onsdag 22 maj 2019

Vassula - en profet av vår tid

Det finns ett ökat intresse för profeter och profetism idag. Det kom nyligen ut en bok om profetisk diakoni som jag skrivit om här. Och författaren, Anna Ardin, diakon i Ekumeniakyrkan skrev nyligen tillsammans med Joakim Kroksson, miljödiplomerare i Svenska kyrkan en debattartikel där de utnämnde Elsa Thunberg till profet! Jag ser här en stor risk att "profetbegreppet" missbrukas, i boken Politisk och profetisk diakoni, skriver Ardin själv att hon jämställer politiskt och profetiskt.

Med bakgrund av detta är boken Vassula - ett tecken på Guds kärlek, mycket viktig. Bo Westergaard, präst i Lilla Edet som har följt Vassula under drygt 20 år, introducerar Vassula Rydén för en svensk kontext.  Och det behövs, för jag tror att hon är ganska okänd i Sverige, trots att hon har koppling till vårt land som gift med en svensk man. Medan hon utomlands kan dra 10 000-tals åhörare till sina möten har det i Sverige blivit några hundra.

Vassula kan mycket väl vara en profet av vår tid. Hon är född i Egypten 1942 som grekisk-ortodox och i den kyrkan har hon förblivit även om hennes världsvida gärning har lett henne till alla möjliga kyrkor och även andra religioner.

En vanlig novemberdag 1985, när hon skulle skriva en inköpslista blev det något helt annat hon skrev: "Jag är din skyddsängel och mitt namn är Daniel" stod det på lappen med en helt annan handstil än hennes egen. Det blev början på en lång rad uppenbarelser där hon med pennan i hand, inspirerad av en inre röst skrev ner budskapen som kom till henne. Den sammanlagda textmassan motsvarar nästan hela bibeln och det kan ju bli mer eftersom hon fortfarande är verksam.

Under åren 2001-2004 prövades hennes sak och kallelse av Troskongregationen i Vatikanen av Joseph Ratzinger som sedan blev påve. Även om man inte direkt slog fast att det rörde sig om gudomliga uppenbarelser (vilket man nästan aldrig gör) blev ändå kyrkans hållning öppen och positiv.

Bo Westergaards bok har tre delar: först en kort biografi över hennes liv, därefter en genomgång av hennes budskap och slutligen en introduktion av profetismen genom kyrkans historia.
Vassulas viktigaste budskap rör kyrklig enhet. Där kan det vara provocerande för många när hon tycks mena att Petrus, dvs påven ska vara en samlande gestalt för hela kristenheten. Men samtidigt förmedlar hon också en bild av de tre kyrkofamiljerna, katolska, ortodoxa och de protestantiska kyrkorna, som tre järnstänger som står bredvid och skilda från varandra. Enhet uppnås om de tre stängerna böjer sig in mot varandra.
Jag tycker det är en fin bild: det handlar inte om att någon kyrkofamilj ska utplånas och uppgå i den andra, alla måste offra något för att kunna mötas i verklig enhet. Vi måste böja oss för varandra.

Mot bakgrund av att vem som helst idag kan utnämnas till "profet" är Westergaards sista del, om profetism viktig. Det är helt klart att profetbegreppet behöver styras upp om det inte ska bli helt urvattnat.

Som introduktion av Vassula och profetismen kan jag verkligen rekommendera boken. Den enda invändningen jag möjligen har är när han sammanfattar hennes budskap: det är inte alltid klart vad som är en sammanfattning av Vassulas budskap och vad som är författarens kommentarer. Men å andra sidan menar han att syftet är ju att reflektera över det profetiska budskapet.

Är då Vassula en riktig profet, får hon på riktigt budskap från Gud med uppdrag att förmedla detta vidare? Westergaards inställning, som jag tycker verkar sund, är att ha en öppen men prövande hållning. Vassula kommer med ett budskap som är riktad till vår tid utan att vara barn av vår tid. Det finns ingen politiskt korrekthet i det, eller en anpassning av vår tids värderingar. Det är ett budskap som i första hand är riktat till kristenheten till uppbyggelse men också korrigering.

Förhoppningsvis kommer Vassula Rydéns profetiska gärning bli mer känt även i Sverige med den här boken.

måndag 13 maj 2019

De sista kristna



De första kristna fanns i Jerusalem med omnejd. Det var där det en gång började. Apostlagärningarna beskriver hur kristendomen sedan spreds till grannländerna både genom förföljelser och genom mission: när Paulus kommer till Damaskus var de kristna redan där.

De sista kristna - berättelsen om de förföljda, de som flytt ¿och de som vägrar ge upp (inbunden)
Klaus Wivel, dansk journalist och mellanösternkännare har nu skrivit en bok om de kristna i detta område idag, en bok som fått titeln: De sista kristna - Berättelsen om de förföljda, de som flytt och de som vägrar ge upp. Titeln har relevans: om utvecklingen fortsätter som nu kommer området vara tömt på kristna inom 10 år. Kvar kommer bara finnas munkar och nunnor i vissa kloster men vanliga kristna ute i samhället kommer lysa med sin frånvaro. Hur har det kunnat bli så? Vad är det som hänt och varför talas det så lite om detta?

När man tänker på förföljelsen av de kristna i Mellanöstern tänker man i första hand på bombdåd och attentat riktade mot kyrkor och gudstjänstfirare. Men Klaus Wivel visar att det långt ifrån är dessa uppmärksammade dåd som haft störst effekt på minskningen av antalet kristna. Det är snarare diskrimineringen, ständigt pågående konflikter, och att behöva stå ut med att vara en andra klassens medborgare.

Klaus Wivel har rest runt och intervjuat präster, imamer, företagare, politiker och vanligt folk, i Västbanken och Gaza, Egypten, Libanon och Syrien samt Irak. Bland dessa länder är det bara i Libanon som de kristna inte är diskriminerade enligt lag. En muslim får inte konvertera till kristendom men tvärtom går bra. Muslimer får alltså missionera bland kristna men inte kristna bland muslimer. En kristen man får inte gifta sig med en muslimsk kvinna men en muslim får gifta sig med en kristen kvinna. Hennes barn får då inte döpas utan ska uppfostras som muslimer. Kristna får inte inneha vissa ämbeten som till ex domare.

Utöver detta förekommer det en ständig informell diskriminering. Om en kristen och en muslim krockar får alltid den kristne skulden. Vid varje markkonflikt drar den kristne det kortaste strået eftersom domaren är muslim, osv.
Plötsligt uppblossade konflikter handlar ofta om rykten om att en kristen man haft ihop det med en muslimsk kvinna. Hundratals unga män angriper då och bränner ner mannens hus, kvinnliga släktingar riskerar att våldtas och ofta blir också en kyrka i närheten demolerad. Polisen gör ofta inte mycket mer än att uppmana de kristna att fly tills situationen lugnat ner sig. För att få lugn tvingas präster till förnedrande "försoningsmöten" med muslimska företrädare där några kristna familjer, som påståtts vara inblandade i konflikten, omedelbart måste lämna sina hem och aldrig komma tillbaks. Någon egendom får de inte ta med utan denna tas över av imamerna.

Att de kristna minskar beror alltså inte bara på de attentat som når oss via media. De högutbildade och som har ekonomisk möjlighet flyttar. Kristna tjejer gifter sig med muslimska män eftersom de vet att de slipper så mycket problem då. Till slut orkar man inte.

I Europa får detta inte mycket uppmärksamhet. Klaus Wivel skrev ett öppet brev till den danska utrikesministern och frågade vad regeringen tänker göra åt fördrivningen av de kristna men fick inget svar. Wivel försöker förstå varför, men inte tillräckligt. Bokens styrka är de nära reportagen om enskilda individers berättelser och kamp i Mellanöstern men på hemmaplan blir han lite tafatt.

Det han ändå lyfter fram är sekulariseringen i väst och att det finns en ovilja att ta ställning för de kristna som grupp. Hos många finns fortfarande kvar en uppfattning att kristendom främst är ett europeiskt fenomen. Om det finns kristna i andra delar av världen beror det på mission och kolonisering, tänker man. (Och förresten är det väl vi som är förtryckarna.)

Att den kristna minoriteten i Mellanöstern utgör den ursprungliga gruppen skapar förvirring. Ändå är det ju så, det var de som fanns där från början. De första kristna. De har funnits där i 2000 år och just i vår tid är de på väg att försvinna.