Vad händer när vi dör? Vad är egentligen den kristna synen här? Tidigare var det självklart inom kyrkan att människan består av kropp och själ som separeras i dödsögonblicket. Själen befinner sig sedan i ett mellantillstånd i väntan på den yttersta dagen och den allmänna uppståndelsen. Inom katolska kyrkan menar man även att kommunikation med dessa är möjlig, vi kan be till helgonen som hör våra böner och vidarebefordrar dem till Gud.
Luther hade dock en annan syn: själen sover i väntan på uppståndelsen och det finna inga löften att de skulle höra våra böner. Det var också protestantiska teologer som i början av 1900-talet tar detta ett steg längre och menar att människan över huvudtaget inte har en själ som lever vidare efter kroppens död. Både kropp och själ dör eftersom själen inte går att separera från kroppen. Vid den allmänna uppståndelsen återskapas kroppen och vi upplever alltså detta momentant direkt efter dödsögonblicket.
Den traditionella uppfattningen, menade man, var påverkad av platonism som har en dualistisk människosyn; människan består av kropp och själ. Den bibliska synen är att människan är en enhet.
Joseph Ratzinger, förre påven Benedikt, tar upp detta i sin bok: Eschatology - Death and Eternal Life. Han försvarar den traditionella uppfattningen och menar att den inte kan avfärdas som platonism. Enligt Plato var kroppen själens fängelse och döden en befrielse. Men det har aldrig varit en kristen människosyn. Vi är skapade som kroppsliga varelser och detta är något gott, döden är en fiende, inte en befrielse.
Men inte desto mindre genomsyras den bibliska världsbilden av själens fortlevnad efter döden. I Gamla testamentet befann sig de döda i Sheol, dödsriket. Det var en skuggtillvaro där man var avskuren från de levandes land. Kommunikation med Gud var inte möjlig där: "Vem lovar dig i dödsriket?" undrar psalmisten. (Ps 6:6)
Men efter Jesus död steg han ner i Sheol och proklamerade seger över döden; nu var de döda där inte längre isolerade, Gud själv har kommit dit med sin närvaro. (Mikael Karlendal har på sin blogg gått igenom det bibliska materialet för själens odödlighet.)
En kropp utan själ är ett lik, men vad är en själ utan kropp? Den kristna synen är inte platonsk det vill säga att detta skulle vara den sanna tillståndet för en människa. En själ utan kropp är inte människan den en gång var.
Ratzinger beskriver hur Thomas av Aquino tog upp Aristoteles syn att själen är kroppens form. Jag tycker att det är en fruktbar väg framåt, särskilt med vår tids kunskap om materien som kroppen består av. Summan av atomerna och molekylerna i våra kroppar gör oss inte till de vi är. Man kan inte skilja en kolatom från en annan och de byts för övrigt ut ett antal gånger under en människas livstid. Men vi är ju samma människor från barndom till ålderdom oavsett vilka enskilda molekyler vi råkar bestå av.
Det som gör oss till personliga individer är istället själen. Själen ger kroppen form, det vill säga själen får sitt uttryck i kroppen och kroppens identitet kommer från själen. Det är själen som håller ihop oss som personliga individer under en livstid.
Men det betyder att själen aldrig helt kan lämna bakom sig sin relation med kroppen. Själen utan kropp är aldrig sluttillståndet, och själen fortsätter att längta efter ett kroppsligt uttryck. Men själen som människans identitet, eller det som utgör människans person lever vidare efter kroppens död.
Jag menar alltså att man mycket väl kan tro på själens odödlighet utan att hamna i platonsk dualism. Det jag tänker är att kropp och själ inte är identiska men likväl en enhet, en enhet som de fortsätter sträva efter även vid en separation.
Detta är förstås ting som vi inte helt kan få svar på, inte än, men vi kommer alla en dag få svar!
