söndag 17 september 2017

Om klimatets historia

Hur har klimatet sett ut i historien och hur har det förändrats? Hur snabba har förändringarna varit? Om detta har Fredrik Charpentier Ljungqvist skrivit en bok: Klimatet och människan under 12000 år.
Han forskar om både nordisk medeltidshistoria och klimathistoria och har publicerat många vetenskapliga artiklar i ämnet.

Han börjar med att nämna två problem med Parisavtalet. Enligt det avtalet får inte den globala medeltemperaturen stiga mer än 2 grader och helst inte mer än 1,5 grader över förindustriell nivå.
Men vad är förindustriell nivå? Det definieras aldrig, det antas att klimatet varit stabilt och likartat i tusentals år tills människan började släppa ut koldioxid. Det är en uppfattning som punkteras i denna bok.

Klimatet har kraftigt växlat från kalla till varma perioder och det har ofta varit snabba och abrupta förändringar. Vi har till exempel den medeltida värmeperioden samt den romerska värmeperioden som var minst lika varma som idag och däremellan betydligt kallare perioder. Allra varmast var det under 6000-2800 f kr då trädgränsen gick flera hundra meter över nuvarande nivå i våra fjäll.

Och då kommer vi till det andra problemet med Parisavtalet, för det man menar med förindustriell period är ju "slutet av 1800-talet". Problemet med det är att då levde vi i slutet av den så kallade "lilla istiden". Den började ca 1350 och varade till mitten av 1800-talet enligt vissa forskare till början av 1900-talet. Den lilla istiden var en extremt kall period, en av de kallaste sedan den riktiga istiden släppte sitt grepp. Då har man alltså i praktiken valt just den perioden som referenspunkt för vad som ska anses som "normalt" klimat.

Men det som är intressant med boken är att han inte bara går igenom hur temperaturen har förändrats utan också vad det har medfört för naturen och människan själv. Och här framträder ett tydligt mönster: varma perioder är bättre både för människan och naturen än kalla. Varma perioder leder till större avdunstning från haven och därmed mer nederbörd, kalla perioder leder till ett torrare klimat.

Jag tycker det är särskilt intressant att se norra Afrika ur detta perspektivet. Länge har man förstått att Sahara inte alltid varit öken: i grottmålningar från stenåldern har man nämligen sett avbildningar av djur som hör hemma på stäpp och savann. Nu har man även på andra sätt kunnat följa temperatur- och nederbördskurvan bakåt i tiden. När temperaturen stiger, särskilt på norra halvklotet så leder det till att gränsen för monsunregnen över regnskogen i Afrika vandrar norrut. Det är effekter som vi ser redan idag: Sahara krymper.
Man hör ibland att effekten av ett varmare klimat leder till att torra områden blir torrare och blöta blir blötare, men enligt Ljungqvist finns det ingen forskning som stöder det. Det finns inte heller några dokumenterade samband mellan uppvärmningen och extrema väderhändelser.

Vad är det då som driver vårt klimat? Ljungqvist räknar upp flera olika saker: på lång sikt handlar det om jordens bana och lutning, den främsta orsaken till växling mellan istid och mellanistid. (Det "normala" klimatet på jorden är ju istider som vara i ca 100 000 år, avbrutna av korta intervaller på 10-15000 år). På kortare sikt handlar det om solens aktivitet, vulkanaktivitet, havsströmmar som förändras och människans koldioxidutsläpp. Det är alltså inte så att Ljungqvist inte tror att människans utsläpp av växthusgaser är en delorsak till uppvärmningen de senaste 50 åren. Vi har för närvarande den högsta nivån av koldioxid sedan istiden och det borde rimligen ha en viss betydelse.

Men även om människan bidragit till uppvärmningen är det fortfarande så att de naturliga faktorerna dominerar. Ljungqvist återkommer gång på gång till att dagens klimatmodeller inte klarar av att simulera klimatet eftersom det finns faktorer som man inte tar tillräcklig hänsyn till.

Det andra, enligt mig, som skulle behöva tillföras i debatten är om en uppvärmning enbart behöver vara en nackdel. Särskilt då med tanke på vad det skulle kunna innebära för framtida jordbruksmöjligheter i Sahara. Till detta kan läggas fördelar med ökad koldioxidhalt som ökad växtlighet.
Men stigande havsnivåer då? Enligt de IPCC:s högsta utsläppsscenarier och förutsatt att klimatkänsligheten är hög (vilket man alltså kan betvivla) kommer havsnivån stiga mellan 0,52 och 0.98 meter inom hundra år. Det är förstås högre än den nuvarande takten på 3 mm per år men skulle det innebära en katastrof? Knappast, om hundra år kommer vi ha en helt annan förmåga att hantera högre havsnivåer.

Ett stort problem är att det är så svårt att förutsättningslöst tala om klimatet. Ljungqvist beskriver hur polariserad debatten har blivit: "utrymmet för det kritiskt ifrågasättande begränsas och gör det svårare att förutsättningslöst pröva vissa frågor vetenskapligt".

Ljungqvists bok kanske kan öppna upp den här polariseringen. Jag upplever honom som balanserad, han målar inte in sig i något hörn. Med sin bok ger han oss helikopterperspektivet vilket verkligen kan behövas när enstaka orkaner och skyfall tas som intäkt för att vi skulle ha rubbat klimatsystemet. Det är också intressant att se hur klimatet har påverkat mänskliga samhällen i historien. Och då framförallt att det sällan varit klimatförändringen i sig som var förödande utan hur människan hanterat det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar