onsdag 29 november 2017

Stjärnskaparen

En mycket intressant sf-bok som jag inte kommit över förrän nu är Stjärnskaparen av Olaf Stapledon. Den skrevs strax före andra världskriget och är förmodligen den mest visionära sf-roman som någonsin skrivits. Här är mänskligheten bara en fotnot i berättelsen som handlar om hela universums historia och behandlar teman som livets väsen, födelse, förfall och död och förhållandet mellan skapade varelser och Skaparen.

Den börjar med en man som sitter på en kulle utanför en storstad. Plötsligt och oförklarligt lämnar han sin kropp och far ut i världsrymden i sin ande. Så småningom träffar han på en annan jord med ett annat intelligent folk. Han knyter telepatisk kontakt med Bvalltu, en filosof på denna planet. Efter att ha levt med honom i flera år ger de båda sig av och tillsammans utforskar de världsrymden.

Solsystem efter solsystem besöks. Otaliga världar med sina innebyggare studeras. Det är intelligenta varelser och civilisationer, många liknande människan och jorden. Andra är undervattensvärldar med intelligenta fiskar. Ytterligare andra är fågelmänniskor och intelligenta växtvarelser. Mångfalden på form och utseende är ofantlig. Några varelser lever i symbios genom ständig telepatisk kontakt.Vissa världar är döende, andra har precis börjat sin evolution.
Men förr eller senare råkar alla in i någon form av kris och det är bara ett fåtal som tar sig förbi denna och utvecklas till en rymdfarande civilisation. Många drabbas av våldsamma krig när de kommer i kontakt med varelser från andra planeter.

Bvalltu och mannen från jorden träffar på andra rymdfarare och smälter samman med deras sinnen. Gruppen blir större och större och tillsammans blir deras enade sinne överlägset i tankeförmåga. Under gruppens utforskning blir deras sökande mer och mer inriktad mot att hitta Stjärnskaparen.
Till att börja med är existensen av Stjärnskaparen bara något de anar, men under deras sökande i kosmos förstår de mer och mer att hela deras tillvaro har sitt ursprung i honom. De lär sig att resa både framåt och bakåt i tiden, de lämnar sin egen galax och besöker andra galaxer ännu längre bort.

Även om många världar under årmiljarderna drabbades av bakslag gick utvecklingen mot en allt större enhet. En eller ett fåtal intelligenta raser tog över och etablerade sig i varje galax och började kommunicera med andra galaxer och civilisationer, som blev allt mer avancerade. De lärde sig till och med att flytta planeter in i den beboeliga zonen runt varje sol för att kunna föda fler individer.

En överraskande upptäckt för de kringströvande okroppsliga sinnena var att stjärnor egentligen var medvetna levande varelser. Dessa var knappt medvetna om de kryp som levde på planeterna som omgav dem. De kände av andra stjärnor och deltog i en gravitationell dans, ofta i par, och som vi ser som dubbelstjärnsystem. Alla stjärnor är änglalika och önskar att glatt att delta i denna dans. När vi ser hur stjärnor följer gravitationslagarna i förhållande till varandra tror vi bara att de lyder dem av tvång. I själva verket rör de sig medvetet och av fri vilja i enlighet med sin natur och eftersom de är "syndfria" ser vi ingen avvikelse.

Men kosmos gick ändå mot ett oundvikligt öde, efter hand som stjärna efter stjärna brände slut på sitt bränsle och galaxerna kom allt längre ifrån varandra, blev universum en allt kallare och mörkare värld. Man kunde förlänga plågan men inte undvika döden.

Men innan dess får kosmos förenade sinne till slut möte Stjärnskaparen ansikte mot ansikte: "Allts ursprung och mål, Stjärnskaparen, avslöjades för mig dunkelt som en varelse som i sanning inte var mitt medvetna jag, som var ett föremål för min syn och ändå låg liksom i djupet av min egen natur: som tycktes vara i sanning jag själv, men oändligt mer än jag själv."

Det förenade sinnet får sedan göra en resa bakåt i tiden och se hur kosmos föddes. Det såg hur Stjärnskaparen begränsade sig själv för att kunna skapa och förkroppsligade ur sig själv en atom av oändliga möjligheter.

"Inom denna punktformade kosmos sammanföll till en början de otaliga men inte oändliga kraftcentra som människorna vagt föreställer sig som elektroner och protoner. Tio miljoner galaxer slumrade i en enda punkt.
Och Stjärnskaparen sade:
- Varde ljus.
Och det vart ljus.
Från alla sammanfallande och punktformade kraftcentra for ljuset lågande fram. Kosmos exploderade och förverkligade sin möjlighet i tid och rum."

Men insikten om att detta universum inte är det enda når sinnet. När universum långsamt glider in i mörkret ofantliga miljarder år senare betraktar Stjärnskaparen kosmos med en konstnärs reserverade men lidelsefulla uppmärksamhet då han bedömer sitt verk, inser de oåterkalleliga bristerna i den ursprungliga idén och törstar redan efter att få skapa på nytt.

För är Olaf Stapledons Stjärnskapare god? Det förenade sinnet hade fått bevittna ett enormt slöseri på liv, när varelser krossades i supernovor eller om de slet varandra i stycken under vettlösa krig. Under tiden iakttog Stjärnskaparen och noterade det som skedde men smärta var något som han aldrig upplevt och inte heller kunde fatta.

Vårt universum är bara en i en lång rad av skapelser där Stjärnskaparen prövat sig fram, skapat och förintat, och genomfört allt mer avancerade världar men som allt oftare blev tudelade. Det kom ett stadium där Stjärnskaparen lyckades klyva sig själv i två andar, där den ena var hans grundläggande jag och den andre en destruktiv och cynisk ande som fanns till som en parasit på den andre andens verk.
Djävulen är alltså här en ursprunglig del av Gud, inte en skapad och upprorisk varelse. Men även om boken inte är kristen i den betydelsen är den oerhört fascinerande. Det jag saknar är först och främst inkarnationen, men det är intressant att det är kanske just därför som Stjärnskaparen saknar medkänsla med sitt verk. Som själv odödlig och saknande kropp har han ingen möjlighet att förstå vad lidande innebär.
Det är annorlunda med bibelns Gud som blev en del av sin skapelse och upplevde världen på samma sätt som vi, led och underkastades döden som vi andra. Därför har vi en Gud som står oss oerhört mycket närmare än vad Stjärnskaparen kan göra sina varelser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar