söndag 7 augusti 2016

USA:s presidentval: pest eller kolera

Det amerikanska presidentvalet närmar sig och som vanligt får man ingen opartisk bevakning av valet och kandidaterna. Trump blir visserligen skärskådad och nagelfaren och med all rätta. Det finns mycket man kan säga om honom. Okänslig, konfliktsökande, småaktig som rider på en invandrarfientlig våg etc. Däremot har jag inte hört så mycket om hans motståndare Clinton. Så nu ska mitt blogginlägg i första hand handla om henne.


Diana Johnstone ger i sin bok "Drottningen av kaos - Hillary Clinton och USA:s utrikespolitik" ingen smickrande bild av henne. Johnstone är amerikan men bosatt i Paris sedan 1990 och har arbetat för den franska nyhetsbyrån AFP.
Nu ska de sägas att Johnstone har ett mycket tydligt vänsterperspektiv och det finns generaliseringar och överdrifter i hennes bok som jag verkligen inte köper. Till exempel betraktar hon USA:s närvaro i Västeuropa efter andra världskriget som en ockupation.
Men i det här fallet är hennes politiska hemvist snarare en styrka: det är ingen republikan som ger sig på Clinton, kritiken kommer från vänster.




I april 2014 kom en expertgranskad studie fram till att USA inte är en demokrati utan en oligarki som leds av ekonomiska eliter. Denna elit äger både det republikanska såväl som det demokratiska partiet och oavsett valutgång är Vita huset deras. Jag vet inte hur mycket man ska tilltro denna verklighetsbeskrivning men något ligger det förmodligen i det.
Hillary Clinton är idag den främsta representanten för denna maktelit. När hennes make Bill Clinton valdes till president var han tydlig med att "ni får min hustru på köpet". I praktiken hade hon ett mycket stort inflytande redan då på amerikansk politik. Under denna presidentperiod blev kriget i Jugoslavien ett mönster för USA:s utrikespolitik. Här utarbetade man teknik för omstörtande verksamhet och regeringsskiften som skulle praktiserar på andra håll, enligt devisen söndra och härska.
Det var här som man formade principen response to protect, R2P. USA, menade man, var ett exceptionellt land som hade ansvar för att skydda andra folk. Hillary Clinton personifierar det amerikanska övermodet när hon beskriver USA som "mänsklighetens sista hopp".

Under president Obama kom Hillary tillbaka till makten som USA:s utrikesminister. Flygangreppen mot Ghadaffis Libyen blev hennes eget krig. Johnstone tecknar här en helt annan bild av Ghadaffi än vad vi är vana vid. Excentrisk diktator med yvig retorik, men också en regeringstrött människa efter 40 år vid makten som gjorde stora ansträngningar att närma sig väst. När han började orientera sitt land mer mot Afrika än den arabiska sfären fick han den arabiska eliten i landet emot sig, särskilt när han ville fördela inkomsterna från oljan mer jämnt över landet. Att han skulle vara en blodtörstig tyrann som i stor skala började mörda sitt eget folk stämmer inte, enligt Johnstone.

Jag vet inte vad som är sant, men klart är att han var beredd att kompromissa redan innan NATO:s anfall började men Clinton drev på. Hon ville inte ha några förhandlingar. När Clinton informerades om att Ghadaffi skändats och mördats av en lynchmobb utropade hon "Vi kom, vi såg, han dog" innan hon bröt ut i ett klingande skratt.

George W Bush etablerade ett vänskapligt förhållande till Vladimir Putin, något som hårt kritiserats av Hillary Clinton. Men som senator anslöt hon sig till Bush linje och röstade för invasionen av Irak.

President Obama fick ju som bekant fredspriset knappt innan han ens han börja sin ämbete, något som i efterhand nog de flesta är överens om var överilat. Han har i princip fortsatt Bush utrikespolitiska krigslinje, om än med drönare och proxykrig istället för storskaliga amerikanska interventioner. Men det är också tydligt att där Obama egentligen ville vara mer försiktig var det utrikesministern som drev på.

Jag har läst Johnstones bok med kritiskt sinne, och jag vet helt enkelt inte hur jag ska värdera allt hon påstår. Men några saker kan jag säga.
I Sverige har vi i decennier blivit itutade att republikanska presidenter är bad guys, och demokratiska presidenter good guys. Det där är bara nonsens för okunniga. Utrikespolitiskt skiljer det föga mellan Bush och Obama, man kan snarare konstatera att Obama lämnar efter sig en betydligt mer kaosartad värld än Bush. När han drog tillbaka de amerikanska trupperna från Irak lämnades ett maktvacuum som öppnade vägen för IS.

Hillary Clinton kan vara på väg mot ytterligare 8 år i Vita huset. Då har hon befunnit sig i USA:s absoluta maktelit i 20 år, om än inte i streck. De kommande 8 åren kan vi få den mest krigshetsande presidenten som USA haft. Det är ingen tvekan om att hon är ett med det militärindustriella komplexet som håller USA i järnhand.

Och nu till det kommande presidentvalet. Vänstern i Sverige (och Europa) har ju av tradition alltid krävt att USA ska dra sig ur resten av världen och avveckla sina militärbaser. Men det är ju detta som Trump förespråkar! Han vill söka samförstånd med Putin, tona ner USA:s roll i NATO och undvika att veckla in sig i krig långt från USA:s gränser. Hans devis tycks ju vara att USA ska sköta sig själv och skita i andra. Man kan tycka vad man vill om det och om muren mot Mexico m.m, men klart är att med Clinton vid makten får vi en amerikansk utrikespolitik som går rakt motsatt vad vänsterpolitiker här hemma önskar.
"Vill vi lämna över kärnvapenkoderna tillTrump?" har man sagt. Men frågan kan lika gärna ställas: "Vill vi lämna över dem till Clinton?"

Det amerikanska presidentvalet är ett val mellan pest och kolera. Kanske skönt att man inte är amerikansk medborgare, för jag vet verkligen inte hur jag skulle röstat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar