onsdag 19 juni 2019

När börjar livet?

När man ser ett gammalt klassfoto på sig själv eller en film när man var riktigt liten kan man ju fundera över: vem är det? Är det verkligen jag? Är jag samma person hela livet? Jag har ju förändrats ganska mycket sedan jag var ett litet barn.
Och i princip behöver jag inte titta tillbaka många år för att ställa frågan. Är jag samme person som den jag var igår? Jag kanske har klippt mig eller har fått ny erfarenhet och kunskap sedan gårdagen och även om skillnaden är liten är saken densamma: är jag samma "jag" som jag var igår?

Detta är något som redan antikens filosofer grubblade över. Hur behåller tingen, och även vi människor, sin identitet under förändringens gång. Vi är ju övertygade om att jag var samma person igår och kommer förbli det imorgon också men vad är det som håller samman mig, mitt jag, över tid? Hur kan man förändras men ändå förbli densamme, det borde ju vara en motsägelse!

Aristoteles var den som bäst lyckades finna en balans mellan förändring och varaktighet. Han definierade förändring som att ett ting går från dess potentialitet till dess aktualitet. Eller annorlunda uttryckt: i alla ting finns en inneboende möjlighet, en potential. När denna möjlighet realiseras övergår potentialiteten till aktualitet. Detta innebär en förändring men det förändrar ändå inte själva saken eftersom förändringen fanns där hela tiden från början, om än bara potentiellt.

Skillnaden mellan potentialitet och aktualitet är den mellan vad som är förverkligat eller vad som fortfarande bara ligger där slumrande. Ett nyfött barn kan inte tala - aktuellt, men väl potentiellt. Jag är alltså densamma hela livet, även om jag förändras. Alla förändringar finns där nämligen från början, potentiellt, och det som vi ser som förändringar är att alla dessa potentiella saker efter hand aktualiseras.
Men vad är då min början? När börjar "jag"? Är det i samband med födseln? Men ett ofött barn är ju ett potentiellt framfött barn, födselns möjlighet finns där från början.

Det enda rimliga svaret är att jag blir till i samband med befruktningen, särskilt med våra dagars kunskap om DNA. När sädescellen befruktar äggcellen smälter deras respektive arvsanlag samman till något nytt och unikt. I det nya genomet finns hela den nya individen, människan, potentiellt. Det som sker när fostret utvecklas och fortsätter ske efter födseln när barnet växer är att alla inneboende potentiella egenskaper efterhand förverkligas och aktualiseras.

Födseln är visserligen en stor förändring för fostret men eftersom födseln fanns där potentiellt från början är det fortfarande fråga om samma individ. Jag är alltså "jag" ända sedan befruktningen. Jag kan titta på ett ultraljudsfoto på mig när jag var i min mammas mage och säga: "Detta är jag", likaväl som jag kan titta på ett foto när jag var nyfödd och säga detsamma.

Det ofödda barnet är inte mer en del av kvinnans kropp än vad det födda barnet är. Att fostret skulle vara en del av kvinnans kropp, och som hon därför själv kan avgöra om hon vill ta bort, som en njure eller en blindtarm, blir därför absurt.
Men fostret är ju inte medvetet? Nej, men medvetenheten finns ändå potentiellt där. (För övrigt är vi inte medvetna när vi sover heller). Det som håller samman mig som individ finns där från befruktningen ända till min död.

I Jeremias kallelsevision får han höra:
"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken." (Jer 1:4-5)

Jeremia blev inte Jeremia först när han föddes. Det var han redan i moderlivet även om han inte fick sitt namn förrän senare. Gud formade honom och kallade honom som profet redan innan han föddes. Det gäller för oss alla även om vi inte just har en profetkallelse.
Detta är också ett tema som återkommer i bibeln för att inte tala om själva inkarnationen. Gud blev inte människa först när Jesus föddes utan inkarnationen ägde rum när den helige Ande kom över Maria och hon blev med barn. (Luk 1: 35)

Varje människa, född eller ofödd, är önskad av Gud, skapad och formad av honom ända sedan befruktningen.

onsdag 22 maj 2019

Vassula - en profet av vår tid

Det finns ett ökat intresse för profeter och profetism idag. Det kom nyligen ut en bok om profetisk diakoni som jag skrivit om här. Och författaren, Anna Ardin, diakon i Ekumeniakyrkan skrev nyligen tillsammans med Joakim Kroksson, miljödiplomerare i Svenska kyrkan en debattartikel där de utnämnde Elsa Thunberg till profet! Jag ser här en stor risk att "profetbegreppet" missbrukas, i boken Politisk och profetisk diakoni, skriver Ardin själv att hon jämställer politiskt och profetiskt.

Med bakgrund av detta är boken Vassula - ett tecken på Guds kärlek, mycket viktig. Bo Westergaard, präst i Lilla Edet som har följt Vassula under drygt 20 år, introducerar Vassula Rydén för en svensk kontext.  Och det behövs, för jag tror att hon är ganska okänd i Sverige, trots att hon har koppling till vårt land som gift med en svensk man. Medan hon utomlands kan dra 10 000-tals åhörare till sina möten har det i Sverige blivit några hundra.

Vassula kan mycket väl vara en profet av vår tid. Hon är född i Egypten 1942 som grekisk-ortodox och i den kyrkan har hon förblivit även om hennes världsvida gärning har lett henne till alla möjliga kyrkor och även andra religioner.

En vanlig novemberdag 1985, när hon skulle skriva en inköpslista blev det något helt annat hon skrev: "Jag är din skyddsängel och mitt namn är Daniel" stod det på lappen med en helt annan handstil än hennes egen. Det blev början på en lång rad uppenbarelser där hon med pennan i hand, inspirerad av en inre röst skrev ner budskapen som kom till henne. Den sammanlagda textmassan motsvarar nästan hela bibeln och det kan ju bli mer eftersom hon fortfarande är verksam.

Under åren 2001-2004 prövades hennes sak och kallelse av Troskongregationen i Vatikanen av Joseph Ratzinger som sedan blev påve. Även om man inte direkt slog fast att det rörde sig om gudomliga uppenbarelser (vilket man nästan aldrig gör) blev ändå kyrkans hållning öppen och positiv.

Bo Westergaards bok har tre delar: först en kort biografi över hennes liv, därefter en genomgång av hennes budskap och slutligen en introduktion av profetismen genom kyrkans historia.
Vassulas viktigaste budskap rör kyrklig enhet. Där kan det vara provocerande för många när hon tycks mena att Petrus, dvs påven ska vara en samlande gestalt för hela kristenheten. Men samtidigt förmedlar hon också en bild av de tre kyrkofamiljerna, katolska, ortodoxa och de protestantiska kyrkorna, som tre järnstänger som står bredvid och skilda från varandra. Enhet uppnås om de tre stängerna böjer sig in mot varandra.
Jag tycker det är en fin bild: det handlar inte om att någon kyrkofamilj ska utplånas och uppgå i den andra, alla måste offra något för att kunna mötas i verklig enhet. Vi måste böja oss för varandra.

Mot bakgrund av att vem som helst idag kan utnämnas till "profet" är Westergaards sista del, om profetism viktig. Det är helt klart att profetbegreppet behöver styras upp om det inte ska bli helt urvattnat.

Som introduktion av Vassula och profetismen kan jag verkligen rekommendera boken. Den enda invändningen jag möjligen har är när han sammanfattar hennes budskap: det är inte alltid klart vad som är en sammanfattning av Vassulas budskap och vad som är författarens kommentarer. Men å andra sidan menar han att syftet är ju att reflektera över det profetiska budskapet.

Är då Vassula en riktig profet, får hon på riktigt budskap från Gud med uppdrag att förmedla detta vidare? Westergaards inställning, som jag tycker verkar sund, är att ha en öppen men prövande hållning. Vassula kommer med ett budskap som är riktad till vår tid utan att vara barn av vår tid. Det finns ingen politiskt korrekthet i det, eller en anpassning av vår tids värderingar. Det är ett budskap som i första hand är riktat till kristenheten till uppbyggelse men också korrigering.

Förhoppningsvis kommer Vassula Rydéns profetiska gärning bli mer känt även i Sverige med den här boken.

måndag 13 maj 2019

De sista kristna



De första kristna fanns i Jerusalem med omnejd. Det var där det en gång började. Apostlagärningarna beskriver hur kristendomen sedan spreds till grannländerna både genom förföljelser och genom mission: när Paulus kommer till Damaskus var de kristna redan där.

De sista kristna - berättelsen om de förföljda, de som flytt ¿och de som vägrar ge upp (inbunden)
Klaus Wivel, dansk journalist och mellanösternkännare har nu skrivit en bok om de kristna i detta område idag, en bok som fått titeln: De sista kristna - Berättelsen om de förföljda, de som flytt och de som vägrar ge upp. Titeln har relevans: om utvecklingen fortsätter som nu kommer området vara tömt på kristna inom 10 år. Kvar kommer bara finnas munkar och nunnor i vissa kloster men vanliga kristna ute i samhället kommer lysa med sin frånvaro. Hur har det kunnat bli så? Vad är det som hänt och varför talas det så lite om detta?

När man tänker på förföljelsen av de kristna i Mellanöstern tänker man i första hand på bombdåd och attentat riktade mot kyrkor och gudstjänstfirare. Men Klaus Wivel visar att det långt ifrån är dessa uppmärksammade dåd som haft störst effekt på minskningen av antalet kristna. Det är snarare diskrimineringen, ständigt pågående konflikter, och att behöva stå ut med att vara en andra klassens medborgare.

Klaus Wivel har rest runt och intervjuat präster, imamer, företagare, politiker och vanligt folk, i Västbanken och Gaza, Egypten, Libanon och Syrien samt Irak. Bland dessa länder är det bara i Libanon som de kristna inte är diskriminerade enligt lag. En muslim får inte konvertera till kristendom men tvärtom går bra. Muslimer får alltså missionera bland kristna men inte kristna bland muslimer. En kristen man får inte gifta sig med en muslimsk kvinna men en muslim får gifta sig med en kristen kvinna. Hennes barn får då inte döpas utan ska uppfostras som muslimer. Kristna får inte inneha vissa ämbeten som till ex domare.

Utöver detta förekommer det en ständig informell diskriminering. Om en kristen och en muslim krockar får alltid den kristne skulden. Vid varje markkonflikt drar den kristne det kortaste strået eftersom domaren är muslim, osv.
Plötsligt uppblossade konflikter handlar ofta om rykten om att en kristen man haft ihop det med en muslimsk kvinna. Hundratals unga män angriper då och bränner ner mannens hus, kvinnliga släktingar riskerar att våldtas och ofta blir också en kyrka i närheten demolerad. Polisen gör ofta inte mycket mer än att uppmana de kristna att fly tills situationen lugnat ner sig. För att få lugn tvingas präster till förnedrande "försoningsmöten" med muslimska företrädare där några kristna familjer, som påståtts vara inblandade i konflikten, omedelbart måste lämna sina hem och aldrig komma tillbaks. Någon egendom får de inte ta med utan denna tas över av imamerna.

Att de kristna minskar beror alltså inte bara på de attentat som når oss via media. De högutbildade och som har ekonomisk möjlighet flyttar. Kristna tjejer gifter sig med muslimska män eftersom de vet att de slipper så mycket problem då. Till slut orkar man inte.

I Europa får detta inte mycket uppmärksamhet. Klaus Wivel skrev ett öppet brev till den danska utrikesministern och frågade vad regeringen tänker göra åt fördrivningen av de kristna men fick inget svar. Wivel försöker förstå varför, men inte tillräckligt. Bokens styrka är de nära reportagen om enskilda individers berättelser och kamp i Mellanöstern men på hemmaplan blir han lite tafatt.

Det han ändå lyfter fram är sekulariseringen i väst och att det finns en ovilja att ta ställning för de kristna som grupp. Hos många finns fortfarande kvar en uppfattning att kristendom främst är ett europeiskt fenomen. Om det finns kristna i andra delar av världen beror det på mission och kolonisering, tänker man. (Och förresten är det väl vi som är förtryckarna.)

Att den kristna minoriteten i Mellanöstern utgör den ursprungliga gruppen skapar förvirring. Ändå är det ju så, det var de som fanns där från början. De första kristna. De har funnits där i 2000 år och just i vår tid är de på väg att försvinna.

söndag 28 april 2019

Fördelarna med internationell handel


 Frihandel för nybörjare (pocket)

Vi lever i en tid när den globala fattigdomen är på väg att utrotas. Det tillstånd som tidigare gällde majoriteten av världens befolkning (extrem fattigdom) gäller nu bara 8 % och fortsätter att minska. En viktig orsak till detta är globalisering och den internationella handeln. Om detta handlar Fredrik Segerfeldst och Mattias Svenssons senaste bok: Frihandel för nybörjare

Självhushållning är enormt tids-och  resurskrävande. Ett exempel: Youtubern Andy George tillverkade en kycklingmacka alldeles själv. Han födde upp och slaktade en höna, mjölkade kor för att tillverka ost, odlade säd, sallad och gurka samt framställde salt ur havsvatten. Det tog honom ett halvår och kostade 1500 dollar! Vi vinner alla på att dela upp arbetsuppgifterna mellan oss och istället handla med varandra. Handel mellan människor gör det möjligt för oss att specialisera oss vilket skapar välstånd.

Numera är produktionen enormt fragmentiserad, länderna är inte längre specialiserade på olika varor och tjänster utan på olika delar i produktionsprocessen i ett intrikat nätverk av leverantörer och underleverantörer. Detta skapar inte bara välstånd utan får också som effekt att det upprätthåller freden. När länder är så ekonomiskt involverade i varandra blir det nästan omöjligt att bedriva krig.

Och det är låginkomsttagarna som är de största vinnarna eftersom sådana varor som det handlas mest med (och därmed blir billigare) utgör en större andel av deras utgifter. Framförallt tjänar fattiga i fattiga länder på den globala handeln.
Den internationella handeln gör också våra samhällen mindre sårbara. Under mitten av 1800-talet ledde missväxt till svältkatastrof och tusentals svalt ihjäl bara i Sverige. Men när en tredjedel av potatisskörden regnade bort 2001 märktes det knappt i butikerna, eftersom den ersattes med importerad potatis. Risken för svältkatastrofer minskar alltså betydligt när matvaror snabbt kan köpas in från andra delar av världen.

Med så många fördelar borde väl ingen vara emot? Men idag möter vi ett större motstånd mot den internationella handeln än på länge. Tidigare kom motståndet mest från vänster i form av atac-rörelsen men idag från den nationalistiska högern med Donald Trump i spetsen.
En av orsakerna är Kina som subventioner sin export och dumpar priser på bland annat stål. Att möta sådana prisdumpningar med importtullar är att göra ont värre. Det låga stålpriset är naturligtvis inte bra för LKAB men det är bra för vår bilindustri som behöver mycket stål. Billig import skadar inte ett lands ekonomi, istället får vi pengar över till annat.

Ett annat angrepp kommer från miljörörelsen. Vi möter ofta kampanjer för att köpa närpoducerat, med motiveringen att transporter tar för mycket resurser. Men bränsleåtgången för att transportera varor från produktion till butik är väldigt liten, utslaget på varje enskild vara. Huvuddelen av bränsleåtgången sker vid när det transporteras från butik till hemmet. Därför är det ur resurssynpunkt bättre att flyga hit rosor från Kenya än från Holland, eller broccoli från Sydamerika än från Centraleuropa.

Även om EU kom till för att underlätta handel i Europa är deras jordbrukspolitik en skam. Runt 40 % av EU:s budget går till subventioner av jordbruket, pengar som huvudsakligen går till rika företag och adelsfamiljer i bland annat Sverige och England. De som drabbas är inte bara EU:s skattebetalare utan också bönder i fattiga länder. Särskilt cyniskt är tulleskalering, alltså att tullen ökar ju mer förädlad varan är. Råa kaffebönor är det till exempel ingen tull på, däremot på rostade kaffebönor, vilket gör det svårare för afrikanska länder att bygga upp en egen livsmedelsindustri.

Boken är viktig inte minst för att fördelarna med internationell handel inte är självklara. Om man inte visste bättre skulle de flesta nog tänka att merkantilismen, att på olika sätt stödja och maximera exporten och minimera importen skulle göra ett land rikare. Det och många andra kontraintuitiva slutsatser avhandlas i denna lilla bok.

tisdag 23 april 2019

Anna Ardin och den politiska diakonin


Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan har skrivit en bok med titeln Politisk och profetisk diakoni. Den ska nog ses som ett diskussionsunderlag för studiegrupper, kapitlen är korta med frågor för reflektion efter varje kapitel.

Politisk och profetisk diakoni : olika perspektiv pÃ¥ kyrkans röstbärande roll i samhället (kartonnage)För henne är det självklart att kyrkan ska vara en aktör även inom politiken, även om det inte ska ske som ett politisk parti. Det kan då vara intressant att se hur Ardin ser på begreppet politik. Hon vill utvidga den klassiska definitionen politik som statskonst till att även omfatta det som sker i alla organisationer och även familjerna. (Det privata är politiskt). Eftersom hon är socialdemokrat blir ju jag ju inte förvånad över detta, där man har en tendens att se allt som politik.
För egen del finner jag en sådan syn skrämmande. Politik är för mig det som vi måste bestämma tillsammans och dit tar vi endast frågor som av olika skäl inte kan bestämmas individuellt eller frivilligt i organisationer eller på en marknad. Det finns ingen anledning att vi gemensamt ska bestämma över privata angelägenheter, det skulle bli ett samhälle som drar åt det totalitära.

Det är också intressant att hon är så noga med att kyrkan inte får förväxla politik med partipolitik. Men hur görs detta? Så fort man kommer in på enskilda politiska frågor så kommer ju ens ställningstagande sammanfalla med olika politiska partiers program. Ju mer detaljerat kyrkan blir i det politiska desto tydligare blir det vilka partier hon sympatiserar med.

Ardin jämför välfärdsstaten med de första kristnas inbördes solidaritet (Apg 4:32-35). Det bibelstället har ju ofta använts som ett argument för att Jesus och apostlarna skulle ha praktiserat någon form av socialism.
Men det helt avgörande skillnaden är ju att välfärdsstaten som förutsätter ett högt skatteuttag bygger på tvång, medan de första kristnas solidaritet var frivillig. Ingen kan lämna staten Sverige (inte utan att flytta i alla fall) och ingen kan vägra betala skatt, men alla kan lämna en kyrka.

Jag ställer mig också frågande till hennes syn på Guds rike: hon menar att vi är Guds verktyg för att förverkliga riket. Men ingenstans säger Jesus något om detta. Han säger att Guds rike är nära och att vi därför behöver omvända oss, men inte att vi ska förverkliga det.
Anders Runesson, professor i Nya testamentets exegetik höll ett föredrag på Göteborgs stifts teologdag i september 2018 där han talade om Guds rike utifrån Matteusevangeliet. Teologi och politik är visserligen sammanflätat hos Matteus, enligt Runesson, omvändelse och bön är en politisk handling. Men Guds rike ska förverkligas genom Guds makt inte genom vår omvändelse. Omvändelsen handlar om vem som ska befolka riket, för att få bli medborgare där är omvändelsen nödvändig.

Visserligen skriver Ardin att tro och världslig makt inte ska blandas samman och ansluter sig till Luthers tvåregementslära vilket blir väldigt motsägelsefullt. Hur kan hon säga att "kyrkan inte ska använda politiska maktmedel för religiösa ärenden och vice versa" när hela hennes bok handlar om att kyrkan genom sin diakonala makt ska påverka och agera politiskt för att förändra strukturer i samhället.

Nu menar jag visserligen att kyrkan mycket väl ska vara en röst i samhällsdebatten men inte ta ställning i enskilda sakfrågor. Det handlar till exempel om att tala om vårt uppdrag att vårda Guds skapelse, utan att ta ställning hur detta bäst görs. Men också att försvara människovärdet från tillblivelsen till dödsögonblicket och att arbeta för fred och avspänning samt bygga broar mellan olika kulturer, religioner och etniska grupper.
Men att försöka skilja på politik och partipolitik är meningslöst. Bättre är att skilja på målet och vägen dit.
Det som Ardin inte verkar förstå är att även om man kan vara överens om målet kan vi ha väldigt olika uppfattningar om vägen dit. En av de profetiska utmaningar som nämns i boken är till exempel klimatfrågan. Men man kan naturligtvis dela uppfattningen att vi har ett uppdrag att förvalta skapelsen även om man inte deltar i den masshysteri som nu råder i klimatfrågan. Vad är en sann profetisk hållning där och vem bestämmer det i så fall?

Till sist: det här är en mycket politisk bok. Då borde det vara av intresse var författaren står politiskt, men det finns inte en rad om Ardins politiska hemvist. Anna Ardin är en inflytelserik socialdemokrat, aktiv i Hjärta – troende Socialdemokrater i Stockholm samt förbudsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet.
Hon arbetar för Forum, en intresseorganisation för den idéburna organiseringen, och tjänstgör inte som diakon, vad jag förstår. Naturligtvis är detta information som borde ha stått med i författarpresentationen.
Hon var politiker långt innan hon blev diakon och intrycket från boken  är att hon bara fortsätter sitt politiska engagemang nu som diakon.

fredag 5 april 2019

Vad kommer vi ha för kroppar i himlen?

När vi dör skiljs kropp och själ åt och vid den allmänna uppståndelsen förenas de igen. Tillvaron i himlen kommer inte vara kroppslös. Huruvida uppståndelsen kommer direkt efter döden eller om själen fortsätter att existera separat en tid har jag diskuterat tidigare här i denna blogg.

Men hur kommer våra kroppar se ut och vad kommer de vara gjorda av? Kommer det vara kroppar av kött och blod som vi har nu, om än av en odödlig kvalité? Det är väl åt det hållet som åtminstone jag har tänkt mig tidigare men så läste jag den här artikeln av David Bentley Hart, en ortodox teolog:
The Spiritual Was More Substantial Than the Fleshly for the Ancients.

En kort sammanfattning följer här:
"Nya testamentets användning av orden ande (pneuma), själ (psychä), och kropp/kött (sarx) låg i linje med det filosofiska språkbruket på den tiden.
Ordet kött används nästan enbart i negativ bemärkelse i Nya testamentet, och den vanliga tolkningen har då varit att kött används som synonymt med vår syndfulla natur. Men Paulus och andra menar rätt och slätt "kött" i sin bokstavliga, fysiska mening. Och eftersom vår köttsliga kropp genomgår ett ständigt förfall på väg mot döden är det helt enkelt negativt att befinna sig i denna. Därför kan vår uppståndelse inte ske i en kropp av kött och blod. När Paulus skriver att "kött och blod inte kan ärva Guds rike" menar han just detta ( 1 Kor 15:50).

Själ och kropp var något som hörde denna världen till, ande var något helt annat. Ande innebar något starkare och vitalare, i sig oförstörbar och befann sig inte i ett pågående, dödligt förfall. Himmelska varelser, som änglar, är andar men det betyder inte att man såg dem som okroppsliga. De hade substans men de kunde röra sig fritt mellan olika sfärer.
Den vanligaste uppfattningen i antiken var att den enda som var okroppslig i absolut mening var Gud eller den hösta principen.

Det är också den uppfattning som evangelierna och Paulus förmedlar: "Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande." (1 Kor 15:42-44)

Man måste pressa Paulus ganska hårt för att han skulle mena att det är våra nuvarande kroppar av kött och blod som ska återuppstå och förnyas.
Även evangelierna ligger i linje med detta: "Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen." (Matt 22:30). Anledningen till att man inte lever i äktenskapliga relationer är att vi inte längre kommer ha kroppar av kött och blod och därmed inte heller vara sexuellt aktiva. Våra kroppar kommer vara som änglarnas kroppar.

Det enda ställe som tycks motsäga denna linje är Luk 24:39 där Jesus möter lärjungarna efter uppståndelsen: "Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har." Här tycks Lukas motsäga Paulus, men det är inte den sammanvägda bilden hos Lukas.

Men ingenstans i Nya testamentet är motsatsen mellan kött och ande så tydlig som hos Johannes: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande." (Joh 3:5-6). Samtidigt lägger inget annat evangelium större vikt på den uppståndne Kristus fysiska substans. Thomas uppmanas lägga händerna på hans sår och lärjungarna äter med honom vid Tiberias strand, men detta motsäger alltså inte vad Paulus menar med ande och kropp. "Ande" betyder nämligen inte att det är något som man inte skulle kunna kan ta på.
I antiken såg man inte en andlig kropp som något slags halvgenomskinligt spöke utan tvärtom: en andlig kropp var mer robust och kraftfull, mer substantiell och levande än en fysisk kropp. Det var den senare som ansågs vara fattigare, svagare och mer spöklik än de två. 
Så långt Hart.

Avslutningsvis för att spekulera över skillnaden mellan vår tillvaro här och den kommande tillvaron i himlen: I detta livet har vi en fysisk kropp av kött och blod. Vi har också en själ.  Själen är kroppens form, det är den som gör oss till personer. Själen får sitt uttryck i kroppen och kroppens identitet kommer från själen. Det är själen som håller ihop oss som personliga individer trots att molekylerna som våra kroppar består av byts ut kontinuerligt under en livstid.
När vi dör skiljs själen från kroppen. Vår personlighet lever vidare men en själ är i sig inte en människa, hon behöver en kropp.
Den nya kroppen som förenas med själen är en andlig kropp, av en himmelsk substans. Denna kropp kommer inte behöva ständig påfyllning av nya molekyler som våra kroppar av kött och blod. Den kommer inte heller genomgå en nedbrytningsprocess mot ett ofrånkomligt slut.
Men själen är densamma och själen utgör nu denna kroppens form. Det är alltså själen som håller ihop vår identitet och personlighet här med vår kommande tillvaro i himlen.

Men allt detta är naturligtvis bara spekulationer. När det gäller sådana här frågor gäller devisen: den som dör får se.

måndag 1 april 2019

En karmelitisk reformation behövs i Svenska kyrkan

Karin Johannesson tillträdde som biskop för Uppsala stift i mars i år. Hon har skrivit boken Thérèse och Martin - Karmel och reformationen i nytt ljus.  Eftersom jag har varit på reträtter på karmeliternas reträttgård utanför Tågarp under ett antal år och läst mycket av karmeliternas skrifter var det med stort intresse som jag också läste Karins bok.
I hennes bok låter hon både nutida bergsbestigare komma till tals, samtidigt som de tre stora mystikerna i Karmelitorden, Teresa av Avila, Johannes av Korset och Thérèse av Lisieux varvat med Martin Luther talar till oss.

Teresa av Avila, Johannes av korset och Martin Luther var alla tre samtida och - de var alla tre reformatorer. Det är en viktig sak att ta in: det förekom ingen reformation med stort R, det fanns många som såg förfallet inom den tidens kyrka och som på olika sätt engagerade sig mot detta. När det gäller Teresa av Avila var det sekulariseringen inom ordensväsendet och framförallt karmelitorden som blev hennes uppgift att reformera.

Karin Johannesson beskriver både likheter och skillnader mellan luthersk och karmelitisk spiritualitet. Likheterna är kanske störst med Thérèse av Jesusbarnet eller Lisieux som levde på 1800-talet. På samma sätt som Luther betonar hon nådens betydelse: allt är nåd och vi kan inte med goda gärningar åstadkomma någon förtjänst hos Gud. Men hon henne saknas det spänningsförhållande mellan nåden och människans aktivitet som finns hos Luther. Att allt är nåd innebär inte att inget spelar någon roll - utan tvärtom: allt spelar roll. Våra goda gärningar är ju även det ett resultat av Guds nåd.

Teresa av Avila och Luther träffades aldrig och förmodligen läste de inte heller varandras skrifter. Men när det gäller fokus på Jesus (Teresa har egentligen tillnamnet av Jesus) och att allt ska prövas mot Guds ord och att vi i bön kan tala med Jesus direkt och på ett familjärt sätt har de stora likheter. Båda reagerade mot förfallet mot kyrkan av sin tid och båda gjorde något åt det.

Precis som Johannes av korset drabbades även Luther av melankoli och depression. Johannes av korset har beskrivit detta i Själens dunkla natt, om hur Gud kan leda en människa genom torka och mörker. Precis som en växts rotsystem växer sig kraftigare vid torka växer vår tro vid andlig torka. Ibland, men inte alltid, är det därför Gud som leder människan in i ett sådant mörker.
(Många av dem som idag anses lida av psykisk ohälsa kanske i själva verket är inne i en själens dunkla natt och skulle behöva en erfaren själavårdare istället för psykiater.)

Karin Johannesson gräver djupt i den karmelitiska traditionen, men hon gör det med en evangelisk-luthersk kompass. Och hon menar att den traditionen kan vara viktig för oss i Svenska kyrkan - vilket jag instämmer i. Svenska kyrkan av idag har drabbats av en inre sekularisering liknande den som karmelitorden en gång hade.
Karin anger två utmaningarna vi står inför. Dels den billiga nåden,  där inget blir förpliktande. Här behöver vi bli en kyrka som inbjuder till efterföljelse. Dels att vi riskerar att ägna oss åt andlig spa-verksamhet där vi inte låter nybörjare i tron bli något annat än nybörjare. Pilgrimsvandringar, reträtter och meditationer är inget mål i sig utan steg på vägen mot Gud, något som de karmelitiska mystikerna betonade.

En biskop ska vara en samlande och enande kraft för sitt stift. Då är det viktigt med en förmåga att formulera de utmaningar vi står inför och komma med en plan och ett program (varför inte reformprogram) för hur vi ska ta oss an dem.
Karin Johannesson vill bedriva en receptiv ekumenik där man undersöker hur resurser från andra traditioner kan hjälpa oss i de avgörande utmaningar som vi står inför, i det här fallet vad den karmelitiska spiritualiteten kan hjälpa Svenska kyrkan. Som ny biskop för Uppsala stift tror jag att hon har mycket att tillföra.

tisdag 12 mars 2019

Lena Andersson.

Första gången jag hörde Lena Andersson var när hon 2005 ägnade hela sitt sommarprogram i P1 med en roast av Jesus. Han beskrevs som en manipulativ psykopat vilket upprörde en mängd kristna. Själv konstaterade jag bara att Jesus fortsätter att provocera ännu efter 2000 år.
Jag har fortsatt att med stort intresse läsa hennes artiklar i olika ämnen. Hon är alltid knivskarp, drar resonemang till sin yttersta konsekvens. Och man lär sig alltid något nytt.

Hennes senaste bok är Om falsk och äkta liberalism, men den kan läsas med stor behållning även om man inte är liberal. Med början i Platon och Aristoteles och deras uppgörelse med sofisterna visar hon hur två olika tänkesätt eller ideologier har dominerat idéhistorien. Här är intet nytt under solen även om de båda sidorna har haft olika beteckningar under olika tider. På den ena sidan har vi sofismen, nominalismen och som i modern tid har blivit relativism och postmodernism. På den andra sidan har vi filosofin, realismen och rationalism.

Vad saken handlar om är följande: Finns det en verklighet eller skapar vi verkligheten med språket? 

För att ta ett exempel: finns det flintskalliga män? Sofisterna och postmodernisterna skulle dekonstruera begreppet flintskallighet och komma fram till att svaret är nej. För hur ska man definiera flintskallighet, vid hur få hårstrån per kvadratcentimeter hjässa uppstår flintskallighet? Och även en människa som har ett tjockt hårsvall är ju flintskallig mellan hårstråna om än bara bråkdelen av en millimeter. På så sätt kommer man fram till att flintskallighet inte finns som en verklighet utanför språket. Det är människan som skapar världen genom att benämna den.

Mot detta argumenterade Aristoteles med kraft. Världen utanför går att kategorisera: flintskallighet, hårbeklädnad, stol, bord, möbel etc. Våra kategorier är verkliga och inte bara något som vi uppfinner med vårt språk. Det är inte vi som skapar verkligheten med språket utan språket är en spegelbild av verkligheten. Vi iakttar verkligheten omkring oss som vi kategoriserar och benämner så exakt och användbart som möjligt.
Men om världen blir till av språk är berättelsen allt. Och ingen kan säga att din berättelse är sannare eller mer giltig än min. Ur detta följer relativismen och tänkandets sammanbrott. Argumentation har inget värde när sanningen är vad som känns bra. Den subjektiva känslan görs till auktoritet.
För att ta en aktuell konsekvens av detta: om en man identifierar sig som en kvinna, så har ingen annan rätt att ifrågasätta detta. Kategorierna man-kvinna finns ju ändå inte utan är bara språkliga konstruktioner.

Men var slutar detta? Fortsättningen på postmodernismen är posthumanismen. Peter Singer argumenterar för att djurens moraliska värde ska likställas med människans, ingen kan ju ändå säga var kategorin "djur" upphör och "människa" börjar. Och när man väl har avskaffat kategorierna finns det ingen slut, varför ska man dra gränsen vid de högre stående djurarter som kan känna lidande? Varför skulle en människa ha högre värdighet än sina likmaskar eller askan när hon bränts. För vem skulle avgöra detta? Det blir i så fall bara människan som tar sig ton. Så leder avskaffandet av kategorierna till avskaffandet av själva människan.

Lena Andersson är ju ateist vilket gör hennes bok än mer intressant. Hon visar ju den återvändsgränd som ateisten hamnar i när man löper linan ut. Hon argumenterar för naturrätten och en metafysik, och hävdar en sanning även utanför det som är vetenskapligt falsifierbart. Men hur övertygande blir det när man avskaffat Gud? Denna fråga finns under ytan på hennes bok från första till sista sidan.

Att människan, efter att ha avskaffat Gud sedan också avskaffade kategorierna är på sätt och viss följdriktigt. Det var Gud som skapade kategorierna. Skapelsen handlar om hur Gud skiljer det ena från det andra. Ljus avgränsas från mörker, hav från land, man från kvinna etc. Kategorierna är verkliga eftersom de har sin grund i skapelsen. Men som Andersson påpekar: "För den som upplöst tingens avgränsning och förklarat dem illusoriska duger inte idén om människan i centrum" (s 148)
Det som Andersson egentligen säger är alltså att den ateistiska humanismen förutsätter Gud som skapare.

Den ortodoxa teologen David Bentley Hart har beskrivit ateismen som en slags kristen heresi. Vi hade helt enkelt inte haft någon ateism utan kristendom. Det var kristendomen som gjorde upp med synen på naturen som besjälad och förekomsten av alla smågudar i tillvaron. Människan hamnade i centrum i skapelsen men som Guds avbild och insatt av Gud till att råda över skapelsen. Det som den ateistiska humanismen har försökt är att avskaffa Gud men behålla människan. Och Anderssons visar ju själv att det inte låter sig göras så enkelt.

fredag 8 mars 2019

Den mörka sidan av Sverige

Kajsa Norman, journalist och skribent, har nyligen kommit ut med en bok: "Sweden's Dark Soul - The Unravelling of a Utopia." Norman har bott utomlands de senaste 10 åren och detta kanske gör att hon kan se på Sverige med lite andra ögon.
Startpunkten i boken är en händelse i augusti 2015 under festivalen We are Sthlm, där bland annat Zara Larsson uppträde. Under festivalen utsattes mängder av unga tjejer av grova sexuella övergrepp av framförallt unga män från Afghanistan. Men det som väckte Kajsa Normans intresse var inte övergreppen i sig utan mörkläggningen efteråt. Vuxna människor som var närvarande kontaktade media och berättade vad som hänt, men fick ingen respons. Ingen ville rapportera. Det var först ett halvår senare när liknande saker inträffade under nyårsnatten i Köln som det blev fart på storyn. Den enda som hade skrivit om det innan dess var Nyheter Idag, som drivs av Chang Frick.

Just Chang Frick, bördig från Killeberg och Osby, förekommer mycket i boken. Varvat med att Kajsa följer olika människoöden försöker hon också förstå den kultur som låter sådana här övergrepp passera utan att något händer, och istället skjuta budbäraren. Det är en bok som handlar om konformitet. Det är ett faktum att konsensuskulturen är mycket stark i Sverige, vi ska alla tycka likadant. Norman går bakåt i historien för att hitta rötterna till denna mycket svenska mentalitet och det är en mycket spännande historia hon har att berätta.

1827 ägde skiftesreformen rum. Innan dess bodde nästan allt folk i byar där de arbetade inom jordbruket. Byarnas åkerjord var uppdelad i tegar som var utspridda på många ställen. Bönderna var därför tvungna att samverka med sina grannar. Alla måste plöja, så och skörda samtidigt - det var i stort sett omöjligt att göra annorlunda än grannarna i byn. Det rådde helt enkelt kollektivjordbruk i Sverige fram till 1800-talet.
En annan sak som Norman tar fram är bruket. Folk som arbetade på bruket bodde i brukets egna bostäder. De fick sjukvård, skolgång för barnen och pension, allt togs hand om av bruket.
Bruket räknas som den industriella revolutionens föregångare och även föregångare till välfärdsstaten. Och precis som med kollektivjordbruken skapades här en anda av stark konformitet och social kontroll.

Utvandringen till Amerika handlade naturligtvis mycket om fattigdom men faktiskt också för att människor inte stod ut med denna konformitet. Det vittnar breven hem till Sverige som mycket handlar om religiös tolerans och politisk frihet i det nya landet.

Norman går vidare. 1928 höll Per Albin Hansson ett tal där socialdemokraternas vision om folkhemmet lanserades. Man använde sig mycket av den nationalistiska retoriken kring svenskhet och Sverige och Per-Albins vision hade faktiskt stora likheter med Hitlers tal om Volksgemeinschaft. 1921 startade Sverige som det första landet i världen det Rasbiologiska institutet.

Längre fram på 30-talet kommer vi till Gunnar och Alva Myrdal som skrev boken Kris i befolkningsfrågan. Nytt för mig var att den boken inte enbart handlade om att få upp födelsetalen utan att det också handlade om att se till att rätt sorts människor föder barn. Det var ett problem att det var de minst önskvärda elementen i samhället som producerade flest barn. Därför argumenterade Alva Myrdal för att barnbidrag och andra förmåner för barnafödande måste gå hand i hand med med omfattande steriliseringskampanjer för att inte föra vidare mindre önskvärda gener till folkmaterialet. Särskilt resande och romer sågs som ett biologiskt hot eftersom de ofta inte kunde skiljas från den vanliga svensken.

Sveriges 30-talspolitik på detta område är inte obekant och förhoppningsvis har vi gjort upp med detta, men det är två saker som jag vill lyfta här.
Abort blev tillåten i Sverige 1938 samtidigt som man började tillämpade sterilisering. Kvinnor som inte ansågs vara kapabla att ta hand om sina barn övertalades att göra abort och ofta passade man på att sterilisera dem när hon ändå låg på operationsbordet. Legaliseringen av abort skedde alltså med samma vidriga motivering som man genomförde steriliseringar.

Det andra är att denna människosyn växte fram som en konsekvens av en allmän välfärdsstat. Om staten inte hade något särskilt ansvar för de "sinnessvagas" barn behövde man inte lägga sig i hur många de födde. Det var först när staten tog på sig ett ekonomiskt ansvar i form av socialbidrag och barnbidrag för de fattiga som krav restes på att man också måste begränsa deras barnafödande. Det är först med en välfärdsstat som människor kan anklagas för att "ligga samhället till last".

Men socialdemokraterna nöjde sig inte med att bestämma över vilka som skulle få föda barn utan människor behövde också uppfostras och utbildas till skötsamma samhällsmedborgare. Det började på 30-talet men fortsatte ända fram med Olof Palme och TV-monopolet.
1946 bestämdes att människor fick inte bo mer än två stycket i ett rum och ingen fick sova i köket. Inspektörer gjorde hembesök för att kontrollera att detta efterlevdes och de kunde ha synpunkter även på möblering och tapetval.Ingen detalj var för liten. Allt naturligtvis med människors bästa för ögonen, men det är ofta så att det som görs med goda intentioner sker med minst självkritisk reflektion.

Andra världskriget är en skamfläck för Sverige, med tysktåg och export av stål och kullager till Tysklands krigsindustri. Neutraliteten var en chimär.
Men redan 1953 höll Olof Palme ett tal i Lund där han utropade Sverige som "världens samvete" något som han skulle ta upp när han blev statsminister 1969. I ett försök att tvätta byken från andra världskriget blev vi ledande när det gäller bistånd, mänskliga rättigheter och öppnade upp landet för invandring.
Under lång tid handlade det mestadels om arbetskraftsinvandring från främst grannländer och andra europeiska länder. Och då ställde man ändå stora krav på assimilering: "De måste bli svenska som vi eller åka vidare" som den socialdemokratiska utrikesministern sa 1964.

Det här skulle dock ändras 1975. Då fattades ett enhälligt beslut i riksdagen att Sverige nu skulle bli mångkulturellt. Invandrare skulle inte behöva anpassa sig utan få behålla sin kultur och sedvänjor. Man införde hemspråksundervisning i skolorna och tillät även icke-medborgare att rösta i kommunval.

Olof Palme och TV-monopolet då? Palme bodde i USA under det sena 40-talet då TV-media fick sitt genombrott. Han insåg tidigare än andra TV:s genomslagskraft. Därför såg han från början till att TV i Sverige blev statligt och användas för att utbilda, fostra och framföra de rätta åsikterna. Svensken skulle övertygas att hon bodde i den bästa av tänkbara världar.

Allt detta behöver finnas med som bakgrund för att förstå den svenska konsensuskulturen. Vi anpassar oss efter vad majoriteten tycker. Som statsvetaren Henrik Oskarsson skrev 2013: "Åsiktskorridoren - det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd - är mycket smal i Sverige. I den svenska befolkningen finns mängder av exempel på hyggligt vanligt förekommande uppfattningar och ställningstaganden som idag nästan helt saknar plats i det offentliga rummet. Och sådana åsiktsyttringar eller verklighetsuppfattningar skulle, om de yttrades av någon, omedelbart leda till en störtflod av ryggmärgsreaktioner från andra opinionsbildare."

Och denna kultur kan då leda till att omfattande sexuella övergrepp tystas ner av rädsla för att trampa utanför korridoren.

Kajsa Normans bok kommer ut på svenska i maj med titeln En alldeles svensk historia. Jag tror att det kan vara viktigt att läsa den. Dels för att vi behöver förstå vår historia innan vi kan förstå den samtid vi lever i. Och genom de människor som Norman berättar om får vi en bild av hur det är att ha trampat utanför åsiktskorridoren. Att inte passa in.
Men det är också så Sweden's Dark Soul är en bok som sålt slut på förlaget, som har prisats av bland annat The Times och The Guardian. Vi kan räkna med att utlänningar som intresserar sig för vad Sverige är för land kommer läsa denna. Bilden av Sverige som den humanitära stormakten kan vi säga adjö till. Och det är kanske lika bra det.

onsdag 20 februari 2019

Gud och det onda och det goda

John Leslie Mackie var en australisk-brittisk filosof, verksam i Oxford, som kanske mest är känd för det så kallade teodicéproblemet (Gud och det onda) som logiskt skulle bevisa att Gud inte finns:

1. En allsmäktig Gud kan utplåna det onda.
2. En god Gud vill utplåna det onda.
3. Det onda finns.
4. Alltså finna det ingen god och allsmäktig Gud.

Argumentet verkar väldigt övertygande i sin stegvisa logik. Har han då med denna formel bevisat att Gud inte kan finnas?

Det främsta motargumentet är att Gud, för att möjliggöra vissa goda saker som den fria viljan, måste tillåta ondska, eller åtminstone ondskans möjlighet. För Gud är det viktigare att det finns fria varelser än en värld fri från ondska.
Ett annat motargument är att vi inte har hela bilden, vi ser fragment av verkligheten och Gud kan i sin allvishet använda sig av det onda för något gott.

Den sistnämnda invändningen måste man vara försiktig med. Den kan inte användas för att förklara det ondas existens, enligt min mening. Tanken att det onda måste finnas för att möjliggöra viss godhet blir absurd. Som om det goda skulle behöva ondskan som kontrast, eller att Gud ville syndafallet för att kunna frälsa oss.
Däremot kan man tänka sig att det onda, när det nu ändå sker, av Gud kan användas för ett gott syfte men det är alltså ingen förklaring till att det onda finns där från första början.

Ändå är det inte dessa motargument som är den främsta invändningen utan Mackies logiska bevisföring i sig, eftersom argumentet utgår från vad det ska bevisa. Det är den kristna tron på en god Gud som har gjort det möjligt för Mackies att ställa upp sin formel, den kan inte tänkas utan kristendomen i bakgrunden.

Låt mig förklara:
Vad är det nämligen som gör att vi kan prata om ont/gott överhuvudtaget. När punkt tre säger att det onda finns, vad är då det onda? Det onda kan bara vara ont i förhållande till en norm som talar om vad som är gott och ont. Finns ingen Gud så skulle det varken finns godhet eller ondska. Visst, lidande och död skulle fortfarande finnas, men det skulle inte vara "ondska" utan bara självklara beståndsdelar i evolutionens kamp om överlevnad.

I argumentet kan Guds existens bara ifrågasättas om det finns ondska, ett begrepp som alltså förutsätter att Gud finns! Därför blir argumentet självmotsägande: det förutsätter det som ska motbevisas.

Observera att jag i och med detta inte har förklarat det ondas existens, bara att det inte går att använda den för att motbevisa Gud. Fortfarande finns brottningen där: hur kan en god Gud tillåta det onda?

Men låt oss se på en variant av Mackies argument,  kan man utgå från det goda för att bevisa Guds existens? Till att börja med, vad händer om Gud är ond:

1. En allsmäktig Gud kan utplåna det goda.
2. En ond Gud vill utplåna det goda.
3. Det goda finns.
4. Alltså finns det ingen ond och allsmäktig Gud.

En "allsmäktig Gud" är enligt min mening en tautologi. Om Gud är Gud är han allsmäktig, annars är han inte Gud. Punkt 1 och 2 skulle därför kunna läggas samman.

1. En ond Gud vill (och kan) utplåna det goda.
2. Det goda finns.
3. Alltså finns det ingen ond Gud.

Det finns således ingen ond Gud, men kan man utifrån det godas existens dra slutsatsen att  det finns en god Gud?

1. Det goda förutsätter en god Gud.
2. Det goda finns.
3. Alltså finns det en god Gud.

Punkt ett kanske vissa skulle ha invändningar mot, kan man inte tänka sig det godas existens utan en Gud (som är god)? Visst skulle vi fortsätta vara beredda att ställa upp och hjälpa varandra som medmänniskor? Förmodligen, men den formen av altruism skulle ändå bara var en produkt av evolutionen, framavlad för att främja artens överlevnad. Det skulle i princip inte vara annorlunda än när man dödar andra, även inom den egna arten, för allas skull. Godhet är, precis som ondska, ett metafysiskt begrepp som kräver en upphovskälla utanför oss människor. Det är också tveksamt hur långt altruismen skulle kunna sträcka sig om vi bara hade evolutionen som förklaring.

Det onda kan alltså inte användas för att motbevisa Gud, men förekomsten av det goda är ett starkt tecken på att det finns en god Gud.
"Ingen är god utom Gud". Jesus i Matt 10:18

tisdag 5 februari 2019

Har människan en odödlig själ?

Vad händer när vi dör? Vad är egentligen den kristna synen här? Tidigare var det självklart inom kyrkan att människan består av kropp och själ som separeras i dödsögonblicket. Själen befinner sig sedan i ett mellantillstånd i väntan på den yttersta dagen och den allmänna uppståndelsen. Inom katolska kyrkan menar man även att kommunikation med dessa är möjlig, vi kan be till helgonen som hör våra böner och vidarebefordrar dem till Gud.

Luther hade dock en annan syn: själen sover i väntan på uppståndelsen och det finna inga löften att de skulle höra våra böner. Det var också protestantiska teologer som i början av 1900-talet tar detta ett steg längre och menar att människan över huvudtaget inte har en själ som lever vidare efter kroppens död. Både kropp och själ dör eftersom själen inte går att separera från kroppen. Vid den allmänna uppståndelsen återskapas kroppen och vi upplever alltså detta momentant direkt efter dödsögonblicket.
Den traditionella uppfattningen, menade man, var påverkad av platonism som har en dualistisk människosyn; människan består av kropp och själ. Den bibliska synen är att människan är en enhet.

Joseph Ratzinger, förre påven Benedikt, tar upp detta i sin bok: Eschatology - Death and Eternal Life. Han försvarar den traditionella uppfattningen och menar att den inte kan avfärdas som platonism. Enligt Plato var kroppen själens fängelse och döden en befrielse. Men det har aldrig varit en kristen människosyn. Vi är skapade som kroppsliga varelser och detta är något gott, döden är en fiende, inte en befrielse.

Men inte desto mindre genomsyras den bibliska världsbilden av själens fortlevnad efter döden. I Gamla testamentet befann sig de döda i Sheol, dödsriket. Det var en skuggtillvaro där man var avskuren från de levandes land. Kommunikation med Gud var inte möjlig där: "Vem lovar dig i dödsriket?" undrar psalmisten. (Ps 6:6)
Men efter Jesus död steg han ner i Sheol och proklamerade seger över döden; nu var de döda där inte längre isolerade, Gud själv har kommit dit med sin närvaro. (Mikael Karlendal har på sin blogg gått igenom det bibliska materialet för själens odödlighet.)

En kropp utan själ är ett lik, men vad är en själ utan kropp? Den kristna synen är inte platonsk det vill säga att detta skulle vara den sanna tillståndet för en människa. En själ utan kropp är inte människan den en gång var.

Ratzinger beskriver hur Thomas av Aquino tog upp Aristoteles syn att själen är kroppens form. Jag tycker att det är en fruktbar väg framåt, särskilt med vår tids kunskap om materien som kroppen består av. Summan av atomerna och molekylerna i våra kroppar gör oss inte till de vi är. Man kan inte skilja en kolatom från en annan och de byts för övrigt ut ett antal gånger under en människas livstid. Men vi är ju samma människor från barndom till ålderdom oavsett vilka enskilda molekyler vi råkar bestå av.
Det som gör oss till personliga individer är istället själen. Själen ger kroppen form, det vill säga själen får sitt uttryck i kroppen och kroppens identitet kommer från själen. Det är själen som håller ihop oss som personliga individer under en livstid.

Men det betyder att själen aldrig helt kan lämna bakom sig sin relation med kroppen. Själen utan kropp är aldrig sluttillståndet, och själen fortsätter att längta efter ett kroppsligt uttryck. Men själen som människans identitet, eller det som utgör människans person lever vidare efter kroppens död.

Jag menar alltså att man mycket väl kan tro på själens odödlighet utan att hamna i platonsk dualism. Det jag tänker är att kropp och själ inte är identiska men likväl en enhet, en enhet som de fortsätter sträva efter även vid en separation.

Detta är förstås ting som vi inte helt kan få svar på, inte än, men vi kommer alla en dag få svar!

torsdag 3 januari 2019

Gott nytt år med Steven Pinker!

Vi har gått in i ett nytt år nu men många hyser nog en viss pessimism inför utvecklingen i framtiden i Sverige. Hur blir det med vården och skolan? Kommer man lyckas vända den negativa utvecklingen? Hur många bilar kommer brinna 2019? Hur många gängskjutningar kommer vi läsa om?

Jag säger inte att det inte finns fog för att känna oro inför Sveriges framtid men vi behöver då och då lyfta blicken och se de stora linjerna så att saker och ting får sitt rätta perspektiv. Jag har under jul och nyår läst delar av Steven Pinkers bok: Upplysning nu - ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism. Jag säger delar, eftersom den är väldigt omfattande och kan med fördel användas som en uppslagsbok att återvända till. Bill Gates kallar den för sin nya favoritbok - vilket han i och för sig sa om Roslings bok också: Factfulness. Men Pinker hänvisar ofta till Rosling även om han går mer på djupet.

Steven Pinker
Steven Pinker är ateist och det är ingen tillfällighet att hans bok har ordet upplysning i titeln. Han tycks mena att det rådde ett kompakt mörker fram till upplysningen på 1700-talet då människans tanke befriades från trångsynthet och religiositet. Här är det Pinker som skulle behöva upplysas. Hela den vetenskapliga utvecklingen startade i institutioner grundade av kyrkan, något som jag tidigare skrivit om här. Man kan börja med Karl den stores utbildningsreform på 800-talet, universiteten som kom på 1100-talet och framåt. Och det är kyrkans tänkare som Thomas av Aquino som betonat det mänskliga förnuftet.

Men även om Pinker fått detta om bakfoten hindrar det inte att hans bok är mycket läsvärd och kan vara nog så nyttig när vi blir lite modstulna inför framtiden. I kapitel efter kapitel visar han hur överlevnadsgraden ökar bland människor, vi blir friskare får i oss bättre näring, fattigdomen minskar etc. etc. Det är egentligen inget nytt eller borde inte var det vid det här laget: världen blir bättre!

Men varför ska vi upplysas om detta? Ibland stöter man på uppfattningen att om folk börjar inse detta kommer de att sluta skänka pengar till hjälporganisationer. Därför tenderar sådana organisationer att överdriva eländet i världen.
Men jag tror att folk snarare blir uppgivna om det går decennium efter decennium utan att man får höra talas om några framsteg. Vad är poängen med att pumpa in pengar i projekt om inget händer?

En annan sak är att kunskapen om varför världen blir bättre är viktig - så att vi fortsätter gör rätt helt enkelt. Och när det gäller att fattigdomen minskar och världen blir rikare så listar Pinker fem orsaker till detta:
1. Nedgången av kommunismen. Marknadsekonomier är i särklass det system som effektivast skapar välstånd.
2. Demokratins utbredning som skapat mindre nyckfulla ledare.
3. Kalla krigets slut vilket släckte ner många inbördeskrig i utvecklingsländer som egentligen bara var proxykrig mellan supermakterna.
4. Globaliseringen, i synnerhet handelsexplosionen som möjliggjorts genom containerfartyg och jetflygplan samt lägre tullar och mindre protektionism.
5. Industrialiseringen och den tekniska utvecklingen av utvecklingsländerna. (Bara en sådan sak: varje mobiltelefon ökar den årliga BNP:n i ett utvecklingsland med 3000 dollar.)
Dessa fem faktorer är den viktigaste orsaken till fattigdomens dramatiska nedgång de senaste 50 åren. Och det är ju viktig kunskap så att vi inte, mot bättre vetande, börjar motarbeta framgången. För det är ju inte det att det inte finns tendenser att flera av punkterna ovan börja backa.

Personligen anser jag att det viktigaste är fortsätta arbeta för minskad fattigdom. Allt det andra kommer nämligen som en följd av det. Rikare länders befolkning har bättre hälsa, utbildning, jämställdhet, investerar för en bättre miljö etc. Vilket kanske inte är så konstigt, har man hungriga barn hemma väger sådana saker som rent vatten och jämställdhet ganska lätt.

Men nu kommer jag till det som Pinker kallar för framstegsfobi, och något som egentligen hela Roslings bok gick ut på, nämligen hur vi ska stå emot den negativa vinklingen som media förmedlar. Pinker är starkt kritiskt till vår tids progressiva intellektuella som han menar helt enkelt avskyr framgång. Det finns en marknad för "professionella gnällspikar" som vältrar sig i varje dålig sak man kan hitta. Experiment har visat att kritiker som sågar en bok uppfattas som mer kompetent än en som hyllar den.

Jag kan ibland märka av en viss förakt, kanske särskilt i kristna kretsar, mot saker som tillväxt, marknadsekonomi och BNP. Men de orden står ju i praktiken för att våra barn slipper lägga sig hungriga, de får gå i skolan, färre kvinnor blir utsatta för våld, mindre plastskräp i våra hav etc. Det är lätt att ha en nedlåtande syn på detta från vår horisont, jag tror inte att man skulle se det på samma sätt om man nyss lämnat ett tillstånd av extrem fattigdom. Låt oss vara tacksamma över detta och att framtiden trots allt ser ljus ut.

Gott nytt år 2019!