torsdag 21 juni 2018

Konservatismens återkomst

Runt om i Europa och även i Sverige ser vi hur socialistiska och även till viss del liberala partier går kraftigt bakåt medan konservatism som politisk åskådning går framåt. Däremot är det inte särskilt många som kallar sig själva för konservativa, i Sverige är det 16 % av väljarna.
Det kanske beror på att man inte riktigt vet vad konservatismen står för. Stefan Olsson har skrivit en utmärkt bok om detta:Handbok i konservatism.

Konservatismen uppstod som reaktion mot Franska revolutionen, den som visserligen började med goda intentioner men som snart spårade ur i ett än värre förtryck än vad den tidigare kungamakten stod för. Det var då filosofer som Edmund Burke och Joseph de Maistre började beskriva hur samhällsförändringar snarare borde gå till och som blev de första konservativa tänkarna.

Stefan Olsson beskriver tre grundprinciper som den konservativa ideologin utgår ifrån:

1. Försiktighetsprincipen. Samhällsförändringar bör ske långsamt och i små steg så att man inte riskerar att förstöra saker som faktiskt fungerar väl. Storskaliga omvälvningar med anspråk på att visa vägen till paradiset ska vi undvika. Eftersom politiker är människor är de inte immuna mot girighet, maktfullkomlighet och korruption, därför bör vi inte lämna över för mycket makt till politiken oavsett hur goda avsikter den än säger sig ha med denna.

2. Traditioner och konventioner är värda att bevara, eftersom där finns en nedärvd mänsklig erfarenhet och som vi kan lära oss något av även idag. Många gånger är det en praktisk kunskap som inte är systematiserad men som gör att samhället fungerar.
Det kan naturligtvis finnas traditioner som inte är värda att bevara och Stefan Olsson sticker inte under stol med att detta är konservatismens svaghet. Ibland har man kämpat för att bevara ståndpunkter som man i efterhand kan se inte var så klokt.
Men konservatismens räddning på denna punkt är omprövningen, det finns inga dogmer som måste försvaras utan allt kan man i princip ändra på - bara det sker försiktigt.

3. Eviga värden. En klassisk konservativ princip är att moral och värderingar inte är godtyckliga eller relativa. Det goda existerar oavsett tid och rum och oavsett vad den enskilda individen tycker.

När man då går till svenska folket med dessa tre principer, som Markus Uvell har gjort i boken Bakslaget, så är det en överraskande stor andel som håller med. Runt 50 % faktiskt, betydligt fler än de 16 % som kallar sig konservativa. Stefan Olssons poäng är att det utan tvivel finns utrymme för en modern konservatism i svensk politik idag, det är bara det att människor saknar ord och begrepp för detta. Dessutom har det under en lång tid saknats politiker som lyckats fånga upp vad halva befolkningen faktiskt står politiskt.
De tre partier som de konservativa väljarna graviterar mot är KD, M och SD. Jag tycker förstås att det är trist att framförallt KD inte lyckats bättre med att fånga upp den ström som nu gått till SD.

Men konservatismens som ideologi är alltså långt ifrån död! Tvärtom är den på väg tillbaka med stor kraft. Tyvärr har de etablerade partierna tagits på sängen, och andra mer eller mindre rumsrena partier har kunnat utnyttja situationen.

Men när allt kommer omkring är det väldigt få av väljarna som brinner för identitetspolitik, normkritik och klimatalarmism. De flesta anser faktiskt att politikernas uppgift är lösa praktiska problem i medborgarnas vardag, inte tala om för oss hur vi ska leva våra liv.

söndag 17 juni 2018

Om värdet på begagnade bilar och arbetskraft

Enligt en bilvärderingssajt skulle jag kunna få upp till 20 000.- för min begagnade Skoda. Inte för att den är till salu, men tänk nu att det stiftas en lag att det lägsta tillåtna pris för att sälja en bil är 25 000:-. I så fall skulle jag hamna i ett hopplöst läge. Eventuella köpare skulle naturligtvis rata den och hellre välja en bil som verkligen var värd 25 000:-.

I samma hopplösa läge befinner sig många av våra migranter som söker uppehållstillstånd. Nu är det inte en begagnad bil de vill sälja utan sin tid och arbetskraft. Precis som  begagnade bilar kan skilja sig väldigt mycket i värde kan även värdet på olika människors arbetskraft variera stort. En nyanländ med dåliga kunskaper i svenska och bristande yrkesutbildning har helt enkelt inte så mycket att konkurrera med när han söker jobb. Det hade inte behövt vara ett så stort problem om det inte varit för att S+LO bestämt en nedre gräns för priset på deras arbetskraft. Och de som hamnar under den gränsen får då finna sig i att gång på gång bli ratad på arbetsmarknaden.

Det LO är rädda för är att utan en sådan gräns skulle priset på även övrigas arbetskraft sjunka, men det finns inte mycket fog för en sådan oro. Jag vet inte vad man skulle få för en två år gammal Volvo S90 men jag är tämligen säker på att det priset inte skulle påverkas ett dugg av att jag får sälja min Skoda för 20 000:-. Inte heller en bil som är värd 30 000:-. (Möjligen kan en bil vars värde ligger väldigt nära påverkas nedåt marginellt.)
Om man tillåter människor att ta jobb för lägre lön än kollektivavtalen skulle det inte i nämnvärd utsträckning påverka de vars tid och arbetskraft är värt mer.

Ett annat argument som framförts är att man inte skulle kunna leva på sin lön om det är väsentligt lägre än kollektivavtalet. Det argumentet blir märkligt när man samtidigt hänvisar dessa att leva på ett ännu lägre bidrag. För en ensamstående person är nivån för försörjningsstöd 3980:-, förutom hyra. Det blir då väldigt konstigt att förbjuda dem att ta jobb för 8-10 000:- i månaden med argumentet att det inte skulle gå att leva på den nivån. Man kan då lägga till att löneläget i de länder som de kommer ifrån ofta är väsentligt under till och med vår försörjningsstödsnivå.

Ett stort hinder i debatten är motståndet mot "ökade klyftor". De som vill minska "klyftorna" hamnar alltid i en moralisk medvind. Jag skriver klyftor inom citationstecken eftersom det är en myt att skillnaden mellan de rika och fattiga skulle öka med ett stort gap mellan dem. Hans Rosling har visat att det som ökar i världen är medelklassen, och fattigdomen minskar även om en liten klick rika har dragit ifrån. Men någon "klyfta" finns inte.

Jag träffar på många människor som har fått avslag på sin ansökan, men som skulle kunna få en chans att stanna om de bara fick jobb. Men då går regeringen in och förbjuder dem att sälja sin arbetskraft till ett pris där de verkligen skulle kunna få ett jobb. Det är frustrerande, och väldigt onödigt.

söndag 3 juni 2018

Historien om ägande

Nyligen bortgångne Richard Pipes, professor i historia vid Harvard, skrev boken Ägande och frihet för 20 år sedan. En bok om ägandets och egendomens historia. 

Bildresultat för Ägande och frihet
Pipes gör upp med myten om den ädle vilden som man har föreställt sig levde i någon slags ursprunglig kommunism. Det finns ju en utbredd uppfattning om att ägandet kom in ganska sent i historien men, enligt Pipes, har det aldrig funnits ett primitiv folk som inte känt några former av ägandeskap. Behovet av att äga är universellt och mänskligt, och inte kulturellt betingat. Redan mycket små barn gör anspråk på ägande och kan skilja mellan mitt och ditt. 

Pipes visar hur rätten till ägande garanterar friheten och är förutsättningen för demokratin. När egendom har en ägare minskar risken för överutnyttjande och konflikter. Det är sådant som ägs gemensamt som det blir mest bråk om. 

En rättighet att äga som det går att lita på är det enskilt viktigaste skälet för ekonomiskt välstånd. Om fastigheter, egendomar och mark när som helst kan konfiskeras av den som har makten så gör inte de tillfälliga ägarna mycket för att förvalta detta på ett långsiktigt hållbart sätt.

Men Pipes visar också hur äganderätten har blivit angripen under 1900-talet, och inte bara inom totalitära ideologier som kommunism, utan även i våra västerländska demokratier. Välfärdssamhället med en ständigt växande skattebörda är idag det enskilt största hotet mot ägande och frihet. En fråga vi borde ställa oss är: vid vilken nivå blir skatt stöld?

Att man tar upp skatt för rättsväsende, skola, sjukvård etc är inte kontroversiellt, men för svensk del är det mindre än en tredjedel av skatten som går till detta. Resten, förutom administration, går till olika former av försäkringar och bidrag. 
När det gäller våra sociala försäkringar borde man lyfta ut det från den vanliga budgeten och låta dessa bli självständiga finansiella system som dessutom görs frivilliga. Det skulle göra mycket för att stärka äganderätten och friheten i Sverige.

Pipes visar hur jämlikhet har gått från att handla om jämlika förutsättningar till jämlikhet i utfall. Likhet inför lagen och en likvärdig skola har inte räckt, politikerna har också haft ambitionen att se till att resultatet blir så lika som möjligt. Problemet är att vi människor skiljer oss åt i ambitioner, skicklighet och intelligens. En sådan likhet går därför inte att åstadkomma utan att göra våld på äganderätten.
Ambitionen med vårt skattesystemet är ju inte bara att dra in pengar till välfärden utan också att det ska ha en omfördelande effekt. Men är det moraliskt rätt att göra så? Har vi rätt att ta pengar från vissa grupper och ge till andra? Om man ska hårddra det: (som Pipes ofta gör) "om vissa människor har rätt till frukterna av andra arbete innebär det att dessa senare berövas rättigheter och är dömda att utföra slavarbete". Det kan låta tillspetsat men i grunden är det ju det som slaveri handlar om: att arbeta för någon annan.

När vi läser 10 Guds bud är äganderätten central. Det sjunde budet, du skall icke stjäla, förutsätter att det finns mitt och ditt och att vi ska skilja på detta.

Men om vi ser på de två sista buden där vi blir befallda att inte ha begär till vår nästas hus eller någon annan egendom som tillhör vår nästa. Vad är egentligen förutsättningen för de buden? Ja, förutsättningen är ju ojämlikhet. Om alla hade exakt likadana hus skulle ingen bli avundsjuk på grannens hus. Samma sak med all annan egendom. Hade vi alla lika av allt skulle dessa bud inte behövas. 
En skattelagstiftning som bygger på omfördelning av pengar och egendom är i grunden ett brott mot dessa bud. En sådan skatt utgår ju från människors begär efter andra människors pengar och ägodelar. Uppenbarligen hade lagstiftaren till 10 Guds bud inget problem med en viss ekonomisk ojämlikhet, vi människor är olika och då blir olikheter i utfall en oundviklighet. 

Däremot ska vi naturligtvis fortsätta att hålla fast vi jämlikhet i möjligheter och jämlikhet inför lagen som också tredje Moseboken talar om: "En och samma lag gäller för er alla, för invandraren som för den infödde, ty jag är Herren, er Gud" (3 Mos 24:22)

lördag 26 maj 2018

En treenig Gud

Bonaventura, samtida med Thomas av Aquino, var akademikern och skolastikern som blev franciskanermunk, lockad av den radikala enkelheten som ordern lärde ut i Franciskus efterföljd. Men att han blev munk betydde inte att han upphörde med sina teologiska studier.

En sak som han tänkte mycket kring var treenigheten. Varför är Gud treenig? Varför kan vi inte tro (som inom Islam) att Gud bara är en?
Om Gud är god så är Gud också kärlek och barmhärtighet. Men kärlek och barmhärtighet kan inte existera hos Gud utan någon slags pluralitet inom Gud själv. Skulle vi, till exempel kunna tänka oss en person som lever helt ensam utan kontakt med andra under en obegränsad tid, och samtidigt växa i kärlek? Knappast, eftersom kärlek kan inte växa utan relation.

Så om Gud var en enkel monad, en odelbar enhet, skulle Gud inte vara kärlek och barmhärtig. Därför måste det åtminstone finnas två personer i Gud.

Men om det bara var två personer skulle det inte bli en överflödande kärlek, för det behöver de två personerna en tredje att dela kärleken med. Därför behöver det finnas tre gudomliga personer, en som är fullständigt utgivande kärlek (Fadern), en som är fullständigt mottagande av kärlek (Anden) och en som är både utgivande och mottagande (Sonen).

Men Gud är också Skapare. Och, med Bonaventuras ord, Skapelsen kommer från Gud, reflekterar Guds ära och syftar tillbaks till Gud. Skapelsen är som en kosmisk symfoni.
Inte bara människor utan även träd, stenar, stjärnor, växter och djur, är i någon mån relaterad till den treenige Guden. Bonaventura såg inte världen som oskälig materia. Eftersom den materiella världen är skapad av Gud är den, lik Treenigheten själv: dynamisk och relationell.
Här förekommer Bonaventura den kunskap vi har idag om materien och dess innersta byggstenar. Det är ju inte svårt att hitta avtryck från treenigheten i skapelsen: det synliga ljuset eller vitt ljus som vi har omkring oss består av tre färger: grönt, rött och blått. Atomen består av tre typer av partiklar: neutroner och protoner i atomens kärna med elektronerna utanför, vatten kan befinna sig i tre tillstånd: flytande, gasformigt och i fast tillstånd. Man kan fortsätta hur länge som helst.

Vi brukar ibland säga att Guds existens kan det argumenteras för enbart med filosofi utan bibelns hjälp, medan kunskap om treenigheten tillhör uppenbarelsen. Men det kanske är så att även treenigheten är något man kan sluta sig till, både utifrån filosofiska argument och naturen omkring oss.
Men framförallt är treenigheten ett mysterium som vi aldrig helt kan förstå, imorgon är det Heliga Trefaldighets dag, då vi som kyrkan får tillbe detta mysterium i tro.

söndag 13 maj 2018

Hans Roslings kamp mot okunskapen

I februari 2017 dog Hans Rosling av cancer i bukspottkörteln, men in i det sista arbetade han med boken Factfulness tillsammans med sin son och svärdotter. Så man kanske kan säga att boken som nu kommit ut är hans testamente till världen.

Första gången som jag hörde talas om Rosling var när jag för drygt tio år sedan upptäckte sidan gapminder.org. Det var fascinerande att se hur världens länder hade utvecklats och förbättrats, särskilt på lite längre sikt. Medan fattigdom, sjukdomar, krig och ond bråd död tidigare hade varit det normala i världen, tillhörde sådana saker nu undantagen.

Men Hans Rosling, som startade stiftelsen, insåg snart hur okunniga folk var om detta. När han reste runt i världen och höll sina föredrag brukade han ställa testfrågor där publiken fick svara på hur de trodde att världen var beskaffad. Hög utbildning och till och med expertkunskaper hjälpte inte: folk svarade regelmässigt sämre än chimpanser skulle ha gjort!

I boken Factfulness analyserar han dels varför det är på det här viset men kommer också med förslag om hur vi kan bli bättre på att ta till oss fakta om världen. Han går igenom tio olika medfödda instinkter som kanske var till god hjälp på jägar- och samlarstadiet men som nu leder oss fel.

Gapinstinkten t ex gör att vi delar upp världen i två delar: vi och dom, goda och onda, fattiga och rika, i-land och u-land. Mellan dessa motstridiga grupper (tror vi) finns en stor klyfta. Men den där klyftan är påhittad! I verkligheten finns de en liten klick rika och fattiga, men där emellan finns den stora majoriteten som tillhör medelklassen. Istället för att kalla vissa länder för u-länder och andra för i-länder föreslår Rosling att dela in världens befolkning i fyra inkomstnivåer:



Befinner man sig på nivå 4 (som du förmodligen gör) uppfattar man lätt alla som är under som lika fattiga, därav att vi fortfarande tror att det är vi i väst som är de rika medan resten av världen är fattig. Men det är stor skillnad på nivå 1 och 2: några få dollar extra om dagen är helt avgörande för dem, (då kan du köpa en gasspis så att din familj slipper förstöra sina lungor med rök från den öppna elden) medan det för oss inte spelar så stor roll. 
Dessutom står människor inte stilla: idag befinner sig det stora flertalet på nivå 2 och 3 vilket var samma nivå som västeuropa och nordamerika befann sig på 50-talet. Och i en nära framtiden  kommer alla ha flyttat upp sig ytterligare en nivå.
Idag har världsbanken lämnat begreppen i-land och u-land för att använda sig av Roslings fyra inkomstnivåer, vilket säger något om hans internationella betydelse.

En annan orsak till vår skeva bild av världen är aktivisternas tendens att överdriva problem, oftast med syftet att få folk att skänka mer pengar. Hans Rosling skriver om ett samtal han hade med Al Gore när han drog igång sitt korståg mot klimatutsläppen, där Al Gore menade att man måste skrämma människor och försökte få med Stiftelsen gapminder på detta. Men överdrifter och skrämselpropaganda vägrade Rosling gå med på.

Men bara för att han slår hål på myter om att saker och ting skulle vara värre än det är betyder inte det att Rosling menar att vi nu kan låta saker och ting bero, absolut inte! Factfulness är en personlig bok skriven av en entusiast som brinner för att göra världen bättre. Men den saken hjälps inte av att vi svartmålar så att vi ägnar all vår energi åt obetydliga problem medan vi missar något riktigt allvarligt. 

Det var ett riktigt nöje att läsa den, inte bara för att man blir glad över att människorna får det bättre, boken är pedagogisk och lätt att ta till sig och han berätta däremellan riktigt dråpligt om våra fördomar i "väst" om "resten av världen". Kanske kommer den här boken leda till en avgörande förändring i vår förståelse av världen, läs den!

fredag 27 april 2018

Jordan B. Petersons 12 regler

Jag har nu läst Jordan B. Petersons tjocka bok: 12 Rules for Life - an Antidote to Chaos, (som tydligen kommer ges ut på svenska också).

Peterson blev kanske mest känd när han på sitt universitet vägrade tilltala transpersoner med ett könspronomen som de själva bestämt, vilket nästan höll på att kosta honom hans jobb. Han är starkt kritisk till postmodernismen och den radikala feminismen som riskerar att leda vår värld in i kaos. Det är mycket detta hans bok går ut på: den vill ge unga människor verktyg och strukturer för att få ordning på sitt liv i en kaotisk värld.

Peterson är professor i psykologi på University of Toronto, men han har också arbetat som klinisk psykolog och som sådan haft många samtal med trasiga människor. Detta avspeglas på många sätt i boken. Han väver också in exempel från sin egen uppväxt och familj.
Peterson har profilerat sig som en stark samhällskritiker men jag uppfattar inte boken som samhällskritisk i första hand. Det är en personligt skriven bok som vänder sig framförallt till unga människor i ett uppriktigt försök att hjälpa dem att få ordning på sina liv. Det är mer psykologen än professorn som talar.

Peterson har ibland uppfattats som kristen, och det är han kanske även om det inte direkt framkommer i den här boken. Han har visserligen många hänvisningar till bibeln, framförallt gamla testamentet, men han kan lika gärna ta upp exempel från myter och sägner från andra mytologier. Som jag förstår det ser han bibeln, och andra mytologier, som nedärvda mänskliga kollektiva erfarenheter som vi kan lära oss något av. Vi bär på ett arv som vi inte bara kan skaka av oss, inte utan att det leder till kaos. Vi måste bygga ett samhälle och våra liv utifrån hur vi människor, fungerar rent biologiskt. Vi kan inte idag göra våld på mekanismer som funnit hos oss långt innan vi blev människor.

Regel nr 1: var rakryggad.
Han börjar med att prata om humrar och fåglar - och deras revirhävdande. Men det som exempel visar han att idén om ett jämlikt samhälle där det inte råder några hierarkier är ohållbar. Människan avviker inte här från andra djurarter.

Med jämna mellanrum uppmärksammas det hur få som äger lika mycket som den fattiga delen av världens befolkning, men som Peterson påpekar: samma principer råder inom alla områden, även utanför det finansiella. Överallt där mänsklig kreativitet är involverad ser vi samma ojämlika fördelning, något som formulerats först av Derek J. de Solla Price.
Price lag lyder: om 100 vetenskapliga artiklar är skrivna av 25 författare kommer 5 ha skrivit häften av dem. Likadant med böcker: endast en handfull författare står för hälften av alla sålda böcker. Eller musikproduktion eller vilken annan mänsklig verksamhet som helst, när vi slår ut produktionen på antalet producenter får vi samma L-formade kurva: ett litet antal står för det mesta av produktionen.

Detta leder naturligtvis till ojämlikhet och hierarkier och de är varken orsakade av kapitalismen eller patriarkatet. Det är snarare en naturlagsbunden nödvändighet, vi finner principen överallt i naturen.

Så vad ska vi göra åt det här? Peterson utgångspunkt är att acceptera faktum. Världen är hierarkisk, vi kan visserligen riva ner hierarkier men då uppstår det genast nya. Och om man i en sådan värld förväntar sig jämlikhet blir man lätt ett offer. Ibland blir man mobbad för att man inte kan hävda sig, det gäller i första hand för barn. Men lika ofta gäller att folk blir mobbade för att man inte vill stå på sig, till exempel för de som bestämt sig för att varje form av aggression, även att känna vrede är moraliskt fel.
Om man istället har möjligheten att slå tillbaka så behöver man sällan att göra detta. Om man i ett tidigt skede tydligt säger ifrån - och menar det, minskar risken att man blir kränkt av andra.

Enligt Price´s lag så kommer de som börjar göra något också få mer av detta. Den som börjar våga säga sin mening i mindre sammanhang får snart mod att göra det i större.  (Peterson hänvisar även till den bibliska principen: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har" Matt 25:29). Se alltså till att du hamnar i en positiv spiral uppåt, istället för den negativa spiralen neråt. Det kan rent fysiskt handla om att faktiskt sträcka på sig, då kommer folk också behandla dig som kompetent och kunnig, men om ens hållning indikerar att man är ett offer kommer omgivningen också se dig som sådan.

Det här var alltså den första regeln: stå på dig, annars gör någon annan det. Det är så världen ser ut och det är inte mycket vi kan göra för att ändra det. Det är ju elva regler till och jag avser att skriva om dessa i kommande bloggtexter.

söndag 15 april 2018

Svenska kyrkan och asylrätten

Jag såg Agenda från 25 mars så här i efterhand där Svenska kyrkans "utrikesminister" Erik Lysén fick uttala sig om Svenska kyrkans hållning. Han är, inte oväntat, kritisk till Sveriges och EU:s nya asylpolitik. Sveriges regering måste stå upp för asylrätten, menar Lysén.

Asylrätten tillkom för att lösa en situation efter andra världskriget och det finns en djup orättvisa inbyggd i den. Orättvisan ligger i att man måste ta sig till ett land för att få sin asylrätt prövad, lyckas man sätta sin fot på svensk mark har man alla rättigheter, lyckas man inte, har man inga.
Det är just detta förhållande som har fått skrupelfria människosmugglare att tjäna stora pengar, människor har satsat alla sina besparingar och kanske också lån samt riskerat sina liv för en illegal resa in i Europa. Väl framme i t ex Sverige har de sedan fått vänta i 2-3 år innan de fått besked som i många fall är negativt. Hur kan man försvara en asylrätt som leder till sådana konsekvenser?

Vi har sett ett stort engagemang för de 9000 gymnasieungdomar och yngre män från Afghanistan som riskerar utvisning. Situationen i Afghanistan anses vara för farlig. Nu ifrågasätter jag inte farligheten i Afghanistan, men finns det inte mängder med ungdomar kvar i det landet? Och barn, både pojkar och flickor? Gravida kvinnor? Gamla och sjuka? Om säkerhetsläget är så allvarligt för dessa 9000 då borde vi väl evakuera alla andra också? Är det verkligen de som har störst behov av skydd som är här?

Vad är det som gör att vi kan uppbåda så enormt mycket engagemang och resurser för det fåtal som lyckats sätta sin fot på vår mark medan de som är kvar ägnar vi knappt en tanke? Är det rättvist?

Asylrätten leder till allvarliga följder som massdöd på Medelhavet medan de som har starkast behov av skydd förmodligen inte har en chans komma i åtnjutande av det. Jag hade önskat att Erik Lysén problematiserat detta och lyft upp förslag på hur man ska komma tillrätta med denna orättvisa.

Ett förslag är skrota asyllagen helt och hållet, och att man gör det möjligt att söka uppehållstillstånd från svenska ambassader. Varför ska människor riskera liv och lem och alla sina besparingar för ett beslut som ändå med stor sannolikhet blir ett nej?
Vi skulle kunna sätta upp kontor vid FN:s flyktingläger och låta människor skicka in sina ansökningar därifrån. Och genom att bara göra det möjligt att söka om uppehållstillstånd från utländska beskickningar (som också gäller när det gäller arbetstillstånd) lockar man inte ut människor på en livsfarlig resa i onödan. De som får uppehållstillstånd kan sedan resa hit men reguljära flyg.

Självklart fattar jag att vi måste göra ett urval, vi skulle inte kunna ta emot alla. Men antingen är det vi som gör urvalet eller så gör Medelhavet det. Antingen bestämmer vi vilka som får komma eller så bestämmer flyktingsmugglarna detta.

Regeringen skulle år för år kunna göra en inventering i landets kommuner för att ta reda på antal tillgängliga bostäder, förskoleplatser, behov på arbetsmarknad etc. Utifrån detta bestämmer man sen hur många som ska få komma och vilka meriter dessa bör ha. Självklart kan man också av humanitära skäl vika ett antal platser för grupper som aldrig skulle ha en chans att smuggla sig fram till Sverige. Handikappade till exempel.

Skulle vi införa ett sådant system blir proaktiva istället för att bara sitta passivt och hoppas att allt för många inte ska lyckas ta sig hit. Då blir det vi som har initiativet och vi behåller kontrollen. Jag förstår naturligtvis att det skulle stå ytterligare en miljon på kö efter att vi har dragit streck. Jag inser att det är hårt att säga till dem att ni är välkomna med ny ansökan nästa år. Men vad är alternativet? Asylrätten som den är utformad idag är inte det minsta human även om Erik Lysén låtsas det. Vill vi ha ett långsiktigt hållbart och rättvist system så ser jag inga alternativ.

fredag 23 mars 2018

Är svenskarna marionetter?

Jag har bland annat lyssnat på SR-serien Besluten som formade Sverige i P1. Jag tycker det är intressant att höra om hur beslut som kan vara resultat av ganska tillfälliga politiska allianser med åren kan få stor inverkan på människors liv och så småningom bli så självklara att det de som ifrågasätter dem betraktas som paria.

Philip Lerulfs lilla bok Marionetterna - socialförsäkringarna, tryggheten priset vi betalar, och  handlar om detta. Han går igenom pensionssystemet, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, hur och varför de blev som de blev rent historiskt och hur de fungerar idag, och framförallt varför de inte fungerar så bra längre. Han ger också förslag på hur de skulle kunna förändras för att bli bättre.

Det intressanta är att de från början växte fram hur civilsamhället: hantverksgillen och skrån satte till exempel tidigt upp sjukkassor långt innan vi fick kunde stava till ordet välfärd. Men från 60-talet och framåt togs detta över av staten. Försäkringar som tidigare finansierats av medlemsavgifter började i allt högre utsträckningar bekostas med skattemedel. Därmed försvann incitamentet till privata lösningar: varför betala för något som man ändå tvingats betala via skattesedeln.

I samband med detta försvann också det privata sparandet. Svenskarna är bland de sämsta i Europa på att spara. Det kan delvis förklaras med det höga skattetrycket vilket ju skapar mindre utrymme för eget sparande, men också av svenskarnas unikt höga tillit till staten. Vi litar blint på att staten tar hand om oss vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom.
Och  kommer en av Lerulfs viktigare poänger: vi har nog varit lite för naiva. Med berättelser från verkliga livet om hur människor ramlat mellan stolar eller efter att ha gjort bagatellartade missar gått miste om stora ersättningar som de annars skulle ha rätt till.

Syftet med dessa breda socialförsäkringar var att vi som individer skulle slippa vara beroende av familj, släkt och kyrkan. Istället har vi blivit beroende av staten. Det hade kanske inte behövt vara ett problem om staten varit en neutral aktör, men så är inte fallet. Istället används trygghetssystemen för ideologisk påverkan.
Vi svenskar har avsagt oss makten över en väsentlig del av vår inkomst, vi har därmed begränsat vår egen förmåga att bygga upp ett eget sparkapital, vi måste lita på att systemen finns där och fungerar. Men om de inte gör det? När kommer medelklassen som betalar för systemen, utan att få ut särskilt mycket för egen del, förlora sin vilja att betala skatt?

Jag hade nog väntat mig lite mer radikala förslag från Lerulf hur vi ska göra för att komma tillrätta med de inbyggda motsättningarna som finns. Men det första han föreslår är att försäkringsmässigheten måste stärkas, alltså systemen måste anpassas så att de blir självständiga finansiella system. Det är de ju inte idag när de till största delen finansieras vi skatten. Större hänsyn måste också tas för hur länge människor har bidragit till systemen, samt att öka valfriheten och sluta använda dem i uppfostringssyfte.

Nå, är vi marionetter? Kanske hans titel är lite överdriven, men ju mer jag sätter mig in i de här frågorna desto mer inser man hur styrda vi är av olika politiska system.

tisdag 13 februari 2018

Evig anställning och medborgarlön

Jag lyssnade på P1 Kultur om ett konstprojekt i den framtida underjordiska stationen på Korsvägen
i Göteborg. Projektet innebär att en person heltidsanställs på livstid för att vandra omkring under marken och agera konstverk. Vad ska då personen göra? Lite vad den vill. – Personen ska göra det som den väljer att göra. Jag tror att man kan se det som en kommentar på lönearbete i dag, säger Johnny Lindeberg, arkitekt vid Trafikverket som suttit med i juryn som beslutat.

Samtidigt som jag lyssnar på detta råkar jag ha boken Pengar för ingenting - essäer om medborgarlön  på min läslista.  Ett antal skribenter från höger till vänster ger både ris och ros till de olika förslagen om medborgarlön eller basinkomst. Det som jag tycker är särskilt intressant är att det finns de som är för och emot i alla politiska läger, det är inte någon enkel vänster-höger fråga.

De olika bidragen spretar och delvis blir det förvirrande när man blandar olika begrepp. Men samtalet är intressant och viktigt. Lars Trädgårdh tar i sin essä upp forskning som visar att människan i det förmoderna samhället la ner cirka fyra timmar per dag på nödvändiga uppgifter kopplade till överlevnad, säkerhet och andra sociala nödvändigheter som vi kan kalla "arbete". Ungefär den tiden skulle de flesta av oss tycka vara rimligt om vi inte blev tvingade till slaveri eller det moderna samhällets föreställning om en 40-timmars arbetsvecka som normaltillstånd.

Hur hamnade vi här: partier kan framgångsrikt gå till val på "arbetslinjen", arbetslöshet ses som ett problem, politiker tävlar om att "skapa" jobb?
Ett svar är naturligtvis att vi har skapat en enormt kostnadskrävande välfärdsindustri som inte så lätt låter sig bantas ner. Det välfärdsindustriella komplexet behöver ständiga skatteintäkter för att maskineriet ska hållas igång. Och så har vi fått den tragiska situationen att vi kraftigt höjer skatt på människors arbete, eftersom människor inte gärna flyttar från släkt och vänner. Samtidigt sänks skatterna på företeelser som lättare kan flyttas ut ur landet, som kapital och företag.
Detta är också den viktigaste invändningen mot medborgarlön: det skulle helt enkelt bli alldeles för dyrt i kombination med att många skulle välja att inte jobba alls och alltså inte heller betala skatt. Och ingen av skribenterna tar seriöst upp frågan hur det är tänkt att det hela ska finansieras.

För att bena upp det hela skulle jag vilja dela upp frågan på lång respektive kort sikt.
lång sikt handlar det helt enkelt om att jobben kommer att försvinna, både enkla jobb och tjänstemannajobb. Robotar kommer städa och servera hamburgare på McDonalds och datorprogram kommer att sköta allt från att skriva nyhetsartiklar och döma i domstolar. Men vi är inte där än, det dröjer nog 20 år innan automatiserade robotar och program på allvar gör intåg i vardagen. Till dess måste vi lösa frågan om basinkomst, exakt hur vet jag inte, men det ligger även i företagens intresse att människor får en dräglig inkomst eftersom ingen annars kommer köpa deras produkter.

kort sikt handlar frågan om basinkomst mer om ett alternativ till socialbidrag. Det är ju faktiskt så att vi i praktiken redan har en slags medborgarlön i den betydelsen att vi inte låter folk svälta ihjäl oavsett hur de missköter sig eller vägrar ta ett jobb.
Men det största problemet med socialbidrag är att incitamentet att ta ett arbete är väldigt svagt. För de som står långt från arbetsmarknaden är det tröskeln att få ett heltidsjobb väldigt hög och den första tiden får man kanske räkna med att hoppa in några timmar i veckan. Men det innebär att socialbidraget räknas ner för varje krona du tjänar, du måste dra in ganska mycket pengar för att du ska börja gå plus.

Här har Milton Freidman ett intressant förslag om negativ inkomstskatt. Översatt till svenska förhållande skulle det kunna se ut så här: till att börja med höjer vi grundavdraget till 120 000 per år. Det betyder att du kan tjäna 10 000 i månaden utan att betala skatt (förutom moms när du konsumerar). Den negativa inkomstskatten (som alltså är en subvention) kopplas in om du tjänar mindre än detta. Om den negativa skatten är 50 % betyder det att om du tjänar 1000 kr under den skattefria nivån får du 500 kr av staten. Om du tjänar 0 kr får du 5000, det skulle bli den lägsta nivån som blir en slags basinkomst.
Poängen med detta är att man inte får några tröskeleffekter som låser in människor i bidragsberoende. Lyckas man få tillfälliga deltidsanställningar märks detta i lönekuvertet. Och eftersom det inte handlar om en generell medborgarlön skulle det inte heller bli dyrare än dagens system, förmodligen skulle det bli billigare eftersom incitamenten att söka arbete skulle öka.

Jag vet inte om konstprojektet Evig anställning kommer bli så lyckat, men vi behöver föra ett djupare samtal om människan och arbete. Är vi till för att arbeta? Har arbetet blivit det som ger oss identitet och mening i vår tillvaro? Tänk på hur vi gör när vi presenterar oss, nästan det första vi kommer in på är vad vi arbetar med. Och har välfärden gjort oss till trygghetsnarkomaner? Hur stor del av vår inkomst är vi beredda att lämna ifrån oss för en förmodad trygghet? Är kläderna viktigare än kroppen? Och pengarna vi tjänar, tillhör de oss själva eller staten?

Jag tror att vi som kyrka delvis skulle kunna bidra med mycket i det här samtalet med en skapande Gud där vilan var höjdpunkten. Och där det mödosamma arbetet snarare ses som en konsekvens av syndafallet än målet för människans existens.

torsdag 1 februari 2018

Om ortodox liturgi och Svenska kyrkans nya handbok

"Låt oss vara uppmärksamma" är titeln på en bok skriven av den ortodoxa prästen Lawrence Farley och översatt till svenska av Mikael Fälthammar. Boken har undertiteln: en resa genom den ortodoxa kyrkans gudomliga liturgi, och det är en mycket spännande resa vi får göra. Med början när man stiger upp på söndagsmorgonen blir vi guidade på väg till kyrkan och genom hela liturgin. Det är en resa i både tid och rum, vi förflyttas till mellanöstern från fornkyrkans dagar och framåt. Farley går i detalj igenom varje moment och förklarar både den teologiska och historiska bakgrunden.

Framförallt är det en resa som börjar på jorden och slutar i himlen. När vi firar liturgin är det som om vi redan var framme i Guds rike. Det är inte i första hand ett möte mellan människor utan ett möte mellan Gud och människor. Boken genomsyras av insikten att gudstjänsten på jorden är en del av den himmelska, det är inte bara människor som är där, hela den himmelska härskaran är med och bistår oss.

Som präst i Svenska kyrkan är det svårt att inte låta bli att jämföra med arbetet med den nya kyrkohandboken, och det perspektiv som saknas i detta. Gudstjänsten reduceras lätt till ett möte mellan människor som stannar på jorden, och man undrar ibland om man ens har några större ambitioner. Med den nya handboken riskerar den historiska kontinuiteten att försvagas än mer.

Det är inte det att en liturgi inte skulle kunna förändras, Farleys bok visar hur ortodoxa liturgin har utvecklats genom seklerna. Det är inte en statisk utan en levande gudstjänst. Men dels går förändringarna betydligt långsammare och dels är de orsakade av historiska och kulturella förändringar underifrån. Liturgins utformning är aldrig ett skrivbordsarbete där präster och musiker sitter på expeditionen och tänker ut nya formuleringar på nattvardsböner.
Till exempel har den stora processionen där brödet och vinet bärs in, sitt ursprung i en rent praktiskt funktion där diakonerna hade som uppgift att bära in brödet från det hus där det bakats. Det bars in under tystnad och ställdes på altaret innan gudstjänsten medan prästerna gjorde sig i ordning. Sen började folket sjunga en psalm under tiden, fler medhjälpare ville gå med och till slut började även prästerna gå med i processionen under klang och jubel.

När det gäller Svenska kyrkans nya handbok undrar jag vem som egentligen har efterfrågat den. Efterfrågan har knappast kommit från församlingarna på gräsrotsnivå och här är den största bristen. Det hade varit en sak om ett nytt liturgisk bruk vuxit fram underifrån utifrån ett konkret behov, och sedan sanktionerats från kyrkomötet. Nu blir ordningen den motsatta.

En liturgi som saknar historisk förankring och som skiljer sig kraftigt åt mellan olika församlingar kommer orsaka konsekvenser för vår kyrkosyn: kontinuiteten och enheten försvinner i vår kyrka.

När det gäller Farleys bok var det vissa saker som jag saknade. Han tog inte upp varför man inte har osyrat bröd i den ortodoxa kyrkan. Med tanke på att Jesus använde detta borde det vara det självklara. Även bruket att folket får del av kristi kropp och blod blandat på en sked känns främmande. Vi får ingen förklaring till detta och rimligtvis borde sådana praktiska bruk som blivit otidsenliga kunna tas bort igen.

Låt oss vara uppmärksamma är titeln och samtidigt ett liturgisk rop som återkommer under liturgin. Och vi behöver blir mer uppmärksamma på hur vi firar gudstjänst så att vi inte glömmer bort den osynlig, himmelska dimensionen.

måndag 8 januari 2018

Jesus - han, hon eller hen?

När Gud blev människa var det ju som man han föddes, men hade Gud lika gärna kunnat födas som kvinna? Eftersom det bara finns två kön måste man ju välja, men spelade det någon roll vilket det blev? Singlade Gud slant eller finns det en poäng med att Jesus var man?

Anselm av Canterbury (1033-1109) har ett intressant resonemang om det i sin skrift Monologion. Det som jag tycker är fascinerande med Anselm är hans ambition att närma sig den kristna tron utan att använda sig av bibeln. På 80 punkter i Monologion kommer han steg för steg fram till att det Högsta goda måste vara en treenig Gud, Fadern, Sonen och Anden. Men varför Fadern och Sonen och inte Modern och Dottern?

Anselm har i punkt 39 kommit fram till att det Högsta goda har fött ett Ord, och han förklarar varför det i detta fall är lämpligast att tala om en födsel.
Ordet är inte skapat eftersom det inte har sitt ursprung hos Skaparen på samma sätt som de skapade tingen. De skapade tingen har uppstått ur intet, men Ordet härleds ur Guds eget väsen. Föräldrarna konstruerar ju inte ett barn som man snickrar ihop en möbel. Barnet har sitt ursprung från förälderns väsen på ett djupare plan, barnen är en förlängning av dem själva. Därför är ordet född mest adekvat när vi talar om Ordets tillblivelse.

Och om "född" är en bättre term än "skapad" eller "utgår" (som vi säger om Anden) så är det naturligtvis förälder-barn-metaforen som är bäst lämpad för att beskriva Ordets relation till Gud. Och eftersom Ordet är det enda barnet som är fullkomligt lik sin enda förälder, kan man inte tala om någon könlig skillnad som Fader-Dotter, eller Moder-Son.

Men varför inte Moder-Dotter frågar sig Anselm?
Den första och ursprungliga orsaken till ett barn ligger alltid hos Fadern. Den faderliga orsaken föregår, i vissa avseende, den moderliga. Därför vore det mindre lämpligt att använda ordet moder om en förälder som avlar sitt barn utan någon annan föregående hjälp eller orsak.

Anselm är naturligtvis väl medveten om att Gud till sitt väsen är outsäglig, han är ofattbar för vårt förstånd. Men det hindrar inte att vi kan komma fram till ett språkbruk som Gud som är mer eller mindre sant. Alla bilder för Gud är inte lika adekvata. Vi kan komma fram till sanningar, och förstå varför det är sant, även om vi inte omfattar dem med vår begränsade fattningsförmåga.

I Monologion kommer han inte fram till inkarnationen, men om Ordet som blev människa var Son, finns det ju en poäng att han föddes som man.
Men det finns också ett annat resonemang som finns hos någon av kyrkofäderna, (jag vet dock inte vilken): om Gud hade fötts som kvinna hade bara det ena könet involverats i frälsningsskeendet. Då hade vi fått en kvinna, född av kvinna och vi män hade utelämnats. Men båda könen, både män och kvinnor behöver finnas med när människan ska frälsas och därför föddes Frälsaren som man, av en kvinna, Maria.

Det är en brist i protestantisk teologi att Maria har blivit  satt på undantag. Men det är inte Luthers fel, han högaktade henne och omfattade de vanliga lärorna om Maria som gudaföderska, syndfri (om än inte från födseln), alltid jungfru och som ber för oss i himlen. Det var först århundradet efter reformationen som Maria rensades ut ur våra kyrkor till stor skada. I och med det blev vi ju moderlösa. Om Jesus är vår bror är Maria även vår mor precis som Gud är vår far. Vi a-dop-teras in i Guds familj.

Mycket skulle hamna på plats i den nuvarande debatten om olika könsbestämningar på Gud och Jesus om man lyfte in Maria igen. Vi kan inte tala om Sonen, inkarnationen och Jesus, och få det rätt, utan att ha med Maria.

onsdag 3 januari 2018

Demokrati eller epistokrati?

"Demokrati är den sämsta styrelseformen, bortsett från alla de andra." Det är ett känt citat av Winston Churchill, men stämmer det han säger? Finns det inte alternativ som är bättre, eller åtminstone mindre dåliga?

Den politiske filosofen Jason Brennan har skrivit den provocerande boken Efter demokratin: argument för ett nytt styrelseskick och han ger ingen ljus bild av den demokratiska styrelseformen.

Genom olika undersökningar kan man visa att många väljarna är okunniga om vad de olika partierna står för i olika frågor. Det betyder att de helt enkelt röstar på fel parti, jämfört med vad de skulle ha röstat på om de haft full information. Dessutom förstår långt ifrån alla vilken politik som är bäst utifrån deras egna mål och önskningar. I takt med att väljare blir mer välinformerade tenderar de att totalt sett föredra en lägre grad av statliga ingripanden och styrning av ekonomin.

Det finns en rationell anledning till att så få verkligen informerar sig om de olika politiska alternativen och vad som är bäst. Om du ska köpa en ny bil lägger du vanligtvis ner mycket tid på att undersöka olika modeller och läsa in dig på fakta innan du bestämmer dig. Valet av bil har nämligen en konkret och stor betydelse för din vardag och din ekonomi. 
Men när du går till valurnan på valdagen har det bokstavligen ingen som helst betydelse på vad du röstar. Du kan lika gärna rösta på Kalle Anka eller strunta i att rösta. Om inte det extremt osannolika inträffar att det står och väger mellan två kandidater med en enda rösts marginal så är din röst helt meningslös. Den som vinner hade vunnit ändå, även om du legat på sofflocket. Utifrån detta självklara faktum är det alltså helt rationellt att inte lägga ned tid på en sak som man ändå inte är så intresserad av.
Skillnaden är förstås att om du köper "fel" bil drabbas bara du, men om ett stort antal väljare avlägger oinformerade röster drabbas vi alla av detta. 

Det är också så, enligt Brennan, att politiken gör oss till sämre människor, ja, den förvandlar oss medborgare till fiender. Tänk dig att du samtalar om en vän om musik. Ni diskuterar olika sorters musik, och det visar sig att ni har helt olika smak. Din vän gillar elektronisk house-music och själv föredrar du klassisk opera. Det här behöver inte vara ett problem, tvärtom så är er olikhet berikande. Ni kanske småler åt varandras konstiga musiksmak men egentligen blir ert samtal intressantare just på grund av olikheten.

Men tänk er nu att det snart är val och att man ska folkomrösta om det i fortsättningen bara ska vara tillåten att lyssna på house eller opera. Plötsligt blir ert avspända samtal en kamp. Ni är inte längre vänner utan fiender och ni försöker båda att vinna över den andra på sin sida. Om majoriteten röstar på house kommer ju du inte längre få lyssna på din opera.

Problemet med politiska beslut är alltså att de är monopolistiska: alla måste godta samma beslut oavsett hur de röstade. Besluten påtvingas människor med tvångsmedel och detta gör att andra politiska uppfattningar än din egen blir ett hot mot din vardag och ditt sätt att leva.

Vad har då Brennan för lösning? Hans förslag är att vi ska ersätta demokratin med epistokrati, kunskapsstyre. Rösträtten kan inte jämföras med andra medborgerliga rättigheter som yttrandefriheten. Att jag har rätt att yttra mig skadar inga andra, det ingår inte i yttrandefriheten att andra är tvungna att lyssna på det jag har att säga. 
Men med min röst får jag makt över andra människor och med en oinformerad röst kan jag skada andra med dålig politik. Därför borde rösträtten villkoras; bara den som kan uppvisa en viss grad av kunskaper om politiken, samhället och de olika politiska alternativen ska få rösta.

Brennan skriver i en amerikansk kontext och hur mycket av de undersökningar som han refererar till gäller Sverige kan jag inte svara på. Att han har många poänger råder det inget tvivel om, men frågan är om den bästa lösningen är det han föreslår. 
Om inte annat har hans bok ökat min övertygelse att politiska beslut borde få så lite betydelse för våra liv som möjligt. Det finns naturligtvis många beslut som måste gälla alla, oavsett om man vill eller inte, men dessa beslut borde begränsas. Det tror jag är det bästa skyddet mot dålig politik, att de helt enkelt inte spelar så stor roll för mig och min vardag.