lördag 26 november 2016

Från konflikt till gemenskap

Den 31 oktober i år möttes påven och de lutherska ledarna för att under högtidliga former anta fem imperativ som formulerats i rapporten Från konflikt till gemenskap. Den har skrivits gemensamt av katoliker och lutheraner och att man kunnat enats så långtgående som skriften uttrycker är något stort.
På punkt efter punkt konstaterar man att de gamla kyrkoskiljande kontroverserna inte gäller längre. Mycket berodde på missförstånd och en ovilja att lyssna och försöka förstå. På 1500-talet sökte man inte dialog utan snarare konflikt när man i polemisk anda överdrev eller rent av tillskrev den andra sidan åsikter som den inte hade.

Det gäller rättfärdiggörelsen där man redan 1999 kom fram till en gemensam ståndpunkt i frågan. När det gäller nattvarden finns det inte heller några kyrkoskiljande ståndpunkter, den stora skillnaden gäller snarare mot de reformerta kyrkorna där man har en symbolisk nattvardssyn.

Det var också nytt för mig att Luther använde begreppet "Sola scriptura" (skriften allena) ytterst sällan. Det är ju i sig en absurd ståndpunkt att tro att skriften kan stå där "allena" frikopplad från kyrka och tradition, men det var inte det som Luther menade. Det viktiga för honom var att ingen kunde göra anspråk på en högre auktoritet än skriften, vilket naturligtvis även katoliker skriver under på. Det konstateras (s 69): "vad gäller skrift och tradition finns mellan lutheraner och katoliker en sådan stor överensstämmelse att deras olika betoningar i sig själva inte kräver att den nuvarande splittringen består".

De lutherska kyrkorna betraktar inte sig själva som nya kyrkor som uppstod för 500 år sedan, även vi härstammar från apostlarna. Avsikten för Luther och reformatorerna var aldrig att grunda en ny kyrka.
Därför blir en viktig fråga för Svenska kyrkan och andra lutherska kyrkor när vi nu "firar" 500-årsminnet av Martin Luthers teser: vad är det egentligen vi firar? Kyrkosplittring kan aldrig vara något att fira! Tänker vi så, ja då erkänner vi indirekt att våra kyrkor bara har 500 år på nacken.

Då är det bättre att "högtidlighålla minnet av reformationen". Det är något stort att vi för första gången gör detta gemensamt med katoliker! I dialogerna som nu pågått i 50 år kan även katoliker medge misstag och missbruk som orsakade Luthers agerande och bejaka att dessa rättades till i och med reformationen.

När jag läst den här rapporten får jag tanken: vad väntar vi på? Om nu de läromässiga hindren är undanröjda varför tar vi inte steg på riktig för att skapa en synlig enhet som det tredje imperativet uppmanar oss till och som man ju har skrivit under på. Där står ju klart och tydligt: "Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål."

Kan man sätta sin underskrift under en sådan text och sen fortsätta som förut? Hur tänker Svenska kyrkans biskopar? Hur skulle denna synliga enhet gestaltas, var finns de konkreta förslagen?

Faran är att vi efter 500 år är så vana vid splittringen att vi tycker det är ganska komfortabelt, sen är det ju inte fel att under trevliga former träffas för samtal och dialog.
Men en riktig enhet kräver att vi reser oss upp ur fåtöljen hur bekväm den än är, en riktig enhet kräver självrannsakan och uppoffringar.

Jag börjar också mer och mer tänka att detta kan vara en överlevnadsfråga för Svenska kyrkan. Risken, om inte de konkreta stegen tas, är att många goda krafter genomför individuella konversioner och en efter en lämnar för Rom, även om man innerst inne inte vill detta. I kombination med att Svenska kyrkan får allt mindre relevans för vanligt folk kommer det leda till en långsam sotdöd.

När Jesus bad att vår enhet skulle bevaras var det för att "världen ska tro", ytterst är det alltså en trovärdighetsfråga. Om vi inte går vidare på enhetens väg tappar vi ännu mer i trovärdighet och då blir vi själva de största förlorarna.

onsdag 9 november 2016

Trump som USA:s president

"Hur kunde det bli så här?" verkar vara den mest frekventa frågan efter att Trumps seger. Själv är jag nog mer förvånad över förvåningen, att opinionsmätningarna inte är att lita på borde vi veta vid det här laget. Jag tror mig också förstå varför folk har valt att rösta på honom, men för att förstå det måste man förstå varför Clinton är så impopulär vilket inte har förklarats i svensk media. Man kan inte förstå Trumps seger om man inte har hela bilden.

Enligt en studie från Princeton University som publicerats i Perspectives on Politics i sept 2014, är USA inte längre är en demokrati, utan en oligarki, eller med andra ord ett fåmannavälde.
Majoriteten av befolkningen har ett mycket begränsat inflytande över regeringens politik. Den egentliga makten ligger hos ett litet antal familjer, grupper och enskilda som kontrollerar stora förmögenheter. Utan ekonomiskt stöd från dessa , "Wall Street", har man i princip ingen möjlighet att att kunna bedriva en presidentvalkampanj. Politiken har blivit kommersialiserad och presidentkandidater en handelsvara som kan säljas. I många fall har dessa ekonomiska intressenter stött båda kandidater i ett val; oavsett vem som vinner har det alltså varit "deras" kandidat som hamnat i Vita huset.

Detta är en förklaring till de återkommande låga valdeltagandet. Folk har, med rätta, haft känslan av att det ändå inte spelar någon roll vad man röstar på och man har fokuserat på andra val som påverkat deras liv mer än vem som sitter i Vita huset.
Det är ett av skälen till att Hillary Clinton varit så impopulär, förutom hennes kappvändande i en rad frågor för att anpassa sig efter opinionen. Hon har varit medias och etablissemangets kandidat, köpt av Wall Street och hade hon haft till exempel Jeb Bush som motkandidat hade hon förmodligen vunnit, då hade det inte spelat någon roll eftersom båda tillhört samma etablissemang.

Men så kom Trump, outsidern, och ändrade på allt det här. Han bekostade till stora delar själv sin valkampanj vilket betyder att ingen kontrollerar honom, vilket borde göra den ekonomiska eliten väldigt nervös just nu.
Med Trump uppstod känslan hos folk att deras röst faktiskt räknades. Plötsligt spelade det roll om de gick till vallokalen eller inte, de kunde göra skillnad, om än det bara handlade om att välja en kandidat som etablissemanget inte ville ha.
Trots att etablissemanget och media gjort gemensam sak och gjort allt för att motarbeta Trump, satte folket ner foten och markerade att det är faktiskt de som väljer president. I och med detta resultatet skulle man därför kunna säga att USA tagit ett steg från oligarki till demokrati igen.

Frågan "Hur kunde det bli såhär?" borde istället vara: "Hur kunde vi bli så självgoda?". Jag tänker inte bara på det amerikanska valet utan även Brexit-omröstningen och SD:s framgångar i Sverige. Folk börjar bli trötta på att bli betraktade som valboskap som finns till för att legitimera makten hos dem som redan har den.

Det jag saknar bland etablerade politiker och partier, i Sverige och på andra ställen, är självkritiken. Det fungerar inte i längden att sopa problem under mattan eller nonchalera folks oro. Att driva på globaliseringstrenden utan att se till att man har folk med sig straffar sig i längden. Och att bemöta outsiders med diverse epitet fungerar inte heller, det börjar bli dags att sluta tjata om att SD skulle vara "fascistiskt". Här gav Stefan Löfven uttryck för en positiv ansats när han menade att det är dags att upphöra med personangrepp och negativt kampanjande och hålla sig till sakfrågan.

Hur blir det nu med Trump? Det finns skäl till oro, framförallt hans protektionism, hans motstånd mot frihandel och invandring. Men till alla som verkar tro att ett nytt 9/11 har inträffat vill jag uppmana att ta det lite lugnt. USA:s konstitution bygger på maktdelning i mycket högre utsträckning än Sverige. Trump är inge diktator och kan inte göra vad som helst.
Skillnaden mellan Trump och Clinton är att med henne hade vi haft en viss förutsägbarhet: hon hade fortsatt Obamas linje, bara med aggressivt och intervenerande, och jag är inte säker på att jag hade önskat det.

