lördag 23 juli 2016

"Bulverism" och dagens identitetspolitik

När man läser C S Lewis, särskilt hans essayer i God in the Dock, framstår han närmast som profetisk i hans analys av samhällsklimatet. I hans essay "Bulverism" or, the Foundation of the 20th century thought, beskriver han vad vi idag skulle kalla identitetspolitik.

Vad är det som gör att vi tycker som vi tycker i olika frågor? C S Lewis skrev denna essay redan 1941 och han pekar på två förklaringsmodeller i hans samtid: freudianism och marxism. Freudianerna menade att vi alla bär på undermedvetna motiv och våra tankat beror på olika psykologiska komplex. Att engelsmännen tycker att Elizabeth I var en stor drottning beror på att de bär på moderskomplex, till exempel.
När marxisterna skulle förklara människors åsikter, utgick man istället från vilken ekonomisk klass man tillhörde: om du tycker kapitalism är bra beror det bara på att du tillhör en privilegierad grupp i samhället.
Anta, skriver C S Lewis, att jag påstår att jag har en stor mängd pengar på banken, och anta att du vill ta reda på om mitt påstående är orsakad av önsketänkande. Du kan inte ta reda på det enbart genom att undersöka mitt psykologiska tillstånd, det enda sättet är att räkna pengarna. Om du då finner att det inte stämmer, först då kan du komma med psykologisk förklaringar till mitt ursprungliga påstående.
Med andra ord: du måste först visa att en man har fel innan du går in på varför han har fel.

Idag, (och redan på C S Lewis tid, tydligen) har man vänt på det där. Man börjar med förklaringar till varför ens opponent har en viss uppsättning åsikter, och sen behöver man inte argumentera för att de är fel. C S Lewis myntade en term för detta: bulverism. Termen kommer från Ezekiel Bulver som vid fem års ålder hörde en diskussion mellan sina föräldrar. Pappan hävdade att två sidor av en triangel var tillsammans större än den tredje, och hans mamma replikerade: "Det där säger du bara för att du är man."

Bulverism förekommer framföra allt inom politiken: du tycker som du gör för att du vill tycka så, det ligger dolda motiv bakom dina åsikter.
Alla åsikter har visserligen orsaker men det finns olika typer av orsaker: omständigheter utanför en själv, och det egna tänkandet. Det som bulveristerna hävdar är: mina åsikter är ett resultat av mitt eget tänkande, men dina åsikter är bara ett resultat av händelser och omständigheter i din omvärld.

Det finns olika typer av sådan omständigheter man hänvisar till: bilförsäljaren som berättar om hur bra en viss bil är: "det där säger du bara för att du vill sälja bilen", prästen som berättar att Jesus ger oss evigt liv: "det där säger du bara för att vi ska komma till kyrkan och betala din lön".

Men som jag påpekade i början: idag är det vanligaste att du hänvisar till identitet. Är du en vit, medelålders man är du bara av den anledningen diskvalificerad att uttala dig som kvinnors, svartas och ungas situation. Identitetspolitiken går ut på att bara om du tillhör en viss grupp har du rätt att tala för den gruppen.
Det har blivit viktigare vem som säger något än vad som sägs.
Man utgår alltså från att en människas uppsättning av åsikter beror på ens grupptillhörighet. (Du gillar kapitalism eftersom du är vit, medelålders man.) Det ställer dock till det när man har åsikter som man inte förväntas ha utifrån sin grupptillhörighet, speciellt när invandrare avviker. Det brukar man lösa genom att avfärda dem som klassförrädare eller "husblatte". Sakine Madone berättade om detta i sitt sommarprogram som är värt att lyssna på.
Det jag tycket är intressant är att vita medelålders män, av någon anledning, mycket väl kan vara marxister, feminister, eller vad som helst, utan att detta behöver "förklaras". Det är bara invandrare (och kvinnor) som blir ifrågasatta när de avviker från mallen. (Jag rekommenderar Adam Cwejmans bok: Välviljans rasism.)

Tillbaka till C S Lewis; bulverismens logiska slutpunkt leder till att allt tänkande blir ogiltigt. Om mina åsikter beror på min hudfärg, mitt yrke eller min grupptillhörighet kan jag ju inte lita på mitt eget tänkande. Om bulverismen inte upphör kan inte förnuft och logiskt tänkande inte spela en viktig roll i samhället.
Vi behöver återgå till ett debattklimat där vi slutar misstänkliggöra varandras motiv och bemöta åsikter med argument istället för att tro oss veta varför vederbörande tycker som han gör. Likaså uppfattningen att man inte skulle kunna företräda en grupp som man själv inte tillhör. Har man bara tillräckligt med empati går det utmärkt att tänka sig in i hur andra människor har det, oavsett vilken hudfärg eller kön man själv har.

onsdag 13 juli 2016

Våldtäkter och festivaler

För några år sedan efter en konfirmandlektion höll jag kvar ett par killar och pratade om deras beteende under lektion. De lovade bättring. Senare, under kvällen, ringde en av deras mammor och hade synpunkter. Hon hade inga synpunkter på vad jag sagt men menade att jag borde sagt det till hela gruppen; nu kände dessa två sig utpekade. Jag frågade vad det var för poäng att adressera hela gruppen när det bara var två saken gällde. Förmodligen hade i så fall alla tagit åt sig, utom just de som hade behövt ta åt sig.

Ett annat exempel som kommer till mig: när vi bodde i lägenhet i Lund var det en familj i området som hade fönstret öppet dygnet runt. 20 minusgrader utomhus spelade ingen roll, fönstret stod på vid gavel. Efter ett styrelsemöte i föreningen kom det en lapp i brevlådan där vi uppmanades till energibesparing, särskilt gällde det att inte ha fönstren öppna i onödan. Hade det då någon effekt på den specifik lägenheten? Naturligtvis inte, fönstret fortsatte att vara öppet. Däremot misstänker jag att alla andra var extra noga med att inte släppa ut värme i onödan.

Den här oviljan att peka ut vissa personer eller en viss grupp märker vi också av i debatten om sexuella övergrepp på festivaler. Lars Brickstad som är projektledare för projektet Fatta man, blir intervjuad i SvD.  Föreningen Fatta och det specifika projektet har alla mina sympatier, särskilt deras engagemang att stoppa sexuellt våld.
Men man hinner inte långt i intervjun innan det ska börja relativiseras: "De övergrepp som sker på festivalerna är bara en bråkdel av det sexuella våldet som förekommer varje dag, året om, i hela landet." I sak har han naturligtvis rätt. Förra året anmäldes 5920 våldtäkter (vi leder våldtäktsstatistiken inom EU) och det var säkert bara en bråkdel av dem som förekom på just festivaler. Men skulle det vara fel att lyfta fram detta, bara för att det förekommer även annorstädes?

Brickstads huvudpoängen är att de sexuella övergreppen är alla mäns ansvar. "Den enda gemensamma nämnaren bland de som våldtar är att de är män, 97 procent av de våldtäktsmisstänkta förra året var män." säger han med emfas. Förutom att det väl ändå hör till sakens biologiska natur att det bara är män som våldtar, så reagerar jag på ordet enda. Skulle den enda gemensamma nämnaren vara att de är män?
Hur är det med tidigare kriminalitet, bakgrund i länder med en medeltida kvinnosyn, pojkar som vuxit upp utan sunda manliga förebilder etc. Kan man inte hitta andra gemensamma nämnare här?

Det som Brickstad ger uttryck för är just mina två ovannämnda exempel: oviljan att peka ut vissa personer eller grupper. Istället ska vi adressera "alla", i detta fall; alla män. Jag misstänker att det till viss del handlar om bekvämlighet, det är lättare att dela ut ett lapp i samtliga brevlådor än att knacka på hos den lägenhet där fönstret står öppet för att prata med innehavaren. Och att börja bena ut vad de höga våldtäktsantalet i vårt land beror på kan också visa sig obekvämt.
Men vill man lösa problem måste man först analysera vad problemet beror på. Enligt Brickstad beror problemet på machokulturen, "och alla män måste reflektera över hur de upprätthåller machokulturen". Skulle då machokulturen var något som präglar svenska män? Om man jämför med italienare och spanjorer?

Men spelar det någon roll om den som våldtar är född i Sverige av svenska föräldrar eller kommer från något annat land? Nej, naturligtvis inte för den enskilda kvinnan. För henne är händelsen lika traumatiskt oavsett vem som är förövaren.
Men om vi vill komma tillrätta med problemet spelar det roll. Vi måste till att börja med veta vad vi pratar om, vi behöver tillgång till statistik där det redovisas var gärningsmän kommer ifrån, både när det gäller kulturell, geografisk och socio-ekonomisk bakgrund. Om vi då ser mönster kan vi agera utifrån detta på ett sätt som ger effekt som generella åtgärder inte gör.

När då polisen inte vill säga något om grupptillhörighet hos gärningsmän eller när Brå inte redovisar den typen av statistik visar det på myndigheters bristande förtroende för allmänheten. Jag förmodar att man är rädd att det ska gynna SD.
Tänk, jag tror det är precis tvärtom. Jag är övertygad om att om vi bara fick fakta på bordet skulle vanligt folk kunna samtala om detta och olika lösningar utan att reflexmässigt vilja stänga landets gränser.
Det är den nuvarande situationen, den gnagande misstanken att vi inte får hela bilden, med rykten och mytbildning som följd, som gynnar SD.

Den bekväma lösningen är den som Brickstad ger uttryck för: adressera alla svenska män. Men det är knappast detta som löser problemet.

måndag 11 juli 2016

Den obekväma migrationsdebatten

I lite olika varianter har jag försökt få in en debattartikel till Dagen och Kyrkans tidning den senaste tiden. Uppenbarligen har de inte varit intresserade av en mer kritisk debatt mot SKR, Svenska kyrkans biskopar, ledarskribenter och andra som kyrkliga företrädare som uttalat sig om Sveriges nya migrationspolitik. Så det får bli här som den publiceras istället.

Det som fick USA att gå med i andra världskriget var det tyska ubåtskriget mot den amerikanska handelsflottan. Men de tyska ubåtarna var svåra att komma åt, väl dolda under vattnet. När man diskuterade vad man skulle göra kom en amiral på en ljus idé: ”Värm upp Atlanten så att den kokar, på så vis måste alla ubåtar upp till ytan och vi kan förgöra dem.” På frågan hur detta skulle gå till svarade amiralen indignerat: ”Jag gav er idén, det är er uppgift att utarbeta detaljerna.”

Den här historien har vissa likheter med dagens migrationsdebatt i Sverige. Olika kyrkliga företrädare och ledarskribenter har gått ut och kritiserat regeringens 180-graders sväng i flyktingfrågan. Och det finns verkligen all anledning att vara kritisk, men ska kritiken vara trovärdig måste man också bevärdiga sig med att prata om detaljer. Det är enkelt att på avstånd hytta med sitt moralistiska pekfinger och sen bara bli indignerad när man får frågan hur saker och ting ska gå till.

Det är dessutom oviljan att prata hur som har lett fram till dagens situation. Det var många som påpekade konflikten mellan en generös invandring och en generell välfärd, det borde inte kommit som en överraskning för någon. Hade man diskuterat dessa frågor i tid, istället för att stoppa huvudet i sanden, hade tvärstoppet i migrationspolitiken kunnat undvikas.

Jag har ingen lösning på hur man ska få Atlanten att börja koka, men det finns förslag på hur vi skulle kunna fortsätta upprätthålla en generös invandring till vårt land. Istället för att minska på kostnader genom att minska antalet migranter borde man börjat med att minska kostnaden per migrant såsom bidrag och andra ersättningar.
Det är ganska uppenbart att den svenska välfärden inte kan göras tillgänglig för en stor del av världens flyktingar, då kollapsar den. En lösning skulle vara att den bara är tillgänglig för svenska medborgare, då behöver vi inte se nyanlända som ett hot mot vår välfärd.

Politiken före omsvängningen var heller inte mycket bättre, där vi välkomnat alla som lyckats ta sig hit men vägrat att göra något för att hjälpa människor till detta. Den taktiken var inget annat än hyckleri. Det vi behöver göra nu är att diskutera hur vi ska göra det möjligt för människor att komma hit lagligt, till exempel genom att höja nivån på antalet kvotflyktingar.


Det är sådana här konkreta frågor som behöver diskuteras för att hitta en väg framåt i den återvändsgränd vi nu befinner oss i. Istället för att ägna sig åt fromma floskler borde nu SKR, Svenska kyrkans biskopar och andra kavla upp ärmarna och komma med konkreta förslag på hur saker och ting ska gå till.