tisdag 27 oktober 2015

Inför klimatmötet i Paris

För närvarande pågår Ekovandringen genom Europa där många från Svenska kyrkan vandrar med till Paris för att delta i klimatmötet där. Även på många andra sätt är anställda och andra ideella medarbeteare engagerade i klimatfrågan. Det är alltid roligt med engagerade människor, men jag undrar hur och framförallt hur brett man har skaffat sig kunskap om klimatfrågan. Har man bara hängt med den allmänna trenden eller har man själv läst på?

Svenska kyrkan uttalar sig gärna: "Ett långsiktigt globalt klimatavtal brådskar om världen ska undvika alltför höga temperaturhöjningar och katastrofala klimatförändringar"  skriver man i ett pressmeddelande i samband med klimatmötet i Bonn. Frågan är: hur vet man det? Vad vet Svenska kyrkan som forskarna inte vet?

Jorden, som inte behöver räddas från klimatet.
Jag har följt klimatfrågan i ca 15 år och läst ett tiotal böcker i ämnet (från båda "sidorna" i debatten). Jag skulle vilja rekomendera alla engagerade att ägna lite tid att fördjupa sig i en bok och inte bara följa med i det allmänna nyhetsflödet. Man kan till exempel läsa Climate change, The facts, en antologi skriven av världens ledande klimatforskare som Richard S. Lindzen, Patrick J. Michaels och Ian Plimer för att bara nämna några.

Koldioxidhalten har de senaste 100 åren stigit från 0,03% till 0,04%. Detta antas ha bidragit till en global temperaturökning med ca. en halv grad. Det är så lite att om vi inte hade haft mätinstrument hade vi ingenting märkt. Dessutom har uppvärmningen stannat av de senaste två decennierna. Om det är en tillfällig paus eller inte återstår att se.

Vi har inte heller sett någon ökning av stormar och orkaner som det länge varnats för, inte heller att höjning av havsnivån har förändrats, snarare har havsnivå ökat långsammare det senaste decenniet.
Som väl är det länge sedan som jag hörde om myten att 97 % av forskarna skulle vara överens om klimatförändringarna, däremot är siffran 97 % relevant när det gäller de datormodeller som används för att prognotisera framtidens klimat. 97 % har nämligen hittills fått fel i sina förutsägelser.

Visserligen har havsisen i arktis minskat under 2000-talet men 90 % av jordens is ligger tryggt och säket vid Antarktis. Det är märkligt (eller inte) att vi aldrig ser någon medierapportering från de områden där isen inte smälter.

Det enda som klimatalarmisterna har kvar är försiktighetsprincipen. Den innebär i korthet att vi ska utgå från att  katastrofen lurar runt hörnet oavsett vad forskningen säger. Men våra åtgärder borde baseras på det vi faktiskt vet om läget, inte vad som eventuellt kan ske i en framtid baserat på lösa spekulationer.
Mot försiktighetsprincipen får man också väga de fördelar som en ökad koldioxidhalt medför: grönare öknar och större skördar i våra jordbruk när mer av livets gas göder växtligheten. I år till exempel kommer skördarna runt om vår jord förmodligen slå rekord, till viss del beror detta på en öka koldioxidhalt. Och ett något varmare klimat är bara till gagn för livet på jorden.

Klimatmötet i Paris syftar i stort sett till en sak: att förmå fattigare utvecklingsländer att avstår från kol och olja. Om Kina, Indien och andra länder fortsätter att ånga på med sina kolkraftverk spelar det ingen som helst roll att vi i väst minskar våra utsläpp. Men en av de viktigaste medlen för att bekämpa fattigdom och skapa utveckling är billig elektricitet, och det billigaste sättet att producera el är med kolkraft.
Det man i Paris tänker göra är alltså att försöka övertala de fattiga att förbli fattiga, med hjälp av mutor (klimatbistånd) i hundramiljardsklassen. 
Efter 50 års erfarenhet av biståndspolitik vet vi idag att det i de allra flesta fall har en negativ effekt på mottagarlandet med ökad korruption som följd. Om dessa klimatmutor blir verklighet kommer det göda de redan rika, åstadkomma noll effekt på utvecklingen i fattiga länder och göra oss i väst fattigare. Allt, helt i onödan.

Nu kommer det (som väl är) inte bli av. Det är i stort sett bara Obama och EU:s politiker som fortfarande tror på klimatalarmisterna. I övriga världen är det en icke-fråga.

Det är lite axplock av kunskap man kan få om man tar sig tid att läsa några böcker i ämnet istället för att bara lita på vinklad och lösryckt medierapportering.

torsdag 22 oktober 2015

Bostäder åt immigranter

Uppmaningar att öppna upp församlingshem och prästgårdar för asylsökande är behjärtansvärt. Ändå är det att börja i fel ände. Just nu sitter det omkring 10 000 personer i migrationsverkets bostäder som har uppehållstillstånd och som väntar på att få komma vidare till ett eget permanent boende. Får de inget eget boende står deras liv och stampar, de får inte börja på SFI eller på någon av arbetsförmedlingens etableringsplaner. För många är det frustrerande att det efter en lång asylprocessen fortfarande inte händer något.

Det är viktigare att Svenska kyrkan satsar på att göra en insats för dessa istället, eftersom man då också skapar utrymme för de nyanlända. Om de som har fått uppehållstillstånd kommer vidare blir det ju lediga lägenheter och boende för de nya som kommer.

En sak man kan göra är att gå i borgen för immigranter när de söker lägenhet. Eftersom de inte har jobb eller andra kontakter har de väldigt svårt att få ett förstahandskontrakt. Om någon utomstånde garanterar tre månadshyror ökar deras chanser betydligt. Kanske skulle en oberoende kykrlig stiftelse kunna byggas upp för detta ändamål.

En annan sak är att pastorat och församlingar kan bli hyresvärdar för immigranter. Visserligen är det många faktorer som måste stämma in: bostaden måste ligga på pendlingsavstånd från en ort med SFI-utbildning, man måste också ta hänsyn till möjlighet för immigranterna att få arbete på orten etc. Och tyvärr ligger de församlingshem och prästgårdar som bara används sparsamt inte så lämpligt till.

Men som kyrka har vi en stor fördel: genom den omfattande verksamhet för asylsökande som byggts upp på kort tid lär vi känna många som vi kan gå i god för. Det är inte oväsentligt. Det är lättare att hysa tilltro och hjälpa någon vidare till ett liv med bostad och arbete om man känner denne. Och som systemet är uppbyggt är en första permanent adress helt avgörande för att man ska kunna komma vidare ur den migrationsfälla många hamnat i.

onsdag 14 oktober 2015

Varför blev Gud människa?

Cur deus homo Varför blev Gud människa? skrev Anselm när han var ärkebiskop i Canterbury. Han
var originell och nytänkare i nästan allt han skrev. Hans ambition var undersöka hur mycket av de bibliska sanningarna som vi kan komma fram till enbart genom förnuftet, utan bibelns hjälp.
De flesta folkslag på jorden tror ju på en Gud som har skapat världen. Även om det finns de som tror på flera gudar finns det ändå en "övergud" ett högsta väsen som är överordnad de andra. Men skulle man kunna komma fram till att Gud också måste bli människa, är det åtkomligt för förnuftet?

Anselm hållande ett exemplar av
Cur deus homo
I sin bok Varför blev Gud människa? beskriver han sin försoningslära och som fick stor betydelse för den västerländska kristenheten. Rätt eller fel är det Anselms fel (eller förtjänst) att vi i väst varit så fokuserade på den juridiska förklaringsmodellen av Jesu död: hans död var ett soningsoffer för vår synd. I den östliga delen av kyrkan har man ju mer betonat kampmotivet: Jesus kämpade mot och besegrade döden och djävulen på korset.

Hos Anselms har djävulen ingen roll att spela. Anselm utgår från att rättvisa kräver att en kränkning måste följas av gottgörelse av den part som har kränkt den andra. Detta är ju lätt att förstå om man kastar en sten genom grannens ruta, rättvisan kräver att man kompenserar grannen för vad rutan är värd. Kompensationen, i det här fallet får man anta att det handlar om en ekonomisk kompensation, utgör alltså gottgörelsen.

Nu menade Anselm att kränkningens omfattning beror på den kränkta personens betydelse. Det är en sak om jag kastar en tårta i ansiktet på mannen på gata, en helt annan sak om jag gör det på kungen. Gör jag det har jag begått ett majestätsbrott.

Nu innebär människans synd en oändlig kränkning eftersom det var en kränkning mot Gud. Problemet är att varje gottgörelse som människan skulle kunna åstadkomma bara kan bli ändlig, (hur mycket vi än anstränger oss) eftersom vi är ändliga varelser. Dilemmat är alltså: människan är den som är skyldige och den som måste utföra gottgörelsen, men bara den som är gudomlig kan åstadkomma en oändlig gottgörelse. Den som åstadkommer detta måste alltså vara både Gud och människa, alltså måste Gud bli människa för att arvsynden ska strykas och människosläktet frälsas.

Även om fokus är just försoningsläran är Anselms ärende att visa att man kan sluta sig till inkarnationens verklighet även utan att ha läst bibeln.

När det gäller hans försoningslära har kritikerna skjutit in sig på om Gud verkligen kan kränkas. Det är ju en berättigad fråga. För att man skulle kunna kränka någon förutsätter det väl att man är någorlunda jämnbördiga. Inte blir jag kränkt om ett litet barn sparkar mig på benet men väl om en vuxen människa gör det. Får vi inte en märklig gudsbild med en kränkt Fader som brinner av vrede mot oss, men sänder sin Son som tar ett blodigt straff i vårt ställe?

Jag kan instämma i det. Vi kan inte kränka Gud. Däremot har vi kränkt Guds ordning. Vi har brutit hans bud. Och kanske kan man säga att Gud blivit kränkt å offrens vägnar: alla de som drabbats av mänsklighetens synd. Gud känner vrede när oskyldiga drabbas. Det är denna kränkning som måste gottgöras och som Jesus gör i vårt ställe.

tisdag 6 oktober 2015

Anders Arborelius utsträckta hand

Jag har bara varit på Berget i Rättvik vid ett tillfälle men den retreaten betydde mycket för mig. Jag har förstått att det genom åren betytt mycket för många andra människor i vårt land, både inom och utom kyrkan. Det var genom Per Mases och Berget som retreaten introducerades i Svenska kyrkan. Vi behöver dessa oaser där vi kan få komma och delta i retreater och smaka lite av vilan hos Gud.

Med tanke på detta är det beklagligt över den njugghet som visats Berget från Svenska kyrkans ledning. De har oftare setts som problem än som en tillgång för Svenska kyrkan. Just därför är det förvånande över den upprördhet som man har visat över att fem medlemmar, däribland Bergets föreståndare Peder Bergqvist, i den helige Treenighetens kommunitet har valt att konvetera till Katolska kyrkan. Nog är det lite krokodiltårar över det hela. Om man inte visat Berget något större uppmärksamhet tidigare, eller bara kritisk sådan, varför beklagar man då detta?

Själv ser jag att Svenska kyrkan blir fattigare, men varje människa måste följa sitt hjärtas kallelse.
Däremot blir jag glad när jag läser Anders Arborelius i tidningen Dagen som också Kyrkans tidning referar till. Biskopen över Stockholms katolska stift kan med sin vishet och ödmjukhet bygga broar mellan oss kristna i Sverige. Berget kommer inte bli någon katolsk stiftgård, det är Arborelius förhoppning att ekumeniken istället stärks:

Anders Arborelius
"Stiftelsen Bergets styrelse har en viktig uppgift att bibehålla och förstärka denna ekumeniska dialog och samverkan. Det kunde vara bra att tillsätta en ekumenisk referensgrupp från alla de fyra kyrkofamiljerna som tillsammans med styrelsen ska verka för detta. På så vis kunde Sveriges kristna råd också knytas mer direkt till Berget."

 De upprörda känslorna över konversionen behöver lägga sig nu. Ta emot den katolske biskopens utsträckta hand så kan Berget på allvar bli en ekumeniska katalysator i svenska kristenhet, inte bara mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan utan även med andra kyrkor.

Kan jag tänka mig att komma till Berget på en ny retreat? Självklart! Under 20 års tid tillbringade jag ett veckoslut om året på den katolska Karmelgården i Norraby. Där kände jag mig hemma, även om det alltid var med en viss smärta som jag deltog vid altaret med höger hand på axeln. Men det var också nyttigt att göra detta, som en ständig påminnelse om de steg på den ekumeniska vägen som ännu fattas. Interkommunion är inte rätt väg, vi kommer inte framåt genom att låtsas en enighet som inte finns.

Anders Arborelius vill nu återuppta de teologiska samtalen med Svenska kyrkan som man tidigare haft. Bollen ligger nu hos Svenska kyrkans ledning och biskopar. Låt händelserna på Berget bli en väckarklocka: det ekumeniska tåget behöver få ny fart, Jesus bön om kristen enhet gäller även idag.