tisdag 10 maj 2016

The Running Man och svensk migrationspolitik

Det finns de som menar att Sveriges migrationspolitik har förändrats den senaste tiden. Att Reinfeldt stod för "öppna hjärtan" och sen kom Löfven och stängde gränsen. Till det yttre kanske det kan stämma men inte i princip.
I mitt facebook-flöde var det många som hyllade Reinfeldt för sin uppmaning till oss svenskar som tydligen hade stängda hjärtan tidigare. Men hos mig var det något som skavde, jag upplevde det falskt och hycklande.
För om Reinfeldt verkligen menade allvar, varför skickade han inte flygvapnets flotta av Herculesplan? Om de gick i skytteltrafik skulle vi säkert kunna få hit några hundratusen på ett par månader. Jag blev faktiskt konfunderad över att inte fler genomskådade vilket hyckleri det innebär att välkomna alla som lyckas ta sig hit, men inte lyfta ett finger för att hjälpa folk till just detta.

Mina tankar gick till en bok jag läst för många år sedan: The Running Man av Stephen King. Handlingen utspelar sig i framtidens USA där fattiga människor kunde vinna pengar genom att delta i livsfarliga tävlingar som sändes på TV. Ju farligare tävlingar, desto större vinster i potten. Bokens huvudperson Ben Richards deltar i den farligaste av alla tävlingar: Den Flyende Mannen, där deltagaren vinner mer pengar ju längre han lyckas hålla sig undan de jägare som är ute efter att döda honom.

Vi i EU har skapat ett sådant spel i Europa: människor utan framtid bjuds in till en livsfarlig tävling där de som deltagare ska ta sig igenom Medelhavets vågor, åla sig igenom taggtrådshinder, hänga under lastbilar eller, om de har pengar, försöka muta sig in i vår gemenskap. Lyckas de belönades de med uppehållstillstånd, bidrag och utbildning. Lyckades de ta sig ända upp till det nordligaste landet i unionen blev vinsten ännu större.

Vi, åskådarna, förfasades över farorna och strapatserna de genomgick under resan. Vi delade bilder på ilandflutna döda barn och gick på stödgalor. Samtidigt kände vi oss duktiga som tog hand om dem som lyckats komma i mål. Nå, inte just jag. Jag mådde bara illa när jag insåg att jag var en åskådare i tävlingen The Running Man, skapad av våra egna politiker.

Sen ändrades plötsligt spelet, allt fler kunde ta sig igenom, och nu prövades allvaret i vår migrationspolitik. Hur var det nu med våra öppna hjärtan? Det gick som jag förväntade mig: över en natt ändrade Sverige spelets regler. Plötsligt var inte alla välkomna. Familjer splittrades: de som stannade kvar för att komma senare, på ett säkrare sätt, de är nu fast i ett limbo. Familjemedlemmar är inte längre välkomna. Fast i grund och botten var inte alla välkomna tidigare heller, det var bara det att vi inte behövde säga det när inte så många kom. Svensk migrationspolitik blev vägd på en våg och befunnen för lätt. Sverige har nu EU:s hårdaste migrationspolitik och SD har ingenting med detta att göra.

Folk hade trott att det räckte med att dela skyltar med texten "SD=rasister" för att ha sitt på det torra. Varje försök till en sansad diskussion kvästes, siffror om uppgifter på arbetslösa avfärdades som "brun" statistik. Själv fick jag i höra att jag vill använda invandrare som dörrmattor när jag påtalade att vi behöver fler enkla låglönejobb.

Det har nu gått ett halvår sedan omsvängningen och jag kan konstatera, åtminstone i mitt eget facebook-flöde, att det är väldigt få som yttrar sig som SD över huvud taget. Och det var länge sedan någon talade om invandringen som den stora vinstlotten för Sverige. De som var som mest högljudda då, är som tystast nu.

När det väl kom till kritan var alltså den svenska modellen viktigast av allt. Viktigare än att människor säkert och lagligt ska kunna ta sig till Europa. Viktigare än att människor som inte ser någon framtid i sina instabila och krigshärjade länder ska kunna få hopp om en framtid. Viktigare än att äkta män ska kunna få hit sina fruar och barn innan barnen har glömt dem. Den svenska modellen!

Det finns olika metoder att hålla människor borta, man kan stänga gränser, muta Turkiet etc. Men den svenska specialiteten heter: låt dem vänta. Det går ett år utan att de får besked. Vad säger Migrationsverket? Låt dem vänta ett år till! Förhoppningen är att de ska ge upp och åka hem igen. Farorna på vägen hit har bytts ut mot en enda lång och nedbrytande sysslolöshet parad med trångboddhet.

Vad vill jag med detta inlägg? Kanske skulle jag önska att de som så ivrigt talat om att välkomna flyktingar visade vilja att slakta några heliga kor i den svenska politiken. Det är så enkelt att säga att alla är välkomna när inte "alla" kan komma. Svårare blir det när vi måste förändra oss och vår politik för att göra det möjligt. Och inse att vi inte är världsbäst på allt. Inte ens när det gäller humanitet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar