att även om Rockefeller fortfarande har ett stort ägande i oljeindustrin är de inte alls på samma sätt beroende av den.
Via sina stiftelser har de fortsatt att starta och finansiera organisationer, men nu i klimatfrågan, som till exempel 350.org.

När Jacob Nordangård beskriver hur klimatfrågan växte fram kan man konstatera att det hela tiden varit ett elitprojekt, framdrivet av internationella organisationer med ofta obefintlig insyn, finansierat uppifrån av hyperrika oligarker. När frågan har trängt ner till gräsrötterna och mer jordnära miljörörelser har alla tankar redan varit tänkta. Det har varit i säck innan det kom i påse.
När till exempel 350.org arrangerar klimatmarscher kanske de som går med känner sig som vanliga gräsrötter men det är med Rockefeller-pengar de marscherar för klimatet.

Den andra insikten efter att ha läst boken är att det inte var forskare eller vetenskapen som drev frågan. När klimatfrågan blev politiserad på 80-talet och känd för allmänheten under 90-talet var klimatforskningen ännu i sin linda. Och när man finansierat klimatforskning har det ofta varit utifrån ett mer eller mindre uttalat syfte: att man ska komma fram till att den antropogena uppvärmningen är på riktigt och farlig för oss.

Vad är då problemet? Är det ett problem att förmögna människor känner oro för jordens framtid och på olika sätt engagerar sig för att lösa problemen? Det behöver det förstås inte vara, men det finns saker som åtminstone oroar mig.
Dels bristen på insyn. När G20 håller möte är media där och rapporterar, men inget sägs om TriCom som höll sitt möte veckan innan. Vi vet inte vad som sägs där eller vilka som är de egentliga allianserna, var de verkliga besluten fattas. Inte heller om det finns underliggande motiv bakom. Ser man med verklig oro på klimatförändringarna eller används frågan för andra syften? Strategin man anar är att skapa ett hot, varna för detta och fortsätta med att skapa oro tills hysteri råder. Då serverar man lösningen på problemet, som i detta fall innebär mer makt till överstatliga organisationer.

Och då handlar det om synen på hur världen bör styras. Rockefeller har en mycket elitistisk syn på världen. Folk och demokrati ses mest som ett hinder som måste rundas. Man driver på mot en världsregering, där G20 redan nu utgör ett embryo.

Jacob Nordangård har i en annan bok, En obekväm resa, beskrivit sina erfarenheter när han forskade om detta. Det är en ganska skrämmande berättelse om hur han blev motarbetad och utfryst när hans kollegor förstod att hans forskning inte passade in i det rådande paradigmet. Klimatforskningen är politiserad och många forskare är egentligen aktivister.
Det Jacob Nordangård upptäckte är att åsiktskorridoren kan vara trång även på universitet, vilket naturligtvis inte bäddar för en fritt sökande efter sanningen, oavsett om denna är obekväm eller inte.

onsdag 19 juni 2019

När börjar livet?

När man ser ett gammalt klassfoto på sig själv eller en film när man var riktigt liten kan man ju fundera över: vem är det? Är det verkligen jag? Är jag samma person hela livet? Jag har ju förändrats ganska mycket sedan jag var ett litet barn.
Och i princip behöver jag inte titta tillbaka många år för att ställa frågan. Är jag samme person som den jag var igår? Jag kanske har klippt mig eller har fått ny erfarenhet och kunskap sedan gårdagen och även om skillnaden är liten är saken densamma: är jag samma "jag" som jag var igår?

Detta är något som redan antikens filosofer grubblade över. Hur behåller tingen, och även vi människor, sin identitet under förändringens gång. Vi är ju övertygade om att jag var samma person igår och kommer förbli det imorgon också men vad är det som håller samman mig, mitt jag, över tid? Hur kan man förändras men ändå förbli densamme, det borde ju vara en motsägelse!

Aristoteles var den som bäst lyckades finna en balans mellan förändring och varaktighet. Han definierade förändring som att ett ting går från dess potentialitet till dess aktualitet. Eller annorlunda uttryckt: i alla ting finns en inneboende möjlighet, en potential. När denna möjlighet realiseras övergår potentialiteten till aktualitet. Detta innebär en förändring men det förändrar ändå inte själva saken eftersom förändringen fanns där hela tiden från början, om än bara potentiellt.

Skillnaden mellan potentialitet och aktualitet är den mellan vad som är förverkligat eller vad som fortfarande bara ligger där slumrande. Ett nyfött barn kan inte tala - aktuellt, men väl potentiellt. Jag är alltså densamma hela livet, även om jag förändras. Alla förändringar finns där nämligen från början, potentiellt, och det som vi ser som förändringar är att alla dessa potentiella saker efter hand aktualiseras.
Men vad är då min början? När börjar "jag"? Är det i samband med födseln? Men ett ofött barn är ju ett potentiellt framfött barn, födselns möjlighet finns där från början.

Det enda rimliga svaret är att jag blir till i samband med befruktningen, särskilt med våra dagars kunskap om DNA. När sädescellen befruktar äggcellen smälter deras respektive arvsanlag samman till något nytt och unikt. I det nya genomet finns hela den nya individen, människan, potentiellt. Det som sker när fostret utvecklas och fortsätter ske efter födseln när barnet växer är att alla inneboende potentiella egenskaper efterhand förverkligas och aktualiseras.

Födseln är visserligen en stor förändring för fostret men eftersom födseln fanns där potentiellt från början är det fortfarande fråga om samma individ. Jag är alltså "jag" ända sedan befruktningen. Jag kan titta på ett ultraljudsfoto på mig när jag var i min mammas mage och säga: "Detta är jag", likaväl som jag kan titta på ett foto när jag var nyfödd och säga detsamma.

Det ofödda barnet är inte mer en del av kvinnans kropp än vad det födda barnet är. Att fostret skulle vara en del av kvinnans kropp, och som hon därför själv kan avgöra om hon vill ta bort, som en njure eller en blindtarm, blir därför absurt.
Men fostret är ju inte medvetet? Nej, men medvetenheten finns ändå potentiellt där. (För övrigt är vi inte medvetna när vi sover heller). Det som håller samman mig som individ finns där från befruktningen ända till min död.

I Jeremias kallelsevision får han höra:
"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken." (Jer 1:4-5)

Jeremia blev inte Jeremia först när han föddes. Det var han redan i moderlivet även om han inte fick sitt namn förrän senare. Gud formade honom och kallade honom som profet redan innan han föddes. Det gäller för oss alla även om vi inte just har en profetkallelse.
Detta är också ett tema som återkommer i bibeln för att inte tala om själva inkarnationen. Gud blev inte människa först när Jesus föddes utan inkarnationen ägde rum när den helige Ande kom över Maria och hon blev med barn. (Luk 1: 35)

Varje människa, född eller ofödd, är önskad av Gud, skapad och formad av honom ända sedan befruktningen.

onsdag 22 maj 2019

Vassula - en profet av vår tid

Det finns ett ökat intresse för profeter och profetism idag. Det kom nyligen ut en bok om profetisk diakoni som jag skrivit om här. Och författaren, Anna Ardin, diakon i Ekumeniakyrkan skrev nyligen tillsammans med Joakim Kroksson, miljödiplomerare i Svenska kyrkan en debattartikel där de utnämnde Elsa Thunberg till profet! Jag ser här en stor risk att "profetbegreppet" missbrukas, i boken Politisk och profetisk diakoni, skriver Ardin själv att hon jämställer politiskt och profetiskt.

Med bakgrund av detta är boken Vassula - ett tecken på Guds kärlek, mycket viktig. Bo Westergaard, präst i Lilla Edet som har följt Vassula under drygt 20 år, introducerar Vassula Rydén för en svensk kontext.  Och det behövs, för jag tror att hon är ganska okänd i Sverige, trots att hon har koppling till vårt land som gift med en svensk man. Medan hon utomlands kan dra 10 000-tals åhörare till sina möten har det i Sverige blivit några hundra.

Vassula kan mycket väl vara en profet av vår tid. Hon är född i Egypten 1942 som grekisk-ortodox och i den kyrkan har hon förblivit även om hennes världsvida gärning har lett henne till alla möjliga kyrkor och även andra religioner.

En vanlig novemberdag 1985, när hon skulle skriva en inköpslista blev det något helt annat hon skrev: "Jag är din skyddsängel och mitt namn är Daniel" stod det på lappen med en helt annan handstil än hennes egen. Det blev början på en lång rad uppenbarelser där hon med pennan i hand, inspirerad av en inre röst skrev ner budskapen som kom till henne. Den sammanlagda textmassan motsvarar nästan hela bibeln och det kan ju bli mer eftersom hon fortfarande är verksam.

Under åren 2001-2004 prövades hennes sak och kallelse av Troskongregationen i Vatikanen av Joseph Ratzinger som sedan blev påve. Även om man inte direkt slog fast att det rörde sig om gudomliga uppenbarelser (vilket man nästan aldrig gör) blev ändå kyrkans hållning öppen och positiv.

Bo Westergaards bok har tre delar: först en kort biografi över hennes liv, därefter en genomgång av hennes budskap och slutligen en introduktion av profetismen genom kyrkans historia.
Vassulas viktigaste budskap rör kyrklig enhet. Där kan det vara provocerande för många när hon tycks mena att Petrus, dvs påven ska vara en samlande gestalt för hela kristenheten. Men samtidigt förmedlar hon också en bild av de tre kyrkofamiljerna, katolska, ortodoxa och de protestantiska kyrkorna, som tre järnstänger som står bredvid och skilda från varandra. Enhet uppnås om de tre stängerna böjer sig in mot varandra.
Jag tycker det är en fin bild: det handlar inte om att någon kyrkofamilj ska utplånas och uppgå i den andra, alla måste offra något för att kunna mötas i verklig enhet. Vi måste böja oss för varandra.

Mot bakgrund av att vem som helst idag kan utnämnas till "profet" är Westergaards sista del, om profetism viktig. Det är helt klart att profetbegreppet behöver styras upp om det inte ska bli helt urvattnat.

Som introduktion av Vassula och profetismen kan jag verkligen rekommendera boken. Den enda invändningen jag möjligen har är när han sammanfattar hennes budskap: det är inte alltid klart vad som är en sammanfattning av Vassulas budskap och vad som är författarens kommentarer. Men å andra sidan menar han att syftet är ju att reflektera över det profetiska budskapet.

Är då Vassula en riktig profet, får hon på riktigt budskap från Gud med uppdrag att förmedla detta vidare? Westergaards inställning, som jag tycker verkar sund, är att ha en öppen men prövande hållning. Vassula kommer med ett budskap som är riktad till vår tid utan att vara barn av vår tid. Det finns ingen politiskt korrekthet i det, eller en anpassning av vår tids värderingar. Det är ett budskap som i första hand är riktat till kristenheten till uppbyggelse men också korrigering.

Förhoppningsvis kommer Vassula Rydéns profetiska gärning bli mer känt även i Sverige med den här boken.

måndag 13 maj 2019

De sista kristna



De första kristna fanns i Jerusalem med omnejd. Det var där det en gång började. Apostlagärningarna beskriver hur kristendomen sedan spreds till grannländerna både genom förföljelser och genom mission: när Paulus kommer till Damaskus var de kristna redan där.

De sista kristna - berättelsen om de förföljda, de som flytt ¿och de som vägrar ge upp (inbunden)
Klaus Wivel, dansk journalist och mellanösternkännare har nu skrivit en bok om de kristna i detta område idag, en bok som fått titeln: De sista kristna - Berättelsen om de förföljda, de som flytt och de som vägrar ge upp. Titeln har relevans: om utvecklingen fortsätter som nu kommer området vara tömt på kristna inom 10 år. Kvar kommer bara finnas munkar och nunnor i vissa kloster men vanliga kristna ute i samhället kommer lysa med sin frånvaro. Hur har det kunnat bli så? Vad är det som hänt och varför talas det så lite om detta?

När man tänker på förföljelsen av de kristna i Mellanöstern tänker man i första hand på bombdåd och attentat riktade mot kyrkor och gudstjänstfirare. Men Klaus Wivel visar att det långt ifrån är dessa uppmärksammade dåd som haft störst effekt på minskningen av antalet kristna. Det är snarare diskrimineringen, ständigt pågående konflikter, och att behöva stå ut med att vara en andra klassens medborgare.

Klaus Wivel har rest runt och intervjuat präster, imamer, företagare, politiker och vanligt folk, i Västbanken och Gaza, Egypten, Libanon och Syrien samt Irak. Bland dessa länder är det bara i Libanon som de kristna inte är diskriminerade enligt lag. En muslim får inte konvertera till kristendom men tvärtom går bra. Muslimer får alltså missionera bland kristna men inte kristna bland muslimer. En kristen man får inte gifta sig med en muslimsk kvinna men en muslim får gifta sig med en kristen kvinna. Hennes barn får då inte döpas utan ska uppfostras som muslimer. Kristna får inte inneha vissa ämbeten som till ex domare.

Utöver detta förekommer det en ständig informell diskriminering. Om en kristen och en muslim krockar får alltid den kristne skulden. Vid varje markkonflikt drar den kristne det kortaste strået eftersom domaren är muslim, osv.
Plötsligt uppblossade konflikter handlar ofta om rykten om att en kristen man haft ihop det med en muslimsk kvinna. Hundratals unga män angriper då och bränner ner mannens hus, kvinnliga släktingar riskerar att våldtas och ofta blir också en kyrka i närheten demolerad. Polisen gör ofta inte mycket mer än att uppmana de kristna att fly tills situationen lugnat ner sig. För att få lugn tvingas präster till förnedrande "försoningsmöten" med muslimska företrädare där några kristna familjer, som påståtts vara inblandade i konflikten, omedelbart måste lämna sina hem och aldrig komma tillbaks. Någon egendom får de inte ta med utan denna tas över av imamerna.

Att de kristna minskar beror alltså inte bara på de attentat som når oss via media. De högutbildade och som har ekonomisk möjlighet flyttar. Kristna tjejer gifter sig med muslimska män eftersom de vet att de slipper så mycket problem då. Till slut orkar man inte.

I Europa får detta inte mycket uppmärksamhet. Klaus Wivel skrev ett öppet brev till den danska utrikesministern och frågade vad regeringen tänker göra åt fördrivningen av de kristna men fick inget svar. Wivel försöker förstå varför, men inte tillräckligt. Bokens styrka är de nära reportagen om enskilda individers berättelser och kamp i Mellanöstern men på hemmaplan blir han lite tafatt.

Det han ändå lyfter fram är sekulariseringen i väst och att det finns en ovilja att ta ställning för de kristna som grupp. Hos många finns fortfarande kvar en uppfattning att kristendom främst är ett europeiskt fenomen. Om det finns kristna i andra delar av världen beror det på mission och kolonisering, tänker man. (Och förresten är det väl vi som är förtryckarna.)

Att den kristna minoriteten i Mellanöstern utgör den ursprungliga gruppen skapar förvirring. Ändå är det ju så, det var de som fanns där från början. De första kristna. De har funnits där i 2000 år och just i vår tid är de på väg att försvinna.

söndag 28 april 2019

Fördelarna med internationell handel


 Frihandel för nybörjare (pocket)

Vi lever i en tid när den globala fattigdomen är på väg att utrotas. Det tillstånd som tidigare gällde majoriteten av världens befolkning (extrem fattigdom) gäller nu bara 8 % och fortsätter att minska. En viktig orsak till detta är globalisering och den internationella handeln. Om detta handlar Fredrik Segerfeldst och Mattias Svenssons senaste bok: Frihandel för nybörjare

Självhushållning är enormt tids-och  resurskrävande. Ett exempel: Youtubern Andy George tillverkade en kycklingmacka alldeles själv. Han födde upp och slaktade en höna, mjölkade kor för att tillverka ost, odlade säd, sallad och gurka samt framställde salt ur havsvatten. Det tog honom ett halvår och kostade 1500 dollar! Vi vinner alla på att dela upp arbetsuppgifterna mellan oss och istället handla med varandra. Handel mellan människor gör det möjligt för oss att specialisera oss vilket skapar välstånd.

Numera är produktionen enormt fragmentiserad, länderna är inte längre specialiserade på olika varor och tjänster utan på olika delar i produktionsprocessen i ett intrikat nätverk av leverantörer och underleverantörer. Detta skapar inte bara välstånd utan får också som effekt att det upprätthåller freden. När länder är så ekonomiskt involverade i varandra blir det nästan omöjligt att bedriva krig.

Och det är låginkomsttagarna som är de största vinnarna eftersom sådana varor som det handlas mest med (och därmed blir billigare) utgör en större andel av deras utgifter. Framförallt tjänar fattiga i fattiga länder på den globala handeln.
Den internationella handeln gör också våra samhällen mindre sårbara. Under mitten av 1800-talet ledde missväxt till svältkatastrof och tusentals svalt ihjäl bara i Sverige. Men när en tredjedel av potatisskörden regnade bort 2001 märktes det knappt i butikerna, eftersom den ersattes med importerad potatis. Risken för svältkatastrofer minskar alltså betydligt när matvaror snabbt kan köpas in från andra delar av världen.

Med så många fördelar borde väl ingen vara emot? Men idag möter vi ett större motstånd mot den internationella handeln än på länge. Tidigare kom motståndet mest från vänster i form av atac-rörelsen men idag från den nationalistiska högern med Donald Trump i spetsen.
En av orsakerna är Kina som subventioner sin export och dumpar priser på bland annat stål. Att möta sådana prisdumpningar med importtullar är att göra ont värre. Det låga stålpriset är naturligtvis inte bra för LKAB men det är bra för vår bilindustri som behöver mycket stål. Billig import skadar inte ett lands ekonomi, istället får vi pengar över till annat.

Ett annat angrepp kommer från miljörörelsen. Vi möter ofta kampanjer för att köpa närpoducerat, med motiveringen att transporter tar för mycket resurser. Men bränsleåtgången för att transportera varor från produktion till butik är väldigt liten, utslaget på varje enskild vara. Huvuddelen av bränsleåtgången sker vid när det transporteras från butik till hemmet. Därför är det ur resurssynpunkt bättre att flyga hit rosor från Kenya än från Holland, eller broccoli från Sydamerika än från Centraleuropa.

Även om EU kom till för att underlätta handel i Europa är deras jordbrukspolitik en skam. Runt 40 % av EU:s budget går till subventioner av jordbruket, pengar som huvudsakligen går till rika företag och adelsfamiljer i bland annat Sverige och England. De som drabbas är inte bara EU:s skattebetalare utan också bönder i fattiga länder. Särskilt cyniskt är tulleskalering, alltså att tullen ökar ju mer förädlad varan är. Råa kaffebönor är det till exempel ingen tull på, däremot på rostade kaffebönor, vilket gör det svårare för afrikanska länder att bygga upp en egen livsmedelsindustri.

Boken är viktig inte minst för att fördelarna med internationell handel inte är självklara. Om man inte visste bättre skulle de flesta nog tänka att merkantilismen, att på olika sätt stödja och maximera exporten och minimera importen skulle göra ett land rikare. Det och många andra kontraintuitiva slutsatser avhandlas i denna lilla bok.