måndag 18 december 2017

Tystnaden i rymden


Frågar man folk om de tror att det finns liv på andra planeter så brukar de flesta svara jakande. Den vanligaste förklaringen till det är att eftersom universum är så stort måste det helt enkelt finns liv där ute någonstans.

Paul Davies tar i boken The Eerie Silence, upp frågan. Han är en internationellt erkänd fysiker som på senare år blivit involverad i SETI-frågan. (Sökandet efter intelligent liv utanför jorden.)

Mänskligheten har under snart hundra år skickat ut radiosignaler som når allt längre ut i Vintergatan. Om det finns intelligent liv där ute där borde de alltså upptäcka oss med tillräckligt känsliga radioteleskop.
Men alltså borde det omvända också gälla. Genom att lyssna ut i världsrymden kommer vi uppfatta andra civilisationers radiosignaler oavsett om de vill de eller inte. Det är filosofin bakom SETI.
Problemet för dem är att årtionde efter årtionde går utan att man hör så mycket som ett blip. När SETI en gång startades var optimismen stor men deras verksamhet blir mer och mer ifrågasatt.

Det är intressant är hur forskarna börjar svänga i frågan. Jag har skrivit om den brittiska astronomen John Gribbin här. Max Tegmark och Stephan Hawking är andra forskare som tvivlar och nu alltså Paul Davies. Även om han som människa erkänner att han önskar att det finns liv därute måste han som vetenskapsmän tillstå att vi förmodligen är de enda intelligenta varelser i det observerbara universumet.

Argumenten för detta är att vi borde ha fått besök för länge sedan av varelser som kommit årmiljoner längre än oss i utvecklingen. Och dessutom borde vi se direkta spår av dem när vi blickar ut i världsrymden. Det handlar inte bara om radiosignaler, avancerade civilisationer borde kunna bygga enorma energifångare i rymden, konstruktioner som vi hade sett om de funnits. (Det är faktiskt ofattbart hur känsliga våra ögon och öron är ut mot rymden, när världens största teleskop E-ELT är klar kommer den att kunna studera atmosfären på planeter kring andra stjärnor. Förhoppningen är förstås att hitta fritt syre, eftersom det är en indikation på liv.)

Paul Davies pekar också på hur extremt osannolikt det är att livet uppstod av en slump. Mycket av det han skriver har jag läst från kreationister och andra kritiker av darwinismen. Davies tror visserligen inte på Gud, men han ser detta som ett skäl att tro att liv bara har uppstått en enda gång och på ett enda ställe.

Han har också ett kapitel där han går igenom hur kyrkan på jorden skulle påverkas av om man fick kontakt. Just kristendomen skulle vara extra sårbar, menar han, eftersom vi tror att människan är skapad till Guds avbild och så har vi inkarnationen. Men hur skulle andra varelser på andra planeter passa i det schemat? Skulle de också vara skapade till Guds avbild? Och tanken att inkarnationen skulle ha inträffat på var och en av de miljontals världar som eventuellt skulle finnas därute blir absurd.

Nu är jag inte så säker på att kristendomen skulle bli obsolet även om det visade sig att vi inte är ensamma. C S Lewis och andra kristna har skrivit sf-berättelser med teologiskt vinkling och verkar se det som fullt plausibelt. Hur som helst verkar ju risken vara minimal att kyrkorna ställs inför detta.

Istället är det SETI som kanske blivit till religion. Tron att det finns intelligent utomjordiskt liv därute liknar mycket religiösa myter. För att inte tala om kontakt med dessa som ska bringa oss "frälsning från ovan" (till skillnad från de flesta Hollywoodfilmer tänker sig SETI-forskarna att de kommer vara vänligt sinnade).
Titeln på boken, Den kusliga tystnaden, säger också något: uppenbarligen är tanken att vi är ensamma svår att bära.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar