onsdag 26 oktober 2016

Martin Luthers 95 teser

Slottsporten i Wittenberg. Foto: mig själv.
På måndag är det 499 år sedan Luther spikade upp de 95 teserna på slottsporten i Wittenberg. Jag vet att det har ifrågasatts om han verkligen spikade upp dem på porten, men det är en diskussion som inte är så viktig. Porten tjänade som allmän anslagstavla så det var hur som helst inte en akt av provokation om han gjorde det.

Hur många har läst dem? Det är trots allt inte en särskilt omfattande text, men jag kan inte dra mig till minnes att de ingick i vår kurslitteratur vare sig på CTR eller pastoralinstitutet.

För att förstå teserna behöver man förstå vad avlaten handlade om. Det var inte fråga om befrielse från de eviga straffen, de straffen har Jesus en gång för alla befriat oss ifrån genom sin död på korset.
Men konsekvenserna av synden finns ju kvar även om synden i sig är utplånad, och därför återstår de timliga straff i tiden och när vi begått en synd är vi skyldig att återgälda detta.
Dessa timliga straff kunde handla om botgöringar av olika slag, till exempel en pilgrimsvandring eller längre fasteperioder som man blev ålagd. Om man inte hann med all botgöring i detta livet fortsatte det i skärselden, varje synd gav en viss tid i skärselden.
Det är här avlaten kommer in i bilden, som innebär efterskänkandet av botgöringen. Tanken var att helgonen hade gjort fler goda gärningar än de syndat och detta överskott förfogade kyrkan över och kunde dela ut som avlat. Från början delade man ut avlat utan krav på motprestation men snart såg man gärna att man gav kyrkan en gengåva, till exempel medel till ett kyrkobygge. Ställde man upp med riddare och häst för ett korståg beviljades man fullständig avlat.

När byggandet av Peterskyrkan stannade upp på grund av pengabrist kom Agosto Chigi, påvens bankir, med det ödesdigra förslaget att man skulle sälja särskilda brev som beviljade människor avlat för en viss tid i skärselden och att pengarna skulle öronmärkas för kyrkobygget. Den här handeln svällde snart över alla bräddar, det lärdes ut att man kunde köpa avlat inte bara för sig själv utan även för redan avlidna anhöriga. Kringresande munkar som Johann Tetzel sålde avlatsbrev med devisen: "när myntet i kistan klingar, själen sig upp i himlen svingar". Det var naturligtvis fler än Luther som reagerade mot detta, inte minst tyska furstar som inte var så förtjusta över att pengar rann ut ur landet.

Men nu till teserna:

Luther går till angrepp mot denna avlatshandel, men överraskande nog för att han anser att avlatspredikanterna är för generösa. De går ut över sin befogenhet, de lovar helt enkelt för mycket. Påven kan endast ge eftergift åt straff som han själv har delat ut, han kan inte lösa själarna i skärselden. (20-22) När då folk lovas befrielse från skärselden genom att köpa avlat så invaggas de i falsk trygghet. Kyrkliga straff och eftergifter gäller endast i detta livet och kan inte åläggas döende, än mindre de som redan befinner sig i skärselden. Luther är här knivskarp: "De kommer att fördömas för evigt, tillsammans med sina lärare, som tror sig säkra på sin frälsning genom skrivelser om förlåtelse. (32)

Luther största bekymmer är alltså att avlaten tar bort den sanna ångern hos människan, som väljer detta istället för att bemöda sig om att göra goda gärningar. Luther menar alltså att avlatspredikanterna gör det för bekvämt för människor. "Köp det här brevet så slipper du att på allvar ta itu med din synd!"

Avlaten kan inte ersätta ånger, och de som har sann ånger behöver ingen avlat. (34-36) Avlat är alltså inte nödvändigt och det är slöseri med pengar att köpa sådant, det är bättre att ge pengar till de fattiga.

Luther angriper inte i första hand påven med denna skrivelse, tvärtom undrar han om påven egentligen känner till hur urskillningslöst predikanterna agerade  "om påven kände till avlatspredikanternas utpressningsmetoder så skulle han föredra att Peterskyrkan blir till aska". (50) Men han ifrågasätter alltså om påven verkligen förfogar över denna makt att lösa själarna i skärselden och påpekar det självklara: "Varför tömmer inte påven skärselden på grund av helig kärlek och det trängande behovet hos själarna." (82)

Luther ifrågasätter inte skärselden (även om han gjorde det i senare skrifter) och inte heller egentligen tanken på avlat såsom det förstods ursprungligt. Han ville inte provocera utan starta en diskussion, jag tror inte att han uppfattade sina teser som särskilt kontroversiella. Men det här var en lukrativ verksamhet och han väckte ont blod hos dem som drog in pengarna. Det är som det brukar: när det går pengar i en verksamhet blir det så mycket svårare att backa. Hade biskoparna och påven varit beredd att lyssna och samtala, hade utvecklingen kunnat ta sig en helt annan riktning och reformationen av kyrkan inte lett till splittring.

tisdag 11 oktober 2016

Förmågan att kunna byta åsikt

Varför tycker vi som vi tycker? Hur ser processen ut som leder till att vi antar vissa åsikter och förkastar andra? Jag lyssnade på TED på Julia Galef som forskat på hur och varför människor ändrar sina åsikter. Att just kunna byta åsikt är svårt, Galef visar hur vi omedvetet värderar de argument som stöder vår åsikt högre, medan de argument som talar emot, tillmäter vi ett mindre värde. Vi tycks vara fast i de åsikter som vi av någon anledning en gång fick.
Julia Galef
Galef talar om två olika förhållningssätt: soldatens och spanarens. Som soldat är du helt fokuserad på att bekämpa fienden, medan spanarens uppgift är att förstå fienden. Förmågan till ett gott omdöme påminner mycket om spanarens uppgift.

Galef tar som exempel Dreyfusaffären i Frankrike på 1800-talet där en officerare blev anklagad för förräderi trots att alla fakta talade för en annan. Men Dreyfus var den ende judiske officeren och i det antisemitiska klimatet tog alla för givet att det var han. När de inte hittade några bevis så blev de bara mer övertygade om hans skuld, eftersom de då menade att han slugt och skickligt undanröjt bevisen.

De som anklagade Dreyfus var drabbade av vad forskare kallar motivated reasoning. Det går ut på att man låter sina känslor, önskningar och fruktan forma sina idéer. Vissa idéer känns som våra allierade och vi vill att de ska vinna, andra idéer är våra fiender som vi bekämpar.
Om du läser en artikel i ett kontroversiellt ämne och som går emot din uppfattning, så är du mycket motiverad att hitta svagheter i den artikeln. Och tvärtom, om artikeln stödjer din uppfattning är du inte särskilt intresserad av att hitta brister i resonemanget. Vårt omdöme är helt enkelt starkt influerad av vilken sida som vi vill ska vinna. Det här påverkar väldigt mycket i våra liv: hur vi tänker kring vår hälsa, våra relationer, vad vi ska rösta på etc. Och det svåra är att processen är så omedveten, vi kan tro att vi är objektiva och kritiska utan att vara det.

När det gäller Dreyfus var det en fransk officerare, Georges Picquart, som i likhet med andra på den tiden var antisemitisk och övertygad om Dreyfus skuld. Men vid en viss tidpunkt ställde han sig frågan: "Tänk om vi har fel om Dreyfus?" Picquart hade en spanares attityd, inte soldatens. Han var inte besatt av att låta en viss idé vinna eller förlora utan ville spana in verkligheten som den är oavsett om det är bekvämt eller inte.

Vad är det då som kännetecknar en spanare? Vad är det som gör att vissa människor, åtminstone ibland, klarar av att bortse från sina fördomar och för att bara försöka förstå?

Galef, och andra forskare, har listat vissa egenskaper: spanare är nyfikna, de blir tillfredsställda av att lära sig nya saker eller blir sugna på att lösa problem. De blir ofta fascinerade när de stöter på något som går emot deras förväntningar.
De har också ofta andra värderingar: de anser att det är förtjänstfullt att ifrågasätta det som de själva tror på, de anser inte att det är tecken på svaghet att ändra sin uppfattning. Och det viktigaste är de trygga i sig själva, deras värde som person beror inte på om de har rätt eller fel i ett visst ämne.

Den här uppsättningen egenskaper är viktiga för att erhålla ett gott omdöme. Och det intressanta är att dessa egenskaper beror inte på hur smart du är eller hur mycket kunskap du har, de korrelerar inte med din intelligens eller din utbildning. (Så långt Galef)
Ett exempel på det sista är när man frågar människor om tillståndet i världen. Vanligtvis tror ju folk att det är mycket värre än det är när det gäller krig, svält och sjukdomar, men det intressanta är att ju mer utbildning du har desto mer fel gissar du.

Vi har idag en debatt där många ser problem med att folk med låg utbildning "röstar fel". Men att ställa krav på en viss utbildningsnivå för att få rösta leder ingen vart: om du har en "soldatattityd" hjälper det inte hur mycket du än studerar, du får inte bättre omdöme för det.

En nyttig övning kan vara att fundera igenom vilken uppsättning åsikter du hade i din ungdom och jämföra med de du har idag. Har du ändrat dig på någon punkt? Eller tycker du likadant efter 20 år? I så fall är kanske risken stor att du är en soldat som betraktat varje ny idé som ett hot att bekämpa.

Jag har under senare år tagit för vana att låta var 4:e, 5:e bok som jag läser vara en bok där jag i förväg vet att jag inte kommer hålla med. Det brukar ofta vara mycket givande. Jag är naturligtvis ingen vindflöjel, jag ändrar inte uppfattning hur som helst. Men det ger nya perspektiv att försöka begripa varför andra tycker som de tycker. Och för egen del så antingen skärps de argument jag hade från början eller så händer det då och då att jag tänker om i en viss fråga. Och det kan också vara väldigt befriande.