lördag 11 februari 2017

"I Sverige måste man göra allting själv"

"Det var först när vi kom till Sverige som jag började stryka skjortor". Jag var hemma hos en familj från Syrien och vi pratade och jämförde Sverige och Mellanöstern. Där kostade det 2 kr att få en skjorta tvättad och struken, varför de flesta lämnade bort den sysslan. Sopor lämnade man utanför dörren som samlades in av en man för en billig peng. Har man trädgård är det någon annan som sköter den. När man kör in på en bensinmack behöver man inte kliva ur för att tanka bilen, det finns det personal för. Hinner man inte handla kan man leja bort detta. Etc.
"Men här i Sverige måste man göra allting själv" sa hon med en liten suck.
Välkommen till livspusslet tänkte jag. Jag förstod henne naturligtvis, det är nog inte så enkelt att kombinera heltidsstudier på Sfi med småbarn, hem och hushåll oavsett hur jämlikt man fördelar bördorna.

Jag kan inte låta bli att jämföra detta med andra samtal jag haft tidigare med svenskar när vi pratat om RUT-avdrag eller "pig"avdrag som det så föraktfullt hette förut. "Var och en ska ta vara på sin skit!" eller "Bara för att de rika inte orkar tvätta sina kalsonger?" var argument som jag stötte på.
Det har funnits, och finns en attityd att den här typen av enkla låglönejobb är något skamligt. Och eftersom ingen ska behöva skämmas så har vi avskaffat dem. Men vem har bestämt att detta skulle vara ovärdiga jobb? Har man frågat dem som eventuellt skulle vara intresserade om de fanns? Är det inte mer ovärdigt att hindras att försörja sig själv, att tvingas bli en bidragsmottagare?

Världens mest sammanpressade lönestruktur har rensat bort den här typen av jobb, tanken var att de som hade dem genom utbildning skull komma till mer avancerade yrken. Det fungerade för en del. Nu med en omfattande invandring av lågutbildade är det dömt att misslyckas. Och ingen av dem har blivit tillfrågade om de verkligen skulle ha något emot den här typen av anställningar. Eftersom de kommer från länder där det är en del av vardagen har jag svårt att tro det.

Globalismen, att gränser suddas ut och rörligheten av kapital, varor, tjänster och viktigast: människor, ökar har lett till enorma välståndsökningar i den fattiga delen av världen. Snart är de absoluta fattigdomen ett minne blott. Skillnaden mellan länder minskar stadigt.
Men det många inte tänkt på är att en direkt konsekvens av detta är att skillnaden inom länder ökar.
När människor som saknar utbildning flyttar till vår del av världen kan de inte matcha vår utbildningsfixerade arbetsmarknad, och det är inget som går att fixa med lite kurser. Den upphämtning som hela länder behövde en generation för klarar inte en enskild individ på några år. Det gäller naturligtvis inte de som jag talade med, de är högutbildade och tillhörde en övre medelklass eller överklass i sina respektive länder.

Men jag talar om riktigt fattiga människor som livnär sig på att stryka skjortor för 2 kronor styck. Här kanske de skulle få 10 kronor. En femdubbling av deras lön bara av att komma hit, även om det skulle vara långt under våra kollektivavtal. Varför ska vi neka dem detta?
Dessutom tror jag inte att de skulle komma hit för sig själva. De skulle komma hit för sina barn skull, för att ge dem en framtid de själva aldrig fick chansen att få.

Men eftersom vi fått för oss att detta är "skitjobb" som ingen ska ha stänger vi gränserna och de som hann slinka igenom försörjer vi med bidrag. Vilket leder till att inte ens deras barn får en ärlig chans.

Det om något är skamligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar