lördag 26 november 2016

Från konflikt till gemenskap

Den 31 oktober i år möttes påven och de lutherska ledarna för att under högtidliga former anta fem imperativ som formulerats i rapporten Från konflikt till gemenskap. Den har skrivits gemensamt av katoliker och lutheraner och att man kunnat enats så långtgående som skriften uttrycker är något stort.
På punkt efter punkt konstaterar man att de gamla kyrkoskiljande kontroverserna inte gäller längre. Mycket berodde på missförstånd och en ovilja att lyssna och försöka förstå. På 1500-talet sökte man inte dialog utan snarare konflikt när man i polemisk anda överdrev eller rent av tillskrev den andra sidan åsikter som den inte hade.

Det gäller rättfärdiggörelsen där man redan 1999 kom fram till en gemensam ståndpunkt i frågan. När det gäller nattvarden finns det inte heller några kyrkoskiljande ståndpunkter, den stora skillnaden gäller snarare mot de reformerta kyrkorna där man har en symbolisk nattvardssyn.

Det var också nytt för mig att Luther använde begreppet "Sola scriptura" (skriften allena) ytterst sällan. Det är ju i sig en absurd ståndpunkt att tro att skriften kan stå där "allena" frikopplad från kyrka och tradition, men det var inte det som Luther menade. Det viktiga för honom var att ingen kunde göra anspråk på en högre auktoritet än skriften, vilket naturligtvis även katoliker skriver under på. Det konstateras (s 69): "vad gäller skrift och tradition finns mellan lutheraner och katoliker en sådan stor överensstämmelse att deras olika betoningar i sig själva inte kräver att den nuvarande splittringen består".

De lutherska kyrkorna betraktar inte sig själva som nya kyrkor som uppstod för 500 år sedan, även vi härstammar från apostlarna. Avsikten för Luther och reformatorerna var aldrig att grunda en ny kyrka.
Därför blir en viktig fråga för Svenska kyrkan och andra lutherska kyrkor när vi nu "firar" 500-årsminnet av Martin Luthers teser: vad är det egentligen vi firar? Kyrkosplittring kan aldrig vara något att fira! Tänker vi så, ja då erkänner vi indirekt att våra kyrkor bara har 500 år på nacken.

Då är det bättre att "högtidlighålla minnet av reformationen". Det är något stort att vi för första gången gör detta gemensamt med katoliker! I dialogerna som nu pågått i 50 år kan även katoliker medge misstag och missbruk som orsakade Luthers agerande och bejaka att dessa rättades till i och med reformationen.

När jag läst den här rapporten får jag tanken: vad väntar vi på? Om nu de läromässiga hindren är undanröjda varför tar vi inte steg på riktig för att skapa en synlig enhet som det tredje imperativet uppmanar oss till och som man ju har skrivit under på. Där står ju klart och tydligt: "Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål."

Kan man sätta sin underskrift under en sådan text och sen fortsätta som förut? Hur tänker Svenska kyrkans biskopar? Hur skulle denna synliga enhet gestaltas, var finns de konkreta förslagen?

Faran är att vi efter 500 år är så vana vid splittringen att vi tycker det är ganska komfortabelt, sen är det ju inte fel att under trevliga former träffas för samtal och dialog.
Men en riktig enhet kräver att vi reser oss upp ur fåtöljen hur bekväm den än är, en riktig enhet kräver självrannsakan och uppoffringar.

Jag börjar också mer och mer tänka att detta kan vara en överlevnadsfråga för Svenska kyrkan. Risken, om inte de konkreta stegen tas, är att många goda krafter genomför individuella konversioner och en efter en lämnar för Rom, även om man innerst inne inte vill detta. I kombination med att Svenska kyrkan får allt mindre relevans för vanligt folk kommer det leda till en långsam sotdöd.

När Jesus bad att vår enhet skulle bevaras var det för att "världen ska tro", ytterst är det alltså en trovärdighetsfråga. Om vi inte går vidare på enhetens väg tappar vi ännu mer i trovärdighet och då blir vi själva de största förlorarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar