fredag 22 april 2016

Förakt för svaghet

Harald Ofstad kom ut med sin bok Vårt förakt för svaghet i början av 70-talet. Hans tes är att nazismens grundläggande värderingar inte är unika, eller ens särskilt nazistiska. Det grundläggande är inte antisemitismen eller rasläran. Det väsentliga är att den starke ska härska över den svage, och den svage är föraktlig eftersom han låter sig behärskas. Ofstad menar att vi bedrar oss själva om vi tror att vi har vårt på det torra bara för att vi inte är nazister. Nazismen är i själva verket som en spegel där vi ser våra egna drag, fast uppförstorade. Vi beundrar den som slår sig fram och föraktar den som förlorar.

Jag tror att det ligger en del i Ofstads slutsatser. Den uttalade nazismen får inte mer en chans. Svenskarnas parti fick drygt 4000 röster i det senaste valet, det var såpass få att de gav upp och la ner partiet. Men som Harald Ofstad beskriver det: det betyder inte att nazismens bakomliggande värderingar har försvunnit. Föraktet för svaghet finns kvar men tar sig andra uttryck.Vi får inte lura oss till att tro att vi är botade från detta bara för att vi inte kallar oss nazister.
Men förakt för svaghet innebär också att man inte kan bemöta en sådan attityd med eftergivenhet och kompromissvilja. Det uppfattas bara som svaghet, som man alltså föraktar. Att lägga sig platt, i hopp om att väcka sympati och välvilja är alltså dömt att misslyckas.
Nazismen utgör inte längre ett hot mot vårt demokratiska samhälle, istället är det andra ideologier, som bär på samma förakt för svaghet, som träder fram. En sådan är islamismen, politisk islam som vill att deras tolkning av sharia ska bli allmän lag. Inte bara i IS-kontrollerade områden utan i princip överallt, även i Sverige.

Jag har funderat över en sak: hur kan det komma sig att vi inte har ett islamistisk parti i Sverige? Det är ju fullt tillåtet att bedriva även anti-demokratisk politik i en demokrati, det är något vi får leva med om vi vill ha en demokrati värt namnet. Kanske orsaken är att man valt en annan väg? För varför har personer som Mehmet Kaplan och Yasri Khan blivit miljöpartister? Jag har svårt att tro att det beror på att de känner en stark oro för klimatet eller att de brinner för att förbättra vår miljö.

Kan det vara så att många med islamistiska värderingar har valt att infiltrera befintliga partier istället för att starta ett eget? Den tidigare s-politikern och muslimen Nalin Pekul varnade tidigt för att Kaplan har en dold agenda. Enligt henne är det rädslan för att framstå som islamofob som ha avhållit andra från att kritisera Kaplans kontakter med islamister.
En tvekan, eller ovilja, att konfrontera islamistiska värderingar kanske vi ser som tolerant välvilja, som att vi gillar mångfald, men kommer av islamisterna själva bara betraktas som svaghet, en svaghet som de föraktar.
Förakt för svaghet kan därför inte bemötas med svaghet, det ökar ju föraktet ännu mer, Det måste tvärtom bemötas med beslutsamhet och fasthet. Våra kristna värderingar som en gång formade vårt land får vi inte svika. För att vårt land ska bli ett land som håller ihop måste vi var tydlig med dessa grundläggande normer, och de måste också bejakas av de som kommer hit för att bli en del av vårt land.

Den senaste veckan har vi sett hur en utebliven handskakning har fått fler journalister att gå i taket, än det faktum att etablerade politiker har samröre med islamister. Det säger något om hur vilsen man är när det gäller just värderingar. Kulturrelativismen har medfört att ingen kan eller vågar diskutera olikheter på ett djupare plan, medan man kan slå ned på en yttre handling.
Men om vi blir mer trygga i våra värderingar och vad vi tror på blir det mycket enklare att välkomna och integrera nyanlända, vi skulle inte vara så ängsliga när vi möter traditioner och yttringar som vi inte är vana vid, vi skulle rent av kunna hantera olika sätt att hälsa på ett lite mer sansat sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar