lördag 13 oktober 2018

Medvetandets återkomst

Har medvetandet återkommit som forskningsfält? Det menar Per Snaprud som skrivit boken Medvetandets återkomst - om hjärnan, kroppen och universum, där han redogör för forskningsläget.
Det är spännande att läsa om hur svårt det är att hantera frågan om medvetandet, därav att man under så lång tid också har undvikit frågan. Det är verkligen The hard question som det kallas: hur kan död materia bli medveten och börja reflektera över sig själv? 

Vissa har försökt med att medvetandet är en illusion, men det faller på sin egen orimlighet. Även om det vore en illusion så är man ju medveten om den. Det absolut säkraste vi kan säga om oss själva är att vi är medvetna, precis som Descartes kom fram till: Cogito, ergo sum.

Snaprud intervjuar olika forskare och redovisar olika teorier. Vissa vill koppla ihop medvetande med kvantfysiken. Båda två är ju ett mysterium och då tänker man att det kanske är samma sak. Och det finns experiment som på ett häpnadsväckande sätt visar hur en medveten aktör påverkar atomernas sönderfall.
En annan teori är panpsykism, som innebär medvetandet ingår i materiens minsta byggstenar. Det känns onekligen lite egendomligt att tänka sig att en elektron är medveten, vad tänker och känner den i så fall? Den brittiske filosofen Galen Strawson är inne på detta som ställer sig frågan: var slutar medvetandet. Vi människor är medvetna och även djur har upplevelser. Men varför stanna där? För en panpykist fortsätter det med att anta att även växter och mikrober är medvetna, ja, ända ner till elementarpartiklarna som har medvetande i en fallande grad. Det finns ingen strömbrytare som släcker medvetandets ljus vid en viss nivå, bara en dimmer som dämpar ljuset utan att någonsin slockna helt.

Det är i sig ingen förklaring till varför just den mänskliga hjärnan har nått den grad av medvetande som den gjort, en gråsten som innehåller samma mängd atomer som en hjärna är ju inte medveten. Det påstår inte heller Strawson, men menar ändå att det lättare att tänka sig att det mänskliga medvetandet uppstår ur mikromedvetande än inget medvetande alls.

Snaprud tar inte upp frågan om själens existens, och det är den största bristen i boken. Personligen kan jag inte se att det är konstigare att spekulera över en immateriell själ än över att elektroner och protoner är medvetna, om än på ett mycket rudimentärt plan. 
Men det stora problemet med en själ är hur den skulle interagera med hjärnan. Descartes placerade själens existens i talgkottkörteln och tänkte sig att den kommunicerade med resten av hjärnan via den. 
Och dagens talgkottkörtel är kanske kvantfysiken. Det berömda dubbelspaltexperimentet visar ju att det finns en närmast kuslig koppling mellan elementarpartiklars beteende och vårt medvetande. Kanske själen kommunicerar med hjärnan via kvantmekaniska system?

Experiment med att mäta hjärnaktiviteten hos människor som ligger på sin dödsbädd visar på något mycket intressant. Hjärnaktiviteten hos en döende människa minskar långsamt och blir allt lägre. Men precis innan dödsögonblicket ökar hjärnaktiviteten mycket kraftigt, nästan ända upp till nivån för vakenhet, för att sen lika snabbt falla tillbaks till noll. Sjukvårdspersonal som sett detta har beskrivit det som att de sett hur själen lämnat kroppen. Och så kanske det är? När själen slits loss från hjärnan uppstår en sista skur av impulser innan all aktivitet avstannar helt.

Oavsett är det en mycket intressant bok i ett spännande ämne där vetenskapen hittills har stått och stampat utan att komma någon vart.

lördag 15 september 2018

Om att förhandla med SD

Donald Trump kunde alltså skaka hand med Kim Jung-Un och jag utgår från att de även samtalade. Sverige har diplomatiska förbindelser med både Iran och Saudi-Arabien, ja vi har till och med en ambassad i Pyongyang.
Överallt i världen samtalas det och förhandlas mellan de mest disparata regimer och parter. Det enda tillfället när man tydligt och klart tar avstånd från förhandling är när det gäller terrorister. "Vi förhandlar inte med terrorister!" brukar det sägas, fast även där kan det nog göras undantag.

Men i svensk politik kan man inte förhandla med SD! Ja, vissa menar att de inte ens pratar med dem, fast det tror jag inte på. De befinner sig ändå ofta i samma rum, under samma tak. Nog måste de väl hänt att de växlat några ord om trafiksituationen på väg till plenisalen, eller något. Tobias Billström påpekade ju också att det var naturligt att samtala med SD i utskotten, det har man ju gjort hela tiden sedan de kom in i riksdagen! Så när någon politiker säger: vi samtalar inte med SD, så är det bara nys.

Men förhandla vägrar man alltså göra. Är då SD jämförbara med terrorister? Är man rädd att SD kommer hota med våldshandlingar om de inte får igenom sina förslag? Det är det enda tillfället då jag kan se att man inte bör gå in i en förhandling.

En förhandling kan sluta på två sätt: antingen kommer man överens, man hittar en kompromiss som båda kan leva med även om ingen är riktigt nöjd. Eller slutar det med att man inser att det inte går att komma överens, 'vi är för olika och våra hjärtefrågor är så viktiga att ingen vill göra avkall'. Då är man överens om att inte vara överens. Det har jag respekt för, då har man ändå gjort ett försök.

Men vad betyder det att man ens vägrar gå in i en förhandling? Vad säger det om ens syn på den andre? Och vad säger det om ens syn på sig själv?
Tydligen anser man att SD är så onda att de är jämförbara med terrorister. Eller är man rädd att deras politik på något sätt smittar. Nu anser jag inte att SD:s politik är vare sig nazistisk eller fascistisk (ja, jag har läst deras partiprogram) men även om den hade varit det: blir jag nazist om jag samtalar med en nazist? Smittar idéer?

Om man är rädd att den andres ideologi smittar av sig innebär det att man själv har en svag förankring i sin egen ideologi. Har man en fast övertygelse och kan argumentera för den borde man inte behöva vara rädd för andras.
Kanske är det därför som KD är det parti som varit mest öppen för ett eventuellt möte med SD?  KD har, menar jag, det mest genomtänkta principprogrammet förankrat i den kristna människosynen och är kanske just därför minst rädda för den andre.

Ytterligare en aspekt är ju det fullständigt kontraproduktiva att fortsätta detta utestängande. Det kommer ett val 2022 också, hankar man sig fram i 4 år utan att ens överväga en förhandling hur många röster kommer SD få då? Varför låter man dessa personer bekvämt luta sig tillbaka och lyfta sin riksdagslön utan att anstränga sig?
När Sannfinländarna togs in i regeringen halverades deras väljarstöd. I Sverige kommer Alliansen inte ens behöva ta in SD i regeringen, det räcker att de ingår i ett regeringsunderlag så kommer väljarna strömma tillbaka.

Denna bombastiska vägran att förhandla är som jag ser det, bara uttryck för högmod. Man sätter sig själv på väldigt höga hästar när man tydligen är för fin och ädel för att slå sig ner med en kopp kaffe och börja prata. Utan jämförelser i övrigt är det inte utan att jag tänker på Jesus själv som anklagades för att äta och umgås med tullindrivare och syndare. Och anklagelsen kom just från de rättrogna, de som ansåg sig för goda för att tala med den andre.

fredag 31 augusti 2018

Försvara pojkarna mot Fridolin

En debatt som kom och gick för en månad sedan gäller barnens fria lek på förskolan. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin har ett förslag till ny läroplan, som bland annat säger att förskolepersonal ska utmana barnen till att inte göra ”könsstereotypa val” när de leker. De ska alltså bryta in i barnens fria lek och försök styra så att de inte leker könsstereotypt. Pojkar ska uppmanas att leka med dockor och flickor med brandbilar. Jag är glad att åtminstone någon politiker protesterar, som Ebba Busch Thor: låt pojkar och flickor leka som de vill!

Jag kom att tänka på en bok jag läste på 90-talet: Till små pojkars försvar av Jari Sinkkonen. Han är barnpsykiater i Helsingfors och går emot teorin att pojkars och flickors naturliga lek inte skulle skilja sig åt. Det är inte vi vuxna som på något mystiskt vis styr in dem i traditionella könsroller när de leker, barnen väljer dessa lekar av sig själva.
Låt pojkar få leka krig
När det gäller pojkar menar han att det för dem är naturligt att få leka krig, brottas och visa sin styrka. Deras lekar är ofta mycket vildare och mer tävlingsinriktade än flickors.
Och den här typen av lekar fyller en viktig funktion i pojkarnas utveckling enligt Sinkkonen. Att inte få leva ut de aggressiva känslorna i barndomen kan få negativa följder senare i livet. Om uttryck för aggression hämmas, om man får lära sig att detta är något farligt, finns risken att man stänger in all aggressivitet i ett inre kassaskåp. Man växer kanske upp som en stillsam pojke, men med väldiga mängder förkvävt raseri.

När moraliserande vuxna ser pojkar leka krig ser de bara ytan. De ser hur de leker att de skadar och dödar varandra och men det betyder naturligtvis inte att de inom sig upplever krigets verkliga och fasor och hemskheter. Den som blir "skjuten" tycker det är lika roligt som den som "skjuter". Det är en lek som innebär spänning och äventyr. Att koppla ihop detta med verkliga krig är något som bara dumma vuxna gör.

Jag minns själv när jag som barn lekte med en leksakspistol och fick frågan av en välmenande vuxen: Vill du bli en sådan som hotar och skjuter andra människor? Min förvirring var total. Jag kunde för allt i min värld inte begripa vad min lek hade att göra med riktiga mördare och banditer. Hur jag än funderade såg jag inte kopplingen, och jag kom fram till att bara för att jag gillade att leka med mitt leksaksvapen så betydde det inte att jag hade en önskan att i vuxen ålder sätta skräck i min omgivning genom att vifta med riktiga vapen.

Sinkkonen tar också upp tävlingslekar som ofta behandlas lika negativt som krigslekar. Men han visar hur lekar där någon vinner och andra förlorar inte bara handlar om att idealisera en segrare utan också att lära sig att förlora. Det är helt enkelt en viktig lärdom för livet, att öva sig i att ta en förlust. Den som till varje pris vill vinna är just den som inte klarar av att förlora.

Jag vet inte hur tillåtande det är med krigs- och tävlingslekar på våra förskolor men om det till och med anses vara problematiskt att  pojkar vill leka med brandbilar så blir jag allvarligt bekymrad. Vad händer med pojkar om de ständigt får veta att den typ av lek som de tycker är roligt och naturligt i själva verket är fel och förkastligt?

Jag är orolig att dagens genuspedagogik kan ställa med stor skada, framförallt är det pojkar som drabbas. Pojkar och flickor är olika och därför blir deras lekar också olika. Det är något naturligt och inget vi ska moralisera över. Lämna barnen ifred och låt den fri leken vara fri på riktigt!

lördag 18 augusti 2018

En kristen miljösyn

Enligt 1 Mosebok skapade Gud människan till att härska och råda över den övriga skapelsen, över djur och natur. Förvaltartanken är central i kristen tro, vi har fått ett uppdrag att förvalta skapelsen. Att vara förvaltare är att vara aktiv, man kan inte vara förvaltare genom att stå vid sidan av och titta på. Den som grävde ner sin talent var ingen bra förvaltare.
Själva grundtanken är alltså att människan gör skillnad, naturen behöver henne. En kristen miljösyn borde ha detta som utgångspunkt: människan utgör en positiv och konstruktiv kraft och skapelsen skulle klara sig sämre utan henne.

Men det är något helt annat man möter när man tar del av det budskap från dagens miljörörelser inklusive Miljöpartiet. Där är utgångspunkten snarare det motsatta, människan ses uteslutande som något negativt. Vad vi än gör så är det till men för djur och natur, det bästa vi kan göra är alltså att göra så lite som möjligt.
Begreppet ekologiskt fotavtryck är i sig talande, i andra fall brukar det vara något som många människor strävar efter: man vill gör avtryck, göra skillnad. Men i det här fallet handlar det om att synas och märkas så lite som möjligt.

Draget till sin spets, utifrån denna sekulära miljösyn, hade det varit bättre om människa inte funnits alls. Detta är ju också något som ibland framförs, inte att människan borde utrotas helt, men att vi är för många, vi måste få ner antalet människor genom ett-barns-politik o.d. Det är så långt ifrån Guds ord att vi ska vara fruktsamma och föröka oss, man kan komma.

En kristen miljöpolitik borde utgå ifrån att naturen är till för människans skull. Vi har fått den i gåva från Gud, en gåva att förvalta för oss själva och kommande generationer. Vi gör inte allt rätt men är inte heller en destruktiv kraft som ska helst ska vara så passiva som möjligt. Vi gör skillnad och behövs för djur och natur.

torsdag 21 juni 2018

Konservatismens återkomst

Runt om i Europa och även i Sverige ser vi hur socialistiska och även till viss del liberala partier går kraftigt bakåt medan konservatism som politisk åskådning går framåt. Däremot är det inte särskilt många som kallar sig själva för konservativa, i Sverige är det 16 % av väljarna.
Det kanske beror på att man inte riktigt vet vad konservatismen står för. Stefan Olsson har skrivit en utmärkt bok om detta:Handbok i konservatism.

Konservatismen uppstod som reaktion mot Franska revolutionen, den som visserligen började med goda intentioner men som snart spårade ur i ett än värre förtryck än vad den tidigare kungamakten stod för. Det var då filosofer som Edmund Burke och Joseph de Maistre började beskriva hur samhällsförändringar snarare borde gå till och som blev de första konservativa tänkarna.

Stefan Olsson beskriver tre grundprinciper som den konservativa ideologin utgår ifrån:

1. Försiktighetsprincipen. Samhällsförändringar bör ske långsamt och i små steg så att man inte riskerar att förstöra saker som faktiskt fungerar väl. Storskaliga omvälvningar med anspråk på att visa vägen till paradiset ska vi undvika. Eftersom politiker är människor är de inte immuna mot girighet, maktfullkomlighet och korruption, därför bör vi inte lämna över för mycket makt till politiken oavsett hur goda avsikter den än säger sig ha med denna.

2. Traditioner och konventioner är värda att bevara, eftersom där finns en nedärvd mänsklig erfarenhet och som vi kan lära oss något av även idag. Många gånger är det en praktisk kunskap som inte är systematiserad men som gör att samhället fungerar.
Det kan naturligtvis finnas traditioner som inte är värda att bevara och Stefan Olsson sticker inte under stol med att detta är konservatismens svaghet. Ibland har man kämpat för att bevara ståndpunkter som man i efterhand kan se inte var så klokt.
Men konservatismens räddning på denna punkt är omprövningen, det finns inga dogmer som måste försvaras utan allt kan man i princip ändra på - bara det sker försiktigt.

3. Eviga värden. En klassisk konservativ princip är att moral och värderingar inte är godtyckliga eller relativa. Det goda existerar oavsett tid och rum och oavsett vad den enskilda individen tycker.

När man då går till svenska folket med dessa tre principer, som Markus Uvell har gjort i boken Bakslaget, så är det en överraskande stor andel som håller med. Runt 50 % faktiskt, betydligt fler än de 16 % som kallar sig konservativa. Stefan Olssons poäng är att det utan tvivel finns utrymme för en modern konservatism i svensk politik idag, det är bara det att människor saknar ord och begrepp för detta. Dessutom har det under en lång tid saknats politiker som lyckats fånga upp vad halva befolkningen faktiskt står politiskt.
De tre partier som de konservativa väljarna graviterar mot är KD, M och SD. Jag tycker förstås att det är trist att framförallt KD inte lyckats bättre med att fånga upp den ström som nu gått till SD.

Men konservatismens som ideologi är alltså långt ifrån död! Tvärtom är den på väg tillbaka med stor kraft. Tyvärr har de etablerade partierna tagits på sängen, och andra mer eller mindre rumsrena partier har kunnat utnyttja situationen.

Men när allt kommer omkring är det väldigt få av väljarna som brinner för identitetspolitik, normkritik och klimatalarmism. De flesta anser faktiskt att politikernas uppgift är lösa praktiska problem i medborgarnas vardag, inte tala om för oss hur vi ska leva våra liv.

söndag 17 juni 2018

Om värdet på begagnade bilar och arbetskraft

Enligt en bilvärderingssajt skulle jag kunna få upp till 20 000.- för min begagnade Skoda. Inte för att den är till salu, men tänk nu att det stiftas en lag att det lägsta tillåtna pris för att sälja en bil är 25 000:-. I så fall skulle jag hamna i ett hopplöst läge. Eventuella köpare skulle naturligtvis rata den och hellre välja en bil som verkligen var värd 25 000:-.

I samma hopplösa läge befinner sig många av våra migranter som söker uppehållstillstånd. Nu är det inte en begagnad bil de vill sälja utan sin tid och arbetskraft. Precis som  begagnade bilar kan skilja sig väldigt mycket i värde kan även värdet på olika människors arbetskraft variera stort. En nyanländ med dåliga kunskaper i svenska och bristande yrkesutbildning har helt enkelt inte så mycket att konkurrera med när han söker jobb. Det hade inte behövt vara ett så stort problem om det inte varit för att S+LO bestämt en nedre gräns för priset på deras arbetskraft. Och de som hamnar under den gränsen får då finna sig i att gång på gång bli ratad på arbetsmarknaden.

Det LO är rädda för är att utan en sådan gräns skulle priset på även övrigas arbetskraft sjunka, men det finns inte mycket fog för en sådan oro. Jag vet inte vad man skulle få för en två år gammal Volvo S90 men jag är tämligen säker på att det priset inte skulle påverkas ett dugg av att jag får sälja min Skoda för 20 000:-. Inte heller en bil som är värd 30 000:-. (Möjligen kan en bil vars värde ligger väldigt nära påverkas nedåt marginellt.)
Om man tillåter människor att ta jobb för lägre lön än kollektivavtalen skulle det inte i nämnvärd utsträckning påverka de vars tid och arbetskraft är värt mer.

Ett annat argument som framförts är att man inte skulle kunna leva på sin lön om det är väsentligt lägre än kollektivavtalet. Det argumentet blir märkligt när man samtidigt hänvisar dessa att leva på ett ännu lägre bidrag. För en ensamstående person är nivån för försörjningsstöd 3980:-, förutom hyra. Det blir då väldigt konstigt att förbjuda dem att ta jobb för 8-10 000:- i månaden med argumentet att det inte skulle gå att leva på den nivån. Man kan då lägga till att löneläget i de länder som de kommer ifrån ofta är väsentligt under till och med vår försörjningsstödsnivå.

Ett stort hinder i debatten är motståndet mot "ökade klyftor". De som vill minska "klyftorna" hamnar alltid i en moralisk medvind. Jag skriver klyftor inom citationstecken eftersom det är en myt att skillnaden mellan de rika och fattiga skulle öka med ett stort gap mellan dem. Hans Rosling har visat att det som ökar i världen är medelklassen, och fattigdomen minskar även om en liten klick rika har dragit ifrån. Men någon "klyfta" finns inte.

Jag träffar på många människor som har fått avslag på sin ansökan, men som skulle kunna få en chans att stanna om de bara fick jobb. Men då går regeringen in och förbjuder dem att sälja sin arbetskraft till ett pris där de verkligen skulle kunna få ett jobb. Det är frustrerande, och väldigt onödigt.

söndag 3 juni 2018

Historien om ägande

Nyligen bortgångne Richard Pipes, professor i historia vid Harvard, skrev boken Ägande och frihet för 20 år sedan. En bok om ägandets och egendomens historia. 

Bildresultat för Ägande och frihet
Pipes gör upp med myten om den ädle vilden som man har föreställt sig levde i någon slags ursprunglig kommunism. Det finns ju en utbredd uppfattning om att ägandet kom in ganska sent i historien men, enligt Pipes, har det aldrig funnits ett primitiv folk som inte känt några former av ägandeskap. Behovet av att äga är universellt och mänskligt, och inte kulturellt betingat. Redan mycket små barn gör anspråk på ägande och kan skilja mellan mitt och ditt. 

Pipes visar hur rätten till ägande garanterar friheten och är förutsättningen för demokratin. När egendom har en ägare minskar risken för överutnyttjande och konflikter. Det är sådant som ägs gemensamt som det blir mest bråk om. 

En rättighet att äga som det går att lita på är det enskilt viktigaste skälet för ekonomiskt välstånd. Om fastigheter, egendomar och mark när som helst kan konfiskeras av den som har makten så gör inte de tillfälliga ägarna mycket för att förvalta detta på ett långsiktigt hållbart sätt.

Men Pipes visar också hur äganderätten har blivit angripen under 1900-talet, och inte bara inom totalitära ideologier som kommunism, utan även i våra västerländska demokratier. Välfärdssamhället med en ständigt växande skattebörda är idag det enskilt största hotet mot ägande och frihet. En fråga vi borde ställa oss är: vid vilken nivå blir skatt stöld?

Att man tar upp skatt för rättsväsende, skola, sjukvård etc är inte kontroversiellt, men för svensk del är det mindre än en tredjedel av skatten som går till detta. Resten, förutom administration, går till olika former av försäkringar och bidrag. 
När det gäller våra sociala försäkringar borde man lyfta ut det från den vanliga budgeten och låta dessa bli självständiga finansiella system som dessutom görs frivilliga. Det skulle göra mycket för att stärka äganderätten och friheten i Sverige.

Pipes visar hur jämlikhet har gått från att handla om jämlika förutsättningar till jämlikhet i utfall. Likhet inför lagen och en likvärdig skola har inte räckt, politikerna har också haft ambitionen att se till att resultatet blir så lika som möjligt. Problemet är att vi människor skiljer oss åt i ambitioner, skicklighet och intelligens. En sådan likhet går därför inte att åstadkomma utan att göra våld på äganderätten.
Ambitionen med vårt skattesystemet är ju inte bara att dra in pengar till välfärden utan också att det ska ha en omfördelande effekt. Men är det moraliskt rätt att göra så? Har vi rätt att ta pengar från vissa grupper och ge till andra? Om man ska hårddra det: (som Pipes ofta gör) "om vissa människor har rätt till frukterna av andra arbete innebär det att dessa senare berövas rättigheter och är dömda att utföra slavarbete". Det kan låta tillspetsat men i grunden är det ju det som slaveri handlar om: att arbeta för någon annan.

När vi läser 10 Guds bud är äganderätten central. Det sjunde budet, du skall icke stjäla, förutsätter att det finns mitt och ditt och att vi ska skilja på detta.

Men om vi ser på de två sista buden där vi blir befallda att inte ha begär till vår nästas hus eller någon annan egendom som tillhör vår nästa. Vad är egentligen förutsättningen för de buden? Ja, förutsättningen är ju ojämlikhet. Om alla hade exakt likadana hus skulle ingen bli avundsjuk på grannens hus. Samma sak med all annan egendom. Hade vi alla lika av allt skulle dessa bud inte behövas. 
En skattelagstiftning som bygger på omfördelning av pengar och egendom är i grunden ett brott mot dessa bud. En sådan skatt utgår ju från människors begär efter andra människors pengar och ägodelar. Uppenbarligen hade lagstiftaren till 10 Guds bud inget problem med en viss ekonomisk ojämlikhet, vi människor är olika och då blir olikheter i utfall en oundviklighet. 

Däremot ska vi naturligtvis fortsätta att hålla fast vi jämlikhet i möjligheter och jämlikhet inför lagen som också tredje Moseboken talar om: "En och samma lag gäller för er alla, för invandraren som för den infödde, ty jag är Herren, er Gud" (3 Mos 24:22)