Det säkraste vi kan säga om Trump är att vi inte vet. Nu ska alla hans bombastiska uttalande transformeras till konkret politik och det är i nuläget omöjligt att säga hur det blir.  Om han och Putin kommer överens kan det leda till avspänning och något gott. Men hans uttalade ovilja att stödja Nato-länder som inte står för sin del av notan kan trigga Putin att expandera mer. Amerikanarna har helt enkelt köpt grisen i säcken, Trump är ett oprövat och osäkert kort. Men det innebär också att vi inte kan räkna ut honom i förtid.

torsdag 3 november 2016

"att de alla ska bli ett"

Jag var med den 31 oktober i Malmö Arena, det gemensamma högtidlighållandet av minnet av Martin Luthers 95 teser, gemensamt för de lutherska kyrkorna och den Romers-katolska. Jag funderar lite vad den här dagen betyder. Rimligtvis borde det vara en stor dag: för första gången högtidlighåller man minnet av reformationen gemensamt med katoliker, även katolska kyrkan bejakar viktiga principer som Luther kom fram till. Det kan man göra, även om man beklagar kyrkans splittring.
Mina intryck är att gudstjänsten i Lunds domkyrka var det som gav mest, vi fick ju se den i direktsändning i storbild i Malmö Arena. Att se företrädare för den katolska kyrkan och lutherska världssamfundet be om förlåtelse för de onda saker som katoliker och lutheraner ömsesidigt gjort mot varandra.
Det var också starkt att höra hur alla stämde in i vår gemensamma apostoliska trosbekännelse, även om jag hade föredragit den nicenska bekännelsen.

Undertecknandet av de fem imperativen ur den gemensamma deklarationen "Från konflikt till gemenskap" var höjdpunkten. Kortfattat innebär imperativen:

1. Att utgå från enhetens, inte splittringens, perspektiv och stärka det gemensamma.
2. Att låta sig ömsesidigt förändras genom de andras trosvittnesbörd.
3. Att förplikta sig att söka synlig enhet.
4. Att gemensamt återupptäcka kraften i Jesu Kristi evangelium för vår tid.
5. Att gemensamt vittna om Guds nåd i förkunnelsen och i tjänsten för världen.

Det är kanske framförallt punkt två som är intressant: det är sällan ens fel att två träter och när det gäller hur kyrkan i Europa splittrades på 1500-talet gäller det i allra högsta grad. Både protestanter och katoliker hade del i detta. Då är det också rimligt att båda sidor måste vara beredda till förändring och uppoffringar för egen del. Återstår att se vad man är beredd att göra i praktiken.

Under tiden som vi väntade på påvens ankomst fick vi ta del av diverse jippon i Malmö Arena. Var det Svenska kyrkan som hade kallat in Kattis Ahlström att leda mötet? Hade man ingen från de egna leden? Tensta gospel och körsången var fantastiskt, men vad gjorde Malena Ernman där? (För att inte tala om den samiska jojken i början, eller vad det nu var!) Det var ett ekumeniskt möte och det hade räckt med artister och företrädare från de kyrkor som mötet handlade om. Är det ett tecken på dåligt självförtroende att kalla in kändisar utifrån, vi klarar det inte själva, typ?

De fyra vittnesmålen från olika världsdelar varierade i angelägenhetsgrad. Det tröttsamma inlägget om klimatförändringar var inte alls angeläget, däremot var det oerhört viktigt att lyssna till de vittnen som själva genomlidit flyktingens vardag.

Höjdpunkten var när påven kom. Men nu var han inte ensam i sin påvemobil, med honom satt presidenten och ordföranden för lutherska världsförbundet även om det naturligtvis inte rådde något tvivel om vem som var huvudpersonen.
Det får bli fler inlägg om konsekvenserna från det här mötet. Risken finns alltid att det blir en fotnot i historien, att var och en går hem till sitt och fortsätter som inget har hänt. Efter 500 år är vi så vana vid splittring att det är svårt att se hur en konkret gemenskap skulle gå till. Kanske är detta en viktig uppgift, att skissa hur en förening skulle gå till.

Vi har vår gemensamma Herre som ber om detta och det är det faktiskt upp till oss om han ska blir bönhörd:

"Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig."