En svensk tiger om andra världskriget

Ett norskt skämt lyder: "Tyskland erövrade Norge på två månader, Danmark på två dagar och Sverige med ett telefonsamtal."
Tyvärr så ligger det mycket i det. Sverige blev aldrig ockuperat av Tyskland - orsaken är att det inte behövdes. Tyskarna behövde bara lyfta luren och säga åt oss vad vi skulle göra.
Mycket av detta är redan känt även om vi inte pratar om det: de två miljoner tyska soldater som transporterades tvärs över Sverige. Exporten av kullager och järnmalm, J-stämpeln i de tyska judarnas pass som svenska myndigheter begärde av de tyska - så att man kunna avvisa judarna redan vid gränsen.

Men Aron Flam har i sin bok: "Det här är en svensk tiger" verkligen gått på djupet i Sveriges roll före, under och efter kriget. Och det är ingen smickrande bild som kommer upp.

Det svenska kryperiet handlar om något mer än att man var rädd om sitt skinn. Det handlar om att man var på Tysklands sida. Man var i praktiken en icke-stridande axelmakt.

Samarbetet med Tyskland var så djupgående att det är svårt att se det på något annat sätt. Det handlar till exempel om de för Tyskland oumbärliga kullagren som exporterades ända fram till slutet av 1944. Alltså långt efter det att utgången av kriget i praktiken var avgjord. England försökte gång på gång av få Sverige att upphöra med exporten, man gjorde till och med så att man betalade hela SKF:s export så att de slapp lida någon ekonomisk skada av en bojkott av Tyskland. Vad gjorde SKF? Man tog emot pengarna sen flyttade man produktionen till sitt dotterbolag i Tyskland. Leveranserna till den tyska krigsindustrin fortsatte oförminskat.

Jag möter ibland invändningen att Sverige var tvunget att lyda Tyskland annars hade också vi blivit ockuperade. Det kan hända men Sveriges krigsmakt var trots allt betydligt starkare än både Danmark och Norges tillsammans. Dessa länder blev ockuperade - men oavsett hur roligt det är bli ockuperad ledde det knappats till någon nationell katastrof för dem. Det värsta av allt är ju att Sverige nu bidrog till att förlänga utgången av kriget. Och - kanske till och med hoppades att Tyskland skulle vinna.

Men snöpligt nog var det alltså de allierade som vann till slut. Då började operation mörkläggning. Verifikationer och kvitton som hade avslöjat vår omfattande handel med Tredje riket rensades ut och slängdes. Och nationalmyten om att vi skulle ha varit neutrala hamrades in, något som skulle påverka vår syn på oss själva under hela efterkrigstiden.
Att Sverige än idag sitter på höga hästar får sin förklaring utifrån hur vi hanterade krigets utgång- det går en linje mellan vår tystnad om vår roll under kriget till våra dagars tal om den humanitära stormakten.

Aron Flam har grävt i historiearkiven och avslöjar det vi har blundat för så länge. Vi behöver göra upp med vår tillrättalagda bild av efterkrigshistorien. Annars står vi bara och stampar i debatten och synen på oss själva.

Om höga skatter och moral

"Varje skattesänkning är en stöld från det gemensamma", får Göran Greider säga oemotsagt i Svt. Det är förstås en anspelning på den motsatta uppfattningen att skatt är stöld. Det Greider säger är alltså att 100 % av din inkomst egentligen tillhör staten, det du får behålla är bara en gåva. Med andra ord förespråkar han ett totalitärt samhälle där vi inte tillhör oss själva utan staten.
Som alltid när höga skatter ska försvaras så nämner Greider saker som sjukhus, skolor och äldrevård. Men det är mindre än en tredjedel av skatterna som går till dessa verksamheter. Det mesta går till transaktioner, en rundgång av pengar där vi betalar in skatt och avgifter och får ut pensioner, sjukförsäkring och arbetslöshetsunderstöd.

De flesta socialister går kanske ändå inte så långt som Greider men är det nödvändigt med höga skatter för att skapa ett samhälle som är bra att leva i? Hur högt skattetryck behövs egentligen för att man ska slippa "tänka på pengar när man rullas in på akuten"?

Skriften "Sveriges väg till ett högskatteland. Utopi och verklighet under hundra år" ifrågasätter att vår välfärd är beroende av höga skatter. Den svenska framgångssagan började 1870 och pågick till andra världskriget. Under den tiden växte Sveriges BNP kraftigt och vi gick från ett av Europas fattigaste länder till ett välmående industriland. Efter kriget fortsatte framgången tack vare att resten av Europa var i spillror medan vår industri var intakt, men ganska snart började Sverige halka efter. Det finns en stark koppling mellan stigande skattetryck och ett Sverige som, relativt övriga Europa, blir allt fattigare.

Boken är en viktig komplettering till den historieskrivning av Sverige som vi fått läsa i skolan. Den tar upp hur skatter dolts för att vi inte ska veta hur mycket vi faktiskt betalar, hur skatter saboterar samhällsekonomin etc. Men jag ska inte ta upp mer om det, läs hellre de 100 sidorna.

Istället vill jag peka på det moraliskt problematiska med höga skatter. Ett högt skattetryck leder till att en större del av våra resurser, dina och mina, ska beslutas över av valda politiker. Det innebär att en större andel av våra pengar kommer användas utanför vår kontroll.
Invändningen är att vi har viss kontroll via vår rösträtt, men en åsikt som inte delas av 51 % är inte mycket värd. I ett högskattesamhälle kommer därför stora minoriteter alltid bli missnöjda med hur pengarna används. Ett sådant samhälle leder därför till ständiga konflikter om hur de offentliga pengarna spenderas.

Ett minskat skattetryck innebär att människor själva får välja hur deras pengar ska prioriteras, och om andra då väljer att lägga sina pengar på saker som man själv tycker är onödigt, så behöver det inte skapa konflikter eftersom de egna pengarna inte är inblandade.

Göran Greider nämnde också att skatter är solidariska. Men skatt kan aldrig vara solidarisk. Skatt är tvång, solidaritet förutsätter frivillighet. Betalar skatt gör jag, inte av solidaritet utan för att jag måste.
De som förespråkar höga skatter av solidariska skäl har en människosyn där människan ses som ond och empatilös. Hon skulle inte dela med sig till sin nästa - om hon inte tvingades till det!
Så är det ju inte - istället trängdes mycket frivilliga bidrag och verksamheter undan av de allt högre skatterna.

Jag tror att skatter är ett nödvändigt ont för att kunna bygga ett gott samhälle, men de skulle kunna vara mycket lägre än de är nu. Dagens skattenivåer handlar inte om solidaritet utan om makt; att ta människors intjänade pengar är att ta makten från deras liv, och göra dem beroende av staten.
Skatter behövs visserligen för att finansiera en polis som upprättar lag och ordning och för att garantera att varje människa får sina basala behov tillgodosedda i form av hälsa, omvårdnad och skola.
Men därutöver, när det gäller till exempel hur jag vill spara till pensionen det borde staten inte lägga sig i. Jag ser fram emot den dag då jag kan be min arbetsgivare betala ut arbetsgivaravgiften direkt till mig istället för till staten. Så sköter jag själv mitt pensionssparande. Fast det kommer nog inte ske innan jag blivit pensionär...

Kvinnorna i Gamla testamentet

Mina bibliska storasystrar: Glimtar från Gamla testamentet är en bok skriven av Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan. I tolv kapitel avhandlar hon olika bibliska kvinnogestalter som Eva, Sara, Hagar m.m. men också mer okända som Gomer och Mikal, och lite överraskande: Hon i Höga Visan.

Gamla testamentet är tillkommen i en patriarkal tid, det är männen som för historien framåt och kvinnorna är mest statister. Men det finns ändå viktiga undantag och det är värdefullt att lyfta fram dem. Gud handlar med individer och då inte bara med män utan också kvinnor.

Men även om utgångspunkten här är kvinnogestalter i bibelns första del är det ingen feministisk bok. Hon kommer visserligen in på frågan om kvinnans ställning i den kristna gudstjänsten och vad underordning egentligen innebär men i första hand är det är en mänskligt bok där Anna Sophia själavårdande skriver om relationer mellan människor och med Gud.
Vad är sann mänsklig frihet, hur bör man som kristen förhålla sig till abort, tacksamhet och förundran inför livet, hur ska vi förhålla oss till spöken: det är några axplock av ämnen som hon kommer in på. Anna Sophia för en resonerande och lite lågmäld ton även när hon kommer i på kontroversiella saker. Hon är till exempel kritisk mot mycket i vår samtid som dagens feminism och vår syn på relationer som utbytbara. Här lyckas hon skriva klokt och omdömesgillt utan att inta en fördömande attityd som så annars ofta händer. Anna Sophia är personlig och utgår från sin livserfarenhet samtidigt som hon väver in aspekter från litteratur och film.

Min främsta invändning är att man får intrycket att kvinnoporträtten till stor del fungerar som en språngbräda till andra ämnen. Anna Sophia skriver engagerat om både nutida fenomen och det som människor i alla tider brottats med, men en sådan bok hade kunnat skrivas ändå. Kapitlet om Lots hustru, till exempel, handlar mycket om konsumism och hur detta även smittar av sig på hur vi ser på relationer, men frågan är om alla dessa slutsatser kan dras utifrån den mycket knapphändiga information vi har om Lots hustru.

En spännande tanke hade varit om hon vågat sig på att skriva skönlitterärt om dessa kvinnor. Det är inte lätt att på ett naturligt sätt väva in de ämnen hon tar upp i en berättelse, men eftersom det till stor del handlar om relationer kanske det hade kunnat göras. Därmed hade man ju också nått en delvis annorlunda och större publik. Gamla testamentet är ju, som hon själv påpekar, historien inte bara om hur Gud kallar ett folk, utan också individer, väldigt mänskliga sådana, som han söker, kallar och arbetar med.

Bot mot klimatångest

Klimatdebatten är fortsatt intensiv även denna sommar och hela frågan blir mer och mer av en religion. Det jag tänker på är den apokalyptiska stämning som råder i Svt och andra media. På fullt allvar talar om man om att "det är kört" det vill säga mänskliga civilisationen är dömd att gå under inom 30 år, ja, kanske till och med människan som art.

Det som tidigare hörde hemma bland religiösa sekter, att världens undergång är nära, har idag blivit mainstream.

Om man bara möts av denna propaganda har jag full förståelse för att klimatångesten kan komma smygande, det är svårt att veta vad man ska tro när det alarmistiska budskapet kommer emot en från alla håll. 

Nu är det inte första gången som undergångsstämningar har drabbat samhället, det är ett ganska vanligt tema i kyrkans historia. Den yttersta domen är ett vanligt motiv i konsten där Michelangelos målning i Sixtinska kapellet är den mest kända. Särskilt under medeltiden var det vanligt att människor drogs med av domedagspredikanters budskap. Ibland har det bara varit en liten grupp troende som anslutit sig, ibland har hela samhällen dragits med i hysterin. Det nya med klimatapokalypsen är kanske att den har ett sekulärt ursprung även om den med tiden blivit mer och mer sekteristisk.

För att hålla huvudet kallt i en sådan här tid är det viktigt att hålla sig till fakta, lyssna på klimatforskare och experter och utifrån det försöka bilda sig en egen uppfattning. Det har då nyligen kommit ut två böcker som underlättar för detta. Den ena är skriven av Lennart Bengtsson, Vad händer med klimatet? - En klimatforskares syn på jordens klimat. Lennart Bengtsson är professor i dynamisk meteorologi, tidigare verksam bland annat på Max Planck Institutet för Meteorology och det finns förmodligen ingen svensk som är kunnigare än han. Ändå är det inte han som Svt ringer efter när det ska kommenteras om klimatet.

Boken är en gedigen genomgång av jordens klimat och vad som påverkar det, ambitionen är att undervisa allmänheten. Att jorden har blivit varmare det senaste seklet och att det sannolikt, åtminstone sedan 70-talet, delvis beror på människans utsläpp av framförallt koldioxid instämmer han i. Men påståenden om att extremväder skulle bli allt vanligare och så kallade tipping points saknar vetenskaplig grund. Den globala medeltemperaturen har inte heller stigit i den takt som datormodeller förutsett.

Den andra boken som jag rekommenderar i sammanhanget är Klimatkarusellen av Elsa Widding. Hon är civilingenjör och energiexpert och blev känd som "Sveriges bråkigaste kvinna" när hon försökte stoppa Nuon-affären. Det är nog den typen av personligheter som behövs, personer som vågar gå mot strömmen och undersöka saker själv istället för att bara utgå från att "alla" andra har rätt.

När jag läser dessa böcker plus andra artiklar är det ingen tvekan om att de riktiga klimatforskarna försöker tona ner problemet och tar avstånd från masshysterin. 

Men ska man då inte för säkerhets skull ändå göra allt för att minska klimatutsläppen? Ska vi inte utgå från försiktighetsprincipen? Problemet med det resonemanget är att boten riskerar att bli värre än sjukdomen. 80 % av människans energiförsörjning kommer från fossila bränslen och det går inte att ersätta dessa med "sol-och-vind" utan en återgång till ett förindustriellt samhälle med  den fattigdom och det lidande som det innebär. Det kommer heller inte ske, för oavsett vad vi gör i Europa kommer resten av världen inte avstå från den levnadsstandard som fossila bränslen medger. Varenda flygresa som vi avstår ifrån kommer flygas ändå, i någon annan del av världen. 

Enligt Paris-avtalet ska Europa och USA minska sina CO2-utsläpp med 1,8 mdr ton de närmaste tio åren, samtidigt som Indien ska få öka sina med 5 mdr ton och Kina med 11 mdr ton. Följs detta avtal kommer påverkan på klimatet vid seklets slut ändå vara ytterst marginellt: Björn Lomborg har räknat ut en minskning på 0.17 grader. Det är alltså hela skillnaden jämfört med inget avtal alls. 

Den enda effekten av om vi i Sverige och Europa slår knut på oss själva för att minska utsläpp av CO2 är att vi sänker våra ekonomier medan framförallt Kina kommer fortsätta ånga på. Vi kommer då inom 30 år, inte möta den mänskliga civilisationens undergång utan den europeiska civilisationens undergång, där den ledande stormakten kommer vara en kommunistisk diktatur och all handel med omvärlden måste ske på dennes villkor. Varför vi skulle låta detta ske? Särskilt när det inte finns någon vetenskaplig grund för klimatapokalypsen? 

Nog kan jag också få lite ångest, men inte för att klimatet i sig skulle skena iväg i någon okontrollerbar riktning, utan för att åtgärder mot detta kommer leda till att vi måste ge upp vår frihet, demokrati och välstånd.

Demokrati, yttrandefrihet och förnuft

Demokratins vagga stod ju i Aten. Visserligen uteslöts slavar, kvinnor och utlänningar men det var ändå en såpass stor minoritet som hade rösträtt; alla fria män (oberoende av börd och rikedom), att man kan tala om en revolution, något nytt och unikt som världen dittills inte skådat. I Historia.nu diskuterar Urban Lindstedt med författaren Tomas Lappalainen (som har skrivit boken Världens första medborgare) hur demokratin med rösträtt och yttrandefrihet så nästan mirakulöst kunde uppstå i det antika Grekland.

Dessförinnan var det ett slags maffiavälde som styrde. Den med störst våldskapital bestämde, men kunde ändå aldrig vara säker, inte ens när han var bland vänner. När som helst kunde han svikas och dödas även av dem som svurit honom evig trohet. Säker var man bara så länge man höll en kniv mot alla andras strupar. Den här situation innebar att alla (dvs alla fri män) var beväpnade och gick omkring med ett svärd vid sin sida.

Embryot till de första demokratierna uppstod under kolonisationsvågen då en grupp män kunde resa iväg på grund av jordbrist för att tillsammans kolonisera en ny ort. Där de slog sig ned befann de sig i en ovan situation när det gäller hur de gemensamma besluten i det nya samhället skulle fattas. De var långt hemifrån och då spelade det ingen roll om någon tillhörde en mäktig familj, han skulle ändå inte kunna hämta hjälp därifrån. Alla vara män i samma ålder, alla var beväpnade och dugliga till strid. Alla var, kort sagt, jämlika.

I normala fall hade man slagits om saken och den som var starkast hade vunnit. Men här var de starkaste helt enkelt de som var i majoritet och då kunde man istället för att slåss om saken, rösta om saken. På det viset kunde man, utan blodspillan, ta reda på vilken som sida som skulle ha vunnit.

På lika rösträtt följde att man hade lika rätt att tala inför folkförsamlingen. Demokratin skulle inte vara värt något om inte alla fick argumentera för sin sak. Och det som hände nu var att för första gången blev människor ärliga. Tidigare hade en kung aldrig kunnat lita på en undersåte. Allt vad människor sa, sa de bara i den mån det skulle gynna deras position, alla hycklade och lismade och alla visste det. Vad andra människor egentligen tyckte fick man gissa sig till.

Men när man utan risk för sitt eget liv kunde utbyta tankar och idéer med varandra hände, som Lappalainen uttryckte det: man började upptäcka varandras hjärnor. Detta ledde till "det grekiska miraklet", den intellektuella explosionen: filosofins uppkomst och grundandet av det västerländska tänkandet.

I boken Förnuft & Fördom - Varför vi tänker som vi gör, menar författarna att förnuft är en kollektiv färdighet istället för individuell. I en rad experiment har man kunnat visa att vi människor inte är särskilt förnuftiga - som individer. När vi fattar beslut sker det ofta godtyckligt och med dolda motiv, sedan ägnar vi oss åt efterkonstruktioner för att rättfärdiga ett visst beslut. Vi är alla drabbade av bekräftelsebias etc.
Men experiment har också visat att när vi fattar beslut som grupp, under diskussion och argumenterande, fattas mycket bättre beslut än vad samma personer hade gjort individuellt. Vi är dåliga på att se biaser hos oss själva men duktiga på att upptäcka dem hos andra och vi är bättre på att bedöma andras motiv än våra egna. När en grupp människor argumenterar reagerar de på varandras argument och bygger vidare på dem.

Av detta kan man konstatera att om yttrandefriheten stryps, om vi inte längre vågar säga var vi innerst inne tycker så leder detta till en allmän fördumning av samhället. Sämre beslut kommer att fattas och vi kommer alla bli sämre på att tänka, eftersom vi tänker bäst fritt i grupp. (Detta gäller alltså inte grupptänkande då medlemmarna i gruppen värdesätter konsensus och viljan att uppnå enighet högre än ett kritiskt förhållningssätt till sina egna idéer.)

Om yttrandefriheten begränsas förlorar vi tillgång till varandras hjärnor och eftersom förnuft är en kollektiv förmåga kommer oförnuftet breda ut sig. I Sverige har vi exempel på detta både inom migrationspolitiken och klimatpolitiken.
Än så länge har vi yttrandefrihet i vårt land men på flera områden så förekommer det en informell självcensur. Man låter bli att säga vad man tänker av rädsla för vad andra ska tycka, och begränsar sig till det som är politiskt korrekt och ligger innanför åsiktskorridoren.

När det gäller yttrandefrihet gäller: use it or lose it. Om du inte öppet säger din åsikt bidrar du till fördumningen av samhället. Du bidrar också till en de facto begränsning av yttrandefriheten där de med makt fattar beslut utan debatt, beslut som då också kommer bli sämre än om saken först fått stötas och blötas i ett fritt argumenterande.

Vår sällsynta planet

Från att jorden en gång ansågs vara i centrum i universum har vi steg för steg flyttats allt längre ut i periferin. Först när man insåg att jorden roterar kring solen och inte tvärtom. Nästa steg blev när man insåg att solen bara var en av hundra miljoner stjärnor i utkanten av en stor galax. Och slutligen, under 1920-talet, upptäckte man att även vår galax bara var en av många galaxer i en oändligt universum. Steg för steg har människan blivit detroniserad, en liten obetydlig varelse på ytan av en obetydlig planet, förmodligen en av många bebodda världar. Att vara människa var inget särskilt längre.

Men det som händer nu är kanske något av ett paradigmskifte. En rad forskare har börjat tala om att vi kanske är ganska unika när allt kommer omkring, vi kanske rent av är de enda intelligenta varelserna i universum. Ett av skälen till att man börjat överväga detta är att trots allt känsligare teleskop har vi hittills inte sett något spår av andra civilisationer. Med tanke på den tekniska utvecklingen som människan har åstadkommit på ett par hundra år, borde en civilisation som har några miljoner år på nacken ha byggt så avancerade superstrukturer i rymden att vi hade kunnat upptäcka dem. För att inte tala om att de borde ha besökt oss för länge sedan.

Detta har fått många att börja tänka om. I boken Rare Earth - Why Complex Life Is Uncommon In the Universe, argumenterar författarna Peter D. Ward och Donald Brownlee att jorden när allt kommer omkring är mycket speciell. Så speciell att det förmodligen är det enda stället där avancerat liv har uppstått och utvecklats. I och för sig menar de att bakterier och mikrober kan vara vanligt i universum, kanske har livet kommit till jorden genom meteoriter utifrån. Men det är en enorm skillnad på bakterier och flercelliga organismer. Författarna spekulerar i att det stora språnget inte är att liv uppstått utan att det sedan har utvecklats till avancerade organismer.
De äldsta kända spåren av liv är 3,7 miljarder år gamla, livet verkar alltså ha uppstått (alternativt kommit hit utifrån) mycket snart efter att jorden stelnat till en beboelig planet. Men om vi hade åkt bak i tiden till så sent som för 700 miljoner år hade jorden ändå tett sig helt död och livlös för oss. Fortfarande, drygt 3 miljarder år efter livets uppkomst, bestod det nämligen enbart av encelliga organismer, osynliga för blotta ögat.

Författarnas slutsats är att för att en planet ska kunna uppbringa avancerat liv måste den vara stabil och beboelig under många miljarder år. Och det finns en rad lyckosamma sammanträffanden som gör jorden till just detta:

1. Avståndet till solen måste vara lagom för att vatten ska finnas i flytande form, som är nödvändigt för liv. Jorden befinner sig precis i mitten av denna beboeliga zon.

2. Vatten måste alltså existera, men egentligen skulle det inte finnas tillräckligt med vatten på jorden (inklusive kväve och kol som också är nödvändigt för liv) eftersom den formades så pass nära solen.

3. Om inte allt liv skulle ha stannat vid mikrober på havsbottnen måste land uppstå. Det hade inte skett om vi inte hade haft kontinentaldriften och jorden är den enda planet i solsystemet som har detta. Vi vet inte sannolikheten för en sådan företeelse. Dessutom: om jorden bara hade haft en aning mer vatten hade oceanerna täckt de högsta bergstopparna, även med kontinentaldriften.

4. Utan en stor kärna av flytande metall med radioaktivt sönderfall (som håller värmen vid liv), hade vi inte haft ett magnetfält som skyddar oss mot kosmisk strålning och partikelstrålning från solen.

5. Sannolikheten för att en planet av jordens storlek har en så stor måne är väldigt liten. (Egentligen är jorden-månen ett dubbelplanetsystem.) Ursprunget till månen tros vara att en planet av Mars storlek kolliderade med jorden i ett tidigt skede och resterna av materialet som kastades ut i rymden bildade månen. En sådan kollision måste ske i en mycket exakt vinkel och hastighet för att resultatet ska bli en stor måne som fortfarande är bunden av jordens gravitation. Dessutom är det troligt att vår ovanligt stora kärna av flytande metall fick sitt ursprung här.

6. Vad gör då månen? Månens gravitation ser framför allt till att jorden åker stabilt och säkert i sin bana runt solen. Utan månen hade jorden "wobblat" i rymden vilket skulle ha orsakat katastrofala klimatförändringar som omöjliggjort avancerat liv.

7. Med cirka hundra miljoner års mellanrum krockar en meteorit av tillräckligt storlek för att utplåna hälften av allt liv med jorden. Senast hände det för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna dog ut. Men hade vi inte haft Jupiter på lagom avstånd hade detta skett vart 10 000:e år istället och då och då hade ändå större objekt med potential att utplåna allt liv träffat oss. Jupiter och Saturnus med sina enorma storlekar ser till att dra till sig de flesta av dessa massutplånare som far omkring i rymden.

8. Men hade vi haft en tredje planet av Jupiter-storlek hade jordens bana blivit instabil och risken varit överhängande att vi hade skickats ut i den interstellära rymden långt från den livgivande solen.

9. Man hör ibland att solen är en typisk stjärna men faktum är att 95 % av alla stjärnor är mindre än solen. Med en mindre och svagare stjärna är den beboeliga zonen närmare och då kommer eventuella planeter där få sin rotation låst så att den alltid vänder samma sida mot sin sol (så har till exempel skett med Merkurius). Det innebär att den ena sidan blir stekande het medan temperaturen på den andra sidan närmar sig den absoluta nollpunkten.

10. Men stjärnan får inte vara för stor heller, större stjärnor har kortare livslängd, (tvärtemot vad man skulle kunna tro). Med en stjärna som är 50 % större än solen blir livslängden så kort att avancerat liv inte hinner utvecklas på en planet.

11. Det är också ovanligt med ensamma stjärnor. Två tredjedelar av stjärnorna ingår i system av två eller fler som roterar kring varandra i en kosmisk dans. Detta omöjliggör stabila och trygga banor för dess planeter.

12. Solen får inte heller befinna sig för nära galaxens centrum där det är för tätt med stjärnor. I vår nuvarande plats hittar vi 23 stjärnor inom 13 ljusårs avstånd. I en tätare del av galaxen hade det funnits tusen stjärnor eller fler. Det skulle inte funnits någon natt då, och värre är att partikelstrålningen hade varit mycket högre. Dessutom är risken långt större att en supernova inträffar i närheten. När en stjärna slutar sitt liv som en supernova skickas det ut livsfarlig gammastrålning med en sådan energi att allt eventuellt liv inom 10-30 ljusårs avstånd utplånas.
Men för långt ut i galaxen finns det inte tillräckligt med tyngre ämnen som våra planeter är uppbyggda av.

Listan skulle kunna göras längre, men jag stannar här. Paradigmskiftet som pågår i forskarvärlden är alltså att man börjar inse att vi är väldigt unika. Från att ha blivit detroniserad och placerad långt ut i periferin är vi plötsligt tillbaka i centrum. Inte i något geografiskt centrum, men ett sådant finns ändå inte i universum. Men vi människor är med största sannolikhet de enda intelligenta varelserna i vår galax, kanske rent av i hela universum. Finns det liv där ute handlar det om bakterier och mikrober.

Vad innebär detta för vår syn på oss själva? Jag tänker att det innebär en återupprättelse av människans storhet, samtidigt som vårt ansvar som förvaltare av skapelsen fördjupas. Vi är skapade till Guds avbild och insatta av honom att vara förvaltare över allt skapat. Vi kan inte fly från detta genom att säga att vi är obetydliga och marginaliserade. Som människa utgör vi skapelsens krona.

Rockefeller och klimathotet

Bröderna Rockefeller skapade mot slutet av 1800-talet en gigantisk förmögenhet på olja. När elektricitet ersatte fotogenet och alla andra trodde att marknaden för olja var slut kom de på att restprodukten, bensin, kunde användas till förbränningsmotorer och resten är som man säger; historia. Oljeeran hade börjat.
Genom sin dominans kunde bröderna Rockefeller dumpa marknader och tvinga bort andra företag och lyckades på så sätt lägga under sig 90 % av USA:s oljeindustri. Man har sedan gått in i en rad andra branscher där bank och finans samt läkemedel är de viktigaste.

I början av 1900-talet bildade man Rockefeller Foundation, en stiftelse för välgörenhet och utveckling. Senare bildades även  Rockefeller Brothers Fund, RBF. Enorma summor överfördes till dessa och andra stiftelser av filantropisk verksamhet. Men att man skänkte förmögenheter till välgörenhet betydde inte att man släppte kontrollen över pengarna. Hur stor förmögenhet familjen äger och kontroller är det ingen som vet.

Jacob Nordangård beskriver i boken Rockefeller - en klimatsmart historia hur familjen Rockefeller genom långsiktighet och planering, via sina stiftelser, försöker styra världens utveckling. Intentionerna är på många sätt goda och utgår från en genuin oro för världens problem. Man vill bygga en fredlig värld där världens nationer samarbetar över gränserna.

FN, till exempel, understöddes av Rockefeller och medlemmar i deras familj var med om att utarbeta FN-stadgan. Och det gäller en rad organisationer inom fred och miljövård som WWF, Earth Day och Romklubben.
Men även organisationer som Bilderberggruppen och Trilaterala Kommissionen. Särskilt den senare, TriCom, bildades efter Rockefellers önskemål. Medlemmarna i TriCom handplockades av David Rockefeller och utgör toppskiktet av politiker och näringsliv från USA, Europa och Japan. TriCom skulle få ett stort inflytande över den amerikanska presidentadministrationen och EU-kommissionen. TriCom sammanträder till exempel alltid strax före andra viktiga möten som G7/8 och idag; G20-mötena. Frågan är var besluten egentligen fattas.

Var kommer då klimatet in bilden? Det kan tyckas märkligt att Rockefeller, som ju byggde upp sin förmögenhet på olja, under 80-talet vände sig mot fossilindustrin och engagerade sig mot klimatförändringar. Men då ska man komma ihåg att även om Rockefeller fortfarande har ett stort ägande i oljeindustrin är de inte alls på samma sätt beroende av den.
Via sina stiftelser har de fortsatt att starta och finansiera organisationer, men nu i klimatfrågan, som till exempel 350.org.

När Jacob Nordangård beskriver hur klimatfrågan växte fram kan man konstatera att det hela tiden varit ett elitprojekt, framdrivet av internationella organisationer med ofta obefintlig insyn, finansierat uppifrån av hyperrika oligarker. När frågan har trängt ner till gräsrötterna och mer jordnära miljörörelser har alla tankar redan varit tänkta. Det har varit i säck innan det kom i påse.
När till exempel 350.org arrangerar klimatmarscher kanske de som går med känner sig som vanliga gräsrötter men det är med Rockefeller-pengar de marscherar för klimatet.

Den andra insikten efter att ha läst boken är att det inte var forskare eller vetenskapen som drev frågan. När klimatfrågan blev politiserad på 80-talet och känd för allmänheten under 90-talet var klimatforskningen ännu i sin linda. Och när man finansierat klimatforskning har det ofta varit utifrån ett mer eller mindre uttalat syfte: att man ska komma fram till att den antropogena uppvärmningen är på riktigt och farlig för oss.

Vad är då problemet? Är det ett problem att förmögna människor känner oro för jordens framtid och på olika sätt engagerar sig för att lösa problemen? Det behöver det förstås inte vara, men det finns saker som åtminstone oroar mig.
Dels bristen på insyn. När G20 håller möte är media där och rapporterar, men inget sägs om TriCom som höll sitt möte veckan innan. Vi vet inte vad som sägs där eller vilka som är de egentliga allianserna, var de verkliga besluten fattas. Inte heller om det finns underliggande motiv bakom. Ser man med verklig oro på klimatförändringarna eller används frågan för andra syften? Strategin man anar är att skapa ett hot, varna för detta och fortsätta med att skapa oro tills hysteri råder. Då serverar man lösningen på problemet, som i detta fall innebär mer makt till överstatliga organisationer.

Och då handlar det om synen på hur världen bör styras. Rockefeller har en mycket elitistisk syn på världen. Folk och demokrati ses mest som ett hinder som måste rundas. Man driver på mot en världsregering, där G20 redan nu utgör ett embryo.

Jacob Nordangård har i en annan bok, En obekväm resa, beskrivit sina erfarenheter när han forskade om detta. Det är en ganska skrämmande berättelse om hur han blev motarbetad och utfryst när hans kollegor förstod att hans forskning inte passade in i det rådande paradigmet. Klimatforskningen är politiserad och många forskare är egentligen aktivister.
Det Jacob Nordangård upptäckte är att åsiktskorridoren kan vara trång även på universitet, vilket naturligtvis inte bäddar för en fritt sökande efter sanningen, oavsett om denna är obekväm eller inte.