söndag 31 januari 2016

Har jag rätt att själv avsluta mitt liv?

Efter att ha tvingats fly undan Isebel ut i öknen satte sig satte sig Elia under en ginstbuske och önskade sig döden. "Det är nog, Herre, ta mitt liv" suckade han. (1 Kung 19:4). Elia får ingen kritik för detta, det är mänskligt att ibland önska sig döden när man lever i förtryck eller i stora plågor. Till och med att be Gud att han ska avsluta sitt liv verkar vara i sin ordning. I fallet Elia blev han dock inte bönhörd, Gud tog hand om honom ändå.

Men lägg märke till att Elia inte tog några egna initiativ att avsluta sitt liv. Det låg i Guds hand. Det var Gud som hade gett honom livet och det var därför inget som han hade rätt att avsluta på egen hand. Endast Gud hade den rätten.

Så ungefär tänker jag att en kristen bör resonera kring dödshjälp. Livet är en gåva som vi fått att förvalta, ingen rättighet och inte heller något som vi själva har tillskansat oss. Därför är det inte bara upp till oss att avgöra hur långt det ska bli.

Jag blev därför förvånad när jag såg en biskop, Tuulikki Koivunen Bylund, underteckna en debattartikel tillsammans med tre ateister där man argumenterade för dödshjälp. PC Jersild och Björn Ulvaeus, båda medlemmar i förbundet Humanisterna, samt George Klein är de andra undertecknarna. Artikeln är mest en beskrivning av hur det ser ut i omvärlden: andra länder har redan infört dödshjälp och Sverige halkar efter är det viktigaste argumentet. Och vanliga invändningar som att det kan uppstå situationer där gamla människor känner sig pressade att välja den här utvägen bemöts inte. Tvärtom så är ett argument att Sverige har en åldrande befolkning.

Frågan är just rätten över min egen kropp och mitt eget liv. Är det "mitt" liv, har jag rätt att förfoga med det som jag vill? Kan jag äga något som inte beror det minsta på egen förtjänst? Jag kan förstå att man som ateist inte ser något problem med det, är livet bara en slumpens verk har jag ingen att svara inför.
Men jag förstår inte riktigt vad biskopen gör i sällskapet. Varje människoliv har en avsikt, det är en gåva från Gud. Jag är mottagande och har ett uppdrag att förvalta det. Ibland kan livet bli outhärdligt svårt, det är då mänskligt att önska sig döden och till och med be Gud om det. Men avgörandet måste ligga hos honom.

fredag 29 januari 2016

Om åldrar och straffansvar

Det var några år sedan som jag behövde visa leg på systemet, men för dem som är 21+ är det nog ganska odramatisk att göra det. Vi lever i ett samhälle där åldrar kontrolleras i en mängd sammanhang. Krogar och nattklubbar sätter upp sina åldersregler. För att få rösta, övningsköra etc måste du uppnått en viss ålder. Ibland finns det fördelar med att påstå med att man är äldre än den man är, vid andra tillfällen är det en fördel att vara yngre, som till exempel om man som 18-åring vill spela junior-vm i fotboll. Det är därför som FIFA i mer än tio år har röntgat handlederna på tveksamma fall av unga fotbollsspelare.

Att folk ljuger om sina åldrar och att vi därför måste kontrollera dem borde inte vara så dramatiskt. Det märkliga är att det under en sådan lång tid varit kontroversiellt när det gäller asylsökande ungdomar som kommer hit utan sina familjer.(Men nu verkar det plötsligt vara helt i sin ordning att tillämpa medicinska tester.)

Det finns ytterligare ett område där det finns en mycket stor fördel att ange att man är yngre än den man är och det gäller brott och straff. Under 15 år är du inte straffmyndig, tar polisen dig blir du rutinmässigt överlämnad till de sociala myndigheterna. Är du under 18 år ska det väldigt mycket till för att du ska hamna i fängelse.
Det här skapar problem inte bara när det gäller ensamkommande ungdomar som kanske i många fall egentligen är vuxna. Bland kriminella gäng är man väl medveten om detta och det utnyttjas genom att 14-åringar skickas till att begå brott. Vi har också sett fall där unga våldsverkare begått mycket grov misshandel men kommit undan med några veckors samhällstjänst.
Tidigare överåklagare Sven-Erik Alhem ville därför sänka straffmyndighetsåldern till 14 år, men hjälper det? Blir inte bara följden att 13-åringar pressas till att begå de här brotten?

Jag menar att man borde överväga att avskaffa straffmyndighetsåldern helt och hållet istället. Är man förmögen till att begå brott, är man också förmögen till att ta sitt straffansvar. Det finns naturligtvis undantag, det gäller vuxna förståndshandikappade och det kan gälla barn, vi skulle inte sätta en 7-åring i fängelse även om den mördat. 
Men undantagen får behandlas från fall till fall. Man får helt enkelt göra en psykologisk bedömning: är den här personen tillräckligt mogen för att förstå vad han gjort och kan ta ansvar för det? Mognadsgraden kan variera ganska mycket bland ungdomar som är lika i ålder och då blir det ganska fyrkantigt att enbart utgå från året de är födda.

Avskaffar man straffmyndighetsåldern och istället utgår från en mognadsbedömning kommer man undan problemet att 14-åringar ser det som fritt fram att begå brott eftersom de ändå inte kan straffas.

lördag 23 januari 2016

Medborgarlön?

Medborgarlön eller basic income, är en gammal idé som diskuterats i olika kretsar. Det är en grundinkomst som delas ut till alla medborgare i ett land utan några villkor, ungefär som barnbidraget fungerar idag. Lika för alla är principen. Tanken är att det ska ersätta alla andra typer av ersättningar och bidrag som pension, a-kassa, sjukpenning, studiebidrag etc. Jag har tagit reda på hur mycket det faktiskt skulle bli om man gjorde så.
2014 delade staten ut 32,3 mdr i sjukpenning, 50,8 mdr i sjukersättning, 16,5 mdr i garantipension, 13 mdr, i efterlevandepension och 0,7 mdr i äldreförsörjningsstöd. Lägg därtill att pensionmyndigheten kostar en halv miljard som ju skulle kunna läggas ner.
Vidare: 37,6 mdr i föräldraförsäkring, 30 mdr i a-kassa, 17,6 mdr i lönebidrag, 1,6 mdr i lönegarantiersättning och 20 mdr i studiestöd. (25 mdr delades ut i barnbidrag men det låter vi vara som det är.)

Om allt detta delades ut, jämnt fördelat till landets medborgare, hur mycket skulle det bli? Sverige har 9,6 miljoner invånare. Men omkring 500 000 är inte medborgare i Sverige och 1,9 miljoner är under 18 år som redan får sitt barnbidrag. Kvar blir 7,2 miljoner. Var och en av dessa skulle få, om jag räknat rätt, 2600:- i månaden.
Inte så mycket alltså, i alla fall inte så att det går att leva på. Men nu finns det ju annat man kan spara i budgeten. Plockar vi bort partistöd (170 miljoner) bistånd (30 mdr) och ersättningar till kultur, medier, trossamfund och fritid (12.8 mdr) kan vi lägga på en femhundring. Går vi ur EU kan sparar vi ytterligare en femhundring per vuxen medborgare och månad.

Det finns naturligtvis ytterligare besparingar som man göra, framförallt administrativt. Jag har dessutom inte kunnat få fram så mycket uppgifter om kommunernas utgifter för försörjningsstöd men bara Malmö betalade ut en miljard 2014. Jag antar att det finns mycket att spara även när det gäller olika kommunala bidrag till föreningar, företagande etc. (När det gäller den typen av utbetalningar, inklusive bistånd, borde de avskaffas av principiella skäl. Det ska vara ett privat beslut hur mycket jag vill stödja biståndsorganisationer, inget som staten ska ägna sig åt.)

Jag tänker att medborgarlön måste upp till nivåer om minst 5-6000:-, och det borde vara möjligt. Poängen är att det ska gå att leva på den men inte heller mer. Den får inte vara så hög att flertalet väljer att inte jobba.

Vad skulle fördelarna vara?
1. Förutsägbarhet. Vi slipper dagens svåröverblickbara lapptäcke av försäkringar och bidrag. Jag vet exakt hur mycket jag får vid sjukdom eller arbetslöshet.
2. Rättvisa. Alla får lika. Idag får höginkomsttagare mer i sjukpenning än låginkomsttagare till exempel. I fortsättningen får man lösa det själv om man vill ha mer än vad medborgarlönen ger.
3. Företagandet skulle gynnas. Jag kan tänka mig att det finns många idag som bär på en affärsidé, men man vågar inte säga upp sig från sitt jobb för att testa den.
4. Självständighet. Idag styr politikerna människors vardag genom att villkora bidrag och utbetalningar. Med medborgarlön förutsätts att vi är vuxna människor som själva kan ta ansvar för våra liv.

2017 ska Finland testa medborgarlön under ett år. Det är lite kort för att testa hur människors val och prioriteringar förändras men det ska onekligen bli intressant att följa experimentet.

fredag 15 januari 2016

Kulturrelativismens våldsamma sammanbrott

Som student läste jag Patriarkatets våldsamma sammanbrott & Varför våldtäkt finns av Maria Pia Boethius, en av mina första intryck av radikalfeminismen. Det mesta höll jag inte med om, särskilt inte när jag förstod att hon trodde på en manlig konspiration för att trycka ner kvinnor (patriarkatet). Men hon hade flera viktiga poänger när det gäller hennes analys om våldtäkter.
Hon hade läst våldtäktsdomar och noterat att det ställts många frågor kring hur kvinnan var klädd eller om hon var berusad. Underförstått: om hon var utmanande klädd var gärningsmannen ursäktad och var hon berusad var det inte ens fråga om ett brott.

För Boethius var våldtäktsmännen patriarkatets fotsoldater för att hålla kvinnor i schack, det var därför rättssystemet frikände så många. Jag delar inte hennes syn inte bara för att jag inte tror på hennes idéer om ett patriarkat i Sverige. Men ända sedan Birger Jarls kvinnofridslagar har våldtäkt ansetts som ett mycket allvarligt brott i Sverige. Män har alltid också upprörts över detta, och varför skulle vi inte? Varje våldtagen kvinna är en mans dotter/syster/fru eller mor.

Men när det gäller hur frågan hur kvinnan var klädd eller betedde sig har Boethius en klockren poäng: om det skulle spela roll är det ju samma sak som att säga att alla män är presumtiva våldtäktsmän.
Men en alldeles överväldigande majoritet av alla män skulle inte få för sig att våldta någon alldeles oavsett hur kort kjolen eller flörtig kvinnan var. Vi män har ingen "våldtäckargen" som gör oss predestinerade att ofreda kvinnor bara betingelserna är de rätta.

Boethius berättar hur hon ringde upp ledamöterna i en sexualbrottsutredning och blev nedslagen när det enda de talade om var hur männen skulle ungå att bli oskylidgt dömda. Hon blev särskilt chockad över vad en kvinnlig ledamot i utredningen ansåg, jag citerar (s71):

"Den kvinnliga ledamoten värnade särskilt om invandrare. Det var illa, sa hon, att män kom hit från helt andra kulturer och tilltvingade sig samlag med kvinna som frivilligt följt med honom hem - att han då kunde dömas för våldtäkt. Domstolarna måste i fortsättningen ta hänsyn till att i hans hemland gick det till så. Han upplevde det inte alls som en våldtäkt."

Så långt Boethius. Men efter händelserna i Köln och i Kungsträdgården i Stockholm i somras har en rad feminister gått ut och med en annan syn på saken. De relativiserar massövergreppen genom att påstå att samma sak pågår hela tiden i den svenska vardagen, om än i mindre skala. Alla män är lika goda kålsupare, oavsett om vi kommer från Svenljunga eller Mellanöstern.
Men då är man ju tillbaka till det som Boethius faktiskt ville bort ifrån. Om härkomst, uppväxt och kulturella faktorer inte spelar någon roll, då borde ju vi män vara genetiskt betingade att våldföra oss på kvinnor. Plötsligt spelar alltså miljö och uppväxt ingen roll, biologi är allt!

Kulturrelativisterna får här problem, särskilt om de samtidigt kallar sig feminister. Om alla kulturer är lika bra och det inte finns några moraliska skillnader dem mellan måste man blunda för de skillnader i kvinnosyn som åtminstone vi andra kan se är ganska betydande.

Det är därför den moderna feminismen saknar trovärdighet. Man ägnar väldigt mycket energi åt att kvotera föräldradagar men förbigår med tystnad områden i Sverige där man faktiskt kan prata om att patrarkala värderingar råder och att ansvaret för att undgå våldtäkt ligger på kvinnan. För redan på Boethius tid begrep man ju att män har olika kvinnosyn beroende på om man är från Sverige eller invandrad från Mellanöstern. Men när kulturrelativismen och feminismen krockar får tydligen de feministiska värderingarna ge vika.

Fler och fler börjar dock inse detta, så kanske är det vi ser nu början till kulturrelativismens våldsamma sammanbrott. Multikulturalismen har nått vägs ände. Det betyder inte att vi ska stänga gränserna eller minska invandringen, tvärtom! Vi får inte glömma att många av de som vill flytta hit gör det för att de uppskattar vår kultur högra än den de kommer ifrån.

Men vi måste sluta relativisera kulturella värderingar. De kulturella värderingar som har vuxit fram i vårt västerländska samhälle bygger på en tusenårig kristen tradition. Det märks inte minst när det gäller kvinnosyn där kyrkan har fördömt kvinnorov, tvångsäktenskap och polygami.
Vi måste göra klart att även om alla människor är välkomna hit, betyder inte det att alla värderingar eller kulturyttringar är välkomna. Kultur och värderingar spelar roll när vi formas som människor.






tisdag 5 januari 2016

Om id-kontroller och medborgarskap

Jag hämtade ut ett paket på posten idag. För att få göra det var jag tvungen att visa legitimation. Inget konstigt med det. Om polisen stoppar mig vill de se mitt körkort. Jag brukar inte protestera utan visar snällt fram det.
Det finns helt enkelt en mängd tillfällen då vi förväntas identifiera oss själva. Jag har därför lite svårt att förstå hysterin kring id-kontrollerna när folk ska ta sig in till Sverige. Så länge de kan utföras på ett effektivt och smidigt sätt som inte hindrar arbetspendlingen över sundet kan jag inte se att det skulle vara ett stort problem. Av någon anledning tenderar debatten kring invandringen att hela tiden halka in på ovidkommande saker.

Vi var många som förstod att den svenska helomvändningen skulle komma, förr eller senare. Valet stod mellan fortsatt hög invandringen eller ett avskaffande av välfärdssystemet såsom det är utformat idag. Och eftersom Socialdemokraterna vägrade att ens diskutera den saken drog Stefan Löfven i Jimmie Åkessons invandrarbroms med Miljöpartiets stöd. Nu inför man SD:s invandringspolitik medan media låtsas att det regnar.

Jag är ändå inte övertygad om att just ID-kontrollerna är problemet. Varför skulle de vara det? Vi lever inte i Vilda Västern, vi vill ha koll på människor som kommer hit.

Problemet är att när invandringen blev för kostsam beslöt man att minska invandrarna istället för att minska kostnaderna.
Annars hade det varit mycket man kunnat göra. Varför gör man inte om etableringsstödet till lån enligt CSN-modellen, bara för att ta ett exempel? Varför diskuteras det vad som är ett hållbart antal flyktingar, men diskutionen över hur mycket pengar de behöver för att leva lyser med sin frånvaro.

En tvåbarnsfamilj får drygt 20 000 skattefria kronor i månaden när de fått asyl. Utan återbetalningskrav. Är det rimligt? Behöver de så mycket? De kom väl hit för att de ville bygga sig ett nytt liv i fred och säkerhet, inte leva på bidrag. Men vi ger dem inget val, istället för att sänka kostnaderna vill vi sänka invandrarna. Jag begriper det faktiskt inte.

När det gäller den svenska välfärdsmodellen börjar jag förstå att svenskarna inte släpper greppet om den så lättvindigt, även om jag inte förstår varför. Jag menar: ge mig arbetsgivaravgiften så kan jag själv pensionsspara och sätta undan pengar för sjukdom och arbetslöshet.
Men ok, svenskarna är alltså ännu inte beredda att ta ett större eget ansvar. Låt gå för det, men kan man kombinera detta med en hög invandring? Jag menar att det finns en tredje väg mellan låg invandring eller en låg välfärdsnivå.

Jag har svårt att se att vi, på ett rent filosofiskt plan, har rätt att hindra människor att flytta hit. När vi flyttade till Svenljunga var det ingen som försökte hindra oss att göra det, det borde i princip inte vara annorlunda när det gäller att flytta mellan olika länder (under förutsättning att man identifierar sig).

Det är en mänsklig rättighet att flytta och bosätta sig i ett annat land, men det är ingen rättighet att bli försörjd av andra. Den välfärdsapparat som vi byggt upp i Sverige ägs av svenska medborgare och skattebetalare. Det är naturligtvis orimligt att andra länders medborgare ska kunna komma hit och göra anspråk på den. Lösningen är alltså att man knyter de allmänna försäkringslösningarna till medborgarskapet.
Kombinera detta med en förändrad lönebildning. Hade invandrare fått lov att arbeta för halva lönen hade de ju fått jobb. Jag kan förstå att många är rädd för lönedumpning för dem som redan är inne i systemen men forskning visar att risken för det är ganska liten. Istället skulle en mängd nya arbetstillfällen växa fram.

För att bli svenska medborgare idag räcker det att man bott i landet i 5 år. Det skulle man kunna ändra till att man måste ha arbetat och betalt skatt i 5 år. Låt medborgarskapet bli något man måste förtjäna, inte en rättighet som man kan kräva.

Men är det inte att göra skillnad på folk? Jovisst, men vi gör ju skillnad på folk redan nu genom att hindra dem att komma hit. Vi säger till dem: "Tyvärr, våra dyra välfärdslösningar gör att för många människor inte kan komma hit, så just du får inte stanna." Det är väl att göra ännu värre skillnad på folk!

Det är några förslag på vad man kunde göra istället för hålla människor utanför landet. Och gillar du inte förslagen, kom med egna. Våga diskutera! Det börjar bli tröttsamt med alla som förfasar sig över än det ena och än det andra utan att själva komma med ett enda konkret exempel på vad man vill göra istället. Det är dags att börja prata sakfrågor